Babblade irländare i permafrost

Minns ni när jag bad er att hålla tummarna för mig? Intervjun med Bluetree skulle hållas på ett hotell inne i Uppsala. I mailet uppmanade manegern mig att komma i god tid. Nemas problems, kaxade jag. Jag kollade upp på Eniro hur jag skulle cykla, hivade upp kameraväskan på ryggen och begav mig iväg. Efter dryga halvtimman och en fråga om vägen kom jag rätt. (det är inte jag som inte hittar, hotellet låg himla avlägset (från mitt håll) och kluriga svängar både hit och dit…

Bluetree stod utanför entrén med armarna tätt intill bröstet. De huttrade och menade att irländare inte är vana vid permafrost. Tre sekunder senare satt vi i lobbyn och jag öppnade med första frågan. Sångaren började svara men avbröt sig; “Är du förkyld?” De andra drog efter andan och drog fåtöljerna bakåt. Tiden stannade. Jag hade en nanosekund på mig att komma på nåt bra. (Nä, man kan inte säga till några som ska spela vansinnigt många gånger under ett par dagar att man är en livs levande smittospridare.) “Jag, jag, jag … jag var på hockey igår. Ni vet, hejade så mycket på mitt lag att rösten bara försvann. Hehe.” Grabbarna började andas igen. Skrattade lättat och menade att det lät som att matchen var kanon. Jag nickade, skämdes måttligt och fortsatte intervjun.

Den gick fantastiskt bra! Rösten höll hela tiden och bröts inte en enda gång. Grabbsen skämtade hejdlöst och avbröt varandra med anekdoter om turnélivet. Jag fick koncentrera mig allt vad jag kunde, de pratade oerhört snabbt på irländsk dialekt. Använde uttryck som de definitivt inte svänger sig med i Greys Anatomy eller Stargate Atlantis. Snarare uttryck från Morden i Midsomer… Trots det fick jag med det väsentliga och väntar bara nu att få se reportaget i tryck. Ja, naturligtvis länkar jag till den när den kommer!
Love.