jag kom, jag såg, jag sprang

En timma och fyrtiosju minuter.

Så står det i resultatlistan. Jag själv klockade till minuten lägre och hade ett uppsatt mål mellan 1.40 till 1.45.

Nöjd?
Nja, inte riktigt.
Var det möjligt att klara av min maxtid?
Ja. Absolut.
Men... (det finns alltid ett men)
Som alltid vid tävlingar är det trångt. Från startskottet tills att jag kunde börja springa dröjde det ungefär tre minuter. Då hade jag vandrat under startbanderollen någon minut tidigare. Och så fortsatte det. Göteborgsvarvet är världens största halvmaraton och det var löpare precis överallt. Att sträcka ut var praktiskt tagit omöjligt. Jag sprang lika mycket i sidled som framåt. Hoppade upp på trottoarkanter, sicksackade mellan stolpar och försökte hålla en jämn fart. Ville inte förlora tid med att stanna och dricka- vilket ledde till att jag dunkade mig själv i ryggen efter att ha satt i halsen.

Det var trots allt väldigt roligt att vara med! Att höra publiken hejja, bli peppad av musiken runt banan. Efter några kilometer såg jag några tjommar med plakat. "Lägg ner Varvet" "Sluta nu, må bättre imorgon" och "Varför" stod det på dem. Haha... Undrar om någon la av och tog whiskeyn de erbjöd istället!

Löparfest annonserades och löparfest det blev. Men helt ärligt måste jag ge minus till underhållningen runt varvet. Jag trodde att det liksom skulle vara mer av allt. När höften gjorde som mest ont efter 17 km, när det var som trängst runt 19 och när man behövde energi att spurta i mål- DÅ saknade jag punktinsatserna!

Nåja. Det är mycket man kan säga och tycka. Det var en häftig upplevelse och jag vill göra det fler gånger. Jag skulle vilja komma över ett startbevis för Stockholm Maraton om två veckor. Jag skulle vilja spränga min tid på Sankt Eriksloppet i september!