Pyromantakter i Lutzendimman

Solen var som bortsopad imorse och ersatt med ett grått dis. Som gjort för att vara inomhus. Ja, nästan i alla fall. Under dagarna här på ön har vi velat se min farbrors hundvalpar. Han huserar åtta kilometer härifrån och nu passade det utmärkt med en blixtvisit. De var otroligt söta och fantastiskt pigga!
Han har sålt alla utom en och frågade om någon av oss var intresserad. Om? Jag hade tagit med den på en gång om det bara hade varit möjligt. Too bad! Fick nöja mig med att gosa med dem en stund.

Hey, du vill väl följa med mig hem till Kungsholmen, eller hur!

På vägen hem igen åkte vi ner till sjön. Det såg nästan trolskt ut i den tjocka dimman. Balanserade på hala stenar, hoppade mellan tångruskor och försökte hitta de finaste stenarna. Haha, man har inte roligare än man gör sig!
Ingen av oss var speciellt sugen på att bada, även om lilla A. höll på att dratta i mer än en gång... Hennes käre far röt i betydligt mer övertygande än vad jag är van vid att höra. Det verkade i alla fall ha verkan, hon höll sig på rätt sida av vattenytan hela tiden. (om man inte räknar med tårna)

Dimman låg så tjock att man kunde ha misstagit sig för Lutzen i stället för Ölands södra udde.

Trots avsaknaden av sol och värme (shame on you Tv4, shame!) var dagens middag redan skriven i stjärnorna; grillning! Bröderna fick den nobla uppgiften att tända grillen. Efter tjugo minuter tittade mamma ut genom fönstret och funderade över vad de sysslade med. Längst ner i trädgården bolmade vita röksignaler. De hade gått lös på grenar och gräs och annat tjafs och höll som bäst på att elda upp halva ön. Tsss, klart att de glömde bort petitesser som en ynka grill då! Pappa tog över manligheten och skvätte på tändvätska (eller vad man nu har för att få fyr på det hela).

Vad då tända grillen när man kan tända på trädgården i stället... Brorsorna i pyromantagen!

Plötligt hade mer än halva dagen gått. Skymningen hade fallit och ingen av oss hade egentligen lust för någonting. Tråkminerna gjorde entré tills pappa mindes spelet han fick i julas. Han själv ville inte vara med utan fortsatte med korsordet. Men det hindrade inte honom från att ropa svaren. Till slut slog D. igen dörren. Hej, hojtade pappa och undrade varför vi var så trista! Haaa, wonder why lixom...
Nu är det sista kvällen i huset nedan, sedan är det vardag igen. Bäst jag tar tillvara på tiden!
Lots of love!

Om tre ynka månader är hallonbuskarna fulla med bär och landet späckat med jordgubbar. Bäst jag gör plats i frysen redan nu ;)