Ruths marginalanteckningar

Lutade mot räcket väntade vi in de andra. Vilken idyll!

Jag och Lila Faran väntade på att gänget skulle dyka upp. Vägbyggen och annat tjafs gjorde att de fick ta värsta omvägen runt stan. (Tacka vet jag cykel, där dundrar man på som bara den!) Men jag led inte speciellt mycket av att hänga vid Långholmsbron. Måste ha sett riktigt världsvan ut då en fem- sex stycken frågade om campingar, cafeer och närmaste vägen in till city. Haaa, me like!

Herr O i flintastek-ätar-tagen.

Efter en halvtimma eller så dök tre grabbar upp, fullastade med papperspåsar och engångsgrillar. Efter en stunds spatserande på ön hittade vi en plats som inte var:
1) nerlusad med precis alla andra
2) förorenad med diverse skräp
3) titinusframkallande av musik; volym jättehög.

Sommarens bästa!

Fler och fler dök upp, tillslut var min masaiifilt alldeles fullpackad av glada människor. Vi satt kvar till solen sänkte sig ner i vattnet. Den tidigare hettan seglade bort och ersattes av mygg och fuktig kyla.
Vi vinkade hej då och jag tog Lila Faran över Västerbron och trampade hela vägen hem.