Ett steg i taget så ska det gå

Det borde inte göra så ont som det gör. Inte efter all mängdträning jag utsatt mig för. Inte efter att ha gått på de muskler och leder som brukar bråka. Nu krånglar senan som löper längs stora trochanten (Spana in här och leta efter nummer 22.) På grund av för stela muskler i rumpan och låret har den blivit spänd och är irriterad. Lägger jag handen på känner jag hur det klickar, spännande...

Anledningen till mitt haltande är gårdagens långpass. Jag begav mig tillsammans med Sofy ut i vårvädret. Värmen slog emot jag blev snabbt påmind om den stora skillnaden mellan snölöpning och sollöpning; man blir inte törstig på vintern.
Efter en mil blev munnen torr och blev bara värre och värre ju fler kilometrarna blev. Efter tretton kilometer tog jag ytterligare ett varv runt Djurgården och lade mig på ett 5.18- 5.22 tempo.

Ungefär vid samma tid förra året. Tröjan var med igår (väskan och frisyren är av annat slag nu för tiden) Löpning ÄR (för det allra mesta!) härligt!

Efter arton kilometer började det kännas tungt. Vätskebristen trängde sig på och solen gassade över huvudet. Benen gjorde ont och det var folk precis överallt! Jag stretade på, höll farten, fokuserade på annat är det jag höll på med. Upprepade "lätt och stark" samt "ett steg i taget ska det gå".

Den sista biten kändes lika lång som den hittills avklarade sträckan. När jag äntligen nådde Sofys port visade Suunto 28.2 km.
Där förvånades jag över tröttheten.
Överraskades över hur tanken på vätska överskuggade allt.
Tacksam över Gainomax och kallt vatten.
Pustade ut några minuter innan jag kramade Sofy hejdå och begav mig hemåt på min lila springare. Det var längesedan jag kände mig så sliten efter ett långpass. Hur ska jag kunna persa om två veckor...