I have sinned...

.... and went to World Class last night.

Och det känns precis som om jag har varit otrogen. Smög omkring och med en allmänt olustig känsla i magtrakten. Tänk om någon visste att jag egentligen har hjärtat hos Sats?

Hur allsindar hamnade jag där? Jorå, fick sällskap av David de första fem kilomterna på långpasset i lördags. När han flyttade in i huset fick en träna- gratis- i- två- veckor- på- World Class- kupong. Eftersom det närmaste gymmet ligger i runda slängar tio minuter från oss, joggade vi dit. Där kom frågan om inte jag också ville provträna. Jovars, svarade jag och blev inbokad på ett spinningpass.

Väl där granskade jag de fria vikterna och kände på några maskiner. Gjorde några bicepscurl och axelpressar. Testade chinsräcket och grabbade tag i stången för dips. Klockan halv åtta och jag gick med raska steg in i salen Ställde in cykeln och fick den nästan bra. (helt wierd att man inte kan ändra steglöst, det blir lixom aldrig perfekt när man måste lyda under färdiga inställningar)

Instruktören hoppade upp på sin cykel (jag konstaterade ganska snabbt att hon inte var av samma material som världens bästa Tessan.) och poängterade att hon egentligen föredrar att köra trettio minuter i stället för sextio. Låtarna ringlade sig i technoslingor och vi fick veta att "snart, snart är låten slut" Jahopp, hur lång tid det? Hon sa inte mer än så, kan kan väl knappast påstå att jag kunde maxa så mycket som jag egentligen önskade.

Pratade lite löst med en kille som plockade fram ett medlemsavtal. Jag sa att jag hade fått min bild av centret och var nöjd med det jag redan hade. Han ville att jag skulle testa en gång till med en annan instruktör. Eller varför inte en helt annan klass.
Njet.
Sats behåller platsen i mitt hjärta.
Det känns liksom bäst så.