Oh no. Jag går INTE igenom den där tunneln. Varför allsindar då, är den omedelbara frågan. Jag läser just nu Låt den rätte komma in. Där finns en liten vampyr med vassa tänder, bestialsikt inre och kloliknande naglar. I ett av de första kapitlen överfaller hon en (stackars vänlös) man i en gångtunnel. Smetigt värre!
Hon är starkare än Clark Kent, Hulken och Magnus Samuelsson- tillsammans. Dessutom sörplar hon blod som jag Pepsi Max.
Vampyrerna (jorå, de blir bara fler och fler ju längre storyn går) älskar platser som djupa skogar, dunkla parker och just gemytliga tunnlar. (jag har fått för mig att de gillar de med grafitti bäst. Kanske därför att kluddret ger den där stämningen.) I boken låg tunneln precis i gränsområdet där folk rör sig som allra mest. Är det inte typiskt?
Och jag har inte det minsta lust att bli huvudingrediensen till ostekt blodpudding .
Inte i dag i alla fall.
Å har man väl klarat sig igenom tunnlar, skogsstigar och andra platser där vampyrer kan tänkas vara. Ja, då hamnar man i en öde pendeltågsvagn! Skulle det komma ombord någon med illasinnade avsikter är chansen lika med en nanomilimeter att jag skulle komma undan.
Nä, det duger inte. Bäst att jag pallrar mig iväg till gymmet för att bygga muskler och bli så stark att Eli (som vampyr numero ett heter) inte har en chans. Tur att min kompis David följer med!
(Jag knuffar honom framför mig om det skulle dyka upp en vampyr.)
(Bara skämtar, så elak är jag inte.)
(Men jag kutar iväg)( och hoppas att vampyren får tag i David först)
3 kommentarer:
Åh, nu vågar jag VERKLIGEN inte börja läsa den där boken...! :P
låter nästan som den gången då du sett ett arkiv x avsnitt förmycket =)
Felicitas: Haha, jo det gör du! Bara du undviker att läsa den innan du somnar!
Ewa: När du säger det så. Minns du skogen och kyrkogården efter ett par avsnitt hemma hos Daye?
Skicka en kommentar