En stillsam cirkus

”Leve kungen” vrålar någon från bakre sektionen.
Med 24 utsålda spelningar i höst är Lasse i sanningens namn en av landets okrönta rockregenter. Den sista spelningen sker på Cirkus och det ska sägas på en gång att lokalen knappast är Stockholms största. Det är definitivt inte Globen med 10 000 sittplatser och en arena som får Lady Gaga att gnugga händerna av förtjusning. Fast det är heller inte meningen när Lasse Winnerbäck gör sin eriksgata genom Sverige. Här har han skalat av allt som skalas kan. Inget storslaget komp, inga dånande gitarrer och inga svulstiga riff. Han omges av tre musiker som målar ljudbilden av främst cello, slagverk och piano. Och de låter precis som man kan förvänta sig; tightare än två storlekar för små strumpbyxor.
 

Sångerna är tokgenomarbetade och lika pedantiska som en organtransplantation. Låtarna ges i hösttappning, precis som om sommarens strävan om lättja och bekymmerslöshet för alltid släppt taget.
Han bjöd på nya låtar, gamla låtar och låtar jämngamla med Noas ark. ”Faller”, ”Hugger i sten” och ”Söndermarken” levererades med sådan stuns att publikhavet drog efter andan. Under ”Jag har väntat på ett regn” och ”Järnvägsspår” var tempot tvunget att gå upp- utan att för den skull tappa tankfullheten. 

Det badande ljuset över huvudpersonerna liknar mest en gammal teckning i vattenfärg, där färgerna har blivit dammiga, matta och alldeles ruggiga i kanterna.Strålkastarna bryter igenom så vitt att de verkar ha hämtat intensiteten från vinterns första snöfall. Det är enkelt och hjärtkrossande vackert. Inte minst när allsången tar vid och applådåskorna hotar att spräcka såväl trumhinnor som ljudvallen. 

Saligheten dröjer sig kvar långt efter att instrumenten lagts ner och jublet tystnar. För även om det är kyligt häri natt när Stockholm kysser mig på kinden, är hjärtat pulserande varmt.