The Nike Blast (2/2)

Mela och jag nån gång mitt under dagen. Trötta men söta ;)
(och Frida tog bilden)

Dag två och kroppen gjorde minst sagt ont. Det märkte jag absolut när jag vaknade till vid kvart över sju. For upp raklång med ett tjut "Jag har försovit mig!!!" Jag var bergsäker på att det var måndag. Tumlade ner för stegen och snubblade fram mot radion för att dra på P1:s morgonnyheter. Men i stället strömmade Vetenskapsradion fram. Jag tvärstannade, trampade ett par steg på stället och insåg att det var söndag.
Söndag och andra dagen på The Nike Blast. Ett par timmar senare var gröten i magen och väskan på ryggen. Lite stelare än gårdagen men med fokus i blicken, precis som det ska vara.

Det var fullt ös i hallen när jag kom. (med cred till Tess för fotot!)

Väl på plats slog jag mig i dank med Mela och skuttade in på dagens första pass; Nike free med Johanna Andersson. Passet var uppbyggt med tre block- ben där en serie övningar gjordes i två omgångar med styrka, flexibilitet och kondition. Jag älskar sådan här träning! Hårt, skoningslöst och alldeles alldeles underbart... Tänk om Johanna kunde göra alla pass- alltid! :)

My little kettlebell-friend. (tack Lotta för bilden!)

Egentligen bokade jag spinning här, men satsade på föreläsningen med Per Holknekt- mannen bakom märket Odd Molly. Hans berättelse är makalös och helt fantastisk! (Ladda ner hans sommarprogram och lyssna själv)

Med en tår i ögat kvistade jag i väg till Kettlebellen. Jag förväntade mig mjölksyreträning å det vildaste men hamnade på en grundlig genomgång hur man den, totalt blev det tio minuters träning. Med facit i hand kunde jag gott ha gått på spinningen och ändå varit pigg i kroppen till dagens sista pass; piloxing.

Petter rappade tre låtar för oss. Sicket drag!!

Omg. Vad ska man säga... Jag har ingen lust att vara negativ- vill inte vara negativ! Men piloxing måste vara blad det fånigaste jag testat på i träningsväg. Samtidigt tvivlar jag inte på att det är bra träning. Utför man rörelserna korrekt (som är en blandning mellan pilates, box och dans) och nonchalerar alla "ohhhh" och "ahhhh" som stönas fram är det nog effektivt. Ben och balans får sig en genomkörare men det imaginära rosa glitter som formligen drasar över scenen stör mig ofantligt mycket. Jag är glad att jag provade men kommer inte testa igen.

Baaaaalans och dans.

Summa sumarum: Nike-helgen är bland den roligaste och bästa på hela året. Jag älskar konceptet, träningen, folket och allt runtomkring. Jag hyser stor beundran för dem som slitit med eventet och för alla instruktörer som ger så totalt av sig själva. Nu är det ett år kvar till nästa Blast- jag längtar redan.

The Nike Blast (1/2)

Hur ljuvligt ekar inte stegen från den som ska till The Nike Blast...

Det har varit träning hela helgen. Och det med besked! I lördags morse hivade jag upp väskan med träningskläder på ryggen och begav mig bort mot Universitetet och Frescati.
Redan i incheckningen sprang jag på Mela, tur som en tok- det var gott om folk och det hade blivit ett smärre gissel att hitta henne i röran. Vi checkade ut skorna, sprang på ytterligare pinglor och laddade inför helgen.

I år fanns tishor till var och en som önskade med texten Make yourself___ På den tomma raden fylldes ett valfritt adjektiv i. Jag finulade och kom till sist på Glorious. Men det gick sämre med att skriva... Haha, jag var så skakig att jag knappt kunde hålla i pennan. Mela fick stå för handstilen i stället.

Make your self.... Your best- calm- glorious!
(Frida, Mela et moi)

Jorå.Jag kommer till klasserna... Först ut var crossfit med äkta crossfit-grabbar. Vi gjorde squats, svingar med kettlebells, burpees och mountains climbers. Totalt tio minuter med så många varv som möjligt. Svettish!
Dagen rann vidare med spinning, Guarda fusion (en blandning mellan pilates, yoga och core) mojo yoga, Takewondo och Catslide. Det sistnämnda utförs med en glidplatta under vardera hand och fot. Tyvärr blev det dagens bottennapp: musiken var alldeles för hög, instruktören skrikig och övningarna toksvåra. Gjorde som 70 procent av deltagarna-lämnade mitt i passet.

Varje år får man ett par ur den nya skokollektionen. Denna gången Nike free XT

Det märks att jag tränar capoeira; där är det inte meningen att man ska träffa- bara nästan. På taekwondon lyckades jag sparka på mitzen typ tio gånger (av 100) Det gick bättre för Frida som fick in några rejäla träffar. Fint!

Dagens skönaste var definitivt Monika Björns yoga som avslutade första dagen. Att få sträcka ut en rejält genomkörd kropp var inte bara smart utan även välgörande. Perfekt för att fortsätta med dag II.

Jag i värsta kickposition... Yeah!

100 % earned

Hela fina gänget iklädda snygga tishorna 100 % earned.

Frida frågade vilken tid det var i kväll. "Como?" undrade jag och funderade vad hon kunde mena. Det visade sig att Nike mejlat ut inbjudningar till bloggträffen 100% earned. Eftersom jag A) är träningsbloggare B) var med på förra årets bloggträff samt C) ska på Nike Blast skickade jag iväg en kort förfrågan om jag fick haka på. "Jupps" blev svaret.

Lagom till halv sju var jag på plats på Balettakademin där ett femtontal andra bloggare fanns på plats. Nästan alla känner jag sedan tidigare, som Jane, Tessan, Nilla, Lotta och Sara.

Sara från Nike berättade om tre nya skor. (varav en dem fanns i goodiebagen) (som alla deltagare på Nike Blast får) Och precis när vi fått veta allt och lite till om teknologin bakom skon and so on, dök Maria Olofsson upp. Ja, hon som skulle köra svensk premiär för det nya passet "Get fit" med oss.
I vanliga fall är det en timma, men för att inte köra slut på oss- och få tid till annat i kväll- var det bara en halvtimma. Eller bara är väl ganska dumt att säga. Tempot var högt och vi flämtade alla som kol-sjuka efter bara ett par minuter. Det kommer att köras på Sats i vår, kommer att bli riktigt skoj att träna det igen!

Det var en fantatisk uppvärmning för Nike Blast i morgon! Och jag är säker på att träningsvärken från ikväll kommer att sitta som en smäck. :)

Vem vare?

Det ligger en frisbee här och skräpar. Eller nåt i samma stil. Och varje gång jag ser den fnissar jag "Vem vare, vem vare som kasta?". Helt hysteriskt.

(googla "skogsturken" om du inte hänger med på varför jag flinar som en tok).

Capoeira, nou soy d´aqui. Eu ya otra lugar....

Ja, så låter det i mitt huvud just nu. Som ni redan vet är musik en stor del av capoeiran och jag försöker så gott det bara går. Jag kan ju yttenytte spanska sedan innan och portugisiska- som är capoeiraspåket numero uno- är besläktat. (Fast det är mycket rundare i uttalet, som till exempel ordet "yo" (jag) blir "eu" på porto.)

I alla fall.
I kväll under uppvärmningen bestämde sig vår tränare Mia för att slå två flugor i en smäll. Samtidigt som vi sprang runt salen (med tillhörande hopp, krypgång, duckningar och utfallsgång) skulle vi sjunga ovanstående sång. Efter en stund blev det lite dåligt med artikuleringen, speciellt när man går som ett upp-och nervänt V...

Kvällen till ära ägnades åt sparkar, sparkar och åter sparkar. En snurrande variant vid namn armada följdes av armada pulada som avslutades med aú.

Sista halvtimmen fanns även nybörjarna med i lokalen. (Ja, det vill säga de som började nu i januari.) Jag själv är ju nybörjare så det skriker om det och vill inte ens påstå att jag är i närheten av att vara en capoerista. Men jag tränar (smygtränar hemma...) studerar andra som hållit på i flera år, hämtar inspiration och.... tja... försöker att kvalificera mig i lê escola de capoeira.

tipp tapp istapp

Varning för ras...
En istapp på lite mer än en meter hänger utanför fönstret. Det känns så där säkert, inte minst med tanke på att den hänger fem våningar upp. Hualigen. Kan det inte bli vår snart?

höftrullning i gipsvagga

Ah. Jag blir smått knäckt ibland... Som när jag inte klarar av saker och ting.
Let me give you ett exempel.

I kväll var jag med på Flis nya koreografi för Zumban. Nu är jag inte speciellt dansant från början, men hängde ändå med hyggligt förra terminen. (fattas bara... jag var väl med på snitt två pass i veckan). Och nu var det alltså dags för mig att testa på det nya passet. Och jag var i stort sett bortkopplad i pallet. Nog att jag fick till salsa-stegen and so on. Men de där förgjordade höftrullningarna tar knäcken på mig. Alltså, det GÅR inte att svischa dem. Inte en chans. Det verkar som om jag sitter fast i en gipsvagga och bara ser töntig ut.

I höstas zumbade jag för jämnan. Ibland flera pass efter varandra.

Suck.
Så jag ställde mig bakom en tjej för att Flis inte skulle se mig och börja flina. Medlidsamt. Gaaalt. Under ett par låtar ville jag bara sätta mig i ett hörn med knäna uppdragna till hakan. Får nog ta privatlektioner för att mjuka upp ligamenten (eller vad det är för något som inte är som det ska) För 17. Ska jag hänga med i samma stil som i höstas- då MÅSTE jag bli bättre än nu.
Eller prova på nåt annat. Fast privatlektioner låter bättre.

Ruth testar

Jag har fått testa hudvårdsprodukten Cliniderm för Buzzadors räkning.* Det är en vårdande serie som är utvecklat för kvinnor i det nordiska klimatet. De riktar sig även till dem som är stressade och oroar sig för att livstilen ska ge tidigare ålderstecken.

För två veckor sedan påbörjades Operation hud med rengöring, serum och fukt. Jag har en typiskt blandhud med torra partier på haka och kinder samt fetare i panna och näsa. Jag behöver en produkt som jämnar områdena, motverkar prickar och som ger ett lent resultat.

Ok.
Rengöringen ska enligt uppgift effektivt avlägsna smuts och mejk samtidigt som den lämnar en fuktbarriär. Fuktkrämen ska ge ett aktivt skydd mot skadliga fria radikaler, stärka hudens fuktbarriär och göra den len. Serumet ska vara dubbelverkande med en omedelbart slätare och jämnare hy. Över tiden ska den även öka elasticiteten och spänsten.


+
Cliniderm rengöring är dryg och flaskan kommer att räcka i åtminstone 4 månader.

Rengöringen tar bort smink och även ögonmejk riktigt bra.

Fuktkrämen ger ett lent och återfuktat resultat i stort sett hela ansiktet.

Produkterna har pumpar, vilket gör doseringen lätt och är hygienisk.

-
Produkterna är parfymerade och det hänger kvar i ett par timmar. Jag tycker inte att doften är 100 och ser helst att allt är oparfymerat.

Prickar och utslag har inte försvunnit i den utsträckning jag förväntat mig.

Är fortfarande toktorr på hakan.


Summa kardemumma:
Cliniderm är en bra, prisvärd produkt som håller vad de lovar. Jag har ännu inte märkt någon effekt på serumet, vilket heller inte är konstigt då det är långtidsverkande. Det finns ytterligare komplement i serien som bland annat ansiktsvatten och intensiv fuktkräm. Jag har inte provat dem och kan därför inte uttala mig.


* Buzzador är en marknadsföringskanal där testpersonerna delar med sig av sin ärliga uppfattning om produkter eller tjänster.

Mosters älskling

I går tillbringade jag lunchen hos barnmorskan. Hold your horses, det var inte i mitt ärende. Som ni vet är min syster i Det Välsignade Tillståndet. Eftersom hennes make inte kunde följa med, undrade hon om jag ville. Och om jag ville!
Vi slank först in på donken och köpte varsin kaffe. (Den ena tappade vi , rakt på golvet. Syster putade med magen, tittade under lugg och bad om ursäkt. Killen tyckte att det väl inte var någonting. Tre minuter senare kom han ut med en ny kaffekopp. Vi var överväldigade)

Syster rörde sig som vanast på gården hos barnmorskan. Hon visade in till väntrummet där det var fullt med blivande föräldrar. Och så jag. Efter en stund blev vi inkallade och jag log hela jag. Barnmorskan anmärkte vår likhet och syster pekade på mig och sa "Så här ser jag ut när jag inte är sån här". Den andra kommenterade "Tja, det är inte varje dag man får se före- och efterbilden stå så där bredvid varandra".

Det konstaterades att bebisen ligger med huvudet nedåt och ryggen åt vänster. Och hjärtljuden. De underbara. En livlig liten krabat med klapprande hjärta. Som gick rakt in i mosters hjärta. Åh, mosters älskling. Kom snart ut och lek.

Dagarna som går

Flera dagar går utan att man knappt märker det. Eller jo. Visst noterar man att det blir ljust och mörkt enligt naturens ordning. Men för min del har de blivit hopblandade där det varit spring mest hela tiden. Jag har nämligen jobbat hemma ett par dagar med intervjuer som nästan hakar tag i varandra. Men jag klagar inte. Tvärtom! Jag tycker verkligen om att vara på plats där saker händer. Just nu skriver jag om seniorer. Nä, det låter inte så värst spännande. Men det ÄR det. Really. De som jag träffat har varit fantastiskt trevliga, roliga och strör komplimanger runt sig. Fint som snus.

Med skidorna på axeln

Strax före halv nio i morse hämtade jag ner skidorna från vinden. Där har de stått sedan förra året då vi var ett gäng som var en helg i Mora. Men i onsdags fick jag förslaget att följa med och åka i Ågesta som ligger söder om Söder. Så klart att man tackar ja!

Alltså.

Jag petade bort gammal fästvalla, la på ett par lager till och gnuggade som om jag försökte göra upp eld. Kokade gröt och tänkte att om Gunde laddade med sånt på sin tid, går det alldeles utmärkt för mig med. Som en sann stockholmare langade jag upp skidorna på axeln och kuskade ner till T-banan.

Så var det då dags att se om fjolårets skidande fortfarande satt kvar i kroppen. De andra hade redan åkt en 7-8 gånger i år. Jag ville inte vara släpklossen utan tyckte att de kunde sticka i väg i sitt tempo.

Den första kilometern var lite vinglig. De följande försökte jag få in staljen och koordinationen. Totalt blev det 8 km och det räckte alldeles utmärkt för mig. Det allra mesta var riktigt bra: lagom kallt, bra spår- om än lite isiga och bra valla. Klart att jag fick slita och det kändes verkligen att det var ett år sen senast. Men jag är nöjd över att jag ändå inte kom så långt efter de andra. Jag hoppas på en ny tur redan nästa helg!

Kom och lek!

Jag vet att flera av er är nyfikna på det här med capoeira. Och nu finns ett alldeles utmärkt tillfälle att både se och testa! Nu på söndag, den 16e, har vi öppet hus mellan 14.00- 16.00. Där kan du prata med äkta capoeristas, provspela instrumenten och se om du själv vill skutta i ett par vita brallor ett par gånger i veckan.

Läs mer på Lé capoeira så ses vi i Uppsala på söndag. :)

Min krönika

Förra veckan skrev jag en krönika till tema: bröllop. Jag har fått så bra respons från läsarna att även ni måste få läsa den! :)

Kampen om skönheten

Nio månader innan vigseln anlitade jag en personlig tränare. ”Jag vill ha hjälp med att skulptera fram mitt bästa jag” blev svaret när Johanna undrade vad för resultat tiden i gymmet tillsammans med henne skulle ge. I september drog vi i gång med den hårdaste träningen jag någonsin varit med om. Med Johannas ihärdiga ”Bara tre till” och ”Bra där, Ruth!” byggdes spänsten och styrkan upp inför stegen längs altargången i min mörkrosa klänning. Ja, mörkrosa. Inte vit. Det var inte jag som var i färd att lova evig trohet och ändlös kärlek, utan min tvillingsyster. Min roll var brudtärnans.
Innan anklagelserna haglar i stil med ”så nedrigt att försöka överglänsa bruden, som till råga på allt är din syster” vill jag förklara något mycket grundläggande. Tvillingar tävlar alltid. Om antal vänner på Facebook, flest skor i hallen till den som har de mest välsvarvade armarna på bröllopet– vem det än är som gifter sig. Mitt resonemang gick ut på att om hon skulle gifta sig med sitt livs kärlek, då skulle jag vara så vältränad jag kunde.

Som tärna var den viktigaste uppgiften att ständigt vara tillgänglig. Tankar om ljuslyktor eller bordsplaceringar kunde poppa upp när som helst. Ju närmre bröllopet kom desto mer hysterisk blev den blivande bruden. Flikarna i den stora planeringsboken blev knappast färre och det var onekligen mycket som behövde lösas. Efter ett av våra oändligt långa telefonsamtal – om något som enligt min mening inte var så viktigt att det behövdes diskuteras klockan 03.15 på morgonen – begick jag både kardinal- och brudtärnefel. Jag stängde av mobiltelefonen.
På morgonträningen några timmar senare tog sig Johanna för pannan och läxade upp mig. Det kostade mig tjugo extra upphopp med tillhörande armhävningar efter varje övning.
När jag kom till jobbet efteråt satt tvillingen ihopsjunken på min stol och såg alldeles eländig ut. Efter en halvtimma med lite gråt, innerliga kramar och ett löfte från min sida att inte ens tänka tanken avstängd telefon tassade hon iväg.

Så kom dagen då bröllopsklockorna ringde i Ås. Det var sommarens varmaste dag, fåglarna kvittrade och den lilla öländska kyrkan gnistrade i solen. Plötsligt var min syster lika lugn som korna på ängen bredvid, spänningarna släppte och i ett huj blev hon den vackraste jag någonsin skådat.
I samma ögonblick som jag fällde några tårar i ren och skär lycka gick det upp för mig; det hade inte spelat någon roll om jag så var fröken Sverige. Det var omöjligt att ens komma i närheten av bröllopets huvudperson. För den vackraste, finaste och den absolut mest bedårande den dagen var min fantastiska tvillingsyster.

Medan hon och maken åkte på bröllopsresa, tog jag och Johanna en fem dagars lång rekreation till Mallorca, utan att en enda gång nämna vare sig bröllop, brudtärnor eller nyanser på servetter. Det var bara tvillingsystrarna som på varsitt håll äntligen slappnade av.

Härdsmälta

Äntligen hemma! Jag är innerligt tacksam över min supersköna soffa, den är som gjord för att sjunka ner i efter att ha 1) jobbat hela dagen 2) tränat 3) suttit på tåget en 45 minuter extra. Och nu kan jag knappt vänta förrän jag kan klättra upp i sängen och sova. (när kom det, att man faktiskt vill lägga sig?)

Jaja.

Torsdag betyder capoeira och det var dags för årets andra träning. Som ni vet funderade jag hur det skulle gå med mina eländiga fötter. Men det gick hur bra som helst! Visst, det känns ju- men nu blev det inte ens ett litet blodbad.

Vi var fem tappra själar som tagit oss till Alianshallen -bara tjejer! Lite mer tekniskt i kväll med några serier speciellt inriktat på sparkar. Ibland, eller ganska ofta, blir det härdsmälta i skallen. Rätt kroppsdel ska flyttas i rätt ögonblick samtidigt som spelet ska flyta fint. Jag beundrar dem som får det hela att se både enkelt och smidigt ut. Själv kämpar jag med allt... Fast det förstås. Klart att det ska vara en utmaning, vad vore det annars för sport om en rookie äger?!

Och nu, efter en "tekniskt missöde" på tåget med en liten försening, kan jag äntligen se ett avsnitt Scrubs, dricka te och varva ner en stund.

sleep tight!

känsliga läsare varnas

Jag känner mig lite oroad. Ja, talar naturligtvis om mina fötter. Det är ett gissel att de inte riktigt accepterar att gnussas mot ett golv. Om cirkus fyra timmar är det dags för närkontakt av tredje graden igen i sanna capoeira-takter.

I onsdags morse löste jag problemet så här:


Det gick så här:
Och golvet fick svabbas upp av det här:

Blinka lilla diod där

Bliiiink. Bild tagen- med darrig sömnig hand- 01.23 i natt.

Jag gillar min loftsäng. Inte minst i att det påminner om hur roligt det var att sova i våningssäng när jag var liten. Men framför allt gillar jag den för att man kommer upp en bit. Alltså, vid eventuella översvämningar eller råttinvasioner är jag bra mycket säkrare än om sängen var belägen 3 decimeter ovanför träplankorna.

I alla fall.
Det är inte lika roligt med loftet längre. Anledningen är kopplingsmojängen där bredbandet går ur väggen. På den finns tre blinkande svingröna dioder. De lyser upp halva taket (nåja) och är rakt framför nosen. Eller, kanske inte rakt framför. Men åtminstone i näshöjd några meter bort. Och varje gång jag blinkar till, blinkar dioderna tillbaka. Mycket störande. Funderar starkt på att dra för en remsa silvertejp. Alternativt snickra ihop en lagom stor låda och nita fast. Eventuellt med bultband då väggen är lika betonghård som Anja Pärsons pannben.

Än så är det vinter

Sov du lilla videung, än så är det vinter. Än så sova björk och ljung, rosor hyacinter. Än så är det långt till vår, innan rönn i blomma står. Sov du lilla vide, än så är det vinter.

Årets första capoeira!

Igår kväll var det äntligen dags för årets första capoeira! Det var hela tre veckor sedan sist och jag var faktiskt lite nervös innan... Men vi började lugnt med jinga* och fintar. La undan för undan på hjulningar, sparkar och undanmanövrar. Visst kändes det lite ovant de första tio minuterna att tänka capoeira men jag kom snart snart in i spelet. Inte minst i att alltid ha ögonkontakt med motståndaren. Ja, annars ser man inte vad personen i fråga gör för något- det är bäddat för en spark i huvudet.

Riktigt så här duktig är jag inte än... Amadeus har blått bälte och tränat i 10 år.

Dessvärre var inte mina fötter med på noterna. Precis som när jag började tidigt i höstas, protesterade de med stora blodblåsor under trampdynorna. Mitt under ett spel* kände jag en intensiv smärta under högerfoten och jag lämnade en blodpöl på golvet. Hoppsan.
Trots det var träningen riktigt rolig och jag har längtat efter att den skulle börja igen.

I egen hög person. Med mitt nya gröna bälte och allt.

-----
Dagens lilla capoeira-ordlista
jinga- grundsteg
spel- kamp mellan två personer
roda- cirkel där spelet sker. Ofta ackompanjerat med musik och sång.

Så man får hål i tänderna

I höstas beställde kollegan Erik kungaboken. Nu har han läst ut den och det är min tur att få plöja igenom sidor med kaffeflickor, båtfester och andra snaskigheter. Det verkar som om jag får några spännande tågresor framöver!

Vett och etikett

Hörrni, nu när det är lika mycket folk på gymmet som när Jimmy Choo släppte sin kollektion på H&M, finns det några viktiga saker att ha i minnet. Jag har funderat ut några punkter som jag själv försöker följa. Läs och begrunda!

Innan träningen
Kom i tid till passet, det är otroligt störande när folk dundrar in åtta minuter efter att instruktören har kickat igång. Se till att dina träningskläder är fräscha, det finns knappast något värre än att råka på nån som omger sig av ett stinkmoln för att varken personen eller kläderna sett tvål och vatten sedan millennieskiftet.

Under tiden du tränar
Respektera maxtiden på konditionsmaskinerna och torka av utrustningen efteråt. Ta undan det du plockar fram, lika enkelt nu som i leklådan på förskolan. Fråga alltid om redskap och maskiner är lediga, om någon kör en övning- föreslå att du får köra mellan hans eller hennes set. Ha mobilen kvar i skåpet, vad är så viktigt att det inte kan vänta en timma eller två?

I omklädningsrummet
Håll dig till din plats vid skåpet. Det är ofta ont om utrymme och att behöva puffa på någon annans tillhörigheter är inte uppskattat från något håll. Bastun är till för att sitta i, rakt upp och ner. Därför är det aldrig någonsin ok att fila fötter eller erbjuda andra en ingående studie i mänsklig anatomi. Tänk på allergiker och använd parfym och hårsprayer med största försiktighet.

Och tillslut:
Det ÄR mycket folk som rör sig på anläggningarna nu och många har ingen gymvana. Visa hänsyn och tålamod till dina medtränare. Att du som redan är gymjunkie inte kan följa ditt program till punkt och pricka är faktiskt ingen katastrof. Men att få ilskna blickar och ljudliga suckanden när man bestämt sig, en gång för alla, att bli sund kan leda till att personen i fråga aldrig mer vill sätta foten på ett träningscentra.

Då så, ut och träna med er folks!

kvalitetstid

Precis när klockan slagit 17.00 plingade syster yster på dörren. Happy, happy suprise! Hon är i det så kallade välsignade tillståndet och jag klappade en stund på mosters älskling. Allt som oftast kände jag något som puffade tillbaka. Det är en sådan överväldigande känsla! I mars tittar h*n ut och jag längtar! (Hoppas den blir lik mig!)

Hon gav sig i kast med pusslet.

Vi har inte träffats på jättelänge och pratade loss om allt och inget. Om hur ingen av oss känner oss specillt vuxna- trots att vi verkligen borde vara det. Är det alltid så, att man inte riktigt hänger med i svängarna? Men hur man än vrider på det, är det i alla fall skönt att vi har varandra.

Bord, tsss... Inte när man har en mage att ställa skålen på!

Lite fruktsallad med keso slank ner tillsammans med vårt favoritte. Ah, det är kvalitestid! Och så klart var vi ju tvugna att jämföra våra magar! Fast jag är nästan avis på henne... Magen är jättefin och hela hon ser fantastisk ut.

Systrarna yster i högform.

Nya äventyr

Tänka sig vad för äventyr man får vara med om ibland. Att resa hela vägen till Södertälje är ett av dem. Ja, nu var det väl inte så våldsamt spännande att åka dit. Mer en jobbresa där jag med spänst i stegen och fokus i blicken spårade upp mitt intervjuoffer.

Precis som i Stockholm var det vansinnigt halt och jag såg en tjej vingla runt på 12-centimetersklackar. (nej, jag mätte inte men har ett pretty good ögonmått.) Själv funderade jag att ta på mig stövlarna. Gummistövlarna alltså. De ÄR väldigt fina och svarta och lämpar sig väl att klafsa runt i snömodd i. Däremot är jag inte säker på att modemaffian skulle tycka att det var så passande... Men om det är blidväder även i morgon, då åker de på!

Åååååka pendeltåååååg....

Väl hemma igen och vid St Eriksplan stegade jag förbi ett äldre par. De klamrade sig fast vid såväl käppar som varandras armågar. Jag hann inte många meter innan jag hörde ett "Ufffff...." och båda två låg på trottoaren. Jag sprang tillbaka och hjälpte dem upp till lodrätt position. Tur nog klarade de sig utan skador. Och tur att jag är förhållandevis stark- någon hjälp från förbipasserande fick jag inte....

Och nu tar jag mig en välförtjänt kopp kaffe, precis som mamma skulle ha sagt. Adventsljusstaken är tänd och förblir så veckan ut. Sen spanar jag efter ljusare tider!

Onda ögon och kondition

Det här är inte bara en fin vinkning. Det är även så högt jag kan höja armarna. Japp, det är träningsvärk på gång igen. Jag börjar tro att mitt nya schema är riktigt bra! Haha. Men det blev lite knackigt att sätta upp håret.

Egentligen hade jag tänkt att ha en vilodag i dag . Men när syster yster ställde in vår date och jag blev våldsamt rastlös och traskade iväg till Sats Stadshagen i stället. Jag hoppade upp på crosstrainern och knappade in 40 minuter.

Efter en stund kom en tjej gåendes längs löpbanden. Hon ställde sig bakom och väntade tolv minuter (jag klockade) (hade inte så mycket annat för mig) Tillslut klev en kille av och resultatet av en ljudligt stampande högerfot och blängande hade gjort nytta.

För egen del blev det ytterligare 40 min på trappmaskinen . Ja, sen stängde stället för veckan. Lite snopet då jag trodde att det höll öppet ett par timmar till. Jaja, det blev ett bra pass i alla fall. Och min rastlöshet försvann all världens väg.

Hemmaträning med privat instruktör

En sån härlig dag det har varit! För det första sov jag både länge och bra- och det är inte alla förunnat. En god frukost, lite plock hemmavid (hur i hela friden kan det bli så mycket saker på en lägenhet på 40 kvm där bara jag finns. Där, kära vänner, där har vi ett mysterium) samt lite pyssel med pusslet jag fick i julklapp.

500 bitar och ett mönster i virrvarr.

Men mer sociala saker stor på dagens lista. Som att se hur Mela och Jeppe har det. Ja, till lite hjälp skulle jag vara med. Mela är nybliven instruktör i Body balance och kör sin första klass nästa vecka.

Hon ville köra igenom programmet en sista gång, precis som det ska vara.

Mitt i vardagsrummet, blev det en timmas hemmaträning med privat instruktör. Det gick hur bra som helst för Mela. Det var dessutom hur bra som helst för mig, inte minst för mina stela axlar.

Men än var det inte slut på det roliga. Det vankades räkmacka muy grande och bio med "Harry Potter och dödsrelikerna". Väldigt bra med spännande story och utmärkt manus. Dock är det så långt i från en barnfilm man kan komma och rekommenderar inte någon under i alla fall 13 år att se den.

En film som inte heller är till för barn är "Låt den rätte komma in" som just nu sänds på SVT 1. Jag minns när jag läste boken... Minns ni med?

lets zumbaaa!

Ni minns kanske att jag nämnt att jag har zumbat en del under hösten. Min vän Felicia är instruktör och har dragit med mig på klasser över hela Uppsala och även på ett event utanför Örebro. I början av december kom Tv4 Uppsala och filmade under en klass. Det sändes på nyheterna i går. Men eftersom vi lever i en fantastisk tidsålder, kan man se det om och om och om igen.

Jag kan inte lägga till videon direkt på bloggen... Wierd! Men klicka på länken här!

(Spana efter den blonda tjejen med svarta haremsbrallor, grönt linne med en rosa top under...)

Aj, oj. Träningsvärk en masse

Träningsvärken, den där underbara! Men ibland kan det vara liiiite för mycket av det goda. Det där benpasset jag körde häromdagen, det har gjort sig påmint sedan dess. Jag kom faktiskt inte upp i loftsängen kvällen efter. Eller jo, hade ju kunnat dra mig upp med armarna, men det skulle förmodligen sluta med en fin tumling nedför stegen morgonen efter.

Och igår var benen helt ostyriga och kändes som om jag gick i högt vatten. Varje gång jag gick upp- eller ner för en trappa skakade benen som om jag precis gjort tjugofem utfallshopp. Haha, mina kollegor undrade vad jag allsindar hade hittat på. Men jag klagar inte, det här innebär ju bara att jag kom åt muskler och gjorde övningar som min kropp inte alls var beredd på! Och sånt, sånt är bara positivt.

Ensam på gymmet

Jag tackar med jämna mellanrum min lyckliga stjärna att Sats Hötorget öppnar vid 05.00. Och i dag kom jag faktiskt iväg till att gymmet öppnade. (Ja, om jag inte missat den förgjorde tunnelbanan med tre sekunder och fick vänta evighetslånga nio minuter innan nästa kom)

Och det bästa med att träna i ottan, är att man slipper alla nyårslöften. Jag var i stort sett själv och kunde husera hur jag ville, that we like!

Förebilden där jag ville se om det blir någon omedelbar skillnad efter en timmas pumpande... Blev aldrig någon efterbild när mobilen la av. Mucho dumt!

Först på listan var tricepspress. Just då kunde jag för mitt liv inte komma på hur den ska utföras. Tog i stället tag i ett handtag längst upp i en cablecross, höll med handflatan upp och drog till utsträckt läge. Rörde mig raskt vidare mot dipsräcket, men då jag inte är någon jättehejare på just dips; blev det tricepshävningar i stället. Mycket roligare och mycket enklare ;)

Det nya schemat för armar med bland annat french press och koncentrationscurl.

Och tiden raskade på.
Plötsligt började det bli dags för mig och traska in i duschen. Bakom låg drygt en timma där några övningar hade fyra set i stället för mina normala tre. Repsen blir naturligtvis färre, men betydligt tyngre. Så ska muskler skapas, sa en vis gymsnubbe.

Själens vinterdagar

Jag nåddes igår av ett oerhört tragiskt besked. Det var som om luften gick ur lungorna och träningsadrenalinen försvann ur kroppen. Hade nämligen kört ett nytt benpass på gymmet och kollade mobilen innan jag gick in i duschen. Och meddelandets korta meningen var inget annat än en obeskrivlig sorg.

Livet är inte självklart. Det är skört och kan gå sönder när som helst. Ta hand om varandra och hör av er hellre en gång för mycket än för lite. Och när inga ord finns, finns åtminstone tystnaden. Och den är lättare att bära tillsammans än helt själv.

Morgonjogg har guld i mun

I går satte jag klockan på halv fem och hoppades att det inte skulle bli för jobbigt att ta mig upp. Men efter usel sömn var det inga problem alls. (Jag läser just nu ”Flickorna från Riyadh” och drömde om en av tjejerna i boken som blivit dumpad av sin fästman. Jag försökte förmå henne att han i alla fall inte var nåt vidare att ha. Allt på flytande arabiska. Helt hysteriskt!)

Från början var tanken att åka till Sats Hötorget. Men då jag inte visste om Hötorget fortfarande kör jul-och nyårstider eller om det är tillbaka i gamla vardagen igen tog jag mig en extra funderare. (Det är ju så dumt att komma dit vid 05.00 och inse att gymmet inte slår upp portarna förrän sju-snåret.)

Nä. Klockan 04.45 är det inte ljust. Men det blir så mörka bilder på vintern, men sprang förbi här och bilden är finare när solen skiner!

Tänkte om och rotade fram mina löparkläder i stället. Senast jag sprang var i Spanien i mitten av november. Där kände jag av dumknäet efter ungefär sju kilometer. Nu smörjde jag med voltaren gel men efter drygt tjugo minuter kom smärtan. Stretchade, gick en sväng och småjoggade. Efter några minuter kändes det igen och jag promenerade. Det blev totalt fem kilometer med jogg och resten i rask promenad. (Även om naprapat-Mats har sagt att det inte är någon fara att springa när det gör ont, vill jag inte göra det.)

Hade jag inte behövt gå skulle kläderna räckt alldeles lagom, men för en promenad- om än snabb- blev det för kallt. Genomkall trillade jag in genom dörren och tog en så lång dusch som jag kunde. Och från att ha varit så genomfrusen att jag varken kände händer eller fötter, är jag nu kokande varm. Haha, vad är det för fel på lagom egentligen? ;)

Gott nytt år!

God fortsättning, folks! Tycker ni som jag att det har varit väl lite action på det här stället… (Förra året kände jag mig trött på allt vad skrivande heter. Jag jobbar med att producera texter och att också skriva på fritiden blev för mycket. Men nu har routern med tillhörande internet blivit installerat och blogglusten är tillbaka. Nice, ey?)

Nåja.
Skip the crap.
Över till något roligare.
Som nyår, bara för att ge ett exempel. Som de allra flesta andra kickade jag iväg 2010 någonstans långt bort och välkomnade 2011 med öppen famn. Mela och Jeppe bjöd in till nyårsbaluns i nya, fina huset. På plats fanns redan Jane och Hero, efter en stund kom Jeppes bror samt Astrid med tillhörande make.

Fem, fyra, tre, två, ett...

Det blev en lite annorlunda inledning på nyårsfirandet; bastu! Riktigt, riktigt härligt där vi efter att nästan ha blivit överhettade spurtade ut i snön och rullade runt några varv. (kallt!!!)

Hero stod för matlagningen och det serverades älgstek, potatisgratäng och sås på både kantareller och trattisar. En måltid som gjorde oss mätta, belåtna och inte minst väldigt glada.

Hela området lystes upp av fyrverkerier. Vackert!

Efter middagen hängde vi i soffan, lyssnade på en oerhört demokratisk spellista (där alla lade till sina fem favorittlåtar) och njöt av tillvaron. Och tur som en tok fick jag lift hem runt tre-snåret och somnade relativt ovaggad. Bättre start på det nya året än så här, har jag svårt att tänka mig.

Glatt sällskap gör att man blir glad. Enkel ekvation!

Bilder; Felicitas foto.