Hur svårt kan det vara?

Visste jag inte bättre skulle jag tro att det är min syster jag ser!

För tredje dagen den här veckan kuskade jag ner till jobbgymmet.Eftersom jag inte kört rejält på flera veckor tog jag beslutet att ta det lugnt och fint. Benböj, marklyft, baksida lår-curl på boll och så vidare. Det kändes fint, även om jag i vanlig ordning (ja, just nu i alla fall) känner mig i bedrövlig form.

Asch. Det fixar sig inom en snar framtid. Bara jag tränar upp mig i lagom takt blir jag lika "stark" som jag var tidigare.
Fast.Det är ju mig vi talar om.
Jag avskyr att vänta. På riktigt. Det spelar ingen roll om det är i en bilen, på cykeln, i kassan eller att kroppen ska återhämta sig efter sjukdom. Jag var i bra form innan och det (ursäkta min franska) suger rejält att ha tappat så mycket i både muskelmassa som kondition. Jag är van att ta rejält mycket mer än vad jag gör nu. Så freakin´irriterande. Speciellt när jag märker att det inte bara märks, utan också syns att jag tappat form. Bedrövligt, sa Bull.

Men det gäller väl att bita i det sura äpplet, ge mig i kast med träningen igen och på allvar ta tillbaka det som jag en gång hade. Jag menar, hur svårt kan det vara?