Ruths marginalanteckningar

Hipp hipp hurra !

2012-01-23T20:06:00.001+01:00

Italienskt bubbel i glaset och förrätten på gång. Mina vänner, jag tror att det här kommer att bli en särdeles god födelsedag.

Lyxfika på en måndag

2012-01-23T11:28:00.002+01:00

Lyxfika i dag, trots att det är måndag. Vad är det egentligen för fasoner? Ja. Jo. Jag håller med. Att inleda veckan med sockerbomb OCH fruktchock är kanske inte det man borde göra. Men fyller man 30 så gör man. Och det är visst det jag (och allra käraste syster) gör i dag.
Hipp hipp hurra! :)

söndagsjobbar och står i

2012-01-22T09:55:00.000+01:00

Söndagsjobb hela dagen i dag. Det är faktiskt helt okej och inte alls så illa som det låter. Det brukar vara precis så mycket att göra att det hinns med en kopp kaffe och en snabblunch. Och i dag var det verkligen tvunget att bli en riktig snabbis. Helt plötsligt rasade det in uppgifter och ämnen som skulle bevakas. Vi drog i väg med bilen, hoppade in på närmaste Donken och beställde det vi ville ha. Jag tog deras senaste nyhet- inte kalasgott med funkade för stunden.
Men det bästa var absolut att få se snön singla ner från himlen. Äntligen blir det vinter, hörrni! :)

Lyxfika så här i förskott

2012-01-20T17:15:00.002+01:00

Det är som sagt sista fredagen då jag är 20-någonting... Det tänkte nyhetschefen minsann fira tre dagar i förskott. (eller så gillar han bara tårta...) Vi - hårt arbetande medarbetare- ringdes upp med lyxfikapinglan. Och där väntade på min ära verkligen lyxfika. Där stod en finfin tårta och det levererades sång och något som förmodligen kan liknas vid tal. Marsipanrosen visade sig vara min och den tryckte jag glatt i sidan på tårtbiten.

Mycket fint.

Och gott.

Jovars. Lite skoj är det att fylla år. Även om det inte är förrän på måndag.

Nu beger jag mig mot stan. Inte för att åka hem som jag först planerade. Nope. Fenomenala Flis spionerade (aka läste bloggen) och föreslog en fika innan timmen blir allt för sent. (Jag _ska_ lägga mig i hyfsad tid. Så det så) Trevlig helg på er, my darlins!

Sista fredagen

2012-01-20T09:50:00.001+01:00

Oye, folket! Ni vet hur det är när tiden inte räcker tid. Ni vet hur det känns när deadlinens bila kittlar nackhåret och hur kyligt det blir arbetstempot går så snabbt som det viner om öronen.

Då så.

Då har ni ett hum om hur min vecka har varit. Det är totalt galet. Nej, det är TOTALT galet hur mycket man egentligen kan få gjort innan förståndet trillar av. Tur att jag har fått perspektiv på tillvaron genom att träna. Det känns som om hela vardagen skulle gå under i något slags töcken om jag inte tränade alls.
I måndags kalasade jag med grispasset. Med på banan kom inte färre än fyra personer. Det, mina vänner, är inte alls illa då det i snitt brukar röra sig tre personer i gymmet samtidigt. Jag peppade, hoppade och höll koll på övningarna. Det var minst lika jobbigt som sist och svetten lackade. Underbart!

Sedan dess har det blivit en squashmatch (där det förresten var längesedan jag blev SÅ arg. Kan väl sammanfatta med att vi båda är illa tjurskalliga.) och ett par styrketräningspass.

Och nu är det äntligen fredag igen. Det är min sista fredag som 20-någonting och det kommer jag fira i all ensamhet. Ja, min sista fredag alltså. Snus är på andra äventyr och jag vill bara ta det lugnt. Krypa ner i soffan och dricka hett the. Jag velar mellan att kolla på film eller återse någon fantastisk serie som jag inte sett på år och dag. Och jag ska lägga mig tidigt för att sova så länge jag vill.
Så fenomenalt fantastiskt!

Fredagen den 13:e

2012-01-13T16:09:00.001+01:00

En mössa är bra att ha, speciellt när snön viner runt skulten.

Jag blev bjuden på lunch idag hos coolaste Marie. Hon bor runt åtta minuter från jobbet och jag kastade mig upp på cykeln. Under tiden snöade det rejält och det betyder att alla isfläckar på ett mycket listigt sätt göms. Ett tag kände jag mig Evel Knievel på min Blåa fara. Än for jag dit och än for jag dit och än for jag nästan ner i diket.
Huvaligen.
Lunchen var mucho god och tiden gick i vanlig ordning alldeles, alldeles för fort. På vägen tillbaka följde jag mina egna däckspår och blev på så sätt förvarnad om isgator och halkiga områden. Alldeles helskinnad kom jag tillbaka till jobbet. Tur det, det är trots allt fredagen den 13:e.

Alltså, här skulle jag inte ha cyklat. Solid is hela vägen ner till Kina. Minst.

Sista kvartalet: Det när jag hittade en Snus

2012-01-13T15:58:00.000+01:00

Här är det tredje och sista kvartalet och återblicken för 2011. Den första delen är här och den andra finner du här.

September:

Den fjärde september åkte jag ensam till New York. Det var första gången jag var i USA och jag var där på jobbuppdrag. Det blev totalt 12 dagar i jättestaden där jag skildrade 10-årsdagen av terrorattackerna. Jag mötte folk som undvikit Ground zero sedan 2001. Jag pratade med folk som såg när planen kraschade och jag såg folk som grät när de gång på gång upptäcker att tornen inte längre står kvar. Jag fick möjlighet att vandra längs New Yorks gator och jag vill hemskt gärna åka tillbaka.
Här och här och här kan du läsa några artiklar.

Minnesdagen 11 september. Flera hundratusen hedrade de som omkom i attackerna.

One trade tower som står på samma plats som Twin towers en gång gjorde.

Manhattan.

En av alla dessa skyskrapor

Oktober:Det var fortfarande varmt när jag åkte hem till Öland för en helgs skördefest. Vi gick i t-shirt och det kändes väldigt konstigt att provsmaka glögg och prata om skördefester när temperaturen gick mot 23 plusgrader. Min bror, hans flickvän och min moster var också gäster och vi fick en superhelg tillsammans.
Hemma i de mer norra delarna av landet väntade Snus. En helt fantastisk person som jag första gången träffade i juni och som undan för undan tog över hela min tankeverksamhet . Jag berättade inte för en enda skäl för jag behövde massor av tid att tänka efter vad jag egentligen ville.

En farlig pumpahund på Ölands skördefest

November:

Det började bli kallare ute det gillade jag inte alls. I början av månaden tränade jag på en capoeriarörelse som gjorde att en disk i nacken brast. Det gjorde vansinnigt ont och jag blev helt vimmelkantig av tabletter och smärta. Någon vecka senare åkte jag på världens magsjuka och var dryga timmen från vätskedropp. Det tog på krafterna men jag blev snart bättre. Mycket tack vare att Snus tog hand om mig på allra bästa sätt. Vi umgicks allt mer och mer, en sådan fantastisk känsla att komma någon annan såpass nära! :)

Det här med att ha ont är verkligen inte min grej.

December:

Julmånaden gick i ett flygande fläng. Det blev en hel del träning och jag såg våldsamt fram mot julen. Intill det sista var det osäkert om jag ens skulle hem. Men någon vecka före jul berättade syster yster att de skulle till till Smålands mörka skogar. Glädje! Väl där myste vi på äkta familjevis och jag hade lilla Easter i famnen så mycket som möjligt. Mosters älskling!
Nyår spenderades med snygga capoeiristas och det var en jättehärlig tillställning. Det gamla året avslutades och det nya inleddes på det mest perfekta sättet. Och jag insåg att jag var lycklig, precis som det livet var just här och nu.

Julen är här. Och Easter älskade att leka med (plast)granen.

Kom och säg hej!

2012-01-13T11:28:00.002+01:00

I går kväll var det äntligen dags årets första capoeiraträning. Mina kinkiga fötter protesterade i vanlig ordning och ställde till med blodkalas. Fast efter drygt ett och ett halvt år med barfotaträning börjar jag vänja mig. Jag menar, ett par blodblåsor har aldrig dödat någon. Det gör bara himla ont.

Vi går härifrån till evigheten...

Det blev en fantastisk träning med många sparkar, flåsiga sekvenser och flera skratt. Härligt att äntligen vara på banan igen och känna att kroppen samarbetar. Det blev dock inga akrobatiska äventyr på huvudet eller nacken. Jag må bara envis men sällan dumdristig. I alla fall inte så ofta. Åtminstone om man frågar mig...

För er som (fortfarande) är sugna på att komma och kolla på hur capo ser ut IRL, finns det en strålande möjlighet på söndag. Mellan klockan 16.00 och 18.00 har vi öppet hus i Uppsala DanceCenters lokaler bakom missionskyrkan.
Här finns kartan :)
Se så, kom och säg hej till mig!

Apjobbigt grispass

2012-01-12T17:11:00.004+01:00

Det är inte ofta jag använder ord som "grispass". Men i dag var det i sanningens namn ett sådant. För att få omväxling bytte jag ut några övningarna i Tabata-intervallerna och slängde om dem huller om buller. Resultatet blev så här:

- Mountain climber

- Djupa knäböj

- Swing med kettlebell

- Armhävningar

- Burpees

- Utfall

- Plankan

- Hopp på bänk

- Triceps på bänk

- Omvända crunches

Som vanligt körde vi 40 sekunders arbete och 10 sekunders vila. Fyra varv efter varandra. Det var... hmmm... ja... jobbigt.
Typ.
Om man nu med jobbigt menar att pulsen spräckte max-sträcket, linnet klibbade mot magen och att stjärnorna framför ögonen var lika många som på Hollywoods gator. Ja, då var det jobbigt. Och jag är väldigt nöjd- både med passet och utförandet. Det SKA ju kännas att man är igång, annars blir det ingen kvalitet att prata om.

Medan Señor M köpte lunch i restaurangen övertalade jag tjejen bakom disken att joina oss nästa gång. Så. På måndag 14.30 kör vi igen. Den gången ännu fler repetitioner och med högre musik i högtalarna.
Hojta till om du också vill vara med! :)

Aptrött efter grispass...

Tre träningar på en dag gör en Ruth glad

2012-01-11T22:27:00.000+01:00

Ojojoj. vilken grym träningskväll det har varit. Eller rättade sagt, det började redan runt lunchtid. Strax före halv ett slängde jag ryggsäcken över axeln och kånkade ner till jobbgymmet. Den här gången syntes inte den ilskna tanten till, och lika glad var jag för det...

Vi började med en snabb uppvärmning och fortsatte med knäböj. Det visade sig att uppvärmningen var aningen för hastigt avklarad, i alla fall för min del. Jag höll inte cooren, hamnade i nedersta läget med en putande mage och det knäppte till i ländryggen. Jag försökte med en böj till men gav upp. Det är inte värt att knäcka ytterligare en disk för att jag är dum och fortsätter trots att det gör ont. I stället gjorde jag alternativa övningar där ryggen skonades. Till min förtjusning gick det alldeles bra! Ytterligare ett par benövningar och bänk- hantelpressar senare var jag alldeles glad och dessustom klar.

Direkt efter jobbet kastade jag mig i väg på Blåa faran och tog mig över istäckta gator till Sats. (Det här med minusgrader som blir plusgrader och sedan minusgrader igen är inte alls nyttigt för den allmänna hälsan. I alla fall inte om man skulle få för sig att drutta omkull)
Där väntade 20 minuters jogg på löpbandet och därefter årets första zumbaklass. Nu har jag ju inte sysslat med något som ens liknar zumba på åtminstone ett halvår. Det gick väl... hmmm... så där. Det är ju apsvårt att få kroppen att göra som hjärnan vill! I bland tror jag att jag blev placerad i en gipsvagga från nyföddhetsålder till jag åtminstone var 13. HUR är det möjligt att vara så vansinnigt stel som jag är?! (Tack för det, de Peterssonska generna) Tur är att jag varken blev utkastad eller utskrattad av fenomenala Flis, som höll i passet. Hon säger att det liksom inte gör något att man ser ut som en blandning av Charlie Chaplin, Clownen Manne och Godzilla. Fast. Jag vet inte... Det är väl bra mycket coolare om man mest härmar Bioncé.

Trots att inga pekande fingrar delades ut, vinkade jag hej då när de var en kvart kvar av träningstiden. Jag hade ju andra saker på gång; asthangayoga. I går bestämde jag mig i grevens tid att hoppa på en 11-veckorskurs i Uppsala. Det var samma fröken som jag hade under introduktionen och det kändes alldeles hemtamt. Den här gången gjorde vi inga nymodigheter utan nöjde oss med solhälsning A och B. Det visade sig duga riktigt bra för mig. Ryggen sträcktes ut och jag blev väl ett par milimeter längre av allt dragande i kroppen. Bra där!

Och nu har jag precis fått i mig en tallrik yoghurt med hemmagjort hallonsylt och pumpakärnor. Jag vet att det nog borde finnas någon mer mataktigt på tallriken. Men... äh... Det får bli i morgon. Då står ju bara två träningspass på schemat!

Fler pics från plåtningen

2012-01-11T17:01:00.001+01:00

Nytt i butikerna i vår. Träningsvåren blir knalligt färgglad.

Här kommer några fler bilder från plåtningen igår kväll. Det slogs på stora trumman och på plats fanns fotograf, journalist, make up-artist och en stylist. Jag har ju varit med på fotoshoots tidigare men inte en sån här stor med massvis med folk runt om.

Det var roligt att stå framför kameran, även om det såklart känns ganska konstigt att se helt normal ut fast man står i en helt galen vinkel och står fryst i en rörelse. Jag hoppas att fotografen är bra på photoshop... Haha.
Jag tog några provbilder med min ajfån och såg att jag såg himla rynkig ut. Fick ett slag ett våldsamt slag av 30-årskris men lugnades av Flis. Hon påstod att det var alla lager smink som gör att det ser ut som man är skrynkliga damen. Hmm, jag vet inte det ja. Men blev i alla fall lugnare. För stunden...

Fix n´d trix. Prislappen kvar på linnet, det göms under kanten :)

Leker modell för en kväll

2012-01-10T17:19:00.001+01:00

Ibland händer Ingenting. Ibland händer allt på en och samma gång. Som att jag vinner ett set mot ärkerivalen under lunchens squashmatch och att jag blir inringd för att leka modell. Uppsala danscenter ska visa upp dansmode i en bilaga som kommer att gå i Upsala nya tidning om nån vecka (eller två).

I förmiddags blev de en modell kort och när jag fotats en gång tidigare i zumbasammanhang, kom nåt ljus på att fråga om jag var fri och ledig. Naturligtvis var jag det! I skrivande stund sitter jag i bakgrunden och kollar när det fotas salsabilder. Om en stund är det min tur. Det är spännande det här!

Det där med yoga

2012-01-05T17:43:00.003+01:00

Shalan, eller yoga salen where the magic happens.

Jag har under tre kvällar fått ett hum om vad asthanga-yoga handlar om. Fick nämligen en introduktionskurs i julklapp och det var liksom bara att traska dit. Jag känner flera som fullkomligt älskar den här yogaformen och som går dit flera gånger i veckan.

Jag trodde inte riktigt att jag skulle tycka om det. Jag menar, jag är ju mer av det typen som gillar fullt ös medvetslös. Det där med att ha lika långa andetag ut som in och att sträcka ut kroppen i anatomisk omöjlighet (I alla fall om man är lika oböjlig som mig). Men till min förvåning var det riktigt roligt. Yogafröken korrigerade, rättade och förklarade. Vi som var med på kursen härmade efter och åstadkom väl något som kan liknas vid yoga.

Först måste man hitta en matta.

Nu går mina tankar mot att kanske ändå börja på nybörjarkursen som drar igång om någon vecka. Det vore skoj att ge sig på något helt nytt igen. Och det vore trevligt att bli lite vigare, inte minst med tanke på capoeiran.
Så. Jag tar en sväng till i tankarna och få se vart jag hamnar någonstans.

Ljuslyktor finns överallt. Mysigt!

Träningen och den vansinniga tanten

2012-01-04T17:14:00.000+01:00

Det är alltså så här det ser ut när man ligger på golvet i omklädningsrummet.

Varje onsdagslunch är vikt åt träning. Det finns liksom inga andra alternativ- då SKA man kämpa för kung och fosterland. Och då spelar det liksom ingen roll att det står "STÄNGT" på dörren till gymmet (Och en hudvårdsalong i korridoren som leder till gymmet) Det spelar inte heller någon roll att själva dörren in till alla maskiner och redskap är lika barrikaderad som Riga under Ryssarnas ockupation. Det som spelar roll är att man kommer in i omklädningsrummet. Där fanns ju perfekt plats för två personer att skutta upp och ner, göra armhävningar, knäböj och Gud vet vad.

Musiken fick vi från en iPhone och resten var upp till oss. Visst tog luften slut efter halva passet och visst var golvet onödigt hårt för att göra situps på. Men visst var det skönt att klara av ett högintensivt intervallpass.
Fast.
Damen som har salongen blev inte lika glad. Det var längesedan jag beskrevs i liknande termer som luspudel. Inte hade vi en aning om att salongen var öppen, det stod ju stängt över just den skylten. Hur skulle vi kunna veta att hon väntade en kund en halvtimma senare. Och inte visste vi att det var förenat med ursinne att använda ett omklädningsrum som tillhör ett annat företag.
Men det borde vi kanske ha gjort. Vi borde kanske ha tänkt ett steg längre och insett att det inte är okej att gå in genom en dörr trots att man har nycklar till den.
Fast just nu är jag bara glad att vi fick ett träningspass avklarat. Arga tanten får jag ta nästa gång jag är där.

Andra kvartalet- det när jag inte bloggade

2012-01-03T17:19:00.001+01:00

Det här är en del av min årskrönika. Jag har delat in den kvartalsvis för att ni ska orka läsa. Den första delen hittar ni här.
Nog med prat.
Nu kör vi hårt med kvartal numero dos. De månader jag inte bloggade.

Maj

I maj hade det äntligen blivit lite varmt och jag njöt för fullt. En kväll gjorde jag ett rep om några som åker motorcykel varje vecka. Det var helt fantastiskt att sitta på bönpallen och susa fram längs vägarna utanför Stockholm. Jag längtade dock väldigt mycket efter sommaren och efter att vara ledig några veckor. Det var fortfarande tryckt stämning på jobbet och ingen verkade må speciellt bra. Jag var väldigt glad över vänner och familj som fanns i min närhet. Blåa faran krånglade en hel del, men jag lärde mig snart hur man trixar och fixar och att själv är bäste dräng.

När Blåa faran krånglar man den. Såklart.

....

Juni
Sommaren var på gång och värmen med den. Jag tränade på och höll igång med zumba, styrketräning och capoeira. En kväll i början av månaden fick jag vara med och modella för ett danscenter i stan. Även om jag dansar som en kratta syns det ju inte på bilderna... Haha.
På jobbet talades det om ekonomiska problem och två dagar före midsommarafton kom beskedet att jag skulle tömma mitt skrivbord på jobbet lagom tills den första augusti. Jag blev så klart ledsen och trots alla förändringar som skett, trodde jag nog att vi skulle ta oss i hamn. Nu skulle det bli utan mig.

Man blir snygg av zumba :)

....

Juli
Några dagar in i juli lämnade jag kaoset i Sverige och åkte till Lissabon i Portugal. Där väntade en veckas träningsläger med capoeira. Det skulle bli två träningspass om dagen á tre timmar vardera. Dessutom gjorde vi street-rodas (uppvisning på gatan) solade på stranden, shoppade och lärde känna otroligt trevliga människor. Min vana trogen gjorde jag mig illa... Landade fel i en bakåtvolt och stukade foten. Jag vilade en dag från träning, lindade den hårt och körde ändå. Visst gjorde det ont men jag var där för att träna. På väg hem mellanlandade vi i Paris, åkte in till stan några timmar och flög sedan hem till Sverige igen. Jag var tre dagar hos mamma och pappa på Öland och återvände sedan till Stockholm.

Street-roda på strandpromenaden. Vi fick stor publik och folk applåderade.

Vi tränade akrobatik mellan palmerna, passade en liten pojk och lindade stukade fötter. Ja, och hade riktigt skoj under en hel vecka.

....

Augusti
Sommarens sista månad kom och jag fick veta att jag kunde stanna åtminstone året ut på jobbet. Läget hade förbättrats något och det var inte möjligt att klara produktionen utan min insats.
Träningsmässigt körde vi mängder med rodas i Uppsala, både i stadsparken och utanför stationen för att visa upp att vi finns. Det var fantastiskt att kunna träna så mycket capoeira under sommaren och jag upptäckte att gänget i klubben var rent av fantastiska. Det blev mycket prat, skratt och delade historier när vi efter avslutad träning gick in på en pub eller matställe för att njuta av sommarkvällarna.

Utanför stationen i Uppsala.

Liten årskrönika- de första månaderna

2012-01-03T17:19:00.000+01:00

God fortsättning, vänner!
Nu är det väl dags att sammanfatta det som har varit. Jag tänkte dela in det kvartalsmässigt, mest för er skull så ni orkar läsa det jag plitar ner. :)

okej.
Vi börjar från början tycker jag. Och vi tar det månadsvis (Jag menar, varför krångla mer än nödvändigt)
Så.
Är ni redo?

Januari:

Det var en smällkall vinter med mängder av snö och tonvis med minusgrader. Minns när det var minus 13 i Stockholm och jag anade att det kunde vara aningen kallare i Uppsala. Det var det. Minus 27 närmare bestämt. Men det var även blidväder och jag begav mig ut i skidspåret. Väl där insåg jag att det inte går att vila sig i form, åtminstone inte i skid-åkar-form. Jag såg fortfarande ut som en blandning av sprattelgubbe och lealös docka. Nåja. Det gick ju framåt och jag blev varm.

Dessutom fyllde jag år i slutet av januari. Sista året som 20-någonting och jag påbörjade något som mest kan liknas vid 30-årskris. Flera gånger har jag tänkt att det är bra tur att jag i alla fall ser fem år yngre ut än vad jag egentligen är.

Som vanligt var jag på Nike convention (som för året bytt namn till Nike blast) Det var uberskoj med massor av fantastiska människor och träningstillfällen.

Varm och go efter nån timma i spåret.

.....

Februari:Vid det här laget var jag vansinnigt trött på snön och kylan. Jag räknade ner dagarna till sista mars och längtade mig vansinnig efter våren. Men ännu mer längtade jag efter mosters älskling, min systers bebis som var beräknad till mitten av mars. Jag såg till att klappa riktigt mycket på magen. Jag pussade på den och pratade med den och gjorde nog allt jag kunde för att bebisen skulle känna igen mig när h*n väl anlände.

För att ha annat än liten älskling att tänka på, ägnade jag oändliga timmar åt att zumba. Min goda vän Felicia är instruktör och drog med både mig och vår kompis Daniel på diverse äventyr. Jag utgjorde en hängiven fanclub och kunde avverka tre zumbaklasser på en kväll.

Efter tre timmars zumba blir man ganska trött.

.....

Mars:

Mosters älskling ville verkligen inte komma. Dagarna gick men ingen liten bedårande bebis visade sig. Så. Tillsist. Nio dagar efter beräknad tid föddes äntligen lilla Easter. Namnet är en ordlek mellan hennes riktiga namn och det faktum att hon är född i påsktider. Ett par dagar efter födelsen traskade jag upp till förlossningen och beskådade det lilla underverket. Det var i sanningens namn det finaste jag någonsin sett, en alldeles perfekt liten varelse som knep mosters hjärta från första stund.

Liten, liten Easter.

.....

April:

Träning är roligt och det blir ännu roligare tillsammans med andra. I april var det dags för Blogger boot camp, BBC. Jag hakade på och försökte vinna såväl armhävningstävling som jägarvilan.
Men allt var inte soligt och glatt. Min arbetsplats gick igenom enorma förändringar som var oerhört jobbiga. Det hade småskakat sedan sen höst men när min chef och goda vän helt oväntat och plötsligt blev uppsagd, rämnade en del av världen. Vi fick ett helt nytt ledarskap, det ställdes andra krav på oss som anställda och flera slutade i ren protest. Det var rejält tufft, jag kände mig både ledsen och förvirrad och tog beslutet att låta en pausfågel ta över bloggen ett tag.

BBC under något av alla passen. Foto: Jane Nilsson

Motsatta roller

2012-01-03T16:51:00.000+01:00

"Åh, vad det är gott med mat"

I går hamnade jag i en högst ovan situation; jag blev intervjuad. Jag är ju normalt den som håller i frågorna och trådarna. Men nu var det väl inte så hemskt svåra dilemman som skulle besvaras. Jag och syster yster tar nämligen det enormt stora klivet in i vuxenvärlden den 23e januari. Alltså. Det där stora där det är point of no return. Det där steget där man inte längre kan skylla på ungdomens vanvett.
Vi fyller med andra ord 30.
Det måste ju uppmärksammas (...) och en reporter kom hem till mig för att intervjua oss. Lilla Easter var som vanligt med och hon hann äta, sova och leka under tiden hennes mamma och moster pratade på. Jag hoppas att texten blir bra och att våra stordåd kommer i ljuset.
Närå.
Skämt å sido.
Vi är nöjda om vi inte ser ut som två puckon på bilden. Och om det kommer fram hur fantastiskt det är att vara tvilling. Men mest skoj ska det bli att se mitt namn i tryck där jag inte står som artikelförfattare.

himmelriket och vänt

2011-12-30T16:47:00.000+01:00

Strax innan fem igår kom jag på det- jag skulle ju på fölsedagstillställning om mindre än en och en halv timma. Hur skulle jag då hinna göra klart allt på jobbet OCH hinna med ett pass på gymmet? Jag finulade hit och dit och fick ett tipset att kolla jobbgymmets öppettider. Om jag hade riktig bonnatur skulle det vara tillgängligt i alla fall till klockan 18.00. Det skulle i sin tur betyda ett expresspass och att jag skulle komma i anständig tid till festen.

Så.

Jag höll mina småländska tummar och joggade ner till gymmet. Klart att jag hade bonnatur- är i grund och botten en lantlolla... :) Jag svidade om och sa hej och hej då till en annan flitig motionär. Musiken fungerade dessvärre inte, tror att skivan hade fastnat någonstans inne i spelaren. Rackans. Men det hindrar inte en Ruth: Det blev ett supereffektivt rygg- och axelpass med bland annat latsdrag, stående rodd och flyes. Femtio minuter senare var jag både skakig, trött och väldigt nöjd. En dusch, snabb fixning av hår och mejk och jag var redo att bege mig till fölsedagsfesten.

Där bjöds det bland annat på blåbärscheescake och saffransbiscotti. Jag tror jag dog världens-godaste-kakor-döden och mina smaklökar hamnade för en stund i himmelriket.

Det här med apelsiner och valnötter ger klipulver i halsen

2011-12-29T12:34:00.001+01:00

Hemma hos mor och far finns alltid frukt i överflöd. Det gäller även valnötter och andra nötter. Under julhelgen har jag med andra ord plockat lite här och lite där när det känts som en god idé. Men på juldagen blev det visst liiiite för mycket av det goda.

Jorå.
Efter tre apelsiner och en näve valnötter började det klia vansinnigt mycket i munnen och svalget. Det kändes som om jag hällt i klipulver och jag ville dra av en granruska och riva, riva, riva. Syster yster blev aningen irriterad på mina gutturala "archhhh" och "hrrrrrrchhh" och undrade vad jag i hela friden sysslade med.

När hon hörde om klipulvret föreslog hon receptet 1 krossad kortisontablett, yttepytte vatten och insmörjning av mun. (Tur som en tok att hon är sjuksköterska och att pappa äter kortison) (Ja, det är ju inte varken tur eller roligt att han knaprar piller. Men tur för mig just nu!)
Tabletten smakade _fruktansvärt_ illa. Nästan så jag hulkade till ett tag. Men efter en liten stund lade sig kliet och jag andades ut.

Men eftersom jag fortfarande tycker hemskt mycket om både valnötter och apelsiner kunde jag inte låta bli helt... Dumt, sa räven om rönnbären. Kvällen efter svullnade ögonlocken upp i den grad att pappa undrade om jag varit i slagsmål. Försvarar mig med att det gick flera timmar mellan apelsinerna och nötterna. Fast. Det hjälpte ju inte direkt. Svullnaden lade sig efter några timmar. Och det var väl bra tur; Det är 12 mil till närmaste sjukhus från mor och far.

Så.
Jag tror jag låter bli både apelsiner och valnötter framöver. Åtminstone tills det finns en rejäl vårdinrättning i närheten. För VEM har egentligen kortisontabletter i närheten när de behövs som bäst.

Ensamt i dag

2011-12-28T17:01:00.002+01:00

I dag har jag flätor, precis som en lantlolla jag innerst inne är.

Det är ensamt på jobbet i dag. Mer än halva styrkan förlustar sig i ledighetens tecken och jag försöker få tag i folkatt intervjua- som även de är lediga. Inte världens bästa förutsättningar för att göra ett smidigt jobb. Men jag är som bekant ganska envis och ger mig inte i första taget. Fast visst blir det tradigt i längden och jag kommer på mig själv att hytta mot telefonen och hojta "För sjutton gubbar, svaaaara då".
Just det lär förmodligen se ganska idiotiskt ut och vid just det ögonblicket är jag glad över att blicka ut över en öde arbetsplats.

Annars går tiden ändå ganska sakta och jag är glad att klockan just slagit fem. Planerar att rota fram cykellamporna och susa ner till Sats. Hoppas att det inte är alltför många som har samma tanke. I kväll känner jag inte för att svettas med en massa andra. I kväll vill jag känna på vikterna och hälsa snällt på dem. Jag vill ju inte skrämma upp dem ur julvilan det första jag gör!

Liten i korg har ofta roligt

2011-12-28T15:01:00.001+01:00

Det blev hemfärd från djupaste Småland igår. Jag höll tummarna för smidiga timmar med lite trafik och en minitjej som skulle gilla baksätet. Nu brukar Easter inte vara speciellt besvärlig men bebisar är ju alltid bebisar... Lite oberäkneliga. Typ.

Liten lever livet

Och resan gick kalasbra. Inga punkteringar, inga stormvindar som blåste oss av vägen och inga allvarliga inga större jag-dör-av-tristess-skrik. Men det bästa var- tyckte i alla fallden minsta av oss - besöket på Biltema. Där fanns massor att titta på och hon bubblade mest hela tiden. Eftersom hon är aningen tung att kånka runt på satte vi henne i en kundvagn som man kan dra efter sig.

Lugn.
Hon satt där hon satt. Liten kan nämligen inte resa på sig än och kanterna på korgen var så höga att inga nyfikna armar nådde över. Och utan att sladda i kurvorna gick det riktigt fint. Till både min, syster ysters och Easters stora glädje. Dessutom pekade hon ut det hon önskar sig i födelsedagspresent om tre månader. En radiostyrd bil. Fast den tror jag mest att hennes kära mor ville ha...

Hemma-funderingar

2011-12-25T16:29:00.002+01:00

Det har småregnat hela dagen och den lilla snö som fanns när vi kom är nu puts väck. Men vad är lite regn när en liten måste ut och rastas? Lagom till halv elva drog jag och syster på oss jackor och skor, fick ner en ljudligt protesterande Easter i vagnen och spatserade i väg. Efter tre minuter sov lillungen och vi traskade runt hela byn åtminstone två varv.

Det kändes så underligt att gå runt på de gator som vi känner sedan barnsben. Det här är platsen vi växte upp på, här lärde vi oss cykla, här fick vi våra första vänner och här blev vi stora. Här är allt så annorlunda från det liv jag lever i Stockholm.. Det är skog och skog och åter skog. Alla känner alla och alla vet vilka mina föräldrar är. Det finns en skola där alla ungar går. Det finns ett badställe där alla vaktar på varandra. Kommer en ambulans vet alla vem det gällde en halvtimma efteråt. Det är en mentalitet som går generationer tillbaka och som präntas in hos dem som bor här.

Men jag längtar inte tillbaka. Jag trivs med att vara anonym, att kunna ta mig för saker utan att klasskompisens mormor nämner det för min mamma i kön på Ica. Ändå känns det med ojämna mellanrum alldeles ensamt i Stockholm och jag får en intensiv känsla att det inte borde vara så här- Hemma i Småland kanske man inte alltid umgås, men man vet i varje fall vad personen gör. Och det kan ibland räcka. För än värre att alla vet vad jag gjorde i fredags är att inte en endaste har den blekaste aning om att jag ens existerar.

Nu är julen kommen

2011-12-24T12:35:00.001+01:00

God jul, allesammans! Jag befinner mig i smålands djupa skogar, hemma hos mamma och pappa. Vi - svåger, syster yster och lilla Easter- lämnade Estockholmo under torsdagens eftermiddag. Snön singlade ner över vår gröna Volvo och färden gick söderöver. Någonstans i Östergötland började bilen dra åt vänster. I Kisa drog det rejält och vi stannade vid en obemannad mack. Svåger gissade på vajsing med en stötdämpare. Det var punktering.
Jag var på vippen att ta på mig skulden... Ni vet ju hur Blåa faran har varit under hösten, hade det nu överförts till en grön Volvo. Syster yster roade Easter medan jag och svågern skuttade ut, fick ur all packning, drog ur reservdäcket och började allt med att hissa-upp-bilen-skruva-av-muttrar-och-byta-däck. Snön föll i stora lovikavantar och gatlyktornas lampor skänkte oss ljus. Efter gått och väl en halvtimma torkade vi av smutsiga händer på våtservetter, vred upp ljudet i stereon och tuffade vidare mot skogarna. (Jag fick inte ta några bilder på punkan. Tss... Svågern är allt lite kinkig ibland)

Och nu är vi här. Easter lever livet med så mycket uppmärksamhet hon bara kan önska. Vi har gått barnvagnspromenader och hälsat på folk som man bara träffar när man är hemma. Och i dag är det julafton. En dag utan snö med med massvis av stämning i alla fall.

Så. God jul på er, allesammans! Håller alla tummar jag har att ni får en fridfull jul och kanske rentav ett besök av självaste tomten.
kram!

Gillar läget

2011-12-15T14:49:00.002+01:00

Jag tror att Blåa faran inte har någon vidare god karma. Hur ska man annars förklara att den har fått den andra punkteringen på en vecka- och den fjärde sedan oktober månad? Visst att den har fått punka förr, men aldrig så här ofta.
Och jag blir sur. Sur på att hojjen går sönder igen. Sur på att jag kommer för sent till jobbet. Sur för att det påverkar andra och sur för att jag alls blir sur. Och sur för att jag ändå tar hand om skruttcykeln så bra som jag bara kan och den ändå är trasig.

Men det finns ju inte något att bli sur på. Egentligen. Jag menar, vad kan jag i stunden göra att den fått punka? Den blir ju inte mer hel bara därför att jag är arg. Det går inte heller snabbare att ta mig till jobbet för att jag retar upp mig.
Jag antar att det bara är att gilla läget, försöka dra till med en glad tanke och tänka på allt jag är tacksam för i livet.
Som att jag ändå fick min högt efterlängtade lussekatt igår.
Fast ändå. Nu får den minsann hålla sig hel och rullande framöver.

Favoritkatten

2011-12-14T21:44:00.001+01:00

Lussekatten den bästa är, av alla jordiska katter.

Nu vänder det

2011-12-14T17:56:00.001+01:00

I dag såg jag för första gången en annan tjej i jobbgymmet. Jag har funderat över varför det bara är grabbar som är där. (Ja, fram tills i dag alltså) Kan det bero på att det bara finns fria vikter och inga konditionsmaskiner värda namnet? Eller att det inte arrangeras några pass? Eller är det bara så enkelt att de är där när inte jag är där...

Sträcka ut och andas djupt. Bra avslutning på bra pass!

I alla fall.

Dagens träning blev styrka för hela slanten: Benböj, marklyft, latsdrag, enhandsrodd and so on. Jag fick ett himla bra tryck i dag och musklerna svarade omedelbart. För första gången på länge kände jag mig stark! Det var helt fantastiskt att kunna lägga på mer vikt, göra fler reps och gå omkring med ett enda stort leende. Äntligen är det på rätt väg igen! Bring it on!

Kom, kom!

2011-12-14T13:49:00.001+01:00

Åh så roligt att ni är intresserade av capoeira! Jag vill så gärna att fler ska upptäcka hur fantastiskt roligt det här är. Då syftar jag inte enbart på träningen utan alla som man träffar inom föreningen. Jag brukar tänka att det är precis som att vara med i ett lag, men att alla jobbar efter egna förutsättningar och att det här faktiskt passar alla- oavsett tidigare träningsmängd eller träningsvana. (Även om det såklart är en fördel att ha tränat något innan. Precis som all annan träning man ger sig i kast med)

Ja.

Så klart.

Visst finns det ett gyllene tillfälle att prova på! Söndagen den 15 januari är det öppet hus i DanceCenters lokaler på St Olofsgatan. (Ligger precis bakom Missionskyrkan) Tiden är 16.00-18.00. Kom och kolla hur capoeira ser ut och framför allt hur det låter! (En upplevelse bara det, vill jag lova...) Testa själv och ta ett snack med de som redan är fast.

Efteråt vill ni naturligtvis bli helt grymma på rundsparkar och hjulningar. Då gäller träningar på tisdagar klockan 18.30-20.00 och söndagar 16.00-18.30. Antingen går man på båda passen eller bara på ett- valet är fritt.

Jag har övertygat er, va?

Jag ser himla farlig ut, är väääääldigt snäll. :)

Sankta lucia

2011-12-14T09:56:00.002+01:00

Ramlade rakt in i luciatåget.

Tänka sig att det blev lucia i år igen. Ingen snö men likväl is i nedförsbackarna. Just det kanske inte är så värst skoj- i alla fall inte när bakhjulet tycker att det är en utmärkt idé att dra en gir åt höger (eller vänster). Men is är bättre än ingenting alls.
Ok.
Lucia var det.
Strax före åtta kuskade jag in i en kyrka där en av stans musikklasser höll konsert. Sångerna var omarrangerade och klingade väl i decembermorgonen. Men det bästa var de tre små söta pepparkaksgubbarna som fick en enorm spontanapplåd.

På väg tillbaka till jobbet hamnade vi mitt i luciatåg numero dos. De tågade rakt mot oss och vi hade inget annat val än att trycka ryggarna mot väggen och vänta tills de gick åt ett annat håll. Men det var inte speciellt illa det heller, jag kan komma på åtminstone fem saker som är värre än att titta på ett luciatåg. :)

Luciatåget från hissen (med glasväggar)

Kom och träna med mig!

2011-12-12T18:43:00.001+01:00

Jag och Lisan har hand om nybörjarträningen på capoeiran ikväll. Jag är i vanlig ordning ganska nervös, hur ska det gå med sekvenserna och kommer de att förstå vad vi menar?

Fast. Det här kommer att bli en vana. Ja, inte att vara nervös utan att hålla i träningar. I januari kommer vi nämligen ha en alldeles egen grupp. Så, Uppsalapeeps, klart att ni vill börja träna Capoeira efter nyår och få mig som tränare!

lunchträning FTW!

2011-12-12T17:05:00.002+01:00

Det här med att jag drar ner till jobbet under lunchen börjar bli en god vana. I vanlig ordning blev det julutmaningen och jag bestämde mig redan innan för att ge mer än vad jag egentligen hade. I stället för upphopp gjorde jag burpees och armhävningar förvandlades till tricepsarmhävningar. (Dem fick jag göra på knä tillslut. Rackans jobbiga!) För att göra det ännu roligare la jag till ett extra varv.

Tröttish....

35 sekunder må låta som en kort period. Det är det inte. Tio sekunders vila är däremot väldigt kort. Jag jobbade på, gjorde det bästa jag kunde och gick slaviskt efter timern. Och det var med skakiga armar och ben jag gav mig i kast med det femte och sista varvet. För att verkligen pressa ut allt jag hade, till det sista jag hade- skippade jag pauserna. Med andra ord gjorde jag de tio övningarna i ett sträck.

Nu så, tänk vad lite vila kan göra!

Det är ingen underdrift att jag låg på golvet i gott och väl fem minuter efteråt. Helt slut men väldigt nöjd. Efter en snabb dusch kändes det riktigt bra. Efter lite mat ännu bättre. Lunchträning FTW!

När Uppsala blev Dumsala

2011-12-12T08:52:00.001+01:00

Åh, vad det kändes snopet. Här hade jag sett fram mot årets julkonsert men hittade inte ens dit. Ändå hade jag förberett mig så noga jag kunde. Jag hade ju kollat på en karta över Uppsala innan jag begav mig iväg. Det mesta gick bra tills jag kom uppför Carolinabacken- som typ är lika brant som Väggen i Sälen. Ovanför ligger Carolina Redivia och där någonstans tappade jag bort mig. Om min himla kartfunktion på Iphone hade vett att funka skulle det inte varit några som helst problem, men jag var hänvisad till mitt eget hittande.

Carolina Redivia. Schnyggt!!

Jag cyklade gata upp och gata ner. Spanande in mot gränder och letade efter gatskyltar. Minusgraderna trängde innanför vantarna. Isen slirade under däcken och mitt tålamod började ta slut. Tjugo minuter efter att konserten börjat gav jag upp. Det skulle inte bli några finstämda julsånger eller häpnadsväckande luciatåg för min del. Så oerhört snopet och dumma Dumsala som har så konstiga gator.
Jag hoppade av Blåa faran och bestämde mig för att promenera hemåt. Det var halt och någon hade stulit mitt baklyse. Jag var alltså inte jättesugen på att få en massa hundra kronor i böter om farbror blå kom farandes.

Tycker nog att Fyrisån blir lite finare när träden är nerhängda med ljusslingor.

Således bläddrade jag fram ett pod-avsnitt av Verkligheten i P3. Den här gången handlade dokumentären om folkmorden i Rwanda 1994. Kontrasten till att det vackra jag såg under min promenad var gigantisk. Och det var så hemskt att jag var tvungen att gråta en stund. För att lyssna klart gick jag långa omvägar, spatserade på gator jag aldrig gått på förr och korsade små gatsnuttar för att komma in på ännu mindre stråk.
När jag efter dryga timmen var innanför dörren var hela jag iskall. Tur som en tok att det fanns badkar! Spolade upp så varmt jag bara kunde, gjorde en kopp te (för att också bli varm på insidan) och kröp ner med en DN i handen. Så obeskrivligt skönt.
Det blev en bra avslutning på dagen, trots att Uppsala verkligen blev Dumsala för en kväll.

Hett bad och heta artiklar. Bra kombo!

Sömnig lördag

2011-12-11T15:36:00.001+01:00

Jag gillar lediga dagar. Speciellt när man då och då inte har ett jota inplanerat. Så blev min dag i går. Jag skulle visserligen skriva klart en text om alkoholens effekter på Sverige.*(hoppa ner för att läsa en anekdot!)

Annars tänkte jag ta det så lugnt som det bara gick. Det började bra med sovmorgon fram till 10.47. Lullade runt ett tag, åt frukost, kollade på någon konstig Tv-serie. Somnade i soffan, vaknade av att jag vält åt ena sidan, satte mig rakt igen, zappade kanaler, somnade igen, vaknade av att brevinkastet smällde igen, hämtade tidningen, läste en halvtimma eller så och somnade om.

Så fortlöpte dagen tills jag insåg att tobakshandeln som lämnar ut paket skulle stänga om tjugo minuter. Jag kastade på mig ett par lösa jeans, drog ner mössan över det ruffsiga håret och traskade i väg. Efter ytterligare en halvtimma var jag tillbaka och var så trött att jag kröp upp i sängen och sov en timma (eller två)
Efter ytterligare färder mellan att städa och feja, skriva några meningar på texten, hoppa in i duschen och titta ut genom fönstret tog jag beslutet att lägga mig för natten. Tror jag somnade på fem röda.

I dag är jag pigg som en myra hög på jordgubbssylt. Det behövs förmodligen eftersom jag har jobbhelg och alltså sitter vid mitt skrivbord i Uppsala. Helt okej. Faktiskt. Så är jag ju ledig på fredag i stället.

...

Det snöade i Uppsala imorse. Hela världen blev vit och grå.

*
Vid telefonintervjuer skriver jag på tangentbordet eftersom det går snabbare än för hand. Men vid jämna mellanrum slinter fingrarna och det blir ganska konstiga formuleringar. Som när jag skulle skriva vad intervjuoffret hade för professionell titel och hamrade ner "spocaö,edis". Jag kunde för mitt liv inte begripa vad det skulle stå och fick rådfråga dr Google i stället. Svaret blev "socialmedicin". Ha, det hade jag aldrig kunnat luska ut.

Hej och välkommen helg

2011-12-11T11:02:00.001+01:00

Efter-träning-skakig.

I stället för att fredagsfika på eftermiddagen, tog jag med mig min plastpåse med träningskläder och kuskade ner till jobbgymmet. Jag satsade på samma pass som i tisdags. Men för att göra det tuffare la jag på fem sekunder på varje intervall. Med andra ord blev det 35 sekunders träning och tio sekunders vila- allt i fem varv. Nu skulle det väl ändå kännas att jag tränade.

Jorå. OM det gjorde! Under de två sista varven var det svårt att hålla plankan och under knäböjarna undrade jag om timern hade lagt av. Det var vansinnigt jobbigt! Det var tur att det fanns en grabb bredvid insåg att jag var i behov av pep. Fast jag önskar att jag hade haft mer tid till övers; då hade det blivit ytterligare ett varv dör jag förmodligen efteråt skulle gny i fosterställning. Trots att det "bara" blev jag-måste-ligga-ner-en-stund blev det ett väldigt bra pass. Jag kände mig kort och gott nöjd och hojtade segervist "Hej och välkommen,helg!"

God morgon, todos!

2011-12-09T09:20:00.001+01:00

När jag vaknade imorse trummade snöblandat regn mot fönstret. "Asch då" tänkte jag och var inte alls speciellt sugen på att faktiskt ge mig ut i rusket. Men med ett bra sadelskydd och varm mössa går allt... Ja, det intalade jag mig i varje fall.
Det blev en helt fab morgon med bland annat julkalendern, finkaffe (som återigen är så gott att man bara vill falla ner på knä) och yoghurt med mangosmak. (Har ni testat den där från Arla som är helt och hållet fri från tillsatser? Himla god!)

Nycyklad med snöglopp på jacka och mössa. :)

När det närmade sig avfärd plirade jag ut mot gården. Det såg fortfarande ganska snöblaskigt ut. Men med pappas mössa från tidigt 1970-tal, favoritscarfen, dunjackan och dubbla vantar var i alla fall förutsättningarna goda för en relativt smidig cykeltur. För att få upp bra-känslan i kroppen tryckte jag in ett pod-avsnitt med en av årets sommarpratare i öronen.
Och visst hade jag rätt; det gick ju kalasbra att cykla! Lite slirigt, ganska rejält mycket jobbigare att komma framåt men oändligt härligt. Lite extraträning så här en fredag i december. Jag tror inte att det kan bli så mycket bättre än så här.

Hur svårt kan det vara?

2011-12-08T17:39:00.001+01:00

Visste jag inte bättre skulle jag tro att det är min syster jag ser!

För tredje dagen den här veckan kuskade jag ner till jobbgymmet.Eftersom jag inte kört rejält på flera veckor tog jag beslutet att ta det lugnt och fint. Benböj, marklyft, baksida lår-curl på boll och så vidare. Det kändes fint, även om jag i vanlig ordning (ja, just nu i alla fall) känner mig i bedrövlig form.

Asch. Det fixar sig inom en snar framtid. Bara jag tränar upp mig i lagom takt blir jag lika "stark" som jag var tidigare.
Fast.Det är ju mig vi talar om.
Jag avskyr att vänta. På riktigt. Det spelar ingen roll om det är i en bilen, på cykeln, i kassan eller att kroppen ska återhämta sig efter sjukdom. Jag var i bra form innan och det (ursäkta min franska) suger rejält att ha tappat så mycket i både muskelmassa som kondition. Jag är van att ta rejält mycket mer än vad jag gör nu. Så freakin´irriterande. Speciellt när jag märker att det inte bara märks, utan också syns att jag tappat form. Bedrövligt, sa Bull.

Men det gäller väl att bita i det sura äpplet, ge mig i kast med träningen igen och på allvar ta tillbaka det som jag en gång hade. Jag menar, hur svårt kan det vara?

Gyllene morgon!

2011-12-08T17:34:00.001+01:00

På vägen till jobbet möttes jag av en gyllene morgon. Så vackert att jag nästan blev tårögd. Det är inte så illa med snö i alla fall. Inte om man tänker efter. Och på bild ser det ju alldeles bedårande ut! :)

Magiska Melissa

2011-12-08T09:02:00.001+01:00

Jag är fortfarande alldeles lycklig efter i går. En sådan flax, en sådan makalös tur! Ena stunden fanns inga biljetter, några sekunder senare dök det upp två stycken. Freakn´amazin´!

Först var jag orolig över att det enbart skulle bli mörkt, melankoliskt och sorgsvart. Man ska inte förringa att Melissa i nio fall av tio sjunger om trasiga relationer och hur det allsindar kunde bli så där. (Hennes far undrade om hon var självmordsbenägen. Inte undra på med titlar som "Det känns ännu sämre nu" och "Mardrömmar")

Visst grävde hon i själens djupaste gruvschakt men hon hittade rent guld. Hon hade värme i rösten och gav då och då ett leende som fick lyckan att dansa polka i magen. Fyramannabandet backade försiktigt upp henne med tassande detaljer. Stråkensemblen spelade med silvertrådar och gav en sådan dimension till spelningen att det kändes som om jag befann mig högst upp i en berg- och dalbana. Strålande, fantastiskt och rörande. Allt på samma gång.

Och jag är alldeles lycklig.

Som en tok

2011-12-07T19:33:00.001+01:00

Ibland har man tur som en tok. På riktigt.Jag och Lisan skulle bara kika på utsikten från Uppsala konsert och kongress. Enligt rykten ska man visst se hela stan från övervåningen. När vi kom upp såg vi att Melissa Horn har konsert. Vi tittade på varandra och tyckte att det förmodligen är slutsålt sedan hedenös, men det går ju alltid att fråga. Damen i kassan trodde nog detsamma men sa att "under sker trots allt hela tiden". Precis när hon kollade biljetter trillade två in. Klart vi tar dem!
Nu sitter vi å väntar på att spelningen ska börja. Tror det blir hur bra som helst. Fast nog är det så att det krävs en riktig lantlolla för att ha äkta bonnatur...

Kvällens träning

2011-12-06T20:05:00.001+01:00

Let's Capoeira!

Lunchens träning

2011-12-06T14:57:00.001+01:00

Jag hade pappret med utmaningen nedskriven. Och någon timma innan jag skulle ner i jobbgymmet undrade jag om chefen ville med. Ni vet, han som jag plågar livet ur varje onsdag. Han avbokade sitt lunchmöte och åkte iväg för att köpa nya shorts. Jag log så där som man gör när någon inte riktig har förstått vad som väntar.

Tio cm kvar till botten, pressa upp och ner igen.

Med lappen i handen och iphonen i den andra (där jag laddat ner appen SIT som berättar när det är jobb och när det är vila) kuskade jag ner. Hoppade lite på stället för att bli varm i kläderna.
Så satte vi igång. Upphopp, jumpin jax, utfallshopp...

Bossen lät som om han knuffade på ett tåg i uppförsbacke. Jag peppade, hoppade och höll koll på nästa övning. Ett varv blev två som blev till tre och till det fjärde. Under det sista varvet började jag bli trött, men blev förvånad över hur fräsch jag ändå kände mig. Jag gjorde allt ordentligt; djupa knäböj, ordentliga armhävningar och upphopp med rumpan i backen.

Omvända crunches med benen i luften och nästan ner i mattan.

Visst är det positivt att jag är i bättre form än vad jag trodde men vill känna mer än "oj, vad jobbigt det sista var". Jag funderar nu på att lägga till tio sekunder på varje intervall och förvandla dem till 40 sekunder. Dessutom har jag planer på att lägga till ytterligare ett varv. Det här ska ju vara kräkfys och ska bli kräkfys. Så det så!

Skönast av allt; stretchen....

Men se, det är ju snö!

2011-12-06T08:56:00.001+01:00

Snö som man kan sparka i. Hurray!

Jag läste på facebook i går kväll att Stockholm skulle täckas med snö under natten. Jag tyckte nog att det skulle kännas mysigt att känna den där julkänslan i alla fall. Trots att jag egentligen inte alls gillar snö eller köldgrader. Men jag blev faktiskt riktigt besviken imorse då det inte var ett endaste dugg snö ute på gatan. I stället var det mängder av is och jag slirade på vägen till stationen.

Men i Uppsala, där var det snö! Kanske inte mer än ett par centimeter, men i alla fall! Jag kunde göra cykelspår längs vägen och kramade en miniminisnöboll. Nu börjar julstämningen lägga sig. Äntligen! Alltså innebär det Uppsala- Stockholm 1-0.

Från mitt skrivbord ser man långt.

Sånt skulle jag aldrig göra

2011-12-05T19:47:00.001+01:00

Nej, jag är inte en så fruktansvärt dålig förlorare. I varje fall inte så kass att jag vrålar saker som i andra länder grovt förolämpar din mamma, syster och mormor i en och samma mening. Inte heller en sådan som nämner företeelser som i en polis värld skulle kunna tas för grov ärekränkning. Och definitivt inte en sådan fruktansvärt dålig förlorare som hotar medspelaren att "du kan ju fundera på vad som har hänt med din däck när du ser bilen uppallad på fyra läskbackar imorgon" (jo, okej. Just DET gjorde jag faktiskt)

Jag kanske råkade tappa (...) racketet i golvet ett par gånger och gick ett varv längs tennisplanerna efter förlorat set. Men det betyder väl inte att jag är dålig förlorare. Det är väl snarare ett bevis att det är bättre för alla inbladade att jag faktiskt vinner?

Bloggat från min iphone.

Bland giftsvampar å katter

2011-12-05T09:56:00.001+01:00

I´m back.
And I´m alive.
Tur va?
Skämt å sido. Det KUNDE ha gått ganska illa, tror jag i alla fall. Under helgen kuskade vi iväg in i skogen för att se om det fortfarande fanns svamp. Och det fanns i massor! De var visserligen genomfrusna och såg ut som små låtsassvampar, ungefär som på någon julskyltning i valfritt butiksfönster. Men vi resonerade att om man kan slänga in svampisar i frysen och de är okej- då borde man väl i sanningens namn kunna plocka redan frusna svampar.

"Den som är randig blir inte misstagen för en älg".

Visst gick det alldeles utmärkt. Men tur som en tok att det fanns ett par med som har mer koll på svampar än vad vi hade... Det visade sig att ett par spindelskivlingar snikat sig ner i korgen. De är visst så giftiga att de tar kål på ett par personer bara genom att stirra på dem. Eller. Inte riktigt SÅ giftiga kanske men man placeras i kön till njurtransplantationer även med magpumpning-aktivt kol-intensivavdelning. Bara för att vara på den säkra sidan rensade vi korgen med trattisarna två gånger... Haha. Kan ju bli skräckslagen för mindre!

Över syns giftiga svampen. Nedan de som man faktiskt kan äta. Fler än en gång.

Annars var det en toppenhelg. Så fenomenalt skönt att lämna storstan och åka till ett ställe där man faktiskt ser stjärnorna. Utanför fönstret var det köldgrader och frostvitt. Vi åt tomtegröt och stekt ägg till frukost. Drack te och glögg och jag gled runt i min sparkdräkt och försökte undvika katterna. Det gick väl så där, de skulle promt upp i knäet på mig, borra ner huvudet och bara bli kliade bakom öronen. Jag hade liksom inget val...
Det kändes liksom inte roligt att åka hem igen i går kväll. Håller tummarna för att det blir fler helger på landet. Snart.

Sergant Pepper myser i randig famn.

Firar in helgen

2011-12-02T13:24:00.001+01:00

Hur firar ni i helgen? Jag gör lite så här, bara för att det ger andra perspektiv på tillvaron... Fast mest för att det är roligt. Men allra mest för att jag faktiskt kan och för att jag för ögonblicket gav vika för impulsen.

I alla fall.

Jag ska ut till den uppländska urskogarna och njuta av lantlivet. Det kommer att bli skogspromenader, strövtåg vid någon sjökant och mys vid öppen spis. Lägg till god mat och sådana där bekväma kläder som man bara får ha på landet. :) Dessvärre finns varken internet eller mobilteckning dit jag ska. Lite tunt med uppdateringar med andra ord.

Jaja.

Trevlig helg och trevlig andra advent så ses vi efter helgen!

Russinkakor är bra sällskap

2011-12-01T19:07:00.001+01:00

Det här med att ha känsliga fossingar och att träna barfota går inte riktigt bra ihop. Blodblåsor och andra skavanker gör att det gör illa ont. Så jag sitter en stund vid sidan av och tittar på. Tja, med en russinkaka som sällskap går det helt okej. :)

Jag kommer hem i jul!

2011-12-01T16:46:00.001+01:00

Wohooo, jag ska åka hem i jul! Det känns helt fantastiskt!!! Trodde först inte att det var möjligt. Inte med tanke på att jag med all sannolikhet inte skulle få vidare lång ledighet och att det aldrig brukar fungera med bussar eller tåg. Förra året blev jag galet många timmar försenad när snöstormarna ryckte i husknutarna. Därför hade jag förberett mig för att vara i Stockholm under julen. Kanske inte alldeles ensam, syster yster finns ju faktiskt i samma stad. Men utan mamma och pappa i alla fall.
Så ringde syster i dag och berättar att de ska hem. Och jag hänger med. Jag längtar. Det var trots allt ett år sedan jag var hemma i Småland senast.

Nike blast!

2011-12-01T09:38:00.001+01:00

Äntligen. The Nike Blast. Som jag har längtat! Och i år överges Frescati vid universitetet och det är Globen som gäller i stället, hur coolt är inte det?!

I morgon så... då minsann

2011-11-30T16:15:00.001+01:00

Gah. Jag VET att det tar tid att återhämta sig efter sjukdom. Speciellt efter att ha haft Montezumas hämnd på långvarigt besök. Men nu är det liksom dags att få igång ämnesomsättningen igen. I alla fall om det verkligen är meningen att jag ska åka hem till jul. (alla vet att jular hemmavid inte riktigt brukar stanna vid en lussebulle om dagen...)

Alltså.
Därför hakar jag på Suzans utmaning... Eftersom jag är av bekväm natur kopierar jag helt galet fräckt hennes lista med övningar: Varje övning 30 sekunder, tio sekunder vila mellan övningarna och hela alltet fem gånger. Det ser väl helt ok ut, n´est pas?

-Upphopp
-Jumping Jacks
-Utfallshopp/
-Situps
-Armhävningar
-Knäböj
-Plankan
-Sidoplanka höger
-Sidoplanka vänster
-Omvända crunches

Jag börjar i morgon... Då minsann...

Bedrövlig form

2011-11-30T14:17:00.001+01:00

Det här med att kondition och styrka är en färskvara- jag börjar mer och mer bli övertygad om det. För mer än en månad sedan fick jag svinont i halsen. Det följdes av diskbråck i nacken till följd av magsjukan from hell. Jag har alltså inte sysslat med någon slags vettig träning på fruktansvärt länge. Men i går var det äntligen dags att se vad i för form jag var i. Rent utsagt bedrövlig form, visade det sig.

Ni vet, man är van vid att känna sig i alla fall någorlunda stark och ibland oövervinnerlig. Men efter många, många veckor utan träning har kroppen lagt sig i ett kan-vi-inte-mysa-runt-tillstånd. Fast det gäller att mota Olle i grind. Och har han- som i det här fallet- klivit in på tomten får man knuffa ut honom igen. Det är kanske inte så lätt, men med några rejäla puffar funkar allt.

Grymmans trött efter 90 minuters träning.

I går började jag knuffa på Olle. Med andra ord var jag med på capo-träningenoch allt var jobbigt. Jag kinkade mig igenom armhävningarna och lät mest som Darth Vader. Nu är jag helt och fullt medveten om att träning inte ska ens ska vara i närheten av känslan ligga-på-mage-och-sola-ryggen. Men så här fånigt jobbigt SKA det inte kännas. Eller rättade sagt, jag vill inte att det ska kännas så. Men skam den som ger sig. Snart ska jag vara i god form igen. Snart. Fram tills dess ska jag knuffa, buffa och skuffa tills Olle är långt utanför min grind.

Kryper till korset

2011-11-29T10:56:00.001+01:00

Clarish och Lizzilicious gör om hela kontoret.

I går hävdade jag att det gömde sig en vit gran i paketet utav en enkel anledning: Det var ju Guds sätt att säga "I haven funnit en hvit gran och icke den ack så vanliga. I skolen hava denna under den signade julen".

Men. Jag är inte den som är den och får väl krypa till korset och erkänna att de faktiskt lyckades alldeles utmärkt med pysslet och pyntet. Och vem är jag att baktala "pynt i klassiska färger". Egentligen. Det BLEV ju faktiskt fint med rött, guld och silver. Till och med de där tingestarna i halm passar bra in i konceptet. (det tillhör väl att man har namntävling vad den största bocken ska heta, va?)

Så.
Okej då.
Bra jobbat.
Låt då julen komma.

Man kan krama en grön gran också.

Tråkmånsar

2011-11-28T13:56:00.001+01:00

"Du kan ju krama den en stund, men vi måste lämna tillbaka den".

Det ska visst julpysslas här på jobbet. Eller, pysslas är väl fel ord. Det ska snarare pyntas och en slags jullik känsla ska nedkallas. Under fikat pratade vi om vad som skulle införskaffas och någon nämnde gran.
"Det måste vara en rosa. Eller lila. Eller vit." tyckte jag och radade upp ett helt tjog med anledningar till varför vi skulle skippa den trista traditionella gröna granen till förmån för den mer fräckare varianten. Jag blev nedröstad så i den milda grad att jag inte ens fick följa med till affären.

När de sedan kom hem (med grön gran och pynt i "klassiska" färger") visade det sig att granen i själva verket var vit. Trots att det stod grön på förpackningen. Är det inte då- så säg- att det var MENINGEN att vi ska ha en vit?
Närå.
I skrivande stund åker de tillbaka till affären och köper en grön gran igen. Tråkmånsar.

Vit som snö. Men närå, DE vill ha en grön gran i stället.

Den som var kvar slank i väg på bio

2011-11-28T10:43:00.001+01:00

Lisan blev inte alls sjuk när hon var hos mig i fredags, snarare sprittande glad fulladdad inför diverse helgäventyr. Jag stannade den mesta tiden inom mina fyra betongväggar. (Himla praktiskt i ljudsyfte. Himla mindre praktiskt om man vill ha något som en tavla på väggen) Jag var ju fortfarande i karantän och passade på att sätta min ~~gigantiska vindsvåning~~ lilla lägenhet i julstämning.

Världens sötaste älskling i mosters famn.

Dagen efter var jag fri att frottera mig med så mycket folk jag önskade. Firade in första advent i en kyrka vid Rådmansgatans t-bana där det det bjöds på stor kör, stråkar och glögg.
Lagom till kyrkkaffet strålade jag och polaren samman med syster yster med folks för lunch. Efteråt tyckte jag det var en strålande idé att ta hem dem på adventsfika. Jag hade förvisso inte bakat något, men hade på alldeles egen hand köpt (med mycket kärlek) kladdkaka och lussebullar.

Precis som Tio små tomtenissar försvann folket en efter annan. Tillslut var bara en kvar och vi smet i väg på bio. Det blev Tintins äventyr: Jag fullkomligt älskade den. Min kompis ryckte på axlarna. Tror det krävs åtminstone ett yttepytte intresse av Tintin för fullkomlig uppskattning. Typ. Och när jag sedan träffade Lisan lovade jag dyrt och heligt att se om den med henne (och syster yster) Fast. Det var ingen svår övertalning!

Spiller man ut popcorn får man skylla sig själv.

Besök på ingående

2011-11-25T17:26:00.001+01:00

Woho, det går ju bra det här! Ljummen blåbärssoppa och mosad banan är ju helt fantastiskt! Haha. Så skönt att jag kan äta igen :)

Om några timmar kommer Lisan hit. Hon är inte rädd för att bli smittad hon. Snarare anser hon att "man blir inte sjuk om man bestämmer sig för att inte bli sjuk". Tja, alla sätt är bra utom de dåliga. Och tur för mig som får exellent sällskap i kväll!

Nästan människa igen

2011-11-25T09:31:00.001+01:00

Lagom till helgen är jag nästan människa igen. Känns faktiskt nästan helt okej men är naturligtvis väldigt matt. Och det är väl i sig inte konstigt... Jag fick i stort sett inte behålla någon vätska alls under 40 timmar och har inte ätit på 4 dygn. Klart att sådant sätter sina spår. Men nu har jag i alla fall fått i mig vätskeersättning och tänkte så smått börja med blåbärssoppa i dag. Fina grejer! :)

Tror det var hotet om vätskedropp som fick kroppen att förstå att det var allvar. Åkte till närakuten i onsdags kväll när det inte ens visade sig peka åt rätt håll, snarare tvärtom. Jag var svimfärdigt, ont i mage och huvud och hade förmodligen riktigt svår vätskebrist. Men det var skönt att få träffa en sjuksköterska som berättade att jag var tvungen att få i mig en liter ersättning fram till morgondagens lunch. Det spelade ingen roll om allt kom upp igen, jag skulle få i mig det.

Just då kändes det som omöjligt, men ville verkligen bli bra. (Har hört att om man sätter vätskedropp förlängs sjukperioden och det tar längre tid för kroppen att återhämta sig. Så jag började med tesked efter tesked var femte minut. När det gick dubblade jag mängden och gick så småningom över till matskedar. Segt som tuggummi under skon men det har bevisligen fungerat. Och här är jag fyra dygn senare- lite matt och orkar inte sitta upp längre än tio minuter i sträck. Men det känns som om jag har blivit människa igen.

Inte särskilt glada dagar

2011-11-23T19:05:00.001+01:00

Igår gick jag hem från jobbet. Det är okej att göra så efter att man har svimmat och mår så där tjyvtjockt. Väl hemma upptäckte jag att jag fått besök av herr magsjuka. Kan väl säga att han tagit mig med storm... Ingen mat eller vätska sedan går morse och det börjar kännas nu. Hmm. Hoppas det blir bättre under natten. Annars är det kanske läge att ringa sjukvårdsupplysningen.

Glada dagar

2011-11-22T09:00:00.000+01:00

Söndagen gick i tvillingarnas tecken. Syster yster kom förbi med Easter i släptåg och under tiden lilltjejen åt lunch, passade jag på att äta frukost. Trots att det strilade ner begav vi oss ut på långpromenad- från Kungsholmen vidare mot Gamla stan via Kungsträdgården till Gallerian på Hamngatan. Det är häftigt hur vi alltid kan prata om allt och inget. Jag är så fantastiskt glad över att ha henne i mitt liv, världens bästa (och snyggaste) syster.

Klart det var tvunget att bli en bild i Gamla stan!

I de äldsta delarna av stan märkte vi att det visst var julmarknad. Det kändes smått underligt att känna glöggdoft och höra julmusik när temperaturen åtminstone var en åtta grader plus. Men ändå väldigt mysigt, trots att vi inte köpte något.

Ser ni allt folk? Galet!

På väg in mot city passerade vi NK. Antar att julskyltningen har kommit igång i skyltfönstren: det var fruktansvärda mängder med folk. Vi tittade på varann (ja, inte lillan då. Hon tillbringade stort sett hela promenaden med att sova.) och var inte ens i närheten av att lockas in i massorna. Man vet ju inte vilka smittor som lurar mellan jackorna...

Kan ju nästan tro att jag kan det här med att roa små barn.

Efter ett par timmar var fötterna trötta och magarna hungriga. Klart att det blir fika då! Vi slank in i Gallerian och Easter passade på att vakna ur sin skönhetssömn. Medan hon fick i sig en banan åt jag och syster yster chevremacka med fikonmarmelad och valnötter. Inte illa någonstans! Efter puss och kram traskade jag vidare mot mitt och syster- nu med en strålande pigg Easter i vagnen- begav sig hemåt.

Det här med att gå

2011-11-21T16:41:00.001+01:00

Nu stämplar jag ut från bygget. Efter en sväng hemmavid ska jag svida om till vinterfodrade tights, klänga på den lite tunnare jackan och ploppa öronen fulla av P3:s dokumentärer och promenixa så länge det bara går. Det är den träning som går någorlunda bra och som gör att jag åtminstone gör av med lite av den energin som studsar runt.

Fast. På riktigt. Det här att inte kunna träna gör mig helt skvatt galen. Jag är van vid att ta ut mig tills jag kvider i fosterställning. Att känna att kroppen samarbetar och att jag både orkar och vill och kan. Nu är det bara viljan som finns. Jag börjar inse att nacken faktiskt är trasig. Att det är något högt uppe i en kota som inte alls är som det ska. Som gör ont, som ger mig helvetisk huvudvärk och som gör hela mig uppgiven, arg och ledsen. Allt på samma gång.

Jag var ju hos sjukgymnasten häromdagen för att kolla läget. Det som inte alls var vidare bra. Jag berättade att jag försökt att träna men det slutade med hejkon bejkon platt pannkaka. Fortsatte att jag så himla gärna vill göra något fysiskt ansträngande. Efter att ha roddat och vänt på de träningsformer jag trots allt get mig på föreslog hon långpromenader- varav jag med ynklig stämma utbrast att det inte ger något alls.
Hon svarade: Nä. jag vet att du inte nöjer dig med det. Men nu är det så. Och det ger i alla fall lite motion.

Så.
Ut i luften och hösten och på med skorna. Här ska här promenixas. Och bara hålla tummarna för att den här himla nacken kan bete sig som folk snart. Jag menar. Det är inte okej att gå ut i strejk om man först inte meddelar villkoren.

Rosor i november

2011-11-21T14:12:00.001+01:00

Rosor mot husväggen i november. Förvisso är de ganska små och en av dem ser lite väl medtagen ut. Men ändå. Rosor i november. Det är vi inte bortskämda med. Så. Ungar, njut så länge det varar.

Typiskt bra helg

2011-11-21T12:58:00.001+01:00

Kungsholmen, bio och syster yster med Easter.

Helger går som bekant vansinnigt fort undan. Och det gjorde den här med. Inledde den - som ni redan vet- med bio på fredagskvällen. Men det höll på att totalt rinna ut i sanden; SJ hade omaket att ställa in tre tåg efter varandra. Just som jag suckade som bäst kom nyhetschefen förbi. Och han körde mig till Märsta där jag kunde skutta på pendeltåget till Estockholmo. Fantastiskt.
Nog att det blev tågkö precis innan Centralen.
Nog att det inte blev några popcorn.
Men det blev film och vampyrer och kärlek som går över allt förnuft.

Lördagen gick i ganska segt tecken. Jag tog en långpromenad och skrapade ihop runt 11 kilometer. Himla skönt! Jag tänkte lyssna på Pod-radio och hade laddat hem otaliga program av varierande genrer. Men blev plötsligt så pratsugen och ringde modern. Efter mer än en timma i luren hade vi nog pratat om det som låg överst. Fint det med. Hängde med på konsert på kvällen, men ångrade mig nästan omedelbart. Nacken gjorde sitt bästa med att plåga livet ur mig och jag spenderade större delen av kvällen liggandes på en soffa med hela jag så stilla som möjligt.

Och söndagen som blev en heldag med syster yster och världens goaste liten Easter. Hon är snart 8 månader och är helt och hållet underbar. Ni vet känslan när man sitter med en liten i famnen och snusar i nacken. Och när hon skrattar åt allt man gör och när hela hjärtat blir sprängfyllt av kärlek. Sån är lilla älskade Easter.

Jaha då

2011-11-18T15:21:00.001+01:00

Tackålov att det är fredag. Inte för att veckan varit speciellt jobbig men för att det alltid är skönt med helg. I kväll ska jag se den nya Twilightfilmen Breaking dawn. Den har desssvärre fått ganska kassa recensioner med bara ettor och tvåor. Men eftersom att det är Twilight måste jag se den. Enough said.

Var förresten hos sjukgymnasten under lunchen. Nacken är sämre. Huvudvärken värre. Rörligheten inte ens i närheten av bra. Är med andra ord lite ledsen och har väldigt ont. Det här är inte roligt längre. Uppmuntrar mig i stället med bio, popcorn och vänner.

Typ tecknat

2011-11-17T19:22:00.001+01:00

Capo i kväll igen. Även den här gången sedd lite från sidan av. Under tiden leker jag med några fotoappar. Så här ser en av dem ut. Skoj!
Fast det så klart. Skulle ju många gånger hellre träna...

scream

2011-11-17T16:27:00.001+01:00

Den här blicken skrämde livet ur Lisan i går kväll . Jag hade just hoppat ur duschen och tänkte A) plocka ur linserna B) tvätta bort mejken.
Men linserna satt fast och jag tänkte låta dem gona till sig innan jag nöp ur dem. Och för att liksom förbättra mitt japanska skräckutseende stapplade jag fram, andades så där som man bara gör om man antingen har svår lunginflammation eller heter Darth Vader.
Hon blev rädd. Minst sagt. Och hann med att slänga fram en skrivbordsstol och hoppa tre meter bakåt innan hon skrek. Vad annat kunde jag göra än att morra och hugga efter halspulsådern?

Barfotabarn

2011-11-17T09:07:00.001+01:00

Medan adepten sliter myser jag runt i hoodie

Det blir lite kallt i ett gym om man inte tränar själv. Därför lodade jag runt i rosa hoodie för att hålla värmen. En miss i planeringen var väl att jag också gick omkring barfota. Fast har man glömt både strumpor och skor gäller nakna fötter på plastgolvet. Ganska kylslaget det med.

Men min adept var knappast kall. Sliter som ett djur, blänger på mig när jag ryter "tre till" och när jag propsar på att han måste hoppa minst 50 hopprepshopp för att få ett okej. Och jag älskar det! Så vansinnigt roligt att se hur någon har grym motivation, utvecklas och verkligen vill komma i form. Mer sånt åt folket!

Det kan väl ändå inte gälla capoeira-fötter...

Tur att det alltid är en dag i morgon

2011-11-16T11:43:00.001+01:00

Åh. Hur kunde jag glömma. På riktigt, HUR kunde jag glömma att berätta om den helt freak´n morgon jag hade i går?
Jag gör om och jag gör rätt.

Alltså.
Det började redan på natten mellan måndag och tisdag. Jag har en Wake up light som står på en smal hylla ovanför sängen. Helt utan förvarning eller något i samma stil föll den- rakt på min sovande varelse. Ena kanten träffade pannan där en bula bubblade upp. Aj, liksom.

Runt halv sju morgonen efter letade jag mig blå efter en SL-remsa. Utan en sådan kan man inte åka t-bana. Om man inte plankar förstås, och det har jag inga som helst planer på att göra. Tur som en tok hittade jag en hundring i en gammal bortglömd väska och hade huxflux de 200 som behövdes för en remsa.
Väl på tåget vandrade biljettkontrollanter runt bland morgonsåsiga resenärer. Man kan ju fråga sig hur man prioriterar när det är fler kontrollanter i ett tåg än antalet passagerare... Jag hivade fram min nyköpta remsa och fick en nick som godkänt svar.

Allt så väl.
Eftersom kaffeburken hemma är lika tom som pepsi max-flaskan på mitt skrivbord, tog jag en kopp kaffe på centralen. Det hade jag liksom gjort mig förtjänt av då bulan bultade. Men den var såpass varm att jag tappade den. Rakt på golvet. Splash. Och inte hade jag tid att ställa mig i kö och köpa nytt. Kaffe på skorna och jeansen men inget i magen.Nästan tur att jag somnade på tåget så jag slapp abstinensen.
Sicken morgon va? Bula i pannan, biljettkontrollanter OCH kaffe på skorna. Med bara några få timmars mellanrum.
Tur att det alltid är en dag i morgon.

Asch då

2011-11-16T09:50:00.001+01:00

Från cykeln med frost i håret.

Redan när jag höll i uppvärmningen i går kinkade nacken. Jag muttrade för mig själv och satte mig efter en stund vid sidan av. Jag vet väl inte riktigt vad jag hade inbillat mig, att det skulle gå kalas att svira runt på capoeiragolvet? Även med de lugnaste rörelserna högg det till och huvudvärken kom kravlande. Ungefär i samma takt som när Jack klättrade uppför böntjälken till jättarnas rike. (Men det är en helt annan historia)

Jaja.
Det är väl så här det får bli ett tag framöver. Kanske capo inte är det bästa att ta sig för när man är så där halvtrasig. Under tiden det läker får jag knapra tabletter och roa mig på annat sätt. Något i träningsväg måste jag ju kunna ta mig för!

Lets Capoeira

2011-11-15T18:57:00.001+01:00

Träning i kväll. Just nu är det lågt spel- inga höga sparkar eller fancy volter. Det gäller snarare att vara så nära golvet som möjligt och att utnyttja varandras luckor

Om jag tränar? Tok heller. Det gör alldeles för ont för det. Men enligt de som vet lär man sig även av att titta när andra tränar. Men nog rycker det i musklerna...

Ryska officerare och min nacke

2011-11-15T14:52:00.001+01:00

Det här med återbesök gör mig alltid nervös. Det spelar ingen roll vad det gäller- det ilar alltid till i magen och jag blir så där barnsligt rädd att saker och ting inte ska vara bra. Det är som när man flyger huvudstupa över cykelstyret och de första sekunderna på marken går åt att känna efter om några tänder ligger på asfalten.

Som ni förstår var jag hos sjukgymnasten igen för att kolla om det var aktuellt med amputation av nacken- eller om det trots allt finns hopp om livet.
Jorå.
Det går sakta framåt.
Rörligheten i nacken är aningen bättre än i fredags och kappmuskeln känns inte lika
tonårskille-från-Norrliden-med-snus-under-läppen-och-jeansen-på-halva-~~röven~~-rumpan-och-tribaltatuering-hård. Men smärtan i nacken är lika intensiv som tidigare och det har tillkommit en nyårsfyrverkeri-blixtrande huvudvärk. När jag upplyste sjukgymnast-Helen om det undrade hon hur ofta jag gjort de rekommenderade övningarna.
"Precis som du sa, varje timma i fredags. Varannan i lördags och var tredje i söndags".
Hon tittade på mig och tyckte att det inte var lustigt att jag hade huvudvärk. Så ofta var det inte meningen att jag skulle bända ut de stackars nackkotorna.

Och jag lade huvudet på sned (så mycket som jag kunde) och undrade vad hon menade. Klart att man gör det hon säger. Men enligt sjukgymnast-Helen drar hon alltid till i överkant för att patienterna/klienterna/vårdfallet aldrig gör så mycket som hon rekommenderar.
Nähä.
Men jag gjorde det. Och kände mig nästintill fånig för att jag faktiskt tyckte att hennes ord var min lag. Fast hon skrattade till och tyckte nog att hon borde förstått att jag gillar disciplin när det kommer till att träna.

Lite allvarlig när det gör ont. Men allt blir bättre med sol. Och pepsi max.

Så
Nya råd är att först pressa ned hakan mot bröstet innan jag fäller huvudet bakåt. Det ska visst lindra skallebanket. Var tredje- fjärde timme ska visst göra susen. Och göra att jag snart kan stå på huvudet igen. Eller i varje fall börja träna utan att nacken skriker åt mig som en rysk officer som fått i sig för mycket vodka med borstjen.

Det här med att ha det bra

2011-11-15T11:39:00.001+01:00

Hur sjutton blev det tisdag? Och vart tog allsindar helgen vägen? (När jag ändå filosoferar; Varför har nätterna inga namn, var slutar himlen och känner vindarna molnen?)
Minns att jag under lördagen försökte sova så länge det gick med en kinkig nacke. Frukost med allt sånt som man vill ha. Plus en stor kopp kaffe så god att jag nästan vill falla på knä och tillbe.

På något sätt måste jag och Lisan tagit oss till Estockholmo för på söndagen var vi en sväng i S:ta Clara kyrka. Stor kyrka, nästan fullsatt och en man bredvid mig som halsade alkoholhaltig dryck ur gymvattenflaska.
Vi begav oss efter dryga timmen och promenerade genom halva stan och gick ännu längre på jakt efter ett café som inte var sprängfyllt. Därefter trillade vi hemåt igen. Under dagarna var jag stalinistisk noggrann med nackövningarna. Varannan timma på lördagen, var tredje på söndagen. Det gjorde ont men inget ont som inte har något gott med sig- jag ska ju bli bra!

Även om helgen är suddig är jag alldeles säker på att den var hur bra som helst. Och om jag inte missminner mig doftar golven såpa och blommornas vissna blad är puts väck. Bra. Fint. Utmärkt.

Diskbråck, på min ära

2011-11-12T23:08:00.001+01:00

Med telefonen i hand cyklade jag till sjukgymnasten. Tur som en tok var det inte alls svårt att hitta rätt. Ni vet ju om att mitt lokalsinne är... är aningen skevt och jag tillhör förmodligen topp fem i Sverige att gå fel.
I alla fall.
Sjukgymnasten var det.

Jag hittade dit, hittade in och hon började fråga vad som var fel. Jag beskrev värken i axeln (drog dock inte mina teorier om vad det kan bero på) och svarade bestämt nej på frågan om jag hade ont i nacken. Hon började vrida och vända på huvudet. Hon bad mig trycka tillbaka hakan och sträcka fram den så mycket som jag kunde. och då kände jag hur det ilade till i nacken. Ju mer hon trixade, ju mer förflyttades smärtan från kappmuskeln till en punkt ganska högt upp, bara ett par cm från skallbasen. Efter att ha ryckt och testat armarna utbrast hon "Aha" och skrattade. Det sista bad hon ursäkt för men tyckte det var lite komiskt; här hade jag å det bestämdaste hävdat att jag inte hade ont i nacken när det är diskbråck jag har.
Jaså.
Där ser man.

Sånt har jag aldrig haft innan. Men det gör ohyggligt ont, I'm telling you. Nu väntar rehabprogram med att få den sneda disken i rätt läge.
Det är inte heller så bekvämt. Jag har böjt huvudet bakåt så mycket jag kan tio gånger sträck, en gång i timmen. Det blir ganska många böj på en dag. Och jag hoppas med allt jag har att det går över snart. Vill ju börja träna så fort jag bara kan!

Ne ger jag opp, sa Kalle Stropp

2011-11-11T12:30:00.000+01:00

Om jag inte visste bättre skulle jag tro att någon har en voodoo-docka av mig och sticker nålar rakt in i kappmuskeln. Eller att någon tar över min kropp på nätterna och utsätter den för saker som bara är möjligt om man antingen är:
A) Ormmänniska
B) Akrobat från Cirkus Brazil Jack eller
C) väldigt klantig och snubblar nerför samtliga 197 trappsteg i fyren Långe Jan

Med andra ord gör det löjligt ont och nu har jag fått nog. Banne mig. Nu hoppar jag på tjuren och hugger tag i hornen. Nu beger jag mig till sjukgymnasten för att höra vad som egentligen fattas mig. Jag skulle kunna vänta några fler dagar. Men det har sedan måndags inte blivit alls bättre, snarare tvärtom. Och när jag går runt med axeln upptryckt i örat och får frågan om jag heter Frank (med efternamnet Ensteins monster) inser jag att det inte är riktigt sunt.
Så.
May God be with me.
(Och att hon har mandat att ge mig grymt starka tabletter) (eller vet hur man snabbt och smidigt får den som sticker nålar i axeln att sluta)

Sol, sol underbara sol!

2011-11-10T15:38:00.002+01:00

Hörrni, ni la väl märke till dimman imorse? Det var ju som om en cirkus fått spinn på sockervaddsmaskinen och spridit vadd över hela (eller kanske snarare halva) Sverige. Men strax före lunch sprack det upp och en ljust blå himmel kikade fram. Med den kom också solen. Underbart! Jag älskar sol i de allra flesta former; på sandstranden i juli, under skidturen i februari och på lunchen i november. Och när jag dagen till ära blev bjuden på lunch hos snygga Marie, vad passade då bättre än att cykla i solen? Helt freakin underbart. :)

Som en barbie

2011-11-09T15:15:00.000+01:00

Jag älskar när nyhetschefen använder ord som "Vidrigt" och "Bedrövligt" under onsdagsluncherna. Det är då han är under min ömma vård. Precis som förra veckan maxade han vikterna till utmattning. Även nu fick hopprepet vara med och leka, jag älskar det. Chefen gör det med. Han vet inte bara om det än.
Men precis som förra veckan kunde inte jag vara med och träna. Den här gången gör min axel och nacke på vänster sida panikont. Nu vet jag hur en barbiedocka känner sig när någons ondsinte storebror ryckt i armarna för att kolla hur mycket det går att slita innan de lossnar
Lite så.
Men jag är glad ändå.
Ja, för det mesta i alla fall.

Rätt matchat hälften vunnet

2011-11-09T09:36:00.003+01:00

"Matchy, matchy. I´m som matchyyyy" gnolade jag på väg till jobbet imorse. Nu brukar jag gnola och nynna allt som oftast, alltid finns det något att sätta text och melodi på. Och den här gången gällde det mina skor, cykel och mössa. Allt gick i liknande ljusblåa färger. Se där. Är det inte matchat till den grad att till och med någon som har koll på det här med mode skulle göra en spontanapplåd?
Och med den starten på dagen så är väl hälften redan vunnet. (Hälften av vad? Ingen aning. Men det lät så himlars bra)

Mellanmålar

2011-11-08T17:40:00.001+01:00

Det har varit en sådan eftermiddag när deadlinen flåsat mig i nacken. Ungefär som ett osynligt spöke som anas i ögonvrån och ger kyliga rysningar längs ryggraden. Eller för all del en giljotin med en slö bila, men som med tillräcklig frenesi nog kan gnaga fram några bloddroppar. Eller varför inte en ettrig liten terrier som hugger mot smalbenet och sliter i jeansen tills stora revor uppkommit.

Ok.
Jag ska sluta.
Fullt så blodigt är det faktiskt inte här. Men det är nog så stressigt att jag mellanmålar vid tangentbordet. Och i dag- tisdagen till ära- blev det säsongspremiär för pepparkakor. De smakade precis lika gott som jag mindes. Med andra ord: Fler pepparkakor åt folket!

Det gick ju bra!

2011-11-08T10:05:00.000+01:00

Så här ser det ut när ett proffs gör hiera de klinch.

Oh, my darlins.
Det gick ju hur bra som helst igår. Nej, det gick HUR bra som helst! På riktigt! Jag hade hand om uppvärmningen i sann Ruffie-anda och våra tio adepter var fantastiskt duktiga. De bar omkring på varandra, gjorde situps i famnen, benböj med den andre på ryggen and so on.

Efter en halvtimma var de supersupervarma och redo för Lisans äventyr. Det blev svepande sparkar, ett par duckningar, några hjulningar och undanmanövers. The brand new beginners var helt otroliga. Nej, de var HELT otroliga. De har trots allt bara varit i farten i en dryg månad men kan redan kanonmycket. De visar att de vill lära sig och att de inte ger upp trots att det är svårt. Sånt sätter vi ett stort gilla på!

Så här ser det ut när man inte riktigt orkar hela vägen ut.

Att inte skrämma i väg

2011-11-07T17:02:00.000+01:00

NU börjar jag bli lite nervös. Om någon timma har nämligen jag (och Lisan) hand om nybörjarträningen på capoeiran. Nog att jag vetat om det några veckor. Nog att det inte blir några värst avancerade sekvenser- det är ju brand new beginners. Nog att det inte kommer vara värsta show-off-moovesen.
Men i alla fall.
Jag kan ju snubbla på mina egna fötter.
Tappa balansen i en spark och kicka mig själv i bakhuvudet.
Eller helt enkelt få till en sådan småländska att de stackars uppsalaborna inte fattar ett jota.

Men förhoppningsvis går det kalas. På alla sätt och vis. Och att de kommer tillbaka även nästa träning.

Fint

2011-11-07T11:09:00.001+01:00

Det är så här det ska se ut när det pinglas i lyxfikapinglan. Chokladtårta med jordnötter. Det förgyller en stalingrå måndag när solen lyst med sin frånvaro under flera dagar. Tänk att så lite kan göra så mycket.

Snabba helger

2011-11-06T16:37:00.001+01:00

Så blev det söndag igen. Underligt hur tiden kan gå så otroligt snabbt när man har roligt. Ja, eller nåt sånt. Hela fredagen gick i jobbet tecken. Jag vet att många hade halvdag och det hade väl egentligen jag med. Men på något sätt hopades jobbet och jag blev kvar tills strax efter halv åtta. Det var den fredagskvällen. ;)

I lördags checkade jag av veckans första träningspass. Halsen kändes helt bra och hostan from hell hade sprungit och gömt sig. Och vilket pass det blev! Benböj, utfallsgång, marklyft... Ahhh. Helt fantastiskt att få träna igen- trots att det inte blev längre träningsuppehåll än några dagar. Uppvärmning, styrka och stretch tog lite över en timma. Perfekt lördag med andra ord!

Och nu är det redan söndag eftermiddag. Jag har jobbat hela långa dagen och är snart på väg här i från. Det är månadsroda i kväll. En gång i månaden, precis som namnet antyder, kommer alla som vill för ett par timmars roda. Tror det kommer att bli hur skoj som helst!

I väntans tider

2011-11-03T19:21:00.001+01:00

I den bästa av världar skulle jag har gnussat fötter på capoeriagolvet. Eller för den delen varit på Flisans danspass på Sats. I stället sitter jag på den blåa bollen och väntar på att få en intervju bekräftad. Eller rättade sagt- väntar på att det ska bli bu eller bä. Antingen får jag träffa dem i kväll eller så får jag inte det. Med andra ord måste (den numer laddade) iFånen vara lika nära mig som en feberklängig ettåring. Nä. Det stämmer. Jag har ingen ettåring. Och definitivt inte nån som har feber. Men man har väl hört från alla vabbande föräldrar har det.
I alla fall.
Fokus.

Således väntar jag. Skriver på texter. Dricker en upphittad Varma koppen som varvas med cappuccino från maskinen. Det smakar förresten inte längre som nåt som placeras ut i varggropar. Har mina smaklökar blivit fördärvade?
Okej.
Fokus.
Konserten börjar vid nio. Jag halvt om halvt rullar tummar fram tills telefonen ringer. Har ni inget för er kan ni ju kvista över så slår vi dank ihop.

Folk överlever på sånt

2011-11-03T18:53:00.002+01:00

När alarmet drog igång imorse var det två procent batteri kvar. Bara så där. Antar att jag måste byta app mot någon som inte käkar upp sjuttio procent av kapaciteten. (Ni kanske har bra tips?) Och jag som hux flux blev tvungen att meddela redaktionen att jag blev sen.
Så där sen som man blir när Blåa faran fått punka och det tar i snitt tre gånger så lång tid att gå som att cykla. Men jag är inte den som gnäller. Cykelsnubben är supertrevlig och det var i vanlig ordning en dimmig och ominusgradig morgon.
Jag vet.
I vanliga fall skulle jag ha lagat däcket själv. Men nu hann jag inte och fixarsakerna låg hemma i Stockholm. Man får faktiskt tänka på att det finns folk som överlever på att fixa andras punkor. Så det så.

Hade jag bara haft en fungerande iFån skulle ni så klart fått en snajdig bild. Men då det är trist med inlägg utan bild (nåja) har jag ritat en cykel åt er. Jupps.
Jag
Har
Ritat.
Det skulle man väl aldrig ha kunnat anat för en halvtimme sedan! Men låt mig inte låta er vänta; vassego! (Den finns i signerad version också, först till kvarn!)

Fantomen filosferar

2011-11-02T17:55:00.002+01:00

Halloooo....

"Kan man inte träna själv får man träna nån annan"
Så tror jag absolut att Fantomen skulle ha sagt om han skulle mynta ett nytt ordspråk. Eftersom halsen fortfarande kinkar vågar jag inte ge mig i kast med värsta träningspasset. Fast då får man ju se till att andra rör på sig. Nyhetschefen bad för en tid sedan mig om hjälp att komma igång med träningen. Jag hoppade så klart högt, klappade i händerna och utbrast "Jaaa, så klart!!!"

Marklyft á sumo står näst på schemat. Hepp, hepp!

Jag har lagt upp ett helkroppspass och det går riktigt bra! I dag tyckte jag att det var dags att öka intensiteten med att hoppa rep mellan seten. Grymt bra jobbat, speciellt när koordinationen började synka. Men när han började med militärpressar kunde jag inte hålla mig... Var tvungen att göra ett par varv själv. Känslan var ungefär som när ett barn får påskägg efter ett helt år utan godis. Så. Otroligt. Fantastiskt. Jag ÄLSKAR träningsendorfiner!

Fokuserad min med sikte uppåt. Hej och hå!

Minnenas television

2011-11-02T16:03:00.004+01:00

Skuttade in på världens bästa systers blogg och ser att hon skaffat hur många timmar som helst av Doktorn kan komma. Det är baske världens bästa serie- faktiskt den första serie jag följde. Ni minns väl de makalösa läkarna som härs och tvärs över halva Australien räddade livet på någon stackars olycksalig patient? Hela serien var ju som det grymmaste Kinderägget någonsin; Spänning, överraskning och.... hmm... (Det funkar ju inte med choklad)... cool australiensisk dialekt.
Så.
Sötaste syster yster, när har vi minnenas television?

Oh, så bra!

2011-11-02T11:36:00.002+01:00

Oh, en sån bra film vi såg i går, jag och Lisan. Niceville får hur många stjärnor som helst! En fantastiskt film om mod, kamp och att aldrig någonsin ge upp. Se den så fort ni får chansen!

Annars då?
Jorå, tackar som frågar. Började dagen med finkaffe, sånt där som görs under tryck (Minns inte vad det heter just nu, men själva kokarn ser ut så här) Tillsammans med naturell yoghurt med hackad mango blev det en nästintill sagolik upplevelse. Nästan så jag hörde fågelkvitter, sommarsus i nyutslagna björkar och en barnkör med tillhörande flaggviftande. Dessutom är det varmt och skönt ute, nästan så jag tror att hösten har ångrat sig och att det snart är sommar igen. Tja. Inte mig emot! Älskar när det är barmark och varmt, det får gärna fortsätta så här fram till dan före julafton. (På jul _ska_ det naturligtvis vara snö!) En klassiskt bra onsdag med andra ord.
Ta hand om er, darlins!

Update
Huuur kunde jag glömma att jag drack årets första glögg igår? Jag vet, det är på snudd oförlåtligt... Blossas lingonvariant som var typ hur god som helst. Rekommenderas!

Allt får plus

2011-11-01T16:01:00.001+01:00

I min värld är tisdagar synonymt med capoeira. Men inte i kväll. Mitt halsont är inte ett dugg bättre utan det känns som om små, små pysslingar klättrar med ishackor i halsen. Aj liksom. I stället blir det bio med Lisan. Vi ska se Niceville och jag har bara läst bra recensioner om den.
Härligt. Precis sådant som man behöver en kulen (fast ändå varm) höstkväll. Ett stort plus är att det naturligtvis ingår popcorn och cola light i själva besöket. Och inte att förglömma; det bästa sällskap man kan tänka sig.
Så.
Kan inte klockan bli fem snart?

Bråttomlook

2011-11-01T12:53:00.001+01:00

Ibland går det väldigt fort på morgonen. För det allra mesta lägger jag fram vad som ska med på kvällen, men några gånger orkar jag helt enkelt inte utan gör en mental lista över allt.
Imorse var en sådan morgon. I huvudet fanns träningskläder, extrakläder och annat smått och gott (Eftersom jag kommer vara i Uppsala fram tills på fredag) Jag hade väl anat att det skulle bli lite meck, men att precis allt skulle vara borttrollat trodde jag väl ändå inte. Om jag inte visste bättre skulle jag kunna tro att självaste Lånarna varit på plats.
Därför var det väl inte superförvånande att jag glömde sminka mig. Såg det när jag kollade mig i spegeln för en liten stund sedan. Hmm. SÅ illa ser jag inte ut totalt omejkad. Men jag föredrar mig själv i lite mer tillfixat format. Haha. Vassego, så här ser en osminkad Ruth ut. :)

morgontv

2011-11-01T10:53:00.002+01:00

Thomas Ledin och Lena Philipsson. Tack för sällskapet imorse!

Egentligen har jag inget vidare emot att pendla. Inte när det är mörkt, tyst och jag har fullt batteri på iPhonen. Och när det är något som play-kanalerna som jag faktiskt vill se. Imorse på Swebuss blev det ett nästan helt avsnitt av "Så mycket bättre" och min sedvanliga ostmacka till frukost. Vid sällsynta tillfällen (när jag inte behöver sätta hastighetsrekord från tunnelbanan till bussen) lyxar jag till det med kaffe. Fint så där en varm morgon den första november. Kanske blir det här den bästa november jag någonsin har upplevt?

Ond hals och nyklippt hår

2011-10-31T20:35:00.001+01:00

Stockholmsjobb i dag då jag träffade mitt ~~stackars~~ intervjuoffer på centralen. Vi letade upp en superlugn plats på ett café (där borden såg ut att vara hämtade från närmaste lastbilshak) och pratade en bra stund. Supertrevlig tjej med en mysig släng av finlandssvenska. Med mig hade jag en stoooor väska på axeln och jag hörde liksom att hon undrade "Är du i flyttartagen, eller?" Nä. Bara varit en hel helg i Uppsala.

Precis när klockan slog lunch spänstade jag in till frisören för att få ordning på torpet. Jag minns faktiskt inte när jag klippte mig senast. Men tjejen på andra sidan saxen skällde inte någonting utan pratade om om än ditten och en datten. Jag flikade in några meningar och tyckte nog att jag skötte mig. Haha. Egentligen borde jag varit lite mer vildare i frisyrvalet än uppklippt i långa etapper. Det enda jag egentligen kräver är ett hår som man inte måste pyssla och fjäska med ett par timmar varje morgon, Nu känns det faktiskt super. Och doftar väldigt gott efter en massa lyxprodukter.

En annan grej som inte känns super är min förtvivlade hals. Den gör svinont och är öm och svullen. I början av september (När jag var i New York) (Tror inte jag berättat om det, får bli i ett senare inlägg!) fick jag halsfluss. Tror dock inte det är nåt sånt på gång nu eftersom jag inte har någon feber.
Halsont eller inte- har i varje fall ett grymt sug efter träning. För att få ett okej på att träna slängde jag ut frågan om att bege mig till gymmet ändå. De fjorton svaren förkunnade att det absolut inte kom på fråga.
Suck.
Elände.
Det får dröja ett par dagar till.
Fram tills dess dricker jag te med pappas honung och myser i Kungsholmens skönaste soffa.

Väntar å sånt

2011-10-30T17:33:00.001+01:00

Oftast är det jag som brukar springa ut och in i provrummen. Men idag är det jag som är smakråd och hänger i sofforna. Ganska trevligt det med! Att det dessutom är grymt bra musik i butiken gör inte saken sämre. :)

Lycklig söndag

2011-10-30T14:08:00.004+01:00

Det är jobbsöndag i dag. Det känns helt okej. Speciellt när det är grått, regnigt och småkallt ute. Men det bästa är ändå lunchlådan- fullsmockad med pannkakstårta. Jag var på pyjamasparty i går kväll och fick med mig lite tårta hem. Inte alls illa, absolut inte. Och tillsammans med Pepsi max smakar det som en pust av himmelriket. Jag är lycklig :)

Mysterier

2011-10-28T14:42:00.000+02:00

Det där med att skaka tangentbordet upp-och ner och det rasslar ut ett hekto skräp. Not so fräscht.
Jag menar, vart kommer allt ifrån. Det är ju inte så att jag sitter och moffar i mig prassliga wienerbröd, frasiga baguetter och smuliga mazariner varje dag. Inte ens varannan dag.
Så.
Vart kommer allt skräp i från? Och bör jag ta med mig plasthandskar och munskydd på måndag?

Inte riktigt likadant

2011-10-28T08:57:00.001+02:00

På träningen förra gången "råkade" jag knäa A i ansiktet. Ja, råkade. Det var liksom inte meningen. Men värt att nämna är att han skulle hiva mig över sin egen axel. Jag svarade (rent reflexmässigt) med att dra upp mina knän- varav det ena landade rakt över hans öga. Det gjorde hemskt ont på mig och knäet svullnade ganska omedelbart. Men A ryckte på axlarna, hummade lite och tyckte att det knappt kändes alls.

Så.

I går var det således dags att jämföra blånader. Han fick ett yttepytte blåmärke knappt värt namnet. Ni ser ju hur mitt arma knä ser ut... Inte riktigt rätt proportioner kan man tycka!

Någon måtta får det väl ändå vara

2011-10-27T16:09:00.003+02:00

Inte för att jag vill vara gnällig eller så. Men jag anser å det våldsammaste att den som plingar i lyxfikapinglan UTAN att det är lyxfika borde få ett rejält straff.
Stegling
Allmän prygling
Stupstock
Spiktunna
Typ nåt sånt. Jag är ju inte petnoga. Men att locka upp en stackars kaffestinn stressad arbetare från arbetsuppgifterna UTAN att det ens finns något att komma upp till- det borde vara förbjudet.
Så det så.

Inte så värst smart, va

2011-10-27T14:01:00.000+02:00

Det här att ha tankarna med sig. Jag skulle iväg på pannkakslunch med ett par snygga personer. Höll körkortet och kontokortet i handen men tänkte att jag inte behövde ta med båda. Man behöver inte vara Marie Curie för att gissa vilket kort som åkte ner i jackfickan.

Ledtråd:
Blev bjuden på lunch i dag.

Helgens bravader

2011-10-27T13:51:00.003+02:00

När jag ändå tjatar öronen av er med capoeira måste jag ju berätta om träningshelgen. Mina fötter protesterade efter en halvdag på trägolv. Jag hade faktiskt ingen aning om att man kunde få en sju- åtta blåsor ovanpå varandra. Nu vet jag det. Och vet även hur man tränar utan att komma åt dem. (Läs; man belastar utsidan av fotbladet)

Våra ordinarie tränare var där plus en snubbe från Angola. Superteknisk, superduktig, superakrobatisk och allt han visade var supersvårt... Speciellt när han uttryckte "This is really easy, look here". Haha. Huvudsaken (Tyckte en höggraderad träningspolare) är att man testar och provar för att sedan nöta in det allt eftersom.

På den övre bilden är det nog meningen att jag ska finta för att göra en halvsnurr och därefter göra en spark. (som kommer från benet till vänster)

Nedre bilden är en typisk träningsgrej där vi placeras ut i salen, får se en sekvens och därefter göra likadant. Minns att den här var en av de supersvåra med en bakåtvolt från sittande. Kommer bli så glad när den sitter (om ett år. Eller tre)

Efter två dagar med totalt tio timmars träning mådde jag som en hängmörad kobebiff. Öm i fötterna, öm i kroppen men mjuk i hjärtat av att ta ut mig fysiskt och att umgås med fantastiska capoeristas från hela landet.
Fint så det förslår!

Det känns självklart att slänga in en bild från i somras i min fantastiska "Jag älskar capoeira-tröja." (Handen tillhör en av mina tränare, men har inte frågat om han vill figurera i bloggen...)

Det här med att ibland lyckas

2011-10-26T11:16:00.000+02:00

Capoeira, capoeira...

"Du gör ju inget annat än att prata om din capoeira" fick jag höra häromdagen. Hmmm... Kanske det. Men det är ju så vansinnigt skoj. Även om det är det svåraste jag någonsin testat på. Även om jag blir helt galet frustrerad när jag inte klarar av vissa sekvenser eller när det bara kör ihop sig. Så händer det plötsligt. Ibland lossnar det och det går hur fint som helst. Som när jag på förra träningen lyckades med att göra en rörelse som jag kämpat med hur länge som helst. (Nu har jag ingen bild på det, ska försöka fixa en nästa träning!) Big, big smile!

Det är kanske därför jag har fortsatt med capon- det utmanar mig så himla mycket precis hela tiden. Inget kommer gratis, det är blåmärken, ilska och enorm vilja varje gång. När det sedan fungerar förvandlas jag till en enda stor glädjesprittande skuttande Ruth. Då är det värt precis allt!!

Och snart ska jag väl lyckas med den här också.. Jag menar, hur svårt kan det egentligen vara? Fredrika gör ju den hur enkelt som helst!

Update
Hittade den här bilden från Nike Blast-konventet i vintras. Rörelsen som jag gör på bilden kan jag nu göra- fast med båda fötterna och benen i luften. Det ni!

Testing, testing

2011-10-25T17:10:00.004+02:00

De testar om brandlarmet funkar i dag. Sedan klockan åtta imorse har larmet brunnit av ungefär var tionde minut. Ja. Vi fattar grejen; det tjuter som om all världens eld var lös. Men nu börjar jag vänja mig så smått. Det skär inte lika illa i öronen som de första timmarna. Det är mer som en påminnelse om att hämta mer kaffe, sträcka på armarna eller att trumma med fingrarna mot bordsskivan. Dessutom har jag inte somnat en enda gång över skrivbordet. Fast det så klart, det brukar jag inte göra. Men nu gör jag det definitivt inte. Man kanske skulle ha lite brandlarmstest varje dag, bara för att hålla Jon Blund på rejält avstånd.

God morgon, todos!

2011-10-25T07:21:00.001+02:00

God morgon från bussen! Det är mörkt och disigt ute, men inifrån linje 899 till Uppsala är det varmt och skönt. Jag har precis druckit upp kaffet å bläddrar nu igenom DN. En helt okej start på morgonen. Det här med att pendla kan faktiskt vara ganska mysigt; man vaknar till liv och får tid att i lugn och ro läsa tidningen. Allt detta medan världen utanför väcks till en ny dag. Fint!

Måndag kväll

2011-10-24T21:12:00.002+02:00

Måndag kväll och jag sitter i soffan och jobbar på en text. Den måste vara klar i morgon vid åtta och det känns bättre att skriva klart allt redan i kväll i stället för att traska upp i ottan. Men det är ganska mysigt med ett glas pepsi max bredvid och lite skön musik i cd-spelaren.

I kväll kom förresten en mäklare hit. Jag har funderat ett tag på att sälja min lilla pärla till förmån för en lite större lägenhet. Tankarna har även snuddat vid att flytta till Uppsala. Ja. Jag vet. Jag har ju alltid varit _så_ emot att ens tänka tanken att sätta ner bopålarna i Uppis.... Men det är en superfin stad och jag har ärligt talat tröttnat på att pendla. Det tar tid och är som bekant inte speciellt billigt. Vi får väl se hur det blir. Jag har inte bestämt mig än utan ska fundera en sväng till.

I allafall.
Mäklaren var supertrevlig och gav mig ett överraskande bra bud. (Mer sånt åt folket) Vi pratade en stund och det hela slutade med att jag frågade ut honom hur det är att arbeta som mäklare. Haha. Antar att jag är arbetsskadad.

Tröttmössa del 2

2011-10-21T14:13:00.002+02:00

Och där kom den stora tröttheten som en för trång mössa. Eftermiddagsdåsigheten ligger tät och det känns mest som om jag har gröt i huvudet. Jag kan inte tänka tre tankar i rad utan att de byter plats och missar hela sin innebörd. Och nu när jag måste vara tokkoncentrerad inför en artikel om hur svenskt bistånd kommer att se ut i framtiden.
Alltså.
Det innefattar protokoll med små bokstäver och svåra ord. Det betyder att jag måste prata med VD:ar och chefer och sådana som kan sakerna. Men min hjärna vill inte ta in det de säger och vill inte heller formulera vettiga frågor.
Typiskt.
Ok.
I med kaffe och ett varv runt huset. Nu kör vi!

Oh, en sån dag

2011-10-21T10:07:00.000+02:00

Godmorgon världen!

Godmorgon vänner! Har ni sett sånt fantastiskt väder det är ute? Solen skiner, rimfrosten gnistrar bland löven och luften är hög och kall. Jag var tvungen att stanna till under cykelturen till jobbet och bara andas-andas-andas en stund. Det här är en sådan dag när lyckan slänger sig över mig och hjärtat blir alldeles varmt.

I kväll börjar capoeira workshop, vilket är ett snajdigare namn för träningshelg med gästande tränare från både här och där. Dessutom kommer massor av sköna capoeristas från alla möjliga delar av Sverige Visst låter det helt och hållet underbart?