I morgon så... då minsann

Gah. Jag VET att det tar tid att återhämta sig efter sjukdom. Speciellt efter att ha haft Montezumas hämnd på långvarigt besök. Men nu är det liksom dags att få igång ämnesomsättningen igen. I alla fall om det verkligen är meningen att jag ska åka hem till jul. (alla vet att jular hemmavid inte riktigt brukar stanna vid en lussebulle om dagen...)

Alltså.
Därför hakar jag på Suzans utmaning... Eftersom jag är av bekväm natur kopierar jag helt galet fräckt hennes lista med övningar: Varje övning 30 sekunder, tio sekunder vila mellan övningarna och hela alltet fem gånger. Det ser väl helt ok ut, n´est pas?

-Upphopp
-Jumping Jacks
-Utfallshopp/
-Situps
-Armhävningar
-Knäböj
-Plankan
-Sidoplanka höger
-Sidoplanka vänster
-Omvända crunches

  

Jag börjar i morgon...  Då minsann...

Bedrövlig form

Det här med att kondition och styrka är en färskvara- jag börjar mer och mer bli övertygad om det. För mer än en månad sedan fick jag svinont i halsen. Det följdes av diskbråck i nacken till följd av magsjukan from hell. Jag har alltså inte sysslat med någon slags vettig träning på fruktansvärt länge. Men i går var det äntligen dags att se vad i för form jag var i. Rent utsagt bedrövlig form, visade det sig.

Ni vet, man är van vid att känna sig i alla fall någorlunda stark och ibland oövervinnerlig. Men efter många, många veckor utan träning har kroppen lagt sig i ett kan-vi-inte-mysa-runt-tillstånd. Fast det gäller att mota Olle i grind. Och har han- som i det här fallet- klivit in på tomten får man knuffa ut honom igen. Det är kanske inte så lätt, men med några rejäla puffar funkar allt.

Grymmans trött efter 90 minuters träning.

I går började jag knuffa på Olle. Med andra ord var jag med på capo-träningenoch allt var jobbigt. Jag kinkade mig igenom armhävningarna och lät mest som Darth Vader. Nu är jag helt och fullt medveten om att träning inte ska ens ska vara i närheten av känslan ligga-på-mage-och-sola-ryggen. Men så här fånigt jobbigt SKA det inte kännas. Eller rättade sagt, jag vill inte att det ska kännas så. Men skam den som ger sig. Snart ska jag vara i god form igen. Snart. Fram tills dess ska jag knuffa, buffa och skuffa tills Olle är långt utanför min grind.

Kryper till korset

Clarish och Lizzilicious gör om hela kontoret.

I går hävdade jag att det gömde sig en vit gran i paketet utav en enkel anledning: Det var ju Guds sätt att säga "I haven funnit en hvit gran och icke den ack så vanliga. I skolen hava denna under den signade julen". 

Men. Jag är inte den som är den och får väl krypa till korset och erkänna att de faktiskt lyckades alldeles utmärkt med pysslet och pyntet. Och vem är jag att baktala "pynt i klassiska färger". Egentligen. Det BLEV ju faktiskt fint med rött, guld och silver. Till och med de där tingestarna i halm passar bra in i konceptet. (det tillhör väl att man har namntävling vad den största bocken ska heta, va?)

Så.
Okej då.
Bra jobbat.
Låt då julen komma.

Man kan krama en grön gran också.

Tråkmånsar

"Du kan ju krama den en stund, men vi måste lämna tillbaka den".

 Det ska visst julpysslas här på jobbet. Eller, pysslas är väl fel ord. Det ska snarare pyntas och en slags jullik känsla ska nedkallas. Under fikat pratade vi om vad som skulle införskaffas och någon nämnde gran.
"Det måste vara en rosa. Eller lila. Eller vit." tyckte jag och radade upp ett helt tjog med anledningar till varför vi skulle skippa den trista traditionella gröna granen till förmån för den mer fräckare varianten. Jag blev nedröstad så i den milda grad att jag inte ens fick följa med till affären.

När de sedan kom hem (med grön gran och pynt i "klassiska" färger") visade det sig att granen i själva verket var vit. Trots att det stod grön på förpackningen. Är det inte då- så säg- att det var MENINGEN att vi ska ha en vit?
Närå.
I skrivande stund åker de tillbaka till affären och köper en grön gran igen. Tråkmånsar.

Vit som snö. Men närå, DE vill ha en grön gran i stället.

Den som var kvar slank i väg på bio

Lisan blev inte alls sjuk när hon var hos mig i fredags, snarare sprittande glad fulladdad inför diverse helgäventyr. Jag stannade den mesta tiden inom mina fyra betongväggar. (Himla praktiskt i ljudsyfte. Himla mindre praktiskt om man vill ha något som en tavla på väggen) Jag var ju fortfarande i karantän och passade på att sätta min gigantiska vindsvåning lilla lägenhet i julstämning.

Världens sötaste älskling i mosters famn.

Dagen efter var jag fri att frottera mig med så mycket folk jag önskade. Firade in första advent i en kyrka vid Rådmansgatans t-bana där det det bjöds på stor kör, stråkar och glögg.
Lagom till kyrkkaffet strålade jag och polaren samman med syster yster med folks för lunch. Efteråt tyckte jag det var en strålande idé att ta hem dem på adventsfika. Jag hade förvisso inte bakat något, men hade på alldeles egen hand köpt (med mycket kärlek) kladdkaka och lussebullar.

Precis som Tio små tomtenissar försvann folket en efter annan. Tillslut var bara en kvar och vi smet i väg på bio. Det blev Tintins äventyr: Jag fullkomligt älskade den. Min kompis ryckte på axlarna. Tror det krävs åtminstone ett yttepytte intresse av Tintin för fullkomlig uppskattning. Typ. Och när jag sedan träffade Lisan lovade jag dyrt och heligt att se om den med henne (och syster yster) Fast. Det var ingen svår övertalning!

Spiller man ut popcorn får man skylla sig själv.

Besök på ingående

Woho, det går ju bra det här! Ljummen blåbärssoppa och mosad banan är ju helt fantastiskt! Haha. Så skönt att jag kan äta igen :)

Om några timmar kommer Lisan hit. Hon är inte rädd för att bli smittad hon. Snarare anser hon att "man blir inte sjuk om man bestämmer sig för att inte bli sjuk". Tja, alla sätt är bra utom de dåliga. Och tur för mig som får exellent sällskap i kväll!

Nästan människa igen

Lagom till helgen är jag nästan människa igen. Känns faktiskt nästan helt okej men är naturligtvis väldigt matt. Och det är väl i sig inte konstigt... Jag fick i stort sett inte behålla någon vätska alls under 40 timmar och har inte ätit på 4 dygn. Klart att sådant sätter sina spår. Men nu har jag i alla fall fått i mig vätskeersättning och tänkte så smått börja med blåbärssoppa i dag. Fina grejer! :)

Tror det var hotet om vätskedropp som fick kroppen att förstå att det var allvar. Åkte till närakuten i onsdags kväll när det inte ens visade sig peka åt rätt håll, snarare tvärtom. Jag var svimfärdigt, ont i mage och huvud och hade förmodligen riktigt svår vätskebrist. Men det var skönt att få träffa en sjuksköterska som berättade att jag var tvungen att få i mig en liter ersättning fram till morgondagens lunch. Det spelade ingen roll om allt kom upp igen, jag skulle få i mig det.

Just då kändes det som omöjligt, men ville verkligen bli bra. (Har hört att om man sätter vätskedropp förlängs sjukperioden och det tar längre tid för kroppen att återhämta sig. Så jag började med tesked efter tesked var femte minut. När det gick dubblade jag mängden och gick så småningom över till matskedar. Segt som tuggummi under skon men det har bevisligen fungerat. Och här är jag fyra dygn senare- lite matt och orkar inte sitta upp längre än tio minuter i sträck. Men det känns som om jag har blivit människa igen.

Inte särskilt glada dagar

Igår gick jag hem från jobbet. Det är okej att göra  så efter att man har svimmat och mår så där tjyvtjockt. Väl hemma upptäckte jag att jag fått besök av herr magsjuka. Kan väl säga att han tagit mig med storm... Ingen mat eller vätska sedan går morse och det börjar kännas nu. Hmm. Hoppas det blir bättre under natten. Annars är det kanske läge att ringa sjukvårdsupplysningen.

Glada dagar

 Söndagen gick i tvillingarnas tecken. Syster yster kom förbi med Easter i släptåg och under tiden lilltjejen åt lunch, passade jag på att äta frukost. Trots att det strilade ner begav vi oss ut på långpromenad- från Kungsholmen vidare mot Gamla stan via Kungsträdgården till Gallerian på Hamngatan. Det är häftigt hur vi alltid kan prata om allt och inget. Jag är så fantastiskt glad över att ha henne i mitt liv, världens bästa (och snyggaste) syster.

Klart det var tvunget att bli en bild i Gamla stan!

I de äldsta delarna av stan märkte vi att det visst var julmarknad. Det kändes smått underligt att känna glöggdoft och höra julmusik när temperaturen åtminstone var en åtta grader plus. Men ändå väldigt mysigt, trots att vi inte köpte något.

Ser ni allt folk? Galet!

På väg in mot city passerade vi NK. Antar att julskyltningen har kommit igång i skyltfönstren: det var fruktansvärda mängder med folk. Vi tittade på varann (ja, inte lillan då. Hon tillbringade stort sett hela promenaden med att sova.) och var inte ens i närheten av att lockas in i massorna. Man vet ju inte vilka smittor som lurar mellan jackorna...



Kan ju nästan tro att jag kan det här med att roa små barn.

 Efter ett par timmar var fötterna trötta och magarna hungriga. Klart att det blir fika då! Vi slank in i Gallerian och Easter passade på att vakna ur sin skönhetssömn. Medan hon fick i sig en banan åt jag och syster yster chevremacka med fikonmarmelad och valnötter. Inte illa någonstans! Efter puss och kram traskade jag vidare mot mitt och syster- nu med en strålande pigg Easter i vagnen- begav sig hemåt.

Det här med att gå

Nu stämplar jag ut från bygget. Efter en sväng hemmavid ska jag svida om till vinterfodrade tights, klänga på den lite tunnare jackan och ploppa öronen fulla av P3:s dokumentärer och promenixa så länge det bara går. Det är den träning som går någorlunda bra och som gör att jag åtminstone gör av med lite av den energin som studsar runt.

Fast. På riktigt. Det här att inte kunna träna gör mig helt skvatt galen. Jag är van vid att ta ut mig tills jag kvider i fosterställning. Att känna att kroppen samarbetar och att jag både orkar och vill och kan. Nu är det bara viljan som finns. Jag börjar inse att nacken faktiskt är trasig. Att det är något högt uppe i en kota som inte alls är som det ska. Som gör ont, som ger mig helvetisk huvudvärk och som gör hela mig uppgiven, arg och ledsen. Allt på samma gång.

Jag var ju hos sjukgymnasten häromdagen för att kolla läget. Det som inte alls var vidare bra. Jag berättade att jag försökt att träna men det slutade med hejkon bejkon platt pannkaka. Fortsatte att jag så himla gärna vill göra något fysiskt ansträngande. Efter att ha roddat och vänt på de träningsformer jag trots allt get mig på föreslog hon långpromenader- varav jag med ynklig stämma utbrast att det inte ger något alls.
Hon svarade: Nä. jag vet att du inte nöjer dig med det. Men nu är det så. Och det ger i alla fall lite motion.

Så.
Ut i luften och hösten och på med skorna. Här ska här promenixas. Och bara hålla tummarna för att den här himla nacken kan bete sig som folk snart. Jag menar. Det är inte okej att gå ut i strejk om man först inte meddelar villkoren.

Rosor i november

Rosor mot husväggen i november. Förvisso är de ganska små och en av dem ser lite väl medtagen ut. Men ändå. Rosor i november. Det är vi inte bortskämda med. Så. Ungar, njut så länge det varar.

Typiskt bra helg

Kungsholmen, bio och syster yster med Easter.

Helger går som bekant vansinnigt fort undan. Och det gjorde den här med. Inledde den - som ni redan vet- med bio på fredagskvällen. Men det höll på att totalt rinna ut i sanden; SJ hade omaket att ställa in tre tåg efter varandra. Just som jag suckade som bäst kom nyhetschefen förbi. Och han körde mig till Märsta där jag  kunde skutta på pendeltåget till Estockholmo. Fantastiskt.
Nog att det blev tågkö precis innan Centralen.
Nog att det inte blev några popcorn.
Men det blev film och vampyrer och kärlek som går över allt förnuft.

Lördagen gick i ganska segt tecken. Jag tog en långpromenad och skrapade ihop runt 11 kilometer. Himla skönt! Jag tänkte lyssna på Pod-radio och hade laddat hem otaliga program av varierande genrer. Men blev plötsligt så pratsugen och ringde modern. Efter mer än en timma i luren hade vi nog pratat om det som låg överst. Fint det med. Hängde med på konsert på kvällen, men ångrade mig nästan omedelbart. Nacken gjorde sitt bästa med att plåga livet ur mig och jag spenderade större delen av kvällen liggandes på en soffa med hela jag så stilla som möjligt.

Och söndagen som blev en heldag med syster yster och världens goaste liten Easter. Hon är snart 8 månader och är helt och hållet underbar. Ni vet känslan när man sitter med en liten i famnen och snusar i nacken. Och när hon skrattar åt allt man gör och när hela hjärtat blir sprängfyllt av kärlek. Sån är lilla älskade Easter.

Jaha då

Tackålov att det är fredag. Inte för att veckan varit speciellt jobbig men för att det alltid är skönt med helg.  I kväll ska jag se den nya Twilightfilmen Breaking dawn. Den har desssvärre fått ganska kassa recensioner med bara ettor och tvåor. Men eftersom att det är Twilight måste jag se den. Enough said.

Var förresten hos sjukgymnasten under lunchen. Nacken är sämre. Huvudvärken värre. Rörligheten inte ens i närheten av bra. Är med andra ord lite ledsen och har väldigt ont. Det här är inte roligt längre. Uppmuntrar mig i stället med bio, popcorn och vänner.

Typ tecknat

Capo i kväll igen. Även den här gången sedd lite från sidan av. Under tiden leker jag med några fotoappar. Så här ser en av dem ut. Skoj!
Fast det så klart. Skulle ju många gånger hellre träna...

scream

Den här blicken skrämde livet ur Lisan i går kväll . Jag hade just hoppat ur duschen och tänkte A) plocka ur linserna B) tvätta bort mejken.
Men linserna satt fast och jag tänkte låta dem gona till sig innan jag nöp ur dem. Och för att liksom förbättra mitt japanska skräckutseende stapplade jag fram, andades så där som man bara gör om man antingen har svår lunginflammation eller heter Darth Vader.
Hon blev rädd. Minst sagt. Och hann med att slänga fram en skrivbordsstol och hoppa tre meter bakåt innan hon skrek. Vad annat kunde jag göra än att morra och hugga efter halspulsådern?

Barfotabarn

Medan adepten sliter myser jag runt i hoodie

Det blir lite kallt i ett gym om man inte tränar själv. Därför lodade jag runt i rosa hoodie för att hålla värmen. En miss i planeringen var väl att jag också gick omkring barfota. Fast har man glömt både strumpor och skor gäller nakna fötter på plastgolvet. Ganska kylslaget det med.

Men min adept var knappast kall. Sliter som ett djur, blänger på mig när jag ryter "tre till" och när jag propsar på att han måste hoppa minst 50 hopprepshopp för att få ett okej. Och jag älskar det! Så vansinnigt roligt att se hur någon har grym motivation, utvecklas och verkligen vill komma i form. Mer sånt åt folket!

Det kan väl ändå inte gälla capoeira-fötter...

Tur att det alltid är en dag i morgon

Åh. Hur kunde jag glömma. På riktigt, HUR kunde jag glömma att berätta om den helt freak´n morgon jag hade i går?
Jag gör om och jag gör rätt.

Alltså.
Det började redan på natten mellan måndag och tisdag. Jag har en Wake up light  som står på en smal hylla ovanför sängen. Helt utan förvarning eller något i samma stil föll den- rakt på min sovande varelse. Ena kanten träffade pannan där en bula bubblade upp. Aj, liksom.


Runt halv sju morgonen efter letade jag mig blå efter en SL-remsa. Utan en sådan kan man inte åka t-bana. Om man inte plankar förstås, och det har jag inga som helst planer på att göra. Tur som en tok hittade jag en hundring i en gammal bortglömd väska och hade huxflux de 200 som behövdes för en remsa.
Väl på tåget vandrade biljettkontrollanter runt bland morgonsåsiga resenärer. Man kan ju fråga sig hur man prioriterar när det är fler kontrollanter i ett tåg än antalet passagerare... Jag hivade fram min nyköpta remsa och fick en nick som godkänt svar.

Allt så väl.
Eftersom kaffeburken hemma är lika tom som pepsi max-flaskan på mitt skrivbord,  tog jag en kopp kaffe på centralen. Det hade jag liksom gjort mig förtjänt av då bulan bultade. Men den var såpass varm att jag tappade den. Rakt på golvet. Splash. Och inte hade jag tid att ställa mig i kö och köpa nytt. Kaffe på skorna och jeansen men inget i magen.Nästan tur att jag somnade på tåget så jag slapp abstinensen.
Sicken morgon va? Bula i pannan, biljettkontrollanter OCH kaffe på skorna. Med bara några få timmars mellanrum.
Tur att det alltid är en dag i morgon.

Asch då

Från cykeln med frost i håret.

Redan när jag höll i uppvärmningen i går kinkade nacken. Jag muttrade för mig själv och satte mig efter en stund vid sidan av. Jag vet väl inte riktigt vad jag hade inbillat mig, att det skulle gå kalas att svira runt på capoeiragolvet? Även med de lugnaste rörelserna högg det till och huvudvärken kom kravlande. Ungefär i samma takt som när Jack klättrade uppför böntjälken till jättarnas rike. (Men det är en helt annan historia)

Jaja.
Det är väl så här det får bli ett tag framöver. Kanske capo inte är det bästa att ta sig för när man är så där halvtrasig. Under tiden det läker får jag knapra tabletter och roa mig på annat sätt. Något i träningsväg måste jag ju kunna ta mig för!

Lets Capoeira

Träning i kväll. Just nu är det lågt spel- inga höga sparkar eller fancy volter. Det gäller snarare att vara så nära golvet som möjligt och att utnyttja varandras luckor

Om jag tränar? Tok heller. Det gör alldeles för ont för det. Men enligt de som vet lär man sig även av att titta när andra tränar. Men nog rycker det i musklerna...

Ryska officerare och min nacke

Det här med återbesök gör mig alltid nervös. Det spelar ingen roll vad det gäller- det ilar alltid till i magen och jag blir så där barnsligt rädd att saker och ting inte ska vara bra. Det är som när man flyger huvudstupa över cykelstyret och de första sekunderna på marken går åt att känna efter om några tänder ligger på asfalten.

Som ni förstår var jag hos sjukgymnasten igen för att kolla om det var aktuellt med amputation av nacken- eller om det trots allt finns hopp om livet.
Jorå.
Det går sakta framåt.
Rörligheten i nacken är aningen bättre än i fredags och kappmuskeln känns inte lika
tonårskille-från-Norrliden-med-snus-under-läppen-och-jeansen-på-halva-röven-rumpan-och-tribaltatuering-hård. Men smärtan i nacken är lika intensiv som tidigare och det har tillkommit en nyårsfyrverkeri-blixtrande huvudvärk. När jag upplyste sjukgymnast-Helen om det undrade hon hur ofta jag gjort de rekommenderade övningarna.
"Precis som du sa, varje timma i fredags. Varannan i lördags och var tredje i söndags".
Hon tittade på mig och tyckte att det inte var lustigt att jag hade huvudvärk. Så ofta var det inte meningen att jag skulle bända ut de stackars nackkotorna.

Och jag lade huvudet på sned (så mycket som jag kunde) och undrade vad hon menade. Klart att man gör det hon säger.  Men enligt sjukgymnast-Helen drar hon alltid till i överkant för att patienterna/klienterna/vårdfallet aldrig gör så mycket som hon rekommenderar.
Nähä.
Men jag gjorde det. Och kände mig nästintill fånig för att jag faktiskt tyckte att hennes ord var min lag. Fast hon skrattade till och tyckte nog att hon borde förstått att jag gillar disciplin när det kommer till att träna.

Lite allvarlig när det gör ont. Men allt blir bättre med sol. Och pepsi max.

Så
Nya råd är att först pressa ned hakan mot bröstet innan jag fäller huvudet bakåt. Det ska visst lindra skallebanket. Var tredje- fjärde timme ska visst göra susen. Och göra att jag snart kan stå på huvudet igen. Eller i varje fall börja träna utan att nacken skriker åt mig som en rysk officer som fått i sig för mycket vodka med borstjen.

Det här med att ha det bra

Hur sjutton blev det tisdag? Och vart tog allsindar helgen vägen? (När jag ändå filosoferar; Varför har nätterna inga namn, var slutar himlen och känner vindarna molnen?)
Minns att jag under lördagen försökte sova så länge det gick med en kinkig nacke. Frukost med allt sånt som man vill ha. Plus en stor kopp kaffe så god att jag nästan vill falla på knä och tillbe.

På något sätt måste jag och Lisan tagit oss till Estockholmo för på söndagen var vi en sväng i S:ta Clara kyrka. Stor kyrka, nästan fullsatt och en man bredvid mig som halsade alkoholhaltig dryck ur gymvattenflaska.
Vi begav oss efter dryga timmen och promenerade genom halva stan och gick ännu längre på jakt efter ett café som inte var sprängfyllt. Därefter trillade vi hemåt igen. Under dagarna var jag stalinistisk noggrann med nackövningarna. Varannan timma på lördagen, var tredje på söndagen. Det gjorde ont men inget ont som inte har något gott med sig- jag ska ju bli bra!

Även om helgen är suddig är jag alldeles säker på att den var hur bra som helst. Och om jag inte missminner mig doftar golven såpa och blommornas vissna blad är puts väck. Bra. Fint. Utmärkt.

Diskbråck, på min ära

Med telefonen i hand cyklade jag till sjukgymnasten. Tur som en tok var det inte alls svårt att hitta rätt. Ni vet ju om att mitt lokalsinne är... är aningen skevt och jag tillhör förmodligen topp fem i Sverige att gå fel.
I alla fall.
Sjukgymnasten var det.

Jag hittade dit, hittade in och hon började fråga vad som var fel. Jag beskrev värken i axeln (drog dock inte mina teorier om vad det kan bero på) och svarade bestämt nej på frågan om jag hade ont i nacken. Hon började vrida och vända på huvudet. Hon bad mig trycka tillbaka hakan och sträcka fram den så mycket som jag kunde. och då kände jag hur det ilade till i nacken. Ju mer hon trixade, ju mer förflyttades smärtan från kappmuskeln till en punkt ganska högt upp, bara ett par cm från skallbasen. Efter att ha ryckt och testat armarna utbrast hon "Aha" och skrattade. Det sista bad hon ursäkt för men tyckte det var lite komiskt; här hade jag å det bestämdaste hävdat att jag inte hade ont i nacken när det är diskbråck jag har.
Jaså.
Där ser man.

Sånt har jag aldrig haft innan. Men det gör ohyggligt ont, I'm telling you. Nu väntar rehabprogram med att få den sneda disken i rätt läge.
Det är inte heller så bekvämt. Jag har böjt huvudet bakåt så mycket jag kan tio gånger sträck, en gång i timmen. Det blir ganska många böj på en dag. Och jag hoppas med allt jag har att det går över snart. Vill ju börja träna så fort jag bara kan!

Ne ger jag opp, sa Kalle Stropp

Om jag inte visste bättre skulle jag tro att någon har en voodoo-docka av mig och sticker nålar rakt in i kappmuskeln. Eller att någon tar över min kropp på nätterna och utsätter den för saker som bara är möjligt om man antingen är:  
A) Ormmänniska 
B) Akrobat från Cirkus Brazil Jack eller  
C) väldigt klantig och snubblar nerför samtliga 197 trappsteg i fyren Långe Jan

Med andra ord gör det löjligt ont och nu har jag fått nog. Banne mig. Nu hoppar jag på tjuren och hugger tag i hornen. Nu beger jag mig till sjukgymnasten för att höra vad som egentligen fattas mig. Jag skulle kunna vänta några fler dagar. Men det har sedan måndags inte blivit alls bättre, snarare tvärtom. Och när jag går runt med axeln upptryckt i örat och får frågan om jag heter Frank (med efternamnet Ensteins monster) inser jag att det inte är riktigt sunt.
Så.
May God be with me.
(Och att hon har mandat att ge mig grymt starka tabletter) (eller vet hur man snabbt och smidigt får den som sticker nålar i axeln att sluta)

Sol, sol underbara sol!

Hörrni, ni la väl märke till dimman imorse? Det var ju som om en cirkus fått spinn på sockervaddsmaskinen och spridit vadd över hela (eller kanske snarare halva) Sverige. Men strax före lunch sprack det upp och en ljust blå himmel kikade fram. Med den kom också solen. Underbart! Jag älskar sol i de allra flesta former; på sandstranden i juli, under skidturen i februari och på lunchen i november. Och när jag dagen till ära blev bjuden på lunch hos snygga Marie, vad passade då bättre än att cykla i solen? Helt freakin underbart. :)

Som en barbie

Jag älskar när nyhetschefen använder ord som "Vidrigt" och "Bedrövligt" under onsdagsluncherna. Det är då han är under min ömma vård. Precis som  förra veckan maxade han vikterna till utmattning. Även nu fick hopprepet vara med och leka, jag älskar det. Chefen gör det med. Han vet inte bara om det än.
Men precis som förra veckan kunde inte jag vara med och träna. Den här gången gör min axel och nacke på vänster sida panikont. Nu vet jag hur en barbiedocka känner sig när någons ondsinte storebror ryckt i armarna för att kolla hur mycket det går att slita innan de lossnar
Lite så.
Men jag är glad ändå.
Ja, för det mesta i alla fall.

Rätt matchat hälften vunnet

"Matchy, matchy. I´m som matchyyyy" gnolade jag på väg till jobbet imorse. Nu brukar jag gnola och nynna allt som oftast, alltid finns det något att sätta text och melodi på. Och den här gången gällde det mina skor, cykel och mössa. Allt gick i liknande ljusblåa färger. Se där. Är det inte matchat till den grad att till och med någon som har koll på det här med mode skulle göra en spontanapplåd?
Och med den starten på dagen så är väl hälften redan vunnet. (Hälften av vad? Ingen aning. Men det lät så himlars bra)

Mellanmålar

Det har varit en sådan eftermiddag när deadlinen flåsat mig i nacken. Ungefär som ett osynligt spöke som anas i ögonvrån och ger kyliga rysningar längs ryggraden.  Eller för all del en giljotin med en slö bila, men som med tillräcklig frenesi nog kan gnaga fram några bloddroppar. Eller varför inte en ettrig liten terrier som hugger mot smalbenet och sliter i jeansen tills stora revor uppkommit.

Ok.
Jag ska sluta.
Fullt så blodigt är det faktiskt inte här. Men det är nog så stressigt att jag mellanmålar vid tangentbordet. Och i dag- tisdagen till ära- blev det säsongspremiär för pepparkakor. De smakade precis lika gott som jag mindes. Med andra ord: Fler pepparkakor åt folket!

Det gick ju bra!

Så här ser det ut när ett proffs gör hiera de klinch.

Oh, my darlins.
Det gick ju hur bra som helst igår. Nej, det gick HUR bra som helst! På riktigt! Jag hade hand om uppvärmningen i sann Ruffie-anda och våra tio adepter var fantastiskt duktiga. De bar omkring på varandra, gjorde situps i famnen, benböj med den andre på ryggen and so on.

Efter en halvtimma var de supersupervarma och redo för Lisans äventyr. Det blev svepande sparkar, ett par duckningar, några hjulningar och undanmanövers. The brand new beginners var helt otroliga. Nej, de var HELT otroliga. De har trots allt bara varit i farten i en dryg månad men kan redan kanonmycket. De visar att de vill lära sig och att de inte ger upp trots att det är svårt.  Sånt sätter vi ett stort gilla på!

Så här ser det ut när man inte riktigt orkar hela vägen ut.

Att inte skrämma i väg

NU börjar jag bli lite nervös. Om någon timma har nämligen jag (och Lisan) hand om nybörjarträningen på capoeiran. Nog att jag vetat om det några veckor. Nog att det inte blir några värst avancerade sekvenser- det är ju brand new beginners. Nog att det inte kommer vara värsta show-off-moovesen.
Men i alla fall.
Jag kan ju snubbla på mina egna fötter.
Tappa balansen i en spark och kicka mig själv i bakhuvudet.
Eller helt enkelt få till en sådan småländska att de stackars uppsalaborna inte fattar ett jota.

Men förhoppningsvis går det kalas. På alla sätt och vis. Och att de kommer tillbaka även nästa träning.

Fint

Det är så här det ska se ut när det pinglas i lyxfikapinglan. Chokladtårta med jordnötter. Det förgyller en stalingrå måndag när solen lyst med sin frånvaro under flera dagar. Tänk att så lite kan göra så mycket.

Snabba helger

Så blev det söndag igen. Underligt hur tiden kan gå så otroligt snabbt när man har roligt. Ja, eller nåt sånt. Hela fredagen gick i jobbet tecken. Jag vet att många hade halvdag och det hade väl egentligen jag med. Men på något sätt hopades jobbet och jag blev kvar tills strax efter halv åtta. Det var den fredagskvällen. ;)

I lördags checkade jag av veckans första träningspass. Halsen kändes helt bra och hostan from hell hade sprungit och gömt sig. Och vilket pass det blev! Benböj, utfallsgång, marklyft... Ahhh. Helt fantastiskt att få träna igen- trots att det inte blev längre träningsuppehåll än några dagar. Uppvärmning, styrka och stretch tog lite över en timma. Perfekt lördag med andra ord!

Och nu är det redan söndag eftermiddag. Jag har jobbat hela långa dagen och är snart på väg här i från. Det är månadsroda i kväll. En gång i månaden, precis som namnet antyder, kommer alla som vill för ett par timmars roda. Tror det kommer att bli hur skoj som helst!

I väntans tider

I den bästa av världar skulle jag har gnussat fötter på capoeriagolvet. Eller för den delen varit på Flisans danspass på Sats. I stället sitter jag på den blåa bollen och väntar på att få en intervju bekräftad. Eller rättade sagt- väntar på att det ska bli bu eller bä. Antingen får jag träffa dem i kväll eller så får jag inte det. Med andra ord måste (den numer laddade) iFånen vara lika nära mig som en feberklängig ettåring. Nä. Det stämmer. Jag har ingen ettåring. Och definitivt inte nån som har feber. Men man har väl hört från alla vabbande föräldrar har det.
I alla fall.
Fokus.

Således väntar jag. Skriver på texter. Dricker en upphittad Varma koppen som varvas med cappuccino från maskinen. Det smakar förresten inte längre som nåt som placeras ut i varggropar. Har mina smaklökar blivit fördärvade?
Okej.
Fokus.
Konserten börjar vid nio. Jag halvt om halvt rullar tummar fram tills telefonen ringer. Har ni inget för er kan ni ju kvista över så slår vi dank ihop.

Folk överlever på sånt

När alarmet drog igång imorse var det två procent batteri kvar. Bara så där. Antar att jag måste byta app mot någon som inte käkar upp sjuttio procent av kapaciteten. (Ni kanske har bra tips?) Och jag som hux flux blev tvungen att meddela redaktionen att jag blev sen.
Så där sen som man blir när Blåa faran fått punka och det tar i snitt tre gånger så lång tid att gå som att cykla. Men jag är inte den som gnäller. Cykelsnubben är supertrevlig och det var i vanlig ordning en dimmig och ominusgradig morgon.
Jag vet.
I vanliga fall skulle jag ha lagat däcket själv. Men nu hann jag inte och fixarsakerna låg hemma i Stockholm. Man får faktiskt tänka på att det finns folk som överlever på att fixa andras punkor. Så det så.

Hade jag bara haft en fungerande iFån skulle ni så klart fått en snajdig bild. Men då det är trist med inlägg utan bild (nåja) har jag ritat en cykel åt er. Jupps.
Jag
Har
Ritat.
Det skulle man väl aldrig ha kunnat anat för en halvtimme sedan! Men låt mig inte låta er vänta; vassego! (Den finns i signerad version också, först till kvarn!)

Fantomen filosferar

Halloooo....

  
"Kan man inte träna själv får man träna nån annan"
Så tror jag absolut att Fantomen skulle ha sagt om han skulle mynta ett nytt ordspråk. Eftersom halsen fortfarande kinkar vågar jag inte ge mig i kast med värsta träningspasset. Fast då får man ju se till att andra rör på sig. Nyhetschefen bad för en tid sedan mig om hjälp att komma igång med träningen. Jag hoppade så klart högt, klappade i händerna och utbrast "Jaaa, så klart!!!"

Marklyft á sumo står näst på schemat. Hepp, hepp!

Jag har lagt upp ett helkroppspass och det går riktigt bra! I dag tyckte jag att det var dags att öka intensiteten med att hoppa rep mellan seten. Grymt bra jobbat, speciellt när koordinationen började synka. Men när han började med militärpressar kunde jag inte hålla mig... Var tvungen att göra ett par varv själv. Känslan var ungefär som när ett barn får påskägg efter ett helt år utan godis. Så. Otroligt. Fantastiskt. Jag ÄLSKAR träningsendorfiner!

Fokuserad min med sikte uppåt. Hej och hå!

Minnenas television

Skuttade in på världens bästa systers blogg och ser att hon skaffat hur många timmar som helst av Doktorn kan komma. Det är baske världens bästa serie- faktiskt den första serie jag följde. Ni minns väl de makalösa läkarna som härs och tvärs över halva Australien räddade livet på någon stackars olycksalig patient? Hela serien var ju som det grymmaste Kinderägget någonsin; Spänning, överraskning och.... hmm... (Det funkar ju inte med choklad)... cool australiensisk dialekt. 
Så.
Sötaste syster yster, när har vi minnenas television?

Oh, så bra!

Oh, en sån bra film vi såg i går, jag och Lisan. Niceville får hur många stjärnor som helst! En fantastiskt film om mod, kamp och att aldrig någonsin ge upp. Se den så fort ni får chansen!

Annars då?
Jorå, tackar som frågar. Började dagen med finkaffe, sånt där som görs under tryck (Minns inte vad det heter just nu, men själva kokarn ser ut så här)  Tillsammans med naturell yoghurt med hackad mango blev det en nästintill sagolik upplevelse. Nästan så jag hörde fågelkvitter, sommarsus i nyutslagna björkar och en barnkör med tillhörande flaggviftande. Dessutom är det varmt och skönt ute, nästan så jag tror att hösten har ångrat sig och att det snart är sommar igen. Tja. Inte mig emot! Älskar när det är barmark och varmt, det får gärna fortsätta så här fram till dan före julafton. (På jul _ska_ det naturligtvis vara snö!) En klassiskt bra onsdag med andra ord. 
Ta hand om er, darlins! 

Update
Huuur kunde jag glömma att jag drack årets första glögg igår? Jag vet, det är på snudd oförlåtligt... Blossas lingonvariant som var typ hur god som helst. Rekommenderas!

Allt får plus

I min värld är tisdagar synonymt med capoeira. Men inte i kväll. Mitt halsont är inte ett dugg bättre utan det känns som om små, små pysslingar klättrar med ishackor i halsen. Aj liksom. I stället blir det bio med Lisan. Vi ska se Niceville och jag har bara läst bra recensioner om den.
Härligt. Precis sådant som man behöver en kulen (fast ändå varm) höstkväll. Ett stort plus är att det naturligtvis ingår popcorn och cola light i själva besöket. Och inte att förglömma; det bästa sällskap man kan tänka sig.
Så.
Kan inte klockan bli fem snart?

Bråttomlook

Ibland går det väldigt fort på morgonen. För det allra mesta lägger jag fram vad som ska med på kvällen, men några gånger orkar jag helt enkelt inte utan gör en mental lista över allt.
Imorse var en sådan morgon. I huvudet fanns träningskläder, extrakläder och annat smått och gott (Eftersom jag kommer vara i Uppsala fram tills på fredag) Jag hade väl anat att det skulle bli lite meck, men att precis allt skulle vara borttrollat trodde jag väl ändå inte. Om jag inte visste bättre skulle jag kunna tro att självaste Lånarna varit på plats.
Därför var det väl inte superförvånande att jag glömde sminka mig. Såg det när jag kollade mig i spegeln för en liten stund sedan. Hmm. SÅ illa ser jag inte ut totalt omejkad. Men jag föredrar mig själv i lite mer tillfixat format. Haha. Vassego, så här ser en osminkad Ruth ut. :)

morgontv

Thomas Ledin och Lena Philipsson. Tack för sällskapet imorse!

Egentligen har jag inget vidare emot att pendla. Inte när det är mörkt, tyst och jag har fullt batteri på iPhonen. Och när det är något som play-kanalerna som jag faktiskt vill se. Imorse på Swebuss blev det ett nästan helt avsnitt av "Så mycket bättre" och min sedvanliga ostmacka till frukost. Vid sällsynta tillfällen (när jag inte behöver sätta hastighetsrekord från tunnelbanan till bussen) lyxar jag till det med kaffe. Fint så där en varm morgon den första november. Kanske blir det här den bästa november jag någonsin har upplevt?