tisdag 12 maj 2009

Att bryta ihop för att hålla ihop

Jag stod vid cykeln utanför gymmet. Mjölksyrestumma ben, magkramp och illamående. Allt ackompanjerat till rosslande hosta. Kunde inte för tillfället komma på hur jag tidigare kunde höja intervallernas lov. Det här var enbart plågsamt! Det övergick mitt arma förstånd hur jag skulle kunna trampa hela vägen hem...

Jag brukar alltid hävda att träning -hård träning- handlar om hur mycket smärta man kan utstå. Hur långt man är beredd att pressa sig själv och hur hårt psyket är. Men ikväll protesterade hela kroppen och ville inget annat än att lägga av. När jag hade två intervaller kvar flimrade sikten och käna kändes märkligt mjuka. Skärp dig, tänkte jag och manade till att fortsätta. Efter några sekunder stannade jag löpbandet, satte mig på knäna med böjt huvud. Tvingade bort svimningskänslorna och fick mig själv att inse vansinnet med att förmå benen att kuta vidare.
Värsta sunkbilden... Intervaller är knappast ett bekvämt pass. Det SKA göra ont, brännas och på så sätt mana kroppen att plocka fram goda resultat.

Kort sagt; erkände nederlaget. Ungefär som att man ibland måste bryta ihop för att kunna hålla ihop. Och jag borde väl vara nöjd med de 48 minuterna jag trots allt höll igång. Men första tanken var att eftersom jag inte klarade det här idag, får jag göra om det i morgon. Bättre, mer övertygande och med rejält besked. Milisekunder senare slog det mig att det inte alls är en bra idé.
Vad sjutton... varför kan jag inte bara lyssna på kroppen och ta reda på vad den vill. När den hotar att stänga ner hela systemet bara för att jag envetet fortsätter rusa på, borde jag väl ändå ägna den åtminstone en tanke. (Har jag planerat i alla fall)

Nu har jag varit hemma ungefär i en och en halv timma och är snart redo för sängen. Med näring i kroppen gillar den plötsligt läget; nedsjunken i soffan! Haha. Komiskt, jag som i annat fall väljer att leva livet i stället för att se hur andra lever sitt.
Sov nu gott, darlings.

4 kommentarer:

Elin sa...

Vännen... Jag har sagt det innan och jag säger det igen: du måste ta hand om dig!! Annars kommer jag och bankar vett i huvudet på dig :)

Hoppas du får sova nu och känner dig bra imorrn. Puss

Anonym sa...

Det är känslan efter ett sånt pass man vill åt, helt underbart!

Visst skall man lyssna på kroppen, men inte mitt i ett intervallpass! ;)

Bilden talar sitt tydliga språk, kanon!

/Jocke

Sofy sa...

Hm. Den där idén om att göra om dagen därpå är faktiskt rejält dålig. Lyssna aldrig på den igen!

Kram vännen!

Ruth sa...

elin: jag gör mitt bästa!

Jocke: Passet tog bra och det känns fortfarande i benen! Tror nu att jag gick ut för hårt i de första intervallerna. Nästa gång ska jag ta det liiiite lugnare så jag pallar hela vägen fram!

Sofy: Nä, jag har lyssnat på dig!