måndag 23 februari 2009

Ruth i fädernas spår


-->
Jag vill tacka mamma och pappa för deras aldrig sinande omsorger. Mina bröder för att de har gjort mitt pannben hårt men hjärtat mjukt. Min syster för att hon alltid finns där och superkvintetten för inspiration, kämparanda och vänskap. Samt alla vänner, bekanta och underbara, underbara bloggläsare! Jag är er innerligt tacksam för hejjarramsor och tumhållningar! Det har rasat in på Facebook, bloggen och mobilen. Tack, snälla snälla ni!

Vadan denna översvallande uppskattning?
Jo, utan er hade det inte blivit någon Tjejvasa. Utan er hade det inte blivit några långpass tidiga lördagsmorgnar, pumpa-axlar-timmar på gymmet eller för den delen kickar i baken att ta en vilodag då och då.

Vasan alltså…
Som allra käraste syster redan har avslöjat, var jag fruktansvärt arg när jag gick i mål. Från första stavtaget till det sista bubblade ilskan och det osade svavel ur öronen. Jag hamnade i sista startklassen (helt mitt eget fel eftersom jag aldrig fick tummarna ur att anmäla mig i tid… Behöver en assistent som gör sådana saker åt mig) och tänkte att jag snart skulle hinna om alla långsamma efter principen: fast- vänster, slow höger

Strumporna hade i allafall koll på höger och vänster...

Efter fem kilometer undrade jag om jätteproppen någonsin skulle lossna. Efter 15 km slapp jag hoppa mellan spåren som en jojo och efter 20 km kunde jag åka i hyfsad fart. Men inte en enda gång kunde jag sträcka ut och åka så fort som jag ville. (Shame, spåren var otroligt fina och det var endast på ett fåtal ställen som det var gröt istället för snö.

Frågade en tjej om hon inte tyckte det var ett tecken att byta till ett långsammare spår när folk körde om på högersidan… Undrade vad det var för fel på några som envetet stakade på trots att jag vrålade ”ur spår om du vill uppleva en ny soluppgång”. Folk plogade i utförslöporna. Plogade, i vänsterspåret!!!
Kunde inte ens spurta på upploppet när det låg en bromskloss framför mig och två precis bredvid. Var inte ens trött när jag slog av klockan på 3.14 timmar. Otroligt frustrerande, hade perfekt vallade skidor och hade kunnat få till en riktigt bra tid. Jag var så arg att jag grinade.

När det officiella resultatet kom hamnade tiden på 3.17. Hur kunde jag missta mig på hela tre minuter! Fick svaret av Jane: Tidtagningen klickar igång när startskottet går, inte när man i själva verket går över startlinjen. Det tog mig alltså tre minuter att nå startlinjen. Irriterande, javisst. Men det var det så mycket annat som var så varför inte slänga in lite diff i tiden också…

Klart att medaljen måste vara med!

Jag fick mitt humör boostat av underbara tjejerna i duschhallen. Jane, Sofy, Vargungen, JoHo, AC hade liknande känslor. Vi var mer eller mindre överrens om att man inte ska ha roligt under tiden man är ute. Nej, det som är roligt är före och efter. Själva tiden man är ute ska vara plågsam, fylld av ilska och frustration. Det hör liksom till. (Och min lott verkar vara att alltid vara arg när jag tävlar.)

Vi åt kolhydratsbuffé, det behövs när lite mer än 3000 kcal försvann bara så där. Mitt under maten undrar jag om inte någon ville göra mig sällskap på tåget. JoHo nappade, tåget skulle ju stanna i Uppsala!
Vi pratade ett par timmar, åt lite mer mat och fnissade åt alla i fyrtioårsåldern som druckit vin och höjde ljudvolymen rejält! Haha…

AC, Jane, jag, Vargungen, Sofy och Joho. Underbara tjejer med fantastisk förmåga att höja humöret flera snäpp!
(bild från Joho)

Vi drog oss tillbaka till hytten och somnade på en gång. Kvart över tolv vaknade jag med ett ryck. Hade ingen aning om vart jag befann mig, vad klockan var och vad allsindar det var jag skulle komma ihåg. Så slog det mig; jag ska av tåget snart!

Satt på centralen en halvtimma innan pendeln gick och när jag såg alla fräscha snygga människor kände mig knappast som världens hetaste. (Insåg även att det förmodligen inte var en själ som brydde sig). Om man någon gång under sin levnad får visa sig i offentligheternas ljus i Nike-mysisar, Peak-tshirt ÖVER min HH- underställströja, var det nu!
Halv två stod Fantastiske Erik med bilen utanför stationen så att jag skulle slippa gå den sista biten hem!

Det märktes att det var en massa skidåkare ombord, skidor överallt!
(bild från Joho)

Jag är inte så bitter som jag låter. Inte innerst inne.
Helhetsupplevelsen är stor, jag gjorde det!
Jag åkte tre mil på skidor utan någon som helst teknik!! Min träning har gjort att jag är i god form med strålande kondition och väldigt stark överkropp. Ett kvitto på att alla timmarna i gymmet och i spåret har gett resultat. På det stora hela skulle jag vilja säga att jag är nöjd.
Men nej.
Det är jag inte.

Det kunde ha blivit så mycket bättre, kunde ha gått så mycket snabbare.
Och det räcker inte med att säga att det gick bra efter förutsättningarna

Nästa år... Nästa år, då minsann!

6 kommentarer:

Mela sa...

Jag tycker iallafall att du var superduktig! Kram!

Felicitas sa...

JAG hade faktiskt roligt i spåret - trots allt! :D

Och du VAR kalasduktig pinglan! Till nästa år hamnar du i startled sex, tror jag! :D

Löpning & Livet sa...

Ja det va ju sjuk bra!!

Anonym sa...

Tycker du var jätteduktig vännen! =)Stolt över dig!!

Johanna sa...

HÄRLIGT att läsa din berättelse! Vi har alla upplevt samma - fast HELT olika - sak... Och jag tycker att du ska fokusera på det där du skrev att du GJORDE DET, att du är stark och har urbra kondition - för det STÄMMER!! Kram på dig! :D

Ruth sa...

Mela: tack, vännen!!

Felicitas: Du har alltid roligt... OM jag ställer upp nästa år blir förutsättningarna liiite bättre!

Andréa: Mmmm.... (tack i alla fall)

Elin: Om jag lyckas få dig stolt, har jag uppnått något!

joHo: Visst är det smått märkligt att alla har olika versioner av samma händelse! Ja, ska börja fokusera på att jag är stark och fantastisk kondition!!

Kram till er alla!