Som ni kunde läsa igår, var jag med på minnesstunden för förintelsens offer. Jag fastnade visst på en bild på centerpartisten Fredrik Federleys blogg. En halvtimma som berörde mig djupt. Inte minst när en berättelse från en av överlevarna växte fram. Min blick fästes på de vita tulpanerna på talarstolen.
Klump i magen.
Tårar i ögonen.
Det får aldrig ske igen.
Trots det upprepas folkmord om och om igen; Rwanda, Gulag, Armenien, Kambodja… Är det så att världen är en ond plats, befolkat av onda människor som inte kan annat än att göra varandra ont?
Låt mig i alla fall för en liten stund inbilla mig att godheten existerar. Att det finns människor som vill gott. Därefter ska jag gå igenom min artikel om minnesstunden. Om den hade funnits på webben hade ni också fått läsa.
Plötsligt känns det helt rätt att dagen bjuder på grå kyla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar