Dubbelpass i Dumsala

Så här ser en lycklig Ruth ut: Alldeles högröd, svettig och skakig i konturerna.

Jag tyckte nog att jag vara ganska smart i kväll. När jag kom till gymmet såg jag att Shape började om några minuter. Så klart att det gick att köra både shape och spinning, även om de gick direkt efter varandra. Kruxet är att Sats Dumsala saknar bokningssystem. För att få biljett till en åtråvärd klass måste man armbåga sig fram till repan. Med andra ord skulle jag inte få plats på spinningen. Men snilleblixten slog ner; På sekunden när biljetterna släpptes tokrusade jag ut från Shapen, norpade den lilla blå lappen och for in i salen igen. Nästan så att ingen märkte att jag var borta...

Resultatet blev ett dubbelpass och jag var allmänt lycklig. När jag efter dryga två timmar på gymmet traskade iväg till stationen, var jag inte alls lika benägen att omnämna stället som Sats Dumsala. Tänk var lite träningsendorfiner kan göra!

Konservöppnare

Jag laddar redan nu. Mellanmålet ligger och gonar till sig i magen. Spinningskorna sitter på fötterna för att förbereda resten av kroppen inför en timmas spinningPuls. Ja, nu är det kanske inte så att jag hasar omkring med spinningdojjorna bara för att de är bekväma. För i sanningens namn är det som att köra fötterna i ett par riddarskor där man behöver en konservöppnare för att ta sig ur. Nope. Jag drog på ett par varma stövlar imorse och de är ingen hit att glida omkring i en hel dag. Då poppade cykelskorna fram som en räddande ängel. Luftigare om fötterna, roligare ljud från stegen och en fin påminnelse av vad som komma skall.
Hurra!

Frågorna hopar sig

Måndag morgon. En helt ny vecka att fylla med fantastiska saker, utmanande träningspass och jobbuppgifter som gör världen aningen bättre.
Eller nåt sånt.

Fast den här dagen började på ett lite annorlunda sätt. "Någon" har petat på min Wake up light så att ljuset inte tändes. I stället kickade P1:s nyhetsmorgon igång i ett (nästan) becksvart rum. Tur som en tok att jag har en magisk manick som ger ljus i mörkret.

Det här borde naturligtvis ha varit ett tecken för mig. Jag borde ha märkt att allt inte stod rätt till. När jag slängde en blick i spegeln for jag med ett jätteskutt rakt upp i luften. Det var som om Mästerkatten i stövlar glömt sina superhopparstrumpor i min garderob (jag sover alltid med strumpor. Lovar att berätta varför en annan gång)

Halva ansiktet var täckt med blod. Okej. Kanske inte halva ansiktet. Snarare den nedre delen av nunan där en rännil med koagulerat blod sträckte sig från läppen till hakspetsen. Dessutom fanns blodblaffor på ena kinden. Hade jag varit vid mina sinnes fulla bruk skulle jag naturligtvis ha fotat. I stället synade jag mitt anlete med en plastikkirurgs noggrannhet för att härleda vart blodet kommit i från. Ett jack i underläppen visade sig vara boven i dramat.
Följande fråga är naturligtvis självklar - har jag bitit mig själv? Har någon annan bitit mig? Har Mästerkatten i stövlar velat ta tillbaka sina strumpor och bitit mig?
Jag har ingen aning men är vansinnigt nyfiken. Får installera en kamera. Eller undvika att sova. Hmm... Ska fundera igenom det här. Svar kommer inom kort!

Blodet svabbade jag bort med peelingkräm och jag slipper skrämma slag på morgonpendlarna genom att se ut så här. Det räcker ju att det är måndag. Hepp, hepp. Nya tag!

Fantastiska söndag

Jag gillar det här med sovmorgnar. Speciellt sådana där man inte behöver ställa klockan utan vakna först när grannen börjar borra i väggen. Och speciellt sovmorgnar där man äter lyxfrukost och samtidigt bläddrar igenom en pinfärsk Svd och pimpla favoriteet Rooibos champagne.

Egentligen tänkte jag smita iväg till gymmet en sväng. Men bästaste Terese bjöd för några dagar sedan in till en sconeseftermiddag. Så klart att man tackar jag till sånt! Men då jag vaknade så sent och hade en del att pyssla med hemmavid, tog jag det lugnt i stället och bestämde mig för att träna efteråt.

Sofy, moi och Jane (bild från Tess)

Jag kom tre minuer innan utsatt tid och pratade en stund med Charles. Värsta sötnosen som bubblade av skratt mest hela tiden. Efter en stund kom Sofy, som samma morgon kom hem från bröllopsresan i Whistler. Hon var ganska trött, för att underdriva, men lika poppig som vanligt.
Och finaste Jane dök upp efter en stund för att ta en paus i flyttpackandet. Stackarn... Det är ett slitgöra. Det var välgörande timmar med underbara vänner. Tänk att lite prat om allt och inget kan vara så välgörande!

Benen utåt sträck!

Jag överdriver väl om jag beskriver mig själv som pigg, men det blev ett träningspass i alla fall; 10 minuter på löpbandet och benstyrka. Jag gillar verkligen att jobba med olympiastång och fick till inte mindre än fyra övningar med den; benböj, utfall, raka marklyft och sumolyft. Byggde på med benpress, benspark och baksida lårcurl. Det blev kanske ingen kanonträning där jag mackade in rekorden. Men det blev träning och det är det viktigaste. Och visst blev jag både piggare och gladare efteråt!

Lovely lördag

Solen, jag har sett solen! Och hör och häpna - under chockerande tio minuter kunde jag traska runt utan vantar. Jag vet, det är så man nästan inte kan tro det. Inte för att jag har några förhoppningar om att våren nalkas. Det är vinter och ska vara vinter. Det är det vi har årstiderna till. Men för någon som längtar sig sönder och samman efter varmare tider kändes det här som att få en salig uppenbarelse.

Isen for förbi i flygnade fläng. Ut i havet med er så det blir vår!

Jag mötte upp M vid Slussen och vi tjattrade oss igenom stan. Hela färden gick längs med vattnet och vi kikade förtsjust på isen som flöt förbi i stora flak. Jag fick ett sånt måste-gå-på-isen-en-stund och tvingade ner stackars M på isen vid Norr mälarstrand. Pretty awsome! :)

Efter hon susat i väg med bussen till jobbet smet jag upp till blodcentralen. I veckan fick jag en lapp i brevlådan där det stod att jag vid förra tappningen (hemskt ord, men det är så de säger!) hade lite lågt HB-värde och skulle komma in för en koll. Blodcentralens ord är min lag. Men efter stick i armen konstaterades att jag fortfarande ligger för lågt; 117 g/l. (Gränsen att få lämna ligger på 125 g/l.) Jag får helt enkelt peta i mig lite mer broccoli eller vart man nu hittar järn någonstans.
Men under tiden njuter jag av att ha fått se en underbar värmande sol. Och det kompenserar vilket lågt Hb som helst.

Det är inte det sämsta

De senaste kvällarna har jag fyllt min träningstid capoeira och zumba. Och det känns faktiskt väldigt märkligt! Jag menar, för ett år sedan var jag helt insnöad på löpning, styrketräning och spinning. Att ge mig i kast med en dansklass var inte riktigt min kopp thé. Den som sett mig på dansgolvet vet att jag inte direkt är någon naturtalang - inte med höfter som är övertygade om att de är infrysta i ett gigantiskt isblock. Men på zumban kommer jag på mig själv att le som ett fån.

Och det här med capoeira. Kom igen liksom... Det är en kampsport uppbyggd på A) smidighet B) akrobatik och C) musik. De två första är jag... ehum... inte världsbäst på. Med träning, träning och åter träning har det gått fantastiskt bra. Och även på de träningarna upptäcker jag att jag ler så stort att tänderna torkar.

Jag tror att det var det bästa som kunde hända min träning; att jag provade på nya saker. För hur mycket jag än älskade löpningen och styrketräningen blev det väldigt ensamt. Jag hänger väl inte speciellt mycket med dem på zumbaklassera, förutom att jag är tjenis med instruktören. Men på capoeiran är vi som ett lag, ett gott gäng som tränar, skrattar och har riktigt skoj tillsammans. Det är inte det sämsta!

Fint!

Som ni redan vet är det bitande ute. Termometern visade på hisnande minus 19 imorse. Hua! Men när det är så vansinnigt kallt, blir det även otroligt vackert. Vilket i sin tur är ganska konstigt; det är ju alldeles för isande för att vara ute! Men det funkar bra att kolla ut genom fönstret med...

Solgult

Jag gillar svarta naglar. Inte för att de återspeglar mitt humör utan för att det ger en häftig kontrast till den övrigt bländvita vintern. Dessutom gillar jag min nya gula klocka å det skarpaste. Den är så gäll i färgen att hornhinnorna blir brända i kanterna. Men den piggar upp och minner om ljusare tider.
Och att det snart är dags att sätta igång med den här arbetsdagen

Helt freakin sjukt

Modern och systern släntrade ut för en stund sedan. Så kom den stora tomheten. Den där som bara uppstår när man har haft hela huset fullt med folk och den tystnaden som uppstår när siste man stänger igen dörren. Oekj då, nu har jag ingen gigantisk våning med sju rum. Men det är onekligen en vaakumkänsla.

Just nu ligger jag raklång i soffan och sneglar mot tv:n. Det är något med humor och jag drar på smilbanden. Däremot log jag inte så mycket för någon timma sedan när det var Top model på trean.

Alltså.
Jag vill inte vara tradig, men det är hemskt vad magra de är. Jag brukar inte vara en sån som ojar mig och står i att tjejer ser ut som Bergen beltzenfångar. Men nu. Kära nån. De ser inte friska ut någon av dem. Ja, jag vet att modeller ska vara slimmade och smala. Men BMI 15 är varken fint eller sunt. Inte konstigt att de grälar och är sura för jämnan.

Nu tänker jag inte ge mig in i debatten om att designkläder i många, många fall skapas av gay-man som föredrar kvinnor som ser ut som pojkar. Men att ta med såpass magra tjejer i en av de mest populäraste tv- serierna är inte att förvandla modevärlden till en sundare plats. Det är att fortsätta en sjuk trend i en sjuk värld och fortsätta att sätta en sjuk press på tjejer att banta ner sig i size zero. Och då hjälper det inte ett skvatt att Veckorevyn kör sin kampanj Size hero. För när Tyra Banks her self sätter sin godkännande på modeller som uppenbarligen ser anorektiska ut, då är det automatiskt ett godkännande att man ska se sådan ut för att vara attraktiv. I alla fall i modevärlden.
Och det tycker jag är helt sinnesjukt.

Valentines day

Jag var på en skola och gjorde ett reportage i dag. Av en händelse hade de ett geléhjärta kvar sedan i måndags. Och så klart att reporten skulle få det. "Fint, tack" sa jag och fingrade på vimpeln.
Glad alla hjärtans dag.
Det gjorde faktiskt min dag.

Stryk skulle de ha!

Jag var ganska trött och eländig när jag nådde syster ysters lya i går kväll. Jag hade fått okej att träffa henne och mamsen. Jag menar. Det är inte så käckt att smitta ner dem med förkylningar och annat bös. Men då jag bara har feber och ont i halsen, inga andra tecken på what so ever, kom vi överrens om att det inte var så farligt. (syster yster är även sjuksyster och borde veta!)

I alla fall.
Lite te, mys och "Halv åtta hos mig" senare kuskade jag hemåt. Hann med t-banan men efter ett par stationer tog det stopp. All lokaltrafik stod stilla. Tack vare några idioter som var tvunga att puckla på varandra vid tunnelbanan efter derbyt i Globen mellan AIK och Djurgården.

Jag blir vansinning av sådant här! Inte bara för att det hindrar vanligt folk att kolla på hockey utan att få ett baseboll-trä i skallen. Det orsakar även att upp till tusentals stockholmare blir försenade och det kostar enorma summor för att tillkalla polis och ordningsvakter.

"Ja, stryk skulle de ha!" tyckte mina nyblivna t-banevänner.

Jag är i vanliga fall inte speciellt hängiven medeltida straff. Men nu så... Bunta ihop idioterna och låt allmänheten piska dem. Sätt dem i stupstocken, kedja fast vid skampålen och tryck in dem i spiktunnan. Men det bästa av allt vore att hindra huliganerna redan i grind. Hejda dem från att ens vara i samma landsända som lagen när de spelar. Eller låt matcherna spelas inför tomma läktare. Jag vet att det straffar alla, onda som goda. Men är inte det metoden som fungerar? Om ingen kan se lagen spela, då blir det inte heller något bråk när de ska i väg?

Jag var hemma strax före midnatt, nästan en och en halv timma efter att jag hade lämnat syster yster. Trött, arg men samtidigt ledsen över att en sådan älskad sport som ishockey ska solkas ner av några puckosar som har lika mycket hjärna som en bratwurst. Stryk, skulle de ha!

Hemåt det bär

Så kom febern. Inte så oväntat efter att jag har lekt isglass fler dar i rad än tillåtet. Men det är knappast välkommet, eller ens spännande. Om det ändå hade kommit nästa vecka, eller den efter den. Just nu är det... mja... inte alls lägligt. Inte med modern i stan eller med femton ton artiklar som ska produceras. Eller det faktum att jag längtar efter att träna! Tänk att få springa snabba intervaller, eller känna musklerna arbeta under ett tungt, tungt ryggpass.

Fast nu tar jag och beger mig hemåt. Får skjuts ner till stationen av fantastiska Flis som inte tyckte det var en vidare bra idé för mig att ta cykeln. Inte tackar man nej till en sådan gest. Eller rumpvärme för den delen.

Ohooo, det är ju kallt!

Så här såg det ut i går kväll när jag traskade hemåt. I dag låg ytterligare centimeter med gnistrande snö på marken och mobilen visade att det var minus 13 i Stockholm. Den visade att det inte var mycket kallare i Uppsala. "Inte värre än så?" kaxade jag och drog ner mössan över öronen.

Jorå.
En del straffar Gud med detsamma, som farmor skulle ha sagt. Det var vajsing på loket och tåget tuffade in en halvtimma sent. Ett gäng frusna resenärer (som tittade avis på de med kaffemuggar i nävarna) smet ombord på regionaltåg 809 mot Uppsala. En stund senare nåddes slutdestinationen.

"Oh0o vad kallt" tänkte jag medan näsborrarna frös. "Sweet Jesus, it´s freezing" knotade jag under tiden hojjen studsade på isiga knögglor. "Jag döööööör" kved jag när fötter, händer, kinder och lår protesterade mot rysskylan.
And I´m telling you; det är en sak att frysa. En helt annan att värka sönder och samman.

Plötsligt svängde en tjej vänster, just som jag var på väg om. För att inte krascha drog jag ner hälen i marken. Men foten saknade styrsel, fingrarna släppte inte styret och det såg ut som när en tonåring (från förorten med tribaltatuering och trasiga jeans) stegrar mopeden men blir övernitisk och välter över. Precis så. Och näsan i snön, armbågen i isen och tårarna i ögonvrån. Den känslan.

Nästan tre timmar senare har jag en oförsvarlig mängd kaffe i kroppen. Jag börjar med andra ord bli varm och muttrar åt min vädertjänst. Det var minus 24 i Uppsala. Och jag tar gärna emot spons för taxiresan hem. Thnx!

Tunnelbanan fick fnatt i kväll. Rösten som presenterar nästa stopp hoppade mellan olika stationer och linjer hej vilt. Ena stunden var vi i Bagarmossen för att därefter hamna i Ropsten och på Odenplan. Ett oväntat äventyr, bara så där!

Annars har det varit en lugn och skön kväll. Åke hem till casa de syster yster direkt efter jobbet. Där fanns redan mamma och vi ägnade ett par timmar åt att uppdatera varandra om det senaste som har hänt. Jag bubblade om helgens bröllop och födelsedagsfest. Mamma berättade mer om semestern till Egypten för några veckor sedan. Och systers bebis buffade för att visa att h*n lyssnade. Ja, vissa experter påstår säkert att den rörde sig för att det är det sånna gör. Men jag vet att den reagerade på det vi sa. Så det så.

Det börjar bli dags sova nu och inte se Criminal minds. Jag kollar ofta på serier av motsvarande kaliber innan jag lägger mig. Men det leder ganska ofta till att jag drömmer om det jag har sett. Tur att jag bor på fjärde våningen med säkerhetsdörr... Vad gör man inte för att känna sig säker ;)

Ut i snön

Solen skiner! Det är en sådan fantastiskt fin vinterdag och jag vill bara ut i snön. Tänk att få åka långfärdsskridskor, pimpla eller varför inte bylta på mig ordentligt med kläder för en långpromenad. Men även en kort är bra. Tur som en tok att jag tog en kvarting på lunchen. Skönt att fylla på D-vitaminförrådet, andas kall luft och rensa hjärnan på överflödig information.

Och i kväll kommer mamma från Småland och ska vara hos mig och syster yster en hel vecka. Jag minns faktiskt inte när hon var här senast - med andra ord är det dags att hon här igen. Men först gäller det att krama ur det sista ur måndagens arbetsdag. Hepp, hepp, hepp.

Så sant som det är sagt

Egypten

Det är dags att jag skriver några rader om Egypten. Nej, det tillhör inte genren träning eller ens mitt vardagsliv. Dock var Kairo en del av min vardag för många år sedan. Jag tillbringade ungefär fyra månader i stan och lärde mig gatorna från kontoret till Egyptiska museet. Vilken som var den smartaste rutten till Ramses Hiltons shoppingcentra, hur man prutade bäst på basaren Khan- al-Khaili och känslan att doppa tårna i Nilen.

Khan-al-Khadili är den största basaren i Mellanöstern.

Men det är inte mina upplevelser i Egypten som jag vill prata om. Det är det som sker i landet just nu. Om en fallen president och en ny era. Det första som ska sägas är att det inte är enkelt. Visst vore det väldigt smidigt att påstå att det kommer att bli alldeles bra nu när Hosni Mubarak har avgått.
Fast.
Vänner.
Det är inte så entydigt. För det första har Mubarak inte bara inneburit olycka för Egypten. Han har bland annat undertecknat viktiga fredsavtal med Israel, bekämpat terrorism och islamism och samtidigt försökt att beskydda de 10-12 procenten i landet som är kristna (och det har sannerligen inte varit en lätt uppgift. Se här.) Men samtidigt är det långt från rätt att klamra sig fast vid makten, att inte ha några fria val, att kontrollera massmedia och roffa åt sig hundratals miljarder som tillhör Egyptens befolkning.

Nilen med Sjätte oktober-bron som förbinder stan med ön Samalek.

Vad händer nu?
Militärens ledare är starka och klarar av att leda landet åtminstone ett tag. Men pressen är hård att utse en ny demokratisk ledare. Det lär varken bli en smidig eller oblodig process. I den bästa av världar röstar de fram en president som inte är religiöst bunden. Låt oss komma överens om att religion hör hemma i moskéer och kyrkor- inte i maktens korridorer. Enligt min åsikt är det värsta som skulle kunna hända att en medlem ur det Muslimska brödraskapet tar över presidenttiteln.

Varför?
Då är risken oerhört stor att sharia-lagar införs. (läs mer om dem här) Det kommer knappast leda Egypten framåt, det kommer inte göra det till ett civiliserat land som leder utveckling inom såväl utbildning som företagande. Det kommer snarare trycka tillbaka befolkningen in i ett medeltida system som varken gynnar invånarna eller landet. Dessutom är risken ännu större att fredsavtalen med Israel rivs upp och att Egypten med tillhörande arabländer attackerar. Det kommer inte bli någon vacker historia. Det ska bli mycket spännande att se vad som kommer att hända framöver.

Pyramiderna. Say no more.

I am God

Den här saken måste vara tidernas uppfinning. Jag dristar mig med att påstå att den är ett större framsteg än formbröd. Som ni ser är det en fjärrkontroll, en sån som man tänder och släcker lampor med. "Genilskt" tänker ni. "Fabulöst fantasiskt", tycker jag. Det betyder att jag aldrig mer kommer att kliva upp i ett mörkt rum. Bara det är skäl till att kalla in Händels Halleljuakör. Och nu så här på morgonen leker jag Gud, viskar "Vaaaarde ljuuus" (klick) "Och det vaaaaar ljuuuus".
Så kommer jag fortsätta till tidens slut. Eller tills batterierna lägger av, vilket nu som inträffar först.

badkar önskas

Ett kungarike för ett badkar. Eller åtminstone ett litet rött hus med vita knutar med tillhörande äppleträd (som blommar så fint på våren och där man kan dricka hallonsaft och äta pannkakstårta .) för något som jag kan sänka ner min arma kropp i.

Just nu fryser jag nämligen som liten blå gnu. Let me tell ya: Alltså. Vem lyssnar/ser/läser på väderrapporten? Som ni listat ut är det i alla fall inte jag... Glad i hågen spatserade jag ut imorse med en tunn mössa, gympadojjor och min vanliga vinterjacka. När det sedan började snöa blev jag ganska paff.

Efter träningen i kväll cyklade jag till stationen. Det är en sträcka på runt 4, 5 km och tar i normala fall runt 20 minuter. Men i ett par decimeter nysnö tar det... tja... lite längre tid. Och när snön vräker ner liknar man snart ett snömonster. (utan ett endaste litet barn att säga buuuu till.) Väl på tåget smälte snön och jag började frysa. Lite över en timma senare är jag parkerad i soffan i morgonrock och duntäcke med laptopen i knäet. Det blir varmt och skönt. Fast. Det så klart. Jag doftar ju inte äppelblom som om jag hade tinat upp mig i hett, skummigt vatten.

När väntan tär

När väntan blir evighetslång på Uppsala station, finns det flera saker att roa sig med. Man gå så många varv som möjligt på perrongen (och anteckna resultatet för att slå nästa gång) Och under tiden går det alldeles utmärkt att placera mina storlek 37-skor bredvid andras skoavtryck.

Jag slog hårt, hårt, hårt

Body combat. Precis som förra veckan med puls, adrenalin och hårda slag. Fast hade också tänkt att styrketräna en timma innan passet. Dessvärre mindes jag inte att hojjen stod på stationen och inte vid jobbet. Så det kan bli. Och det kändes smartare att gå i stället för att ödsla tid på att hitta en lämplig buss. Men en rask promenad på 40 minuter är också träning.... Eller nåt sånt.

Jag hann i varje fall att stå på huvudet en sväng, en sväng på händer och några axelpressar för att se hur det gick. Det var ett tag sedan jag gjorde ett regelrätt axelpass - i gengäld har jag tillbringat en hel del tid upp-och- ner. Suprise var jag stark men uschans stel! (MÅSTE göra något åt det!)

Musiken skrällde i högtalarna. Jag slog hårt, hårt, hårt. Strök luggen ur pannan och undrade varför jag valt linnet med ingen som helst stretch i. En alldeles för kort timma senare var det över. Och señor D fick ett strålande leende och en high five.

New york

Jag kan inte hjälpa det men känner mig ledsen. I början av juni åker tjejerna till New York. Vi har pratat om ett tag att resa någonstans tillsammans. Men i fredags fick jag ett mejl att Sofy och Mela hade bokat flyg och hotell, vi andra fick hänga med om vi ville. Terese och Jane nappade omedelbart och jag ville mer än jättegärna också svara "Hurra, klart att jag är på. Vi bokar nuuuuuuu!"

Men hur jag vänder och vrider är det just nu omöjligt att få ihop summan som krävs för resan. Missförstå mig rätt, det är absolut inte nödvändigt att shoppa upp halva Manhattan bara för att man drar till NY. Men om jag ändå ska dit, är det inte roligt att känna att jag måste vrida och vända på varje cent... Dessutom skulle jag avsky att behöva avstå massa roliga saker bara för att jag precis har råd med flyg och boende.

Därför tackade jag nej. Och känner mig på en gång utanför och väldigt ledsen. Nej, jag missunnar inte tjejerna resan. Inte för allt i världen. De är värda den, inte minst efter allt slit med BBC and so on. Det jag menar är att JAG är uppgiven för att jag inte har resurser nog att hänga med. Jag vill inte känna så, jag vill bara kunna rycka på axlarna och tycka att "jaja, det kommer fler resor med gänget". Men det gör jag inte. I stället blir jag ledsen och arg för att jag reagerar som jag gör.

Skaka rumpan

Där, längst till höger med baggy brallor, ser ni mig :)

Helt spontant drog jag i väg på ett Zumba-pass under lunchen i fredags. Eller. Riktigt så helt apropå var det väl inte. Jag fick ett mejl från Flis som tyckte att jag borde haka på nu när hon har börjat instruera lunchklasser. Vem kan tacka nej? Och vem kan säga nej när Uppsala danscenter precis slagit upp dörrarna i en galleria i stan?

Ok.
Jag hakade på och när vi kom dit väntade en reporter från gratistidningen 18 minuter. Hejsan hoppsan. Hon plåtade hej vilt och resultatet fanns att beskåda i dagens tidning. Mitt ena ben och arm kom med i bild, inte illa ;)
Flis körde förra terminens klass- tur för mig! Jag körde ju det i alla fall en två gånger i veckan och det sitter som ett smäck. En självförtroendeboost om inte annat att till och med gamla hundar kan lära sig sitta. Eller dansa, för den delen.

Fröken tröttmössa

Kaffe och DN, bästa sättet att börja morgonen.

Här är det en sömnig morgon där tröttmössan sitter tätt, tätt över öronen. I ett tappert försök att få rätsida på tillvaron blev det kaffe till tågfrukosten. Och ett par sidor in i DN upptäckte jag att gårdagens hade fått hänga med i väskan i stället för dagens. Hå. Där ser man. Men pappa har alltid sagt att upprepning är kunskapens moder. (själv lägger jag till "och tristessens fader")

Men varför gnälla när man kan hylla? Som den fantastiskt vackra soluppgången till exempel? Det såg ut som om himlen stod i brand och jag satt andäktigt i flera minuter och bara njöt av den. Så för att summera morgonen blev den riktigt, riktigt bra!

Oj,oj, oj...

Torsdagskvällar är capoeriakvällar...

... men det vet ni vet det här laget. Jämfört med i tisdags var vi en ganska liten grupp idag, men det är också träning. Och den här gången var det en riktigt bra sådan!
Vi började med några relativt lätta övningar för att fortsätta med med lite mer avancerade kombinationer. Några nyheter presnterades, i alla fall för mig där jag testade på en ny sorts spark och att hjula utan att sätta i händerna. Kolla in här! Som ni antar såg väl min inte lika fancy ut, men den lär väl arta sig ju längre tiden går :)

A gör en snurrspark medan M är på väg att ducka.

Och som alltid avslutade vi med musik. Här kan ni höra ett exempel hur det kan låta. (och samtidigt se ett spel) Tja, vad ska jag säga. Det är onekligen annorlunda att sjunga på ett språk man inte behärskar. Men samtidigt är det just det som är så roligt. Capoeira påminner inte om något jag gjort tidigare men det är helt fantastiskt. Skulle önska att jag kunde ta med varenda en av er på en träning, så ni får uppleva det själva!

Instrumentet med en sträng heter berimbeu och K spelar pandeiro- eller tamburin på svenska.

Nämen, spring inte!

Jag är barnsligt förtjust i mitt yrke. Men alla medaljer har en ruggig baksida. I mitt jobb heter den enkäter. De har förvisso högt läsvärde (visst läser du dem det första du gör om sådana finns på ett uppslag?) Men de samtidigt vansinnigt trilska att få till. Bara för att ge er ett exempel; ska man ha med fyra personer frågas i snitt 14. Freakin fjorton! (ok, ryter kanske i överkant, men det är ganska frustrerande. Sanna mina ord.)

Jag är världens snällaste med universums enklaste fråga, pliiiiis svara!

Alltså.
I dag var jag ute på uppdrag med kameran på axeln och blocket i handen. Jag hade på mig min söta mössa, stegade fram till valfritt offer, presenterade mig så snällt jag bara kunde och var noga med att visa mig från min "snälla sida". Men så fort personen fick se andra halvan av fejjan hoppade de tre steg bakåt, slog sig för kinderna, i klassiskt ryskt manér, och utropade "voj, voj, voj".

Nä, spring inte.... Jag har inte böldpest!

Eller så sa de bara att de inte ville svara på frågan. Sak samma. Resultatet blir att jag har tomt i blocket OCH i kameran. Voj, voj, voj. Någon som har lust att berätta vad ni tänker hitta på för något till alla hjärtans dag?

Lyxigt värre

Jag läste någonstans, minns inte var, att de som bor själva sällan lyxar till vardagen. Åtminstone inte när det gäller maten. Man gör det gamla vanliga (i mitt fall fil och musli) och är helt nöjd med det. Men när jag pratade med min bror igår tyckte han att jag skulle göra något som jag tycker om, bara för att jag är värd det. I någon annans värld är det förmodligen grillad svärdsfisk med pilgrimsmusslor. Eller rent av någon fancy gratäng med möra kantareller och smörslungade primörer.

Men i casa de Ruth är det tacos. Riktigt välkryddad köttfärssås, egenhändigt mosad guacamole, mina favoritgrönsaker och en klatt syrlig crème fraiche. Plus salta nachos som dippas än hit och än dit. I stället för ett vanlig glas plockade jag ner ett vinglas och fyllde med Vitamin water.
Och det blev ju riktig bra. Dessutom räckte det till en fin-fin matlåda tills idag.

Underbara sol

Norr mälarstrand, fotad tidigare i vinter. Men då sken solen med!

Hörrni, solen skiner!
Det är ju helt fenomenalt fantastiskt! Inte minst efter det tandläkarvädret som var igår med stalinskyar som nästan snuddade vid skorstenarna. Men nu strilar solen mellan kala grenar och snart, snart är våren på väg. Det firar vi med en kopp kaffe!

Hjula hit och snurra dit

Den här (spola fram till 00.49) tränade vi på i kväll på capoeiran. Och jag... ehum... satte väl den inte helt hundra. Eller, fick knappt till något som ens liknade en au giratoria. Men i stället för att bita ihop och försöka-försöka-försöka blev jag sur. Arg att jag inte klarade den och var nästan på väg att ge upp.

Inte okej!
Men ändå blir jag inte förvånad av min reaktion... Jag är van att knäcka saker och ting relativt fort. När det inte går, trots att jag testat åtminstone tre gånger, surnar jag till som ett mjölkpaket i juli.

Bot och bättring. Gör om gör rätt.
Och medan jag smäller mig på fingrarna lovar jag att filma och lägga upp MIN au giratoria när den väl sitter. Om två år eller så. Men det ska gå, om jag så ska behöva träna på kuppen. ;)

Posering

Under Blasten fick vi som ville bli fotade lite hur som helst. Det nappade vi så klart på. Notera dock min dåliga fallteknik, det är ju direkt relaterat till varför jag tar emot mig med ansiktet när jag ramlar. Däremot sköter både Frida och Mela sig på ett föredömligt och balanserat sätt.

Ingen bra kombo

Knagglig promenadväg, knappt med gatlampor och isfläckar. Det, mina vänner, är en ganska dålig kombination. Speciellt om man halkar till och stuper med näsan först.

Avgrundshunger

Ni vet en sådan hunger som gnager sig djupt in i magen och får tarmarna att vrida sig i obehagliga krumbukter. Sådan har jag i dag. Trots stor frukost och två frukter till fikat är jag så hungrig att jag knappt vet hur jag ska kunna klara mig hela vägen till lunch.

Antar att träningen under helgen har gjort sitt. Och nu kräver kroppen tillbaka all energi som den gjort av med. Jag protesterar inte, tycker bara att den kan be lite trevligare... ;)

Vila... äh!

Egentligen skulle jag ta det lugnt i kväll. Inte minst på grund av träningsvärken som gjorde mig stelare än en infryst mammut med behov av färdtjänst. Och när señor D föreslog ett gymbesök kunde jag ju inte säga nej. Ett litet, lätt pass kunde ju inte skada...

Efter uppvärmning å min sida stegade vi ner till de fria vikterna med fokus på rygg, axlar och biceps. Han lassade på, jag försökte att inte göra detsamma. Sweet Jesus, det är ju svårt att mesköra!

När vi passerade schematavlan såg jag att en av Sats Uppsalas bästa instruktörer hade BodyCombat. Jag gillar henne. Så pass mycket att jag kickade ta-det-luuuungt i häcken och hämtade ut två biljetter.

Och det gjorde faktiskt inget (nåja) att jag kippade efter syre. Eller att sju personer delade på 1 kvm. Energin fanns, slagen satt som en smäck och mitt leende gnistrade. Bra musik, härligt program och underbar träning. En hel freakin timma sprängfylld med träningsglädje.
Glad i hågen och med en banan i handen traskade jag till tåget. Med väskan på señor D:s cykel och glatt pladdrande mot perrongen.

Det är sånna här kvällar som jag vet varför jag tränar. Det ger så oändligt mycket mer än en full tvättkorg. Det ger energi och livslust. Och det, mina vänner, det är inte illa det så här mitt i vintern.

Señor D på combat-humör. Waaatch out!