Konsten att andas

-->

Redan när jag planerade in träningen igår anade jag att motivationen skulle brista. Tog därför till ett idiotsäkert knep och bokade in mig på gruppträning. Jag har inte kört SatsCorePuls på säkert ett år och det brukade vara en av mina favoritklasser. Hög tid att testa igen, tyckte jag och gav mig nästan en klapp på axeln för den strålande idén.

Sagt och gjort.

Ställde in uppladdningen på löpbandet eftersom alla var upptagna, verkade inte bli något ledigt i brådrasket. Fortsate rakt fram, uppför trapporna och gav stairmastern en dust. Där ifrån har man bra utsikt över gymgolvet. Och vad såg jag om inte en kille som stod på löpbandet och stretchade. Rejält i mer än tio minuter! Varför gör man det när folk väntar på sin tur. (Undrar också varför ingen sa till honom att sköta töjningen någon annanstans.)

Any way.

Andades in och andades ut. Valde glädje istället för irritation. Sällade mig till skaran som stod utanför salen och lämnade över min klassbiljett. Precis som vanligt hade jag förvandlat den till en båt. (Ibland känns det mer rätt att trixa ihop en svala eller en näckros. Det är så trist att bara vänta rakt upp och ner, då passar jag på att vara lite kreativ!)

Mitt under uppvärmningen märkte jag det; jag stod mellan två anorektiska tjejer. (Nje, de var inte bara väldigt smala. Jag känner igen en anorektiker när jag ser en) Magra varelser som gjorde så yviga rörelser att jag blev riktigt ängslig. Betraktade oss i speglarna och det var längesedan jag kände mig så… ja… så otymplig och tjock. Det är knäppt eftersom jag inte har ett enda litet överflödskilo... Men mitt i mellan dessa två såg jag så stor ut. Gigantisk och kolossal.

Kan det ha att göra med att jag inte uppskattade passet överhuvudtaget? Trots att jag trampade på, hoppade högt och gjorde mitt bästa för att pressa på kom jag inte upp i puls. Instruktör Elin peppade så gott hon kunde. Men inte hjälpte det. Jag genomled timmen och smet ut precis innan stretchen.

Bakom mina solglasögon...

Full av obestridliga känslor hoppade jag upp på löpbandet. Efter fem kilometer bestämde jag mig för att det fick vara nog. Vad försökte jag bevisa? Tog mig själv i krag

en och gick till stretchloftet. Såg nog ganska eländig ut när jag så småningom kom ut ur omklädningssrummet. Fick en varm kram när jag gick förbi receptionen, anar hon hur mycket det betydde?

Kom hem och somnade långt om länge. Vaknade i vanlig ordning runt tre och funderade över livet. Tror inte jag får några bra svar på mina frågor. Inte om jag ska fortsätta vara dimig i tankarna av sömnbrist och bara tänka i cirklar. Finns det ingen tankekarta, som en mindmap man kan göra? Bara för att se hur det egenligen ser ut där inne. Pilar, streck och kategorier fungerade utmärkt i skolan. Hmmm... får prova det när jag slår upp mina ljusblå i natt.