På träningsläger

Vänner! Jag lovade att avslöja The Big Happening i förra inlägget. Är ni redo? Jag är i Sälen! Japps, det är sant! Några dagars längdåkning ska kicka igång min Karriär som skidåkare. Oh ja, din fråga är i högsta grad relevant: Hur hamnade jag här?

För ett par veckor sedan träffade jag Christoffer på gymet. Han tränade tillsammans med en kompis och efteråt åt vi tre tillsammans. Samtalsämnet kom ganska naturligt och efter en stund kom det fram att han ska åka Vasaloppet. Jag våndades över Tjejvasan och nämnde att jag inte stått på ett par skidor sedan jag var tolv. I alla fall. Under nyår träffade jag Christoffer igen och framåt småtimmarna kom Vasaloppet åter på tal.
“Du” sa han och lutade sig mot dörrposten. “Jag ska åka till Sälen nästa vecka och åka längd. Vill du hänga med?”
“Jaaaa” kraxade jag så gott jag förmådde med min brustna stämma.
Dagen efter, på nyårsdagen, kände jag mig grymt risig. Hade ingen som helst röst och febern nådde nya rekord. Samma sak på både fredagen och lördagen. Då bestämde jag mig för att det varken kunde bli Sälen eller jobb veckan efter. Mailade min chef och bad om extraledigt. Precis som jag skulle messa Christoffer att det var omöjligt att åka, gick febern ner. Låt oss vänta ett par timmar, resonerade jag och hoppades på att förkylningen skulle fara sin kos. Och febern försvann helt- även om hostan och rasprösten höll i sig. Hmmm, gick mina funderingar. Skulle jag åka till Sälen eller jobba. Rådfrågade ett par oerhört kloka personer som ansåg att när jag väl tagit ledigt, då kunde jag dra iväg på en minisemester till Dalarna. Skidorna fixades, (thx Christoffer!) och underställ, fleecetröjor och annat livsviktigt införskaffades.

Bara en halvtimma försenade kom vi iväg. Med i bilen fanns Jessika som också var med under nyår. Färden gick nästintill smärtfritt och med stigande fasa såg vi hur det blev kallare och kallare. Minus 18, 20, 25 och tillslut minus 28. Rackans, det skulle inte bli någon kvällstur. Men när slutdestinationen nåddes hade köldgraderna krympt till ynka minus 15. Whey liksom! Med sällan skådad iver svidades det om och utrustningen plockade fram. Min puls låg på 91 innan jag ens hade stakat iväg. Nervös, du skojar… De första hundra meterna var verkligen som Bambi på hal is! Min min var samlad och i blicken skådades skräck. De fem kilometerna gick varken snabbt eller med vidare finess. Jag ramlade två gånger (skyller helt och fullt på att spåren ledde rakt ut i geografin!) och slog upp ena örat! Jorå, det är helt och fullt möjligt. På något vänster tjoffsade jag till med staven. De första sekunderarna trodde jag på allvar att örat hade ramlat av. Hade ingen känsel där det borde sitta och kändes varmt i området runtom. Nåja, så illa gick det inte. Några små sår och svullnad är det enda som syns nu.

Just nu sitter vi tre tappra själar i soffan och tar igen oss. Tidigare idag gav vi oss på milspåret. Christoffer är nästintill proffs och drog i väg ganska snabbt. Jag försökte hänga med i Jessikas tempo och kämpade på. Tekniken lossnade lite, även om det är ljusår kvar tills det kommer kännas bra. Jag hade en medelpuls på 177 och maxade på 187. Tiden hamnade på en timma och fem minuter (inklusive en rammel i superbrant backe utan spår).
Nu har jag riktigt ont i höftböjarna, knappt att jag kan gå ordentligt. Men känns ingenting i varken triceps, axlar eller rygg. Om någon timma ska vi ut igen på en lite kortare runda. Det här, det här kan bli riktigt, riktigt bra!
Och ni, misströsta inte. Bilder är på ingång, några rent av misserabla och andra helt bedårande!
Lots of love.