De glömda kvinnornas röster

När jag pluggade till journalist var en av kurserna Livsåskådning. Där fick vi bland annat dokumentera vad vi varit med om och hur vi reagerade. Pappershögen visade ett tydligt mönster; jag agerar på liknande sätt vad än det jobbiga består av. Bara det var en aha-upplevelse. Men det viktigaste är att jag nu vet HUR jag kommer att må INNAN något inträffar. Det är oerhört bra att ha koll på, inte bara i det vanliga livet utan även i mitt yrkesliv.

Med ojämna mellanrum skriver jag om otäcka och skrämmande händelser. Saker som gräver sig innanför pannbenet och inte lämnar mig efter arbetsdagens slut. I går stålsatte jag mig innan intervjun med Doktor Denis Mukwege. En man som varje dag kämpar för att ge våldtagna kvinnor livet åter. De som är så söndertrasade att inget återstår. Överfallna på vägen till släktingar, överfallna på åker, överfallna vid inbrott. Överfallna av rebeller, soldater och civila.

Inför halvtimmen med Mukwege gjorde jag i vanlig ordning research. Ju längre jag kom, desto mer illamående blev jag. Historia efter historia broderades fram. Den ena hemskare än den andra och jag klarade tillslut inte av att läsa mer.
Mitt emot doktorn försökte ställa relevanta frågor, undvika tårar och förstå det bestialiska. Orden från honom var mjuka, eftertänksamma. Anspråkslöshet från en man som gör skillnad.

Nej, jag mår inget vidare idag.
Inte efter att ha skrivit om kvinnorna som inte bara blivit skadade utan även förskjutna av sina familjer. De har ingenting kvar. Men jag visste sedan innan hur min reaktion skulle bli. Jag hanterar mina känslor och motar dem.

Läs min artikel på måndag.

Inte för min skull, inte för tidingens skull utan för de de glömda kvinnornas röster.