Min krönika

Förra veckan skrev jag en krönika till tema: bröllop. Jag har fått så bra respons från läsarna att även ni måste få läsa den! :)

Kampen om skönheten

Nio månader innan vigseln anlitade jag en personlig tränare. ”Jag vill ha hjälp med att skulptera fram mitt bästa jag” blev svaret när Johanna undrade vad för resultat tiden i gymmet tillsammans med henne skulle ge. I september drog vi i gång med den hårdaste träningen jag någonsin varit med om. Med Johannas ihärdiga ”Bara tre till” och ”Bra där, Ruth!” byggdes spänsten och styrkan upp inför stegen längs altargången i min mörkrosa klänning. Ja, mörkrosa. Inte vit. Det var inte jag som var i färd att lova evig trohet och ändlös kärlek, utan min tvillingsyster. Min roll var brudtärnans.
Innan anklagelserna haglar i stil med ”så nedrigt att försöka överglänsa bruden, som till råga på allt är din syster” vill jag förklara något mycket grundläggande. Tvillingar tävlar alltid. Om antal vänner på Facebook, flest skor i hallen till den som har de mest välsvarvade armarna på bröllopet– vem det än är som gifter sig. Mitt resonemang gick ut på att om hon skulle gifta sig med sitt livs kärlek, då skulle jag vara så vältränad jag kunde.

Som tärna var den viktigaste uppgiften att ständigt vara tillgänglig. Tankar om ljuslyktor eller bordsplaceringar kunde poppa upp när som helst. Ju närmre bröllopet kom desto mer hysterisk blev den blivande bruden. Flikarna i den stora planeringsboken blev knappast färre och det var onekligen mycket som behövde lösas. Efter ett av våra oändligt långa telefonsamtal – om något som enligt min mening inte var så viktigt att det behövdes diskuteras klockan 03.15 på morgonen – begick jag både kardinal- och brudtärnefel. Jag stängde av mobiltelefonen.
På morgonträningen några timmar senare tog sig Johanna för pannan och läxade upp mig. Det kostade mig tjugo extra upphopp med tillhörande armhävningar efter varje övning.
När jag kom till jobbet efteråt satt tvillingen ihopsjunken på min stol och såg alldeles eländig ut. Efter en halvtimma med lite gråt, innerliga kramar och ett löfte från min sida att inte ens tänka tanken avstängd telefon tassade hon iväg.

Så kom dagen då bröllopsklockorna ringde i Ås. Det var sommarens varmaste dag, fåglarna kvittrade och den lilla öländska kyrkan gnistrade i solen. Plötsligt var min syster lika lugn som korna på ängen bredvid, spänningarna släppte och i ett huj blev hon den vackraste jag någonsin skådat.
I samma ögonblick som jag fällde några tårar i ren och skär lycka gick det upp för mig; det hade inte spelat någon roll om jag så var fröken Sverige. Det var omöjligt att ens komma i närheten av bröllopets huvudperson. För den vackraste, finaste och den absolut mest bedårande den dagen var min fantastiska tvillingsyster.

Medan hon och maken åkte på bröllopsresa, tog jag och Johanna en fem dagars lång rekreation till Mallorca, utan att en enda gång nämna vare sig bröllop, brudtärnor eller nyanser på servetter. Det var bara tvillingsystrarna som på varsitt håll äntligen slappnade av.