fredag 28 februari 2014

Man kan ju alltid ändra sig

När jag flyttade till Uppsala var det med blandade känslor. Jag älskade att bo i Stockholm, jag älskade min fina fina lägenhet och jag älskade pulsen. Tänkte att lilla Muppsala aldrig skulle kunna mäta sig med grannstan. Men nu känns det precis tvärtom! Jag älskar lägenheten som jag och Lisan bor i, jag älskar lugnet och den mysiga känslan av småstad trots att det egentligen är ganska stort. Jag störtgillar att folk hejar när man passerar på gångstigen,  håller upp dörren i butiken och liksom är _trevliga_ på ett helt annnat sätt än i Stockholm (Även om folk är bra där med. Såklart! Det finns människor av alla sorter överallt.) Och jag gör två tummar upp när det, för vilken gång i ordningen vet jag inte,  bjuds på kaffe vid stationen. Det var jag aldrig med om på centralen! :)

En sån här fin domkyrka finns inte i Stockholm!

torsdag 27 februari 2014

I de blindas rike är den enögde kung

Igår var det äntligen dags för capoeira igen. Förra veckan var det sportlov i Uppsala = ingen träning. Veckan innan dess var jag krasslig och pallade inte med massa sparkar och akrobatik-snajdigheter.
Onsdagar är lika med träning med våra newbisar, aka nybörjare. De är hur härliga som helst! Ambitiösa, lyhörda och ena riktiga kämpar. Men det bästa är att jag själv verkar vara rena rama proffset på capo. Ni har väl hört det där uttrycket att i de blindas rike är den enögde kung and so on. I jämförelse med alla högbältade varelser i min förening är jag liksom helt ordinär, men på nybörjarträningarna är det plötsligt jag som är värsta kingen som visar sekvenser, kommer med tips hur just den där sparken blir snitsigare och som med vaksam blick övervakar mina adepters rörelser. Det är så himla skoj att se deras framsteg; från de första jinga-stegen tills att de behärskar svårare och svårare sekvenser och erövrar bälte efter bälte. Det är som sylten på pannkakan för en stolt tränare :)

Fast det bästa igår var att jag faktiskt kunde styra hur mycket jag skulle röra på mig. Hostar fortfarande som en lungsjuk och näsan är alldeles narig efter allt snytande. Jag struttade runt som värsta divan, visade en sekvens med Lisan och gick runt och petade på folk, visade nåt superpedagogiskt, drack lite vatten, fipplade med musiken. Ja, allt sånt som sånna där mestres (som har tränat i typ 70 år och vet ALLT om capoeira) får göra. Jag skulle kunna vänja mig vid det. Faktiskt. 

Hepp, hepp. Här kommer en bensträckare!

onsdag 26 februari 2014

Om världen går under

Tre gånger om dagen sprängs det utanför vårt kontor. Jag antar att det är citytunneln som vindlar sig fram där i underjorden.Innan den stora boomen går det några signaler och tystnaden lägrar sig. Helt plötsligt bränner en riktigt, rejäl sprängladdning av. Fönsterna skallrar, blombladen vibrerar och marken skälver. Sekunderna mellan att den sista tonen ebbat ut till att själva smällen kommer är hemsk. Det känns ungefär på samma sätt som när man åker fritt fall och man precis har nått toppen. Klicket från spärrarna hörs och det oundvikliga väntar. Plötsligt händer något konstigt med tiden; samtidigt som det verkar som om vi aldrig kommer att komma ner, går det alldeles för fort. Så faller vi. Obarmhärtigt. Marken närmar sig i raketdunderfart och jag blundar (och skriker) för allt vad tygen håller.
Nu kanske jag inte blundar på kontoret och tror väl att jag ska dö varje gång det smäller. Inte heller skriker jag. Men jag hoppar till och lägger märker att de kommer allt närmre oss. I dag kändes det som om dynamitgubbarna befann sig rakt under byggnaden. Är det så här det kommer att kännas om världen en dag går under och rämnar? Well. Då är jag i varje fall förberedd på hur det kommer att kännas.

tisdag 25 februari 2014

Ljusets återkomst

När jag kickade utanför dörren imorse tvärstannade jag mitt i steget. "Skit också" utbrast jag och spanande in i parken som ligger precis där vi bor. Solen var på väg upp och småfåglarna kvittrade i buskagen. "Har jag försovit mig en hel timma? Inte en chans att klockan bara är sju." Men visst var det så. Kan ni tänka er, ljust! Så här har det ju inte varit på flera månader! Woho! Behövde inte ens knäppa på lamporna. Det är nya, fantastiska tider på gång. Ljuset har återvänt och livet med det. Vad gör det då att jag fortfarande har feber och hostar som en lungsjuk. Nä. Precis. Inte ett dugg.

fredag 21 februari 2014

Atjo prosit

Snörvel och host. Nåja. Det hade jag kanske ha kunnat räknat ut med lillfingret. Jag var - handen på hjärtat - inte helt pigg igår. Hostade och hade mig men hade varken feber eller halsont. Tänkte att det får bära eller brista, antingen bryter skiten ut eller så stannar det helt av. Det blev det förstnämnda. Äh, det är ett vågspel och den här gången vann förkylningen.Och nej, det blir inget gym i dag. Så länge förkylningen är igång vilar jag mig i form.

Nu går jag och snyter mig en gång i kvarten, knaprar Ipren men mår trots allt allmänt fint. Jag jobbar på och gör bland annat reasearch om en grabb vi ska ha med i nästa Gymgrossisten Magazine. Oh, så jag älskar internet och skumma hörn där allt möjligt skvaller samlas. Haha.


Så här i OS-tider är det kanoners att jobba på ett sportintresserat företag. Det är liksom ingen som klagar över att tv:n står på och att man med jämna mellanrum kastar ett öga på matchen. Vi streamar från dator och dessvärre går den ner i viloläge var tionde minut. För att inte behöva logga in och ha oss sätter vi helt enkelt ett alarm. När klockan ringer går någon och petar på tangentbordet. Problemet löst!

Vad händer egentligen i hockeyn...

torsdag 20 februari 2014

Med andan i halsen

Jag gillar att ha koll på saker och ting. Inom den sfären faller vädret. Lika fanatisk som min far kommer jag förmodligen inte att bli, men ser till att veta om det är åtta minus när jag vaknar eller om regnet vräker ner. Därför blev jag hur förvånad som helst imorse när snön dalade ner och placerade sig ett välordnat lager på backen. Det här hade inte appen berättat!
Eftersom jag gillar att sova går jag sällan upp mer än 20 minuter innan jag måste kasta mig utanför dörren. Kvällen innan har jag nämligen fixat att frukosten står klar i kylskåpet, väskan är färdigpackad och kläderna ligger framme. Med andra ord behövs inte så hemskt mycket ansträngning från min sida för att faktiskt komma iväg i tid. Och hinna med tåget eller komma i tid till gymmet.

Imorse blev det lite tightare. Beroende på HUR svårcyklad snön är tar det iallfall minst tre minuter längre tid än om det vore barmark. Det är faktiskt oceaner av tid, I´m telling you.
Så. Innan solen hade hasat sig över horisonten rullade jag iväg och konstaterade att det inte var något dåligt väglag, det tog bara lite längre tid. Det innebar att jag for in i receptionen på Sats och flög förbi tjejen som stod där. Jag hojtade "Jag har kort, visar när jag går". Slängde av mig jackan, högg tag i skorna och shakern och studsade upp till PT-Andreas. Han flinade som vanligt åt mig. Åt att jag alltid kommer med andan i halsen, att jag alltid ser ut som sju svåra år och att jag aldrig någonsin har på mig dojjorna när träningen börjar.
Men det går bra ändå. Han vet att jag inte har något emot att bli driven med. Träningen blir liksom roligare när allt inte är så gravallvarligt. Även om träningen såklart är hård, det är ju det jag är ute efter. Annars kunde jag helt enkelt mystränat på egen hand. Eller helt enkelt inte gått dit alls.

I allafall.
Idag gällde ben för hela slanten. Marklyft, frontböj, raka marlyft, utfallsgång... You name it. Jag blir starkare och starkare. Men det går inte lika fort som jag vill. PT-Andreas kallar det för att jag inte orkar vänta. Det tar tid, säger han. För lång tid, svarar jag. Aja. Det går ju ändå framåt. Och det är väl ändå det som spelar någon roll. Fast. Det kunde gott ha gått liiiite fortare.

onsdag 19 februari 2014

Lunchbänk it is

Lunchbänken är ett stående inslag hos oss på Gymgrossisten. Det innebär enkelt att alla som vill kastar på given signal på sig träningsväskan och traskar mot Delta gym. I dag var det inget undantag. Strax innan tolv snörade jag på mig kängorna (det blev ju minusgrader helt plötsligt) och sällskapade med de andra till gymmet. Min starstruck-het över att faktiskt befinna mig på självaste Delta har nästan gått över. Men jag blir fortfarande löjligt glad när mr Ägaren himself hälsar med ett "hej Ruth".
I dag var det inte alls lika mycket folk som tidigare.Föregående veckor har jag fått armbåga mig fram till hantlarna, fått ta de stackarna som blivit över och försökt så gott det gick att göra mina övningar. PT:s till höger och vänster, ibland fler än antal tränande personer.

Men igår, mina vänner. Igår var det riktigt lite folk. Jag kunde köra mina axelpressar utan att få en tackling i nacken. Jag kunde välja och vraka bland vikterna och- hör och häpna- kunna använda en olympiastång första gången jag gjorde ett utfall (kastade mig mot alltså, inte benövningen) mot den. Tjoho. Och med ens blev världen en lite trevligare plats. :)
Jag frågade kollegorna om mina axlar såg bredare ut efter passet. Det hade dom. Misstänker att los kollegos kanske inte riktigt talade sanning här. Men det spelar inte så himlars stor roll. Heja breda axlar. Och heja Delta!

Frysta låst och taxibilar

När jag glad i hågen imorse skulle låsa upp min cykel gick det inte riktigt som planerat. Att få upp låset och gick hur smidigt som helst. Värre blev det när nyckeln skulle ut igen. Den satt som fastlimmad. Hej och hå, nattens sju minusgrader gillades inte av låskolven. Som den sjukt erfarne cyklisten jag är har jag naturligtvis alltid med mig både låsspray och cykelolja. Nackdelen är att det inte går att få in nåt i låset när det redan sitter en nyckel där.
Jaha.
What to do? Jag ringde taxi, kånkade in cykeln i hallen (vem 17 vågar låta hojen stå alldeles ensam OCH olåst i ett cykelgarage hela dagen?) och beklagade mig för Lisan. Lagom tills att hon hade ojat sig klart och jag kände mig tröstad kom bilen. Jag missade förvisso mitt vanliga tåg, men hann i alla fall till morgonmötet i tid. Phew.

måndag 10 februari 2014

Ljuva, härliga helg

Helg, helg, helg... Det kvittrar som vårens första fåglar i mina öron. Två hela dagar att spendera på ledig tid och dekadens.
Den här helgen var den första på evigheters evigheter, säg runt mitten av november, som vi inte haft nåra planer alls. Såååå skönt!
Lördagen försvann i ett töcken av sovmorgon extra de lux, frukostfipplande och runttraskande i lägenheten. Det är liksom så stort att ha en hel trea att spankulera runt i. Jag älskar det! :)

En lång stund halvlåg jag i sängen och skrev anteckningar, pilar och streck för ett bokmanus jag korrläser. Det är både roligt, spännande och framför allt ett grymt förtroende att förvalta. Jag menar, här lämpar nån över sin roman i mina händer för att peta in mina åsikter och tyckanden. Skoj så det förslår.

Framåt kvällen blev vi båda, jag och Lisan alltså, på filmhumör. Eftersom vi inte riktigt delar smak när det kommer till rörliga bilder har vi ett avtal; vi får välja varannan gång. Fast. Det är ju klart att när jag väljer film; då somnar jag, sover som en spädgris och missar hela slutet. Bara för att upptäcka dagen efter att Lisa hade fnulat min femårspresent under hakan och tagit en bild. Får man göra så?

Jag fick Tusse på 5-årsdagen. En självklar del i hemmet, men kanske inte i famnen när jag sover...