Look who´s back!

Men hörrni, ser man på. Det är nån som är tillbaka. I vanlig ordning, mina vänner, har det hänt massor med saker. Jag får uppdatera er lite senare om alla detaljer. En av de viktigaste och största är att jag lämnat Uppsala för Stockholm. Det gick både hastigt och lustigt under den tidiga hösten. Istället för en trea på 78 kvadrat blev det en etta på 39. (Med andra ord betydligt snabbare väg till jobbet) Jobbet på Gymgrossisten är kvar men capoeria är inte längre en naturlig del av livet. Jag har hittat tillbaka till gymmet igen och faktiskt byggt ett par kilo muskler.
Och naturligtvis ska ni få höra precis allt om M. (Don´t you worry!)

Fast. Nu är det dags att klura ut vad jag ska ha för outfit i dag (säger man outfit fortfarande?) och slänga lite mejk i ansiktet. För den här natten var fylld av jetlag från Thailand. (och en resan blir det mer snack om senare.)
Stay tuned!

Yours truly,

Blå Blixten misshandlad på öppen gata

Näää! Nån har klått upp Blå Blixten, min fina blåa cykel som jag har i Stockholm. När jag kom imorse och skulle låsa upp hojen såg jag att handbromswiren hängde i en lång loop under stången. Jag tog ett steg bakåt och betraktade Blixten som Dr McDreamy gör när han gnider hakan och konstaterar att det är ett svårt fall. Den andra bromswiren var också bortryckt, cykelkorgen påtagligt sned och reflexerna på framdäcket hängde i små trasiga bitar. Den ena handbromsen lyckades jag koppla på igen utan större besvär. Värre var det med korgen som verkar ha fått sig en rejält frustrerad spark och detsamma gäller framdäcket, som visade sig vara skevt när jag cyklade i väg.

Jag tror att personen i fråga som gjorde det här blev sur att det inte gick att rycka bort Blå Blixten från räcket. Jag har surrat fast den ordentligt med kablar och blocklås med resultatet att den rubbas ungefär fem centimeter om man tar i. Och det gjorde visst den här sabotören. Morr! Kan man inte låta andras saker vara, va va va? 
(Bifogar bild på den stackars hojen så fort det går)

Det här med att inte få ta bilden själv

Det händer nåt märkligt med tiden när det är helg. Timmarna rusar på som om det vore himla bråttom att slå över agendan till måndag igen. Jag tillbringade lördagen i ett fint flow där saker och ting hakade i varandra som i ett alldeles perfekt kugghjul. Först ut var grötfrukost med Melodikrysset och blädder i DN. Det blev en sådan morgon där man tar flera koppar kaffe och omtag av gröten (Helt och hållet fab med gojibär, russin och diverse fågelfrön)

En ganska bra stund efter frullen stod jag framför spegeln och försökte få fram mitt snyggaste neutrala ansiktsuttryck. Mitt pass gick nämligen ut för ett par veckor sedan och det var dags att fixa nytt. Förra gången lyckades jag med konststycket att se ut som om nån stampat mig på foten och samtidigt sagt något riktigt plumpt om min farfar. Den här gången var jag mer förberedd och åtminstone försökte komma på en bra min. Oh, så mycket enklare det hade blivit om man fått ta en selfie från den vinkeln som man själv gillar. Men det här påfundet med bilden rakt framifrån känns lite... ja... 1990-tal.
Det blev cirkus en timmas väntan hos polisen innan mitt nummer ropades upp. Nåväl, det gjorde mig inte ett skvatt. Med i väskan fanns en ruskigt spännande bok och jag njöt av att få läsa helt ostört en hel timma. När jag väl kom fram till luckan gick det hela på fem minuter. Och jag antar att jag i vanlig ordning ser ut som en grov, kriminell brottsling. Jag undrar hur folk egentligen gör för att se snygga ut?

Man kan ju alltid ändra sig

När jag flyttade till Uppsala var det med blandade känslor. Jag älskade att bo i Stockholm, jag älskade min fina fina lägenhet och jag älskade pulsen. Tänkte att lilla Muppsala aldrig skulle kunna mäta sig med grannstan. Men nu känns det precis tvärtom! Jag älskar lägenheten som jag och Lisan bor i, jag älskar lugnet och den mysiga känslan av småstad trots att det egentligen är ganska stort. Jag störtgillar att folk hejar när man passerar på gångstigen,  håller upp dörren i butiken och liksom är _trevliga_ på ett helt annnat sätt än i Stockholm (Även om folk är bra där med. Såklart! Det finns människor av alla sorter överallt.) Och jag gör två tummar upp när det, för vilken gång i ordningen vet jag inte,  bjuds på kaffe vid stationen. Det var jag aldrig med om på centralen! :)

En sån här fin domkyrka finns inte i Stockholm!

I de blindas rike är den enögde kung

Igår var det äntligen dags för capoeira igen. Förra veckan var det sportlov i Uppsala = ingen träning. Veckan innan dess var jag krasslig och pallade inte med massa sparkar och akrobatik-snajdigheter.
Onsdagar är lika med träning med våra newbisar, aka nybörjare. De är hur härliga som helst! Ambitiösa, lyhörda och ena riktiga kämpar. Men det bästa är att jag själv verkar vara rena rama proffset på capo. Ni har väl hört det där uttrycket att i de blindas rike är den enögde kung and so on. I jämförelse med alla högbältade varelser i min förening är jag liksom helt ordinär, men på nybörjarträningarna är det plötsligt jag som är värsta kingen som visar sekvenser, kommer med tips hur just den där sparken blir snitsigare och som med vaksam blick övervakar mina adepters rörelser. Det är så himla skoj att se deras framsteg; från de första jinga-stegen tills att de behärskar svårare och svårare sekvenser och erövrar bälte efter bälte. Det är som sylten på pannkakan för en stolt tränare :)

Fast det bästa igår var att jag faktiskt kunde styra hur mycket jag skulle röra på mig. Hostar fortfarande som en lungsjuk och näsan är alldeles narig efter allt snytande. Jag struttade runt som värsta divan, visade en sekvens med Lisan och gick runt och petade på folk, visade nåt superpedagogiskt, drack lite vatten, fipplade med musiken. Ja, allt sånt som sånna där mestres (som har tränat i typ 70 år och vet ALLT om capoeira) får göra. Jag skulle kunna vänja mig vid det. Faktiskt. 

Hepp, hepp. Här kommer en bensträckare!

Om världen går under

Tre gånger om dagen sprängs det utanför vårt kontor. Jag antar att det är citytunneln som vindlar sig fram där i underjorden.Innan den stora boomen går det några signaler och tystnaden lägrar sig. Helt plötsligt bränner en riktigt, rejäl sprängladdning av. Fönsterna skallrar, blombladen vibrerar och marken skälver. Sekunderna mellan att den sista tonen ebbat ut till att själva smällen kommer är hemsk. Det känns ungefär på samma sätt som när man åker fritt fall och man precis har nått toppen. Klicket från spärrarna hörs och det oundvikliga väntar. Plötsligt händer något konstigt med tiden; samtidigt som det verkar som om vi aldrig kommer att komma ner, går det alldeles för fort. Så faller vi. Obarmhärtigt. Marken närmar sig i raketdunderfart och jag blundar (och skriker) för allt vad tygen håller.
Nu kanske jag inte blundar på kontoret och tror väl att jag ska dö varje gång det smäller. Inte heller skriker jag. Men jag hoppar till och lägger märker att de kommer allt närmre oss. I dag kändes det som om dynamitgubbarna befann sig rakt under byggnaden. Är det så här det kommer att kännas om världen en dag går under och rämnar? Well. Då är jag i varje fall förberedd på hur det kommer att kännas.

Ljusets återkomst

När jag kickade utanför dörren imorse tvärstannade jag mitt i steget. "Skit också" utbrast jag och spanande in i parken som ligger precis där vi bor. Solen var på väg upp och småfåglarna kvittrade i buskagen. "Har jag försovit mig en hel timma? Inte en chans att klockan bara är sju." Men visst var det så. Kan ni tänka er, ljust! Så här har det ju inte varit på flera månader! Woho! Behövde inte ens knäppa på lamporna. Det är nya, fantastiska tider på gång. Ljuset har återvänt och livet med det. Vad gör det då att jag fortfarande har feber och hostar som en lungsjuk. Nä. Precis. Inte ett dugg.