Någon som väntar hemma

Det är inte längre ljust när klockan ringer på morgonen. Om ett par veckor kommer det vara helt mörkt och det dröjer inte länge förrän jag få ha cykellampor på väg till jobbet . Illa. Jag tillhör dem som avskyr mörker och kyla. Det känns ungefär som att livet rinner mellan fingrarna och en blek variant av mig själv är det enda som blir kvar... Usch.
Måste därför börja med Philips wake me up light igen. Den där makalösa lampan som gradvis tänds en halvtimma innan man ska vakna, när det är som ljusast går radion igång. Det blir skillnad, den simulerade gryningen lurar kroppen att tro att den faktiskt är pigg- trots att den inte är det.
I alla fall.
Nu skiner solen och det ser ut att vara en fin höstdag. Och nu känns hösten inte så skrämmande, inte när löven fortfarande har grön nyans och när man fortfarande kan gå utan jacka. Och det är faktiskt mysigt med ljus och lampor på fönsterbrädet på kvällarna. Som i går när jag kom hem då det lyste alldeles hemmamysigt i lägenheten. Ett "välkommen hem" ljöd från köket. Det var Lena som satt och jobbade med några arbetsuppgifter. Hon har inte internet hemma och jag tyckte att hon kan vara hemma hos mig, i stället för att kampera på Universitetet.

Utsikten från mitt skrivbord. Längtar ut till solen och de inte allt för kylslagna vindarna.

Inte nog med att hon är ett utmärkt skydd från inbrottstjuvar, majblomsförsäljare, dörrknackare och övriga. Hon är även våldsamt trevlig att umgås med. Inte minst efter en lång dag på jobbet och en tuff kväll på gymmet. Både hon och jag pratade av oss om livets väsentligheter och allt som hör där till. Vi drack Rooibos champagne-te och kommenterade Hollywoodfruar på trean. Med andra, en dundrans bra måndagskväll!
Dessutom...
... fixade hon disken på diskbänken. Bara det är värt en applåd!