Onsdagar är lika med träning med våra newbisar, aka nybörjare. De är hur härliga som helst! Ambitiösa, lyhörda och ena riktiga kämpar. Men det bästa är att jag själv verkar vara rena rama proffset på capo. Ni har väl hört det där uttrycket att i de blindas rike är den enögde kung and so on. I jämförelse med alla högbältade varelser i min förening är jag liksom helt ordinär, men på nybörjarträningarna är det plötsligt jag som är värsta kingen som visar sekvenser, kommer med tips hur just den där sparken blir snitsigare och som med vaksam blick övervakar mina adepters rörelser. Det är så himla skoj att se deras framsteg; från de första jinga-stegen tills att de behärskar svårare och svårare sekvenser och erövrar bälte efter bälte. Det är som sylten på pannkakan för en stolt tränare :)
Fast det bästa igår var att jag faktiskt kunde styra hur mycket jag skulle röra på mig. Hostar fortfarande som en lungsjuk och näsan är alldeles narig efter allt snytande. Jag struttade runt som värsta divan, visade en sekvens med Lisan och gick runt och petade på folk, visade nåt superpedagogiskt, drack lite vatten, fipplade med musiken. Ja, allt sånt som sånna där mestres (som har tränat i typ 70 år och vet ALLT om capoeira) får göra. Jag skulle kunna vänja mig vid det. Faktiskt.
 |
| Hepp, hepp. Här kommer en bensträckare! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar