himmelriket och vänt

Strax innan fem igår kom jag på det- jag skulle ju på fölsedagstillställning om mindre än en och en halv timma. Hur skulle jag då hinna göra klart allt på jobbet OCH hinna med ett pass på gymmet? Jag finulade hit och dit och fick ett tipset att kolla jobbgymmets öppettider. Om jag hade riktig bonnatur skulle det vara tillgängligt i alla fall till klockan 18.00. Det skulle i sin tur betyda ett expresspass och att jag skulle komma i anständig tid till festen.

Så.

Jag höll mina småländska tummar och joggade ner till gymmet. Klart att jag hade bonnatur- är i grund och botten en lantlolla... :) Jag svidade om och sa hej och hej då till en annan flitig motionär. Musiken fungerade dessvärre inte, tror att skivan hade fastnat någonstans inne i spelaren. Rackans. Men det hindrar inte en Ruth: Det blev ett supereffektivt rygg- och axelpass med bland annat latsdrag, stående rodd och flyes. Femtio minuter senare var jag både skakig, trött och väldigt nöjd. En dusch, snabb fixning av hår och mejk och jag var redo att bege mig till fölsedagsfesten.

 

 Där bjöds det bland annat på blåbärscheescake och saffransbiscotti. Jag tror jag dog världens-godaste-kakor-döden och mina smaklökar hamnade för en stund i himmelriket. 

Det här med apelsiner och valnötter ger klipulver i halsen

Hemma hos mor och far finns alltid frukt i överflöd. Det gäller även valnötter och andra nötter. Under julhelgen har jag med andra ord plockat lite här och lite där när det känts som en god idé. Men på juldagen blev det visst liiiite för mycket av det goda.

Jorå.
Efter tre apelsiner och en näve valnötter började det klia vansinnigt mycket i munnen och svalget. Det kändes som om jag hällt i klipulver och jag ville dra av en granruska och riva, riva, riva. Syster yster blev aningen irriterad på mina gutturala "archhhh" och "hrrrrrrchhh" och undrade vad jag i hela friden sysslade med.

När hon hörde om klipulvret föreslog hon receptet 1 krossad kortisontablett, yttepytte vatten och insmörjning av mun. (Tur som en tok att hon är sjuksköterska och att pappa äter kortison) (Ja, det är ju inte varken tur eller roligt att han knaprar piller. Men tur för mig just nu!)
Tabletten smakade _fruktansvärt_ illa. Nästan så jag hulkade till ett tag. Men efter en liten stund lade sig kliet och jag andades ut.

Men eftersom jag fortfarande tycker hemskt mycket om både valnötter och apelsiner kunde jag inte låta bli helt... Dumt, sa räven om rönnbären. Kvällen efter svullnade ögonlocken upp i den grad att pappa undrade om jag varit i slagsmål. Försvarar mig med att det gick flera timmar mellan apelsinerna och nötterna. Fast. Det hjälpte ju inte direkt. Svullnaden lade sig efter några timmar. Och det var väl bra tur; Det är 12 mil till närmaste sjukhus från mor och far.

Så.
Jag tror jag låter bli både apelsiner och valnötter framöver. Åtminstone tills det finns en rejäl vårdinrättning i närheten. För VEM har egentligen kortisontabletter i närheten när de behövs som bäst.

Ensamt i dag

I dag har jag flätor, precis som en lantlolla jag innerst inne är.

Det är ensamt på jobbet i dag. Mer än halva styrkan förlustar sig i ledighetens tecken och jag försöker få tag i folkatt intervjua- som även de är lediga. Inte världens bästa förutsättningar för att göra ett smidigt jobb. Men jag är som bekant ganska envis och ger mig inte i första taget. Fast visst blir det tradigt i längden och jag kommer på mig själv att hytta mot telefonen och hojta "För sjutton gubbar, svaaaara då".
Just det lär förmodligen se ganska idiotiskt ut och vid just det ögonblicket är jag glad över att blicka ut över en öde arbetsplats.

Annars går tiden ändå ganska sakta och jag är glad att klockan just slagit fem. Planerar att rota fram cykellamporna och susa ner till Sats. Hoppas att det inte är alltför många som har samma tanke. I kväll känner jag inte för att svettas med en massa andra. I kväll vill jag känna på vikterna och hälsa snällt på dem. Jag vill ju inte skrämma upp dem ur julvilan det första jag gör!

Liten i korg har ofta roligt

Det blev hemfärd från djupaste Småland igår. Jag höll tummarna för smidiga timmar med lite trafik och en minitjej som skulle gilla baksätet. Nu brukar Easter inte vara speciellt besvärlig men bebisar är ju alltid bebisar... Lite oberäkneliga. Typ.

Liten lever livet

Och resan gick kalasbra. Inga punkteringar, inga stormvindar som blåste oss av vägen och inga allvarliga inga större jag-dör-av-tristess-skrik. Men det bästa var- tyckte i alla fallden minsta av oss - besöket på Biltema. Där fanns massor att titta på och hon bubblade mest hela tiden. Eftersom hon är aningen tung att kånka runt på satte vi henne i en kundvagn som man kan dra efter sig. 

Lugn.
Hon satt där hon satt. Liten kan nämligen inte resa på sig än och kanterna på korgen var så höga att inga nyfikna armar nådde över. Och utan att sladda i kurvorna gick det riktigt fint. Till både min, syster ysters och Easters stora glädje. Dessutom pekade hon ut det hon önskar sig i födelsedagspresent om tre månader. En radiostyrd bil. Fast den tror jag mest att hennes kära mor ville ha... 

Hemma-funderingar

Det har småregnat hela dagen och den lilla snö som fanns när vi kom är nu puts väck. Men vad är lite regn när en liten måste ut och rastas? Lagom till halv elva drog jag och syster på oss jackor och skor, fick ner en ljudligt protesterande Easter i vagnen och spatserade i väg. Efter tre minuter sov lillungen och vi traskade runt hela byn åtminstone två varv.

Det kändes så underligt att gå runt på de gator som vi känner sedan barnsben. Det här är platsen vi växte upp på, här lärde vi oss cykla, här fick vi våra första vänner och här blev vi stora. Här är allt så annorlunda från det liv jag lever i Stockholm.. Det är skog och skog och åter skog. Alla känner alla och alla vet vilka mina föräldrar är. Det finns en skola där alla ungar går. Det finns ett badställe där alla vaktar på varandra. Kommer en ambulans vet alla vem det gällde en halvtimma efteråt. Det är en mentalitet som går generationer tillbaka och som präntas in hos dem som bor här.

Men jag längtar inte tillbaka. Jag trivs med att vara anonym, att kunna ta mig för saker utan att klasskompisens mormor nämner det för min mamma i kön på Ica. Ändå känns det med ojämna mellanrum alldeles ensamt i Stockholm och jag får en intensiv känsla att det inte borde vara så här- Hemma i Småland kanske man inte alltid umgås, men man vet i varje fall vad personen gör. Och det kan ibland räcka. För än värre att alla vet vad jag gjorde i fredags är att inte en endaste har den blekaste aning om att jag ens existerar.

Nu är julen kommen

God jul, allesammans! Jag befinner mig i smålands djupa skogar, hemma hos mamma och pappa. Vi - svåger, syster yster och lilla Easter- lämnade Estockholmo under torsdagens eftermiddag. Snön singlade ner över vår gröna Volvo och färden gick söderöver. Någonstans i Östergötland började bilen dra åt vänster. I Kisa drog det rejält och vi stannade vid en obemannad mack. Svåger gissade på vajsing med en stötdämpare. Det var punktering.
Jag var på vippen att ta på mig skulden... Ni vet ju hur Blåa faran har varit under hösten, hade det nu överförts till en grön Volvo. Syster yster roade Easter medan jag och svågern skuttade ut, fick ur all packning, drog ur reservdäcket och började allt med att hissa-upp-bilen-skruva-av-muttrar-och-byta-däck. Snön föll i stora lovikavantar och gatlyktornas lampor skänkte oss ljus. Efter gått och väl en halvtimma torkade vi av smutsiga händer på våtservetter, vred upp ljudet i stereon och tuffade vidare mot skogarna. (Jag fick inte ta några bilder på punkan. Tss... Svågern är allt lite kinkig ibland)

Och nu är vi här. Easter lever livet med så mycket uppmärksamhet hon bara kan önska. Vi har gått barnvagnspromenader och hälsat på folk som man bara träffar när man är hemma. Och i dag är det julafton. En dag utan snö med med massvis av stämning i alla fall.

Så. God jul på er, allesammans! Håller alla tummar jag har att ni får en fridfull jul och kanske rentav ett besök av självaste tomten.
kram!

Gillar läget

Jag tror att Blåa faran inte har någon vidare god karma. Hur ska man annars förklara att den har fått den andra punkteringen på en vecka- och den fjärde sedan oktober månad? Visst att den har fått punka förr, men aldrig så här ofta.
Och jag blir sur. Sur på att hojjen går sönder igen. Sur på att jag kommer för sent till jobbet. Sur för att det påverkar andra och sur för att jag alls blir sur. Och sur för att jag ändå tar hand om skruttcykeln så bra som jag bara kan och den ändå är trasig.

Men det finns ju inte något att bli sur på. Egentligen. Jag menar, vad kan jag i stunden göra att den fått punka? Den blir ju inte mer hel bara därför att jag är arg. Det går inte heller snabbare att ta mig till jobbet för att jag retar upp mig.
Jag antar att det bara är att gilla läget, försöka dra till med en glad tanke och tänka på allt jag är tacksam för i livet.
Som att jag ändå fick min högt efterlängtade lussekatt igår.
Fast ändå. Nu får den minsann hålla sig hel och rullande framöver.

Favoritkatten

Lussekatten den bästa är, av alla jordiska katter.

Nu vänder det

I dag såg jag för första gången en annan tjej i jobbgymmet. Jag har funderat över varför det bara är grabbar som är där. (Ja, fram tills i dag alltså) Kan det bero på att det bara finns fria vikter och inga konditionsmaskiner värda namnet? Eller att det inte arrangeras några pass? Eller är det bara så enkelt att de är där när inte jag är där...

Sträcka ut och andas djupt. Bra avslutning på bra pass!

I alla fall.

Dagens träning blev styrka för hela slanten: Benböj, marklyft, latsdrag, enhandsrodd and so on. Jag fick ett himla bra tryck i dag och musklerna svarade omedelbart. För första gången på länge kände jag mig stark! Det var helt fantastiskt att kunna lägga på mer vikt, göra fler reps och gå omkring med ett enda stort leende.  Äntligen är det på rätt väg igen! Bring it on! 

Kom, kom!

Åh så roligt att ni är intresserade av capoeira! Jag vill så gärna att fler ska upptäcka hur fantastiskt roligt det här är. Då syftar jag inte enbart på träningen utan alla som man träffar inom föreningen. Jag brukar tänka att det är precis som att vara med i ett lag, men att alla jobbar efter egna förutsättningar och att det här faktiskt passar alla- oavsett tidigare träningsmängd eller träningsvana. (Även om det såklart är en fördel att ha tränat något innan. Precis som all annan träning man ger sig i kast med)

Ja.

Så klart.

Visst finns det ett gyllene tillfälle att prova på! Söndagen den 15 januari är det öppet hus i DanceCenters lokaler på St Olofsgatan. (Ligger precis bakom Missionskyrkan) Tiden är 16.00-18.00. Kom och kolla hur capoeira ser ut och framför allt hur det låter! (En upplevelse bara det, vill jag lova...) Testa själv och ta ett snack med de som redan är fast.

Efteråt vill ni naturligtvis bli helt grymma på rundsparkar och hjulningar. Då gäller träningar på tisdagar klockan 18.30-20.00 och söndagar 16.00-18.30. Antingen går man på båda passen eller bara på ett- valet är fritt.

Jag har övertygat er, va?

Jag ser himla farlig ut, är väääääldigt snäll. :)

Sankta lucia

Ramlade rakt in i luciatåget. 

 Tänka sig att det blev lucia i år igen. Ingen snö men likväl is i nedförsbackarna. Just det kanske inte är så värst skoj- i alla fall inte när bakhjulet tycker att det är en utmärkt idé att dra en gir åt höger (eller vänster). Men is är bättre än ingenting alls.
Ok.
Lucia var det.
Strax före åtta kuskade jag in i en kyrka där en av stans musikklasser höll konsert. Sångerna var omarrangerade och klingade väl i decembermorgonen. Men det bästa var de tre små söta pepparkaksgubbarna som fick en enorm spontanapplåd.


På väg tillbaka till jobbet hamnade vi mitt i luciatåg numero dos. De tågade rakt mot oss och vi hade inget annat val än att trycka ryggarna mot väggen och vänta tills de gick åt ett annat håll. Men det var inte speciellt illa det heller, jag kan komma på åtminstone fem saker som är värre än att titta på ett luciatåg. :)

Luciatåget från hissen (med glasväggar)

Kom och träna med mig!

Jag och Lisan har hand om nybörjarträningen på capoeiran ikväll. Jag är i vanlig ordning ganska nervös, hur ska det gå med sekvenserna och kommer de att förstå vad vi menar?

Fast. Det här kommer att bli en vana. Ja, inte att vara nervös utan att hålla i träningar. I januari kommer vi nämligen ha en alldeles egen grupp. Så, Uppsalapeeps, klart att ni vill börja träna Capoeira efter nyår och få mig som tränare!

lunchträning FTW!

Det här med att jag drar ner till jobbet under lunchen börjar bli en god vana. I vanlig ordning blev det julutmaningen och jag bestämde mig redan innan för att ge mer än vad jag egentligen hade. I stället för upphopp gjorde jag burpees och armhävningar förvandlades till tricepsarmhävningar. (Dem fick jag göra på knä tillslut. Rackans jobbiga!) För att göra det ännu roligare la jag till ett extra varv. 

Tröttish....

35 sekunder må låta som en kort period. Det är det inte. Tio sekunders vila är däremot väldigt kort. Jag jobbade på, gjorde det bästa jag kunde och gick slaviskt efter timern. Och det var med skakiga armar och ben jag gav mig i kast med det femte och sista varvet. För att verkligen pressa ut allt jag hade, till det sista jag hade- skippade jag pauserna. Med andra ord gjorde jag de tio övningarna i ett sträck.

Nu så, tänk vad lite vila kan göra!

Det är ingen underdrift att jag låg på golvet i gott och väl fem minuter efteråt. Helt slut men väldigt nöjd. Efter  en snabb dusch kändes det riktigt bra. Efter lite mat ännu bättre. Lunchträning FTW!

När Uppsala blev Dumsala

Åh, vad det kändes snopet. Här hade jag sett fram mot årets julkonsert men hittade inte ens dit. Ändå hade jag förberett mig så noga jag kunde. Jag hade ju kollat på en karta över Uppsala innan jag begav mig iväg. Det mesta gick bra tills jag kom uppför Carolinabacken- som typ är lika brant som Väggen i Sälen. Ovanför ligger Carolina Redivia och där någonstans tappade jag bort mig. Om min himla kartfunktion på Iphone hade vett att funka skulle det inte varit några som helst problem, men jag var hänvisad till mitt eget hittande.

Carolina Redivia. Schnyggt!!

Jag cyklade gata upp och gata ner. Spanande in mot gränder och letade efter gatskyltar. Minusgraderna trängde innanför vantarna. Isen slirade under däcken och mitt tålamod började ta slut. Tjugo minuter efter att konserten börjat gav jag upp. Det skulle inte bli några finstämda julsånger eller häpnadsväckande luciatåg för min del. Så oerhört snopet och dumma Dumsala som har så konstiga gator.
Jag hoppade av Blåa faran och bestämde mig för att promenera hemåt. Det var halt och någon hade stulit mitt baklyse. Jag var alltså inte jättesugen på att få en massa hundra kronor i böter om farbror blå kom farandes.

Tycker nog att Fyrisån blir lite finare när träden är nerhängda med ljusslingor.

Således bläddrade jag fram ett pod-avsnitt av Verkligheten i P3. Den här gången handlade dokumentären om folkmorden i Rwanda 1994. Kontrasten till att det vackra jag såg under min promenad var gigantisk. Och det var så hemskt att jag var tvungen att gråta en stund. För att lyssna klart gick jag långa omvägar, spatserade på gator jag aldrig gått på förr och korsade små gatsnuttar för att komma in på ännu mindre stråk.
När jag efter dryga timmen var innanför dörren var hela jag iskall. Tur som en tok att det fanns badkar! Spolade upp så varmt jag bara kunde, gjorde en kopp te (för att också bli varm på insidan) och kröp ner med en DN i handen. Så obeskrivligt skönt.
Det blev en bra avslutning på dagen, trots att Uppsala verkligen blev Dumsala för en kväll.

Hett bad och heta artiklar. Bra kombo!

Sömnig lördag

Jag gillar lediga dagar. Speciellt när man då och då inte har ett jota inplanerat. Så blev min dag i går. Jag skulle visserligen skriva klart en text om alkoholens effekter på Sverige.*(hoppa ner för att läsa en anekdot!) 

Annars tänkte jag ta det så lugnt som det bara gick. Det började bra med sovmorgon fram till 10.47. Lullade runt ett tag, åt frukost, kollade på någon konstig Tv-serie. Somnade i soffan, vaknade av att jag vält åt ena sidan, satte mig rakt igen, zappade kanaler, somnade igen, vaknade av att brevinkastet smällde igen, hämtade tidningen, läste en halvtimma eller så och somnade om.

Så fortlöpte dagen tills jag insåg att tobakshandeln som lämnar ut paket skulle stänga om tjugo minuter. Jag kastade på mig ett par lösa jeans, drog ner mössan över det ruffsiga håret och traskade i väg. Efter ytterligare en halvtimma var jag tillbaka och var så trött att jag kröp upp i sängen och sov en timma (eller två)
Efter ytterligare färder mellan att städa och feja, skriva några meningar på texten, hoppa in i duschen och titta ut genom fönstret tog jag beslutet att lägga mig för natten. Tror jag somnade på fem röda. 

I dag är jag pigg som en myra hög på jordgubbssylt. Det behövs förmodligen eftersom jag har jobbhelg och alltså sitter vid mitt skrivbord i Uppsala. Helt okej. Faktiskt. Så är jag ju ledig på fredag i stället. 

...

Det snöade i Uppsala imorse. Hela världen blev vit och grå.

*
Vid telefonintervjuer skriver jag på tangentbordet eftersom det går snabbare än för hand. Men vid jämna mellanrum slinter fingrarna och det blir ganska konstiga formuleringar. Som när jag skulle skriva vad intervjuoffret hade för professionell titel och hamrade ner "spocaö,edis". Jag kunde för mitt liv inte begripa vad det skulle stå och fick rådfråga dr Google i stället. Svaret blev "socialmedicin". Ha, det hade jag aldrig kunnat luska ut.

Hej och välkommen helg

Efter-träning-skakig.

I stället för att fredagsfika på eftermiddagen, tog jag med mig min plastpåse med träningskläder och kuskade ner till jobbgymmet. Jag satsade på samma pass som i tisdags. Men för att göra det tuffare la jag på fem sekunder på varje intervall. Med andra ord blev det 35 sekunders träning och tio sekunders vila- allt i fem varv.  Nu skulle det väl ändå kännas att jag tränade.

Jorå. OM det gjorde! Under de två sista varven var det svårt att hålla plankan och under knäböjarna undrade jag om timern hade lagt av. Det var vansinnigt jobbigt! Det var tur att det fanns en grabb bredvid insåg att jag var i behov av pep. Fast jag önskar att jag hade haft mer tid till övers; då hade det blivit ytterligare ett varv dör jag förmodligen efteråt skulle gny i fosterställning. Trots att det "bara" blev jag-måste-ligga-ner-en-stund blev det ett väldigt bra pass. Jag kände mig kort och gott nöjd och hojtade segervist "Hej och välkommen,helg!"

God morgon, todos!

När jag vaknade imorse trummade snöblandat regn mot fönstret. "Asch då" tänkte jag och var inte alls speciellt sugen på att faktiskt ge mig ut i rusket. Men med ett bra sadelskydd och varm mössa går allt... Ja, det intalade jag mig i varje fall.
Det blev en helt fab morgon med bland annat julkalendern, finkaffe (som återigen är så gott att man bara vill falla ner på knä) och yoghurt med mangosmak. (Har ni testat den där från Arla som är helt och hållet fri från tillsatser? Himla god!)

Nycyklad med snöglopp på jacka och mössa. :)

När det närmade sig avfärd plirade jag ut mot gården. Det såg fortfarande ganska snöblaskigt ut. Men med pappas mössa från tidigt 1970-tal, favoritscarfen, dunjackan och dubbla vantar var i alla fall förutsättningarna goda för en relativt smidig cykeltur. För att få upp bra-känslan i kroppen tryckte jag in ett pod-avsnitt med en av årets sommarpratare i öronen.
Och visst hade jag rätt; det gick ju kalasbra att cykla! Lite slirigt, ganska rejält mycket jobbigare att komma framåt men oändligt härligt. Lite extraträning så här en fredag i december. Jag tror inte att det kan bli så mycket bättre än så här.

Hur svårt kan det vara?

Visste jag inte bättre skulle jag tro att det är min syster jag ser!

För tredje dagen den här veckan kuskade jag ner till jobbgymmet.Eftersom jag inte kört rejält på flera veckor tog jag beslutet att ta det lugnt och fint. Benböj, marklyft, baksida lår-curl på boll och så vidare. Det kändes fint, även om jag i vanlig ordning (ja, just nu i alla fall) känner mig i bedrövlig form.

Asch. Det fixar sig inom en snar framtid. Bara jag tränar upp mig i lagom takt blir jag lika "stark" som jag var tidigare.
Fast.Det är ju mig vi talar om.
Jag avskyr att vänta. På riktigt. Det spelar ingen roll om det är i en bilen, på cykeln, i kassan eller att kroppen ska återhämta sig efter sjukdom. Jag var i bra form innan och det (ursäkta min franska) suger rejält att ha tappat så mycket i både muskelmassa som kondition. Jag är van att ta rejält mycket mer än vad jag gör nu. Så freakin´irriterande. Speciellt när jag märker att det inte bara märks, utan också syns att jag tappat form. Bedrövligt, sa Bull.

Men det gäller väl att bita i det sura äpplet, ge mig i kast med träningen igen och på allvar ta tillbaka det som jag en gång hade. Jag menar, hur svårt kan det vara?

Gyllene morgon!

På vägen till jobbet möttes jag av en gyllene morgon. Så vackert att jag nästan blev tårögd. Det är inte så illa med snö i alla fall. Inte om man tänker efter. Och på bild ser det ju alldeles bedårande ut! :)

Magiska Melissa

Jag är fortfarande alldeles lycklig efter i går. En sådan flax, en sådan makalös tur! Ena stunden fanns inga biljetter, några sekunder senare dök det upp två stycken. Freakn´amazin´! 

Först var jag orolig över att det enbart skulle bli mörkt, melankoliskt och sorgsvart. Man ska inte förringa att Melissa i nio fall av tio sjunger om trasiga relationer och hur det allsindar kunde bli så där. (Hennes far undrade om hon var självmordsbenägen. Inte undra på med titlar som "Det känns ännu sämre nu" och "Mardrömmar")

Visst grävde hon i själens djupaste gruvschakt men hon hittade rent guld. Hon hade värme i rösten och gav då och då ett leende som fick lyckan att dansa polka i magen. Fyramannabandet backade försiktigt upp henne med tassande detaljer. Stråkensemblen spelade med silvertrådar och gav en sådan dimension till spelningen att det kändes som om jag befann mig högst upp i en berg- och dalbana. Strålande, fantastiskt och rörande. Allt på samma gång. 

Och jag är alldeles lycklig.

Som en tok

Ibland har man tur som en tok. På riktigt.Jag och Lisan skulle bara kika på utsikten från Uppsala konsert och kongress. Enligt rykten ska man visst se hela stan från övervåningen. När vi kom upp såg vi att Melissa Horn har konsert. Vi tittade på varandra och tyckte att det förmodligen är slutsålt sedan hedenös, men det går ju alltid att fråga. Damen i kassan trodde nog detsamma men sa att "under sker trots allt hela tiden". Precis när hon kollade biljetter trillade två in. Klart vi tar dem!
Nu sitter vi å väntar på att spelningen ska börja. Tror det blir hur bra som helst. Fast nog är det så att det krävs en riktig lantlolla för att ha äkta bonnatur...

Kvällens träning

Let's Capoeira!

Lunchens träning

Jag hade pappret med utmaningen nedskriven. Och någon timma innan jag skulle ner i jobbgymmet undrade jag om chefen ville med. Ni vet, han som jag plågar livet ur varje onsdag. Han avbokade sitt lunchmöte och åkte iväg för att köpa nya shorts. Jag log så där som man gör när någon inte riktig har förstått vad som väntar.

Tio cm kvar till botten, pressa upp och ner igen. 

Med lappen i handen och iphonen i den andra (där jag laddat ner appen SIT som berättar när det är jobb och när det är vila) kuskade jag ner. Hoppade lite på stället för att bli varm i kläderna.
Så satte vi igång. Upphopp, jumpin jax, utfallshopp...

Bossen lät som om han knuffade på ett tåg i uppförsbacke. Jag peppade, hoppade och höll koll på nästa övning. Ett varv blev två som blev till tre och till det fjärde. Under det sista varvet började jag bli trött, men blev förvånad över hur fräsch jag ändå kände mig. Jag gjorde allt ordentligt; djupa knäböj, ordentliga armhävningar och upphopp med rumpan i backen.

Omvända crunches med benen i luften och nästan ner i mattan.

Visst är det positivt att jag är i bättre form än vad jag trodde men vill känna mer än "oj, vad jobbigt det sista var". Jag funderar nu på att lägga till tio sekunder på varje intervall och förvandla dem till 40 sekunder. Dessutom har jag planer på att lägga till ytterligare ett varv. Det här ska ju vara kräkfys och ska bli kräkfys. Så det så!

Skönast av allt; stretchen....

Men se, det är ju snö!

Snö som man kan sparka i. Hurray!

Jag läste på facebook i går kväll att Stockholm skulle täckas med snö under natten. Jag tyckte nog att det skulle kännas mysigt att känna den där julkänslan i alla fall. Trots att jag egentligen inte alls gillar snö eller köldgrader. Men jag blev faktiskt riktigt besviken imorse då det inte var ett endaste dugg snö ute på gatan. I stället var det mängder av is och jag slirade på vägen till stationen.

Men i Uppsala, där var det snö! Kanske inte mer än ett par centimeter, men i alla fall! Jag kunde göra cykelspår längs vägen och kramade en miniminisnöboll. Nu börjar julstämningen lägga sig. Äntligen! Alltså innebär det Uppsala- Stockholm 1-0.

Från mitt skrivbord ser man långt. 

Sånt skulle jag aldrig göra

Nej, jag är inte en så fruktansvärt dålig förlorare. I varje fall inte så kass att jag vrålar saker som i andra länder grovt förolämpar din mamma, syster och mormor i en och samma mening. Inte heller en sådan som nämner företeelser som i en polis värld skulle kunna tas för grov ärekränkning. Och definitivt inte en sådan fruktansvärt dålig förlorare som hotar medspelaren att "du kan ju fundera på vad som har hänt med din däck när du ser bilen uppallad på fyra läskbackar imorgon" (jo, okej. Just DET gjorde jag faktiskt)

Jag kanske råkade tappa (...) racketet i golvet ett par gånger och gick ett varv längs tennisplanerna efter förlorat set. Men det betyder väl inte att jag är dålig förlorare. Det är väl snarare ett bevis att det är bättre för alla inbladade att jag faktiskt vinner?

Bloggat från min iphone.

Bland giftsvampar å katter

I´m back.
And I´m alive.
Tur va?
Skämt å sido. Det KUNDE ha gått ganska illa, tror jag i alla fall. Under helgen kuskade vi iväg in i skogen för att se om det fortfarande fanns svamp. Och det fanns i massor! De var visserligen genomfrusna och såg ut som små låtsassvampar, ungefär som på någon julskyltning i valfritt butiksfönster. Men vi resonerade att om man kan slänga in svampisar i frysen och de är okej- då borde man väl i sanningens namn kunna plocka redan frusna svampar.

"Den som är randig blir inte misstagen för en älg".

Visst gick det alldeles utmärkt. Men tur som en tok att det fanns ett par med som har mer koll på svampar än vad vi hade... Det visade sig att ett par spindelskivlingar snikat sig ner i korgen. De är visst så giftiga att de tar kål på ett par personer bara genom att stirra på dem. Eller. Inte riktigt SÅ giftiga kanske men man placeras i kön till njurtransplantationer även med magpumpning-aktivt kol-intensivavdelning. Bara för att vara på den säkra sidan rensade vi korgen med trattisarna två gånger... Haha. Kan ju bli skräckslagen för mindre!

Över syns giftiga svampen. Nedan de som man faktiskt kan äta. Fler än en gång.

 Annars var det en toppenhelg. Så fenomenalt skönt att lämna storstan och åka till ett ställe där man faktiskt ser stjärnorna. Utanför fönstret var det köldgrader och frostvitt. Vi åt tomtegröt och stekt ägg till frukost. Drack te och glögg och jag gled runt i min sparkdräkt och försökte undvika katterna. Det gick väl så där, de skulle promt upp i knäet på mig, borra ner huvudet och bara bli kliade bakom öronen. Jag hade liksom inget val...
Det kändes liksom inte roligt att åka hem igen i går kväll. Håller tummarna för att det blir fler helger på landet. Snart.

Sergant Pepper myser i randig famn.

Firar in helgen

 

Hur firar ni i helgen? Jag gör lite så här, bara för att det ger andra perspektiv på tillvaron... Fast mest för att det är roligt. Men allra mest för att jag faktiskt kan och för att jag för ögonblicket gav vika för impulsen.

I alla fall.

Jag ska ut till den uppländska urskogarna och njuta av lantlivet. Det kommer att bli skogspromenader, strövtåg vid någon sjökant och mys vid öppen spis. Lägg till god mat och sådana där bekväma kläder som man bara får ha på landet. :) Dessvärre finns varken internet eller mobilteckning dit jag ska. Lite tunt med uppdateringar med andra ord. 

Jaja.

Trevlig helg och trevlig andra advent så ses vi efter helgen!

Russinkakor är bra sällskap

Det här med att ha känsliga fossingar och att träna barfota går inte riktigt bra ihop. Blodblåsor och andra skavanker gör att det gör illa ont. Så jag sitter en stund vid sidan av och tittar på. Tja, med en russinkaka som sällskap går det helt okej. :)

Jag kommer hem i jul!

Wohooo, jag ska åka hem i jul! Det känns helt fantastiskt!!! Trodde först inte att det var möjligt. Inte med tanke på att jag med all sannolikhet inte skulle få vidare lång ledighet och att det aldrig brukar fungera med bussar eller tåg. Förra året blev jag galet många timmar försenad när snöstormarna ryckte i husknutarna. Därför hade jag förberett mig för att vara i Stockholm under julen. Kanske inte alldeles ensam, syster yster finns ju faktiskt i samma stad. Men utan mamma och pappa i alla fall.
Så ringde syster i dag och berättar att de ska hem. Och jag hänger med. Jag längtar. Det var trots allt ett år sedan jag var hemma i Småland senast.

Nike blast!

Äntligen. The Nike Blast. Som jag har längtat! Och i år överges Frescati vid universitetet och det är Globen som gäller i stället, hur coolt är inte det?!