Bakis

På väg hem från loppet igår var jag i strålande fin form. Studsade den sista biten från pendeln och kände knappt av att jag persat bara för en liten stund sedan.
Innanför dörren i den gula villan ålade jag mig ur överdragskläderna. Spatserade ut i köket, fyllde på med energi under tiden jag bläddrade igenomPå stan.

Där någonstans började rörelserna bli tunga. Efter en alldeles för kort stretch klev jag in i duschen för att skölja bort det sista av tävlingen. Mosigheten tog över allt mer och iklädd morgonrock kröp jag ner i sängen. Tanken var att läsa ett par kapitel och ta igen mig inför kompisdejten med sötaste Jennie. "Ska bara blunda ett par sekunder" mumlade jag och slocknade som en klubbad säl.

Satte mig käpprätt upp, virrigare än Kusin Knase. Sömnen höll sig krampaktigt kvar och jag försökte fokusera blicken på klockan. 18.35. What... Halv sju!! Hur kunde fyra timmar bara försvinna? Flög upp och trampade på stället några sekunder. Ringde Jennie som inte svarade. Rackans. Huvudvärken dunkade bakom tinningen och illamåendet låg tät som dimman i Lutzen. Rasade i sängen igen och gömde mig bakom täcket. Slumrade ytterligare en kvart tills jag övertalade mig själv att gå upp.

Hasande ut i hallen och såg mig själv i spegeln. "Oh, du bedrövliga varelse" mässade jag och bjöd på ett snett grin. Hur är det möjligt att bli totalt bakis efter ett millopp? Kunde förstå reaktionen om det hade varit efter en halvmaraton, men bara en mil! Mycket märkligt...

Det är en smått sliten Ruth som är på banan idag. Bilden togs på vägen upp till redaktionen. Och ja, det är ett litet vattenpalats som gömmer sig bakom mig!

Jag hoppades att huvudvärken skulle vara borta när jag slog upp ögonen imorse, icke då. Men med Alvedon, vatten och kaffe jagar man det allra mesta på flykten. (peppar, peppar) Hoppas att ni haft en utmärkt dag, my darlins! Här i Uppsala skiner solen och det är hopp om livet- trots luddigheten mellan öronen.
Lots of love.