Hipp hipp hurraaaa

Som sagt; hade i runda slängar tjugo minuter på mig innan det var dags att kasta mig ut i kvällen igen. Mejk, ombyte (till systers finfinaklänning) fön och puff och jag var redo. Gustaf har äntligen blivit klar läkare och det skulle firas rejält. Platsen enligt inbjudan var "Svärföräldrarnas crib".

Jag letade mig fram till rätt adress (utan gps, Nokia vill ha hutlösa summor för att fortsätta tjänsten.) I porten sträckte jag på ryggen och slutade tugga på tuggumit. Bastanta dörrar i mörkt trä, breda som ett slagskepp och minst lika höga. Djupröda mattor, mässingdetaljer och knappar i bakelit. (Här hade tiden stannat på anno 1926.)

Ringde på och möttes av (förutom en hall lika stor som mitt blivande plejs) glada, uppslupna vänner. Trots att det säkert var ett hundratal där kunde man gott få in tjugofem till. En åttarummare på 200 kvm fyller man inte så lätt...
Som sig bör hurrades det för Gustaf och föräldrarna höll tal i perfekta proportioner av oerhörd stolthet/pinsamma barndomsminnen/ tårfyllda kramar. Sweet.

Det blev en toppentoppentoppen kväll med allt man kan önska sig! Minglade runt, pratade på och fick några nya nummer till mobilen. God mat och utmärkt dricka. Me like!
Pratade länge med en tjej och fick känslan av att vi knappast var främlingar. Ungefär som om vi känt varandra i evigheter. Plötsligt föll allt på plats, vi träffades under en seglingsvecka för åtta år sedan!

Och det ÄR verkligen en oändlighet när man:
1) ligger inblåsta i en hamn under tre dagar.
2) nattnavigerar och nästan styr på fel sida om en prick.
3) knallar runt på en båt mitt ute på öppet hav.

Var tvungen att dra mig hemåt strax före midnatt, skulle vara på redaktionen dagen efter. Söndagsjobb kallas det visst. Jag hade tur och fick sällskap nästan hela vägen hem. Trevligt att ha någon att snacka med på pendeln!