Det är så här man ska ha det när man har det som sämst.

När vi åkte runt Västra Kalven i tisdags råkade vi på en äldre man. Vi bjöd honom på lite fika och han berättade om sina favoritrundor i området. Efter att ha beskrivit några stycken nämnde han en som gick över fjället. "Egentligen är det mer att åka på tur. Men vill ni vara med om en riktigt vacker fjällvärd rekommenderar jag er att bege er dit".

Vi tre- Jag, Christoffer och Jessica- nickade i samförstånd och bestämde oss för att åka till Gammelgården till Storfjällsgraven. En tur på cirka tio kilometer. Det började uppför och fortsatte så i ungefär i fem kilometer. Där uppe på fjället var utsikten vidunderlig. Kilometer efter kilometer bredde ut sig med gnistrande snökristaller. Vi åkte en bit, pausade, njöt av solen och försökte skydda ansiktet mot bitande vind. Således tog det en ganska bra stund innan vi kom till första anhalten; Fjällbostugan. Jag gjorde kardinalfelet att inte titta tillräckligt långt fram där jag åkte. Helt plötsligt dök en stor skylt upp- mitt framför näsan! Jag slängde mig till vänster och lyckades undvika en rejäl knock med bara någon decimeter. Jessica skrattade i kapp med en man som stod vid stugknuten. "Haaaahaaa... Det där kunde blivit riktigt roligt" skrockade han. Och jag bara log... Roligt att man kan glädja någon!

Fjällbostugan var en liten timmerstuga med kaffeförsäljning och bänkar med renfällar. Med näsan mot solen boostades både själen och kroppen med varm choklad och frukt. Tio minuter senare åkte vi vidare mot nästa stuga. Vägen dit gick bland annat genom tät skog (hur den nu plötsligt hamnade mitt uppe påfjället! Det fanns inga spår att följa och pudersnön virvlade om fötterna. Det närmaste off pist jag kom under veckan! Det sluttade nedåt och gällde att hålla skidorna i rätt riktning och knäna böjda. Snabbt och riktigt, riktigt roligt!

Vi gjorde en stoppsladd vid Storfjällstugan och klev in i en varm, ombonad och mysig miljö. I ena hörnet sprakade en brasa, rensfällar låg på bänkarna och fårskinni fåtöljerna. Trasmattor värmde grånande golvplankor och våfflorna med hjortronsylt satt som en smäck. Länge, länge satt vi kvar och lät samtalet flyta på. Tillslut skymtades solen tätt bakom fjälltopparna och hotade med att snart gå ner. Dags att klicka på skidorna och åka hem. Eftersom det stort sett bara gått upp betydde det att vägen tillbaka gick ned. I säkert två kilometer susade fartvinden och jag fick testa på att hoppa i några gupp. Otroligt roligt!

Trots att vi tagit det relativt lugnt kände jag mig ändå ganska sliten efter totalt tretton kilometer på skidor. Det märks att jag inte riktigt mår hundra och förkylningen ger sig inte. Då passade det utmärkt med After ski! Det är något speciellt med det: Massa människor som sjunger, dricker öl (jajamensan mamma, det hör liksom till!) och traskar kring i underställ. Naturligtvis ville inte jag vara sämre, även om jag körde en fuskis: bytte om till en torr tröja... Några vänner till Christoffer kom över med tre bedårande barn (som villigt satt i mitt knä utan att gråta en enda gång. Miracles do happen!) Några timmar senare traskade vi hemåt. Uppslupna efter den i särklass bästa dagen. Det är så här man ska ha det när man har det som sämst.