måndag 8 juni 2009

Tjejvättern

Medaljen runt halsen och väldigt glad över att ha kommit i mål!

Vi tar det från början:
Jag kompade in fredagen och pysslade det sista med syster yster på stan. Ja, det vill säga köpa cykelbyxor (jopps, precis sådana som mest går under benämningen "blöjbyxor") och uppblåsbart liggunderlag. Packade packsäcken i alla fall tre gånger och gick igenom listan ännu fler. Allt var tvunget att få plats i en väska plus pakethållare. Jag tog mig nämligen cykelvägen till Sofia.

Startklara och plirandes i motljus.

Strax efter 17.15 lastades cyklarna i bagageutrymmet och vi drog mot Motala. Staden nåddes i kvällningen och det gick oväntat lätt att byta startgrupp och hämta ut nummerlappen. Mitt i vimlet fanns Malin. Skoj med ett känt ansikte! (Hon gjorde btw ett grymt bra lopp!)

Hon guidade oss till gympahallen där natten spenderades i sann nyårslägeranda. Ja, med sovsäck, liggunderlag och ett hundratal andra. Jag kan för mitt liv inte begripa hur jag tyckte att alternativet inte sova alls var lockande som tonåring... Haha, perspektiven förändras!


I väntan på att gå in i startfållan. Än så länge skiner solen!
Starten gick 08.36 och vi stack i väg. Efter någon kilometer kom de första stänken. Snart öste regnet ner, en motvind utan dess like och iskyla- under tre mil. Eländig och genomfrusen och ungefär två sekunder från att ta till tårarna. Vad 17, så här skulle det ju inte vara! Tänkte mer än en gång att om inte syndafloden slutade snart var det finito med cyklingen.
Vi nådde första depån och fick värma stela händer runt en varma muggar. Jag sneglade mot himlen och kunde konstatera att det ljusnade långt där borta.

Genomfrusen och stel... Thé och banan piggade upp. Ja, lite i alla fall!

Molnen fortsatte att dominera, motvinden likaså. Men regnet gjorde en paus och vi rullade vidare mot Varberg och Omberg. Där väntade The backe som lutade tvärs uppför i oändligt många kilometer. Äh, med lätta växlar gick det som en dans och jag kan inte förstå mina medtävlandes spökhistorie-miner när de nämnde backen. Uppe på berget torkade kläderna och fingrarna fick tillbaka känseln. Med en vidunderlig utsikt och susandet genom skogen blev det här loppets bästa del!

Härligaste känslan när iskalla fötter mötte varm asfalt...

Mellan andra och tredje depån for en cykel förbi i väldig fart. Krutgumman hade ett rejält tryck i benen (med de mäktigaste vadmusklena jag har sett denna sidan året!) "Häng på" menade Sofia och vi bildade klunga med tanten. Vi turades om att dra tills det återstod ett par kilometer till mål. Adrenalinet satte in och hastigheten ökade. Susade genom gatorna och flög över mållinjen- samtidigt. High five och medaljen runt halsen!

Smutsig jacka tyder på volt med cykel. Använd hjälm, hörrni!

På vägen tillbaka tvekade vi åt vilket håll gympahallen egentligen låg åt. Plötsligt tvärsvängde Sofia åt höger. Jag låg två decimeter bakom och hade ingen annan möjlighet än att fortsätta rakt fram- med en flygtur över styret! Jag landade på axeln och armbågen och snurrade runt i en elegant kullerbytta. (Det enda jag minns är klirret när medaljen gick i asfalten.) Skrapsår på benet, svullen armbåge och diverse blåmärken. Ähhh, det finns två sorters cyklister; de som ramlat och de som kommer att ramla. Och stackars Sofia blev alldeles jätterädd...

Redo att kasta tillbaka cyklarna i bagagen för att åka hela vägen till Stockholm igen.

5 kommentarer:

Sofy sa...

juste att du inte nämnde att du hamnade i en refug och var typ en meter från att hamna under en bil....My gosh, det var vidrigt, men tur att det gick bra!

Andréa sa...

tur att det gick bra! och grattis såklart! :)

JoHo sa...

Värsta GRATTIS, hurra vad bra jobbat! HÄRLIGT att läsa! :D

Ruth sa...

sofy: ja, kan ju inte riktigt avslöja allt... Å det där med bilen var jag knappt medveten om!

Andréa: tur det! Och tack för grattiset, det var otroligt skönt att gå i mål.

JoHo: Tack, tack! :D

Elin sa...

Du är så DUKTIG Ruth!!!!