Himmelskt lopp med änglabesök

En liten belöning och ett minne från loppet.

Stockholm halvmaraton

Jag måste erkänna, det kändes så där. Faktum är att jag var tveksam till om jag verkligen skulle springa överhuvudtaget. Med tanke på den senaste tidens form var det inte alls troligt att jag skulle fixa ens en hyffsad tid. Jag delade mina tankar med diverse kunniga personer som alla tyckte samma sak; se det som ett träningspass och strunta i allt vad tider heter. Varför inte.

Jag hämtade nummerlappen i Kungsan och slank ner till Sats för att byta om. Hängde i receptionen en god stund och pratade med tjejerna. (De är så bra, vet alltid vad de ska säga för att höja humöret!)
Åter i Kungsträdgården provsmakades diverse sponsorgrejer. Bläddrade igenom en kvällstidning och följde strömmen mot starten. Sällade mig bland de övriga i startgruppen och småpratade med några stycken. Så gick startskottet och jag blev som vanligt lika förvånad över att det inte lät mer. Jag menar, ett par tusen löpare som sätter fart borde göra mer väsen av sig.

Härs och tvärs runt Stockholm gick loppet. Starten gick från slottet och målet i Kungsan.

De första kilometerna kändes bra och jag beslöt mig för att försöka hålla tempot på farthållararmbandet. "Det här är ju mina trakter" uppmuntrade jag mig med när vi nådde Kungsholmen. Vips så var milen passerad och benen var pigga. Fortsatte i samma tempo och gjorde high-fives med några barn. Orken sinade runt 16 kilometer och jag röt åt mig själv att det inte var okej. Drack ett par klunkar sportdryck och energin kom tillbaka. Nya krafter framåt!

Under hela loppet slog jag undan alla tankar på tid. Eftersom jag var så övertygad om att det skulle gå dåligt, fokuserade jag på att hålla rätt teknik. Men när det återstod två kilometer insåg jag att det trots allt kunde bli bra! Pinnade på och när jag passerade mållinjen klockade jag mig själv på 1.46.22.
Förvånad.
Glad.
Det gick ju bra...

Armbandet med kilometertider för att springa in i mål på 1 timma och 45 minuter.

Med medaljen dansandes mot magen spänstade jag iväg mot Sats. Längtade efter en dusch och en stund i bastun för att belöna min duktiga kropp. Satte som vanligt höften mot dörren för att puffa upp dörren. Låst. Tog hjälp av armbågen. Lika låst som innan.
Näää...
Kläder, plånbok, mobil, nycklar- allt fanns i skåpet. Det här ingick inte alls i planerna! En man frågade hur det var fatt. Jag förklarade och han lånade ut både mobil och biljettpengar. Som en ängel. Rejält kylslagen vandrade jag mot pendeltåget som skulle ta mig till syster yster och svåger. Spärrvakten krävde 60 kronor för en enkelresa. "Är du helt dum i huvudet" var första tanken. "Jag har ju bara 40 kronor" var tanke nummer två. Men med hjälp av två krokodiltårar och gestikulerande öppnade hon spärren..

Hemma hos syster väntade skumbad torra kläder och fantastiskt sällskap. Glada skratt åt Kvarteret Skatan, gosande med söta Astrid, åtta månader och tillslut skön sömn i soffan. Vad skulle jag ha gjort utan syster?
(förmodligen slaggat på en parkbänk) (eller traskat hem till en kompis) (fast fördelen med syster är att vi har (typ) samma klädstorlek)