måndag 31 oktober 2011

Ond hals och nyklippt hår

Stockholmsjobb i dag då jag träffade mitt stackars intervjuoffer på centralen. Vi letade upp en superlugn plats på ett café (där borden såg ut att vara hämtade från närmaste lastbilshak) och pratade en bra stund. Supertrevlig  tjej med en mysig släng av finlandssvenska. Med mig hade jag en stoooor väska på axeln och jag hörde liksom att hon undrade "Är du i flyttartagen, eller?" Nä. Bara varit en hel helg i Uppsala.

Precis när klockan slog lunch spänstade jag in till frisören för att få ordning på torpet. Jag minns faktiskt inte när jag klippte mig senast. Men tjejen på andra sidan saxen skällde inte någonting utan pratade om om än ditten och en datten. Jag  flikade in några meningar och tyckte nog att jag skötte mig. Haha. Egentligen borde jag varit lite mer vildare i frisyrvalet än uppklippt i långa etapper. Det enda jag egentligen kräver är ett hår som man inte måste pyssla och fjäska med ett par timmar varje morgon, Nu känns det faktiskt super. Och doftar väldigt gott efter en massa lyxprodukter. 

En annan grej som inte känns super är min förtvivlade hals. Den gör svinont och är öm och svullen. I början av september (När jag var i New York) (Tror inte jag berättat om det, får bli i ett senare inlägg!) fick jag halsfluss. Tror dock inte det är nåt sånt på gång nu eftersom jag inte har någon feber.
Halsont eller inte- har i varje fall ett grymt sug efter träning. För att få ett okej på att träna slängde jag ut frågan om att bege mig till gymmet ändå. De fjorton svaren förkunnade att det absolut inte kom på fråga.
Suck.
Elände.
Det får dröja ett par dagar till.
Fram tills dess dricker jag te med pappas honung och myser i Kungsholmens skönaste soffa.


söndag 30 oktober 2011

Väntar å sånt

Oftast är det jag som brukar springa ut och in i provrummen. Men idag är det jag som är smakråd och hänger i sofforna. Ganska trevligt det med! Att det dessutom är grymt bra musik i butiken gör inte saken sämre. :)

Lycklig söndag


Det är jobbsöndag i dag. Det känns helt okej. Speciellt när det är grått, regnigt och småkallt ute. Men det bästa är ändå lunchlådan- fullsmockad med pannkakstårta. Jag var på pyjamasparty i går kväll och fick med mig lite tårta hem. Inte alls illa, absolut inte. Och tillsammans med Pepsi max smakar det som en pust av himmelriket. Jag är lycklig :)

fredag 28 oktober 2011

Mysterier

Det där med att skaka tangentbordet upp-och ner och det rasslar ut ett hekto skräp. Not so fräscht.
Jag menar, vart kommer allt ifrån. Det är ju inte så att jag sitter och moffar i mig prassliga wienerbröd, frasiga baguetter och smuliga mazariner varje dag. Inte ens varannan dag.
Så.
Vart kommer allt skräp i från? Och bör jag ta med mig plasthandskar och munskydd på måndag?

Inte riktigt likadant

 
På träningen förra gången "råkade" jag knäa A i ansiktet. Ja, råkade. Det var liksom inte meningen. Men värt att nämna är att han skulle hiva mig över sin egen axel. Jag svarade (rent reflexmässigt) med att dra upp mina knän- varav det ena landade rakt över hans öga. Det gjorde hemskt ont på mig och knäet svullnade ganska omedelbart. Men A ryckte på axlarna, hummade lite och tyckte att det knappt kändes alls. 
Så.
I går var det således dags att jämföra blånader. Han fick ett yttepytte blåmärke knappt värt namnet. Ni ser ju hur mitt arma knä ser ut... Inte riktigt rätt proportioner kan man tycka!

torsdag 27 oktober 2011

Någon måtta får det väl ändå vara

Inte för att jag vill vara gnällig eller så. Men jag anser å det våldsammaste att den som plingar i lyxfikapinglan UTAN att det är lyxfika borde få ett rejält straff.
Stegling
Allmän prygling
Stupstock
Spiktunna
Typ nåt sånt. Jag är ju inte petnoga. Men att locka upp en stackars kaffestinn stressad arbetare från arbetsuppgifterna UTAN att det ens finns något att komma upp till- det borde vara förbjudet.
Så det så.


Inte så värst smart, va


Det här att ha tankarna med sig. Jag skulle iväg på pannkakslunch med ett par snygga personer. Höll körkortet och kontokortet i handen men tänkte att jag inte behövde ta med båda. Man behöver inte vara Marie Curie för att gissa vilket kort som åkte ner i jackfickan.

Ledtråd:
Blev bjuden på lunch i dag.

Helgens bravader

När jag ändå tjatar öronen av er med capoeira måste jag ju berätta om träningshelgen. Mina fötter protesterade efter en halvdag på trägolv. Jag hade faktiskt ingen aning om att man kunde få en sju- åtta blåsor ovanpå varandra. Nu vet jag det. Och vet även hur man tränar utan att komma åt dem. (Läs; man belastar utsidan av fotbladet)

Våra ordinarie tränare var där plus en snubbe från Angola. Superteknisk, superduktig, superakrobatisk och allt han visade var supersvårt... Speciellt när han uttryckte "This is really easy, look here". Haha. Huvudsaken (Tyckte en höggraderad  träningspolare) är att man testar och provar för att sedan nöta in det allt eftersom.

 

På den övre bilden är det nog meningen att jag ska finta för att göra en halvsnurr och därefter göra en spark. (som kommer från benet till vänster)

Nedre bilden är en typisk träningsgrej där vi placeras ut i salen, får se en sekvens och därefter göra likadant. Minns att den här var en av de supersvåra med en bakåtvolt från sittande. Kommer bli så glad när den sitter (om ett år. Eller tre)

Efter två dagar med totalt tio timmars träning mådde jag som en hängmörad kobebiff. Öm i fötterna, öm i kroppen men mjuk i hjärtat av att ta ut mig fysiskt och att umgås med fantastiska capoeristas från hela landet.
Fint så det förslår!


Det känns självklart att slänga in en bild från i somras i min fantastiska "Jag älskar capoeira-tröja." (Handen tillhör en av mina tränare, men har inte frågat om han vill figurera i bloggen...)

onsdag 26 oktober 2011

Det här med att ibland lyckas

Capoeira, capoeira...
"Du gör ju inget annat än att prata om din capoeira" fick jag höra häromdagen. Hmmm... Kanske det. Men det är ju så vansinnigt skoj. Även om det är det svåraste jag någonsin testat på. Även om jag blir helt galet frustrerad när jag inte klarar av vissa sekvenser eller när det bara kör ihop sig. Så händer det plötsligt. Ibland lossnar det och det går hur fint som helst. Som när jag på förra träningen lyckades med att göra en rörelse som jag kämpat med hur länge som helst. (Nu har jag ingen bild på det, ska försöka fixa en nästa träning!) Big, big smile! 

Det är kanske därför jag har fortsatt med capon- det utmanar mig så himla mycket precis hela tiden. Inget kommer gratis, det är blåmärken, ilska och enorm vilja varje gång. När det sedan fungerar förvandlas jag till en enda stor glädjesprittande skuttande Ruth. Då är det värt precis allt!!

Och snart ska jag väl lyckas med den här också.. Jag menar, hur svårt kan det egentligen vara? Fredrika gör ju den hur enkelt som helst!
Update
Hittade den här bilden från Nike Blast-konventet i vintras. Rörelsen som jag gör på bilden kan jag nu göra- fast med båda fötterna och benen i luften. Det ni!

tisdag 25 oktober 2011

Testing, testing

De testar om brandlarmet funkar i dag. Sedan klockan åtta imorse har larmet brunnit av ungefär var tionde minut. Ja. Vi fattar grejen; det tjuter som om all världens eld var lös. Men nu börjar jag vänja mig så smått. Det skär inte lika illa i öronen som de första timmarna. Det är mer som en påminnelse om att hämta mer kaffe, sträcka på armarna eller att trumma med fingrarna mot bordsskivan. Dessutom har jag inte somnat en enda gång över skrivbordet. Fast det så klart, det brukar jag inte göra. Men nu gör jag det definitivt inte. Man kanske skulle ha lite brandlarmstest varje dag, bara för att hålla Jon Blund på rejält avstånd.

God morgon, todos!

God morgon från bussen! Det är mörkt och disigt ute, men inifrån linje 899 till Uppsala är det varmt och skönt. Jag har precis druckit upp kaffet å bläddrar nu igenom DN. En helt okej start på morgonen. Det här med att pendla kan faktiskt vara ganska mysigt; man vaknar till liv och får tid att i lugn och ro läsa tidningen. Allt detta medan världen utanför väcks till en ny dag. Fint!

måndag 24 oktober 2011

Måndag kväll

Måndag kväll och jag sitter i soffan och jobbar på en text. Den måste vara klar i morgon vid åtta och det känns bättre att skriva klart allt redan i kväll i stället för att traska upp i ottan. Men det är ganska mysigt med ett glas pepsi max bredvid och lite skön musik i cd-spelaren.

I kväll kom förresten en mäklare hit. Jag har funderat ett tag på att sälja min lilla pärla till förmån för en lite större lägenhet. Tankarna har även snuddat vid att flytta till Uppsala. Ja. Jag vet. Jag har ju alltid varit _så_ emot att ens tänka tanken att sätta ner bopålarna i Uppis.... Men det är en superfin stad och jag har ärligt talat tröttnat på att pendla. Det tar tid och är som bekant inte speciellt billigt. Vi får väl se hur det blir. Jag har inte bestämt mig än utan ska fundera en sväng till.

I allafall.
Mäklaren var supertrevlig och gav mig ett överraskande bra bud. (Mer sånt åt folket) Vi pratade en stund och det hela slutade med att jag frågade ut honom hur det är att arbeta som mäklare. Haha. Antar att jag är arbetsskadad. 

fredag 21 oktober 2011

Tröttmössa del 2

Och där kom den stora tröttheten som en för trång mössa. Eftermiddagsdåsigheten ligger tät och det känns mest som om jag har gröt i huvudet. Jag kan inte tänka tre tankar i rad utan att de byter plats och missar hela sin innebörd. Och nu när jag måste vara tokkoncentrerad inför en artikel om hur svenskt bistånd kommer att se ut i framtiden.
Alltså.
Det innefattar protokoll med små bokstäver och svåra ord. Det betyder att jag måste prata med VD:ar och chefer och sådana som kan sakerna. Men min hjärna vill inte ta in det de säger och vill inte heller formulera vettiga frågor.
Typiskt.
Ok.
I med kaffe och ett varv runt huset. Nu kör vi!



Oh, en sån dag

Godmorgon världen!
Godmorgon vänner! Har ni sett sånt fantastiskt väder det är ute? Solen skiner, rimfrosten gnistrar bland löven och luften är hög och kall. Jag var tvungen att stanna till under cykelturen till jobbet och bara andas-andas-andas en stund. Det här är en sådan dag när lyckan slänger sig över mig och hjärtat blir alldeles varmt.

I kväll börjar capoeira workshop, vilket är ett snajdigare namn för träningshelg med gästande tränare från både här och där. Dessutom kommer massor av sköna capoeristas från alla möjliga delar av Sverige Visst låter det helt och hållet underbart?

torsdag 20 oktober 2011

Världens bästa mat



Jag och alla femåringar runt om i landet har förmodligen samma favoriträtt. Pannkakor. Tror knappast att det finns något bättre, speciellt när laggarna har en stänk vanilj i sig. Och någon torsdag då och då lyxar jag till det med just pannkisar. Dagens fick sällskap av säsongens sista jordgubbar och ett par nävar blåbär.
Fint som snus.
Eller snarare ännu bättre.
Pannkakor gör ju inte att man kräks, som efter sju färder efter varandra i Grönans Insane.  Eller om man prompt måste kaxa sig och fylla underläppen med snus.
Sånt utsätter inte pannkakor någon för.


Blod, handskar och hån


På något konstigt vänster gillar jag träningspass där man pucklar på någon annan. Jag vet inte riktigt var det kommer i från. Förmodligen någon rest från barndomen när föräldrarna tyckte att vi skulle vara snälla och vänliga mot varandra. Jag menar, sådant sätter sina spår.

Hon ser glad ut, men kvarten innan flåsade hon som en liten smurf.
Alltså. När Malin i våras undrade om vi kunde träna tillsammans, blev mitt svar "Vi måste boxas!" Passet som passar bäst går 19.30 på Södra station och leds av en skön norrländsk tjej. Slagsekvenser varvas med grodhopp, burpees och armhävningar.
Vi frustar, flämtar och går lös på varandra som om livet hängde på en skör tråd. Vi blänger och hånar. Precis som om vi vore ovänner på riktigt. Jag är nästan förvånad över att blodvite än inte har uppstått... Tur att ilskan försvinner lika snabbt som den kom. Tycker nästan att det borde vara onsdag varje kväll. Eller åtminstone varannan, för lite capoeira vill jag ju också hinna med.


Post-träning-klädd på väg hem.

onsdag 19 oktober 2011

Fläsket brinner

Det här med Tigerbalsam på söndervärkta muskler är säkert en bra idé. Tanken är förmodligen att det ska lindra och luckra upp det där som gör så rackans ont. Och det fungerar säkert utmärkt om:
A) det insmorda området inte är större än en tändsticksask
B) inte halva burken används

Fast det där kunde ju jag inte riktigt styra. Inte när det var jag som gnällde över träningsvärken som höll ryggen i skamgrepp. Nåväl. Vi är alla grinollar med jämna mellanrum och i går kväll var det visst min tur. Jag kanske bör skylla mig själv som glatt nickade åt förslaget att låta Tigerbalsam driva ut det onda. Men då hade jag inte riktigt räknat med att rejäla grabbnävar skulle gnussas in på axlar och rygg.

Först kändes inget.
Sedan kändes inget.
Därefter kom allt.
Det ömsom brann.
Det ömsom isade.

Efter en stund kom frossan och jag hackade tänder som om självaste influensan intagit mig. Det kändes som om jag hade rullat mig lite för länge i snön efter bastun och att dörren efteråt gått i baklås. Varken filtar eller tröja hjälpte. Jag hyperventilerade ena minuten för att inte andas alls den andra. Det höll i sig en och en halv timma. Sedan somnade jag i ren utmattning.
Ryggen brinner fortfarande. Men träningsvärken är puts väck. Se där, det kanske inte var så tokigt med Tigerbalsam ändå.

Det gick ju!


Bild från i somras när jag var i Portugal på träningsresa.
Den är mest med för att det vore nice med varmt just nu.
När jag snubblade in i träningslokalen i går kväll lämnade jag droppspår efter mig. Regnet öste ner och jag såg nog mest ut som en blöt katt. Men det stod träning på schemat och jag krängde om till gul tisha och vita byxor.
Visserligen var jag lika eländigt trött som för någon timma sedan. Men under de följande 90 minuterna hände något fantastiskt. Så fort värmen tagit fart ökade rörligheten. Det gick ju kalasbra att göra riktigt låga duckningar där kinden snuddar vid golvet för att ögonblicket efter göra en hjulning. Även om mina moves knappast kunde beskrivas som kvällens snyggaste, gjorde jag dem och det kändes himla bra. Endorfinerna kickade igång och den sega känslan försvann i samma takt som sekvenserna utfördes. Det var helt fantastiskt.

Och jag är så glad att jag ändå tog mig dit. För tänk om jag gett efter för träningsvärk och värkande huvud. Då hade jag aldrig fått uppleva det härliga i att drabbas av träningsglädje. Sånt som livar upp vilken regnig höstkväll som helst.

tisdag 18 oktober 2011

Tröttmössa

Det är snart dags veckans första capoeiraträning. Om sanningen ska fram har jag ont i hela kroppen och är eländigt trött. För lite sömn gör väl sitt, antar jag. Träningsvärken kommer så klart från kettlebellsen igår. Rätt förtjänat och allt sånt. Men just nu känns det illa tradigt att ens försöka vara vig och akrobatisk när jag mest känner mig som en infryst mammut.

Men jag tänker så här, om det gör alldeles för ont kan jag faktiskt sitta bredvid och observera vad de andra gör. Fast förhoppningsvis mjukas hela jag upp och värken mattas av, knoppen blir piggare och hela världen blir alldeles underbar där skrattande barn dansar runt på sommarängar och luften doftar som en jordgubbspaj i maj. (Ehum, nu ska vi kanske inte överdriva) (Men ni förstår vad jag menar)

Det där med att vinna


Ni vet att jag är tvilling. Ni vet även att de flesta tvillingar är uppfostrade i tävlandets goda anda. Jag och syster yster kämpade om det mesta från flest pennor i pennfodralet till vem som sprang snabbast och vem det egentligen var som lärde sig cykla först utan att hålla i styret. Därför är det väl inte vidare konstigt att jag är en himla vinnarskalle och väser till dem som råkar hamna i mitt lag : (Vare sig det handlar om innebandy, brännboll, paintball eller TP)
Second place is the first loser.
Så.
Med det i minne är det kanske inte underligt att minen ovan är... hur ska jag säga... aningen ansträngd. Jag har precis ägnat lunchen åt att spela squash. Det är tredje gången jag håller i ett racket (Tycker nog inte det halvhjärtade försöket för 12 år sedan räknas) och förlorade alla tre set.

En utomstående skulle förmodligen tycka att det vore svårt att krossa en motståndare som spelat regelbundet mer eller mindre i flera år. Denne utomstående skulle kanske även tycka att det inte går att smasha som ett proffs efter tre timmars bollande i kroppen. Den här personen skulle kanske till och med drista sig med och säga att det är okej att inte vinna.

Jag själv säger att det var väldigt bra att Jesus inte bestämde sig för att komma tillbaka under lunchen. I sådana fall hade det varit tveksamt om jag hade fått följa med. I alla fall om antal mindre lämpade ord kan avgöra himlafärden.
Just sayin´.

Trippelträningsglädje



Ni vet hur det kan kännas efter veckans första arbetsdag. Trött, allmänt seg och man vill helst krypa upp i soffan. Men om helgen har bestått i familjehäng (som är synonymt med frosseri, mamma slog mig tillslut på fingrarna för att jag skulle låta bli ostbågarna) vill i varje fall jag ge kroppen ett rejält träningspass.
Strax efter halv sex släntrade jag in på Sats Uppsala. I handen fanns en skrynklig lapp med uppmaningen:

Kettlebells.
Så många varv som möjligt under 20 minuter.
Swing- 15 st
Knäböj- 15 st
Snatch- 15 st
Högröd med mascara i halva ansiktet. Precis som Jack Sparrow!
Det må se enkelt ut. I´m telling you; det svider efter några minuter. Efter tio minuter leker knäna maracas. Axlarna bränner och handlederna värker från studsande kettlebells. (Jag antar att det är någon slags tekniktjafs som måste slipas till) De två sista minuterna tog aldrig slut... Och när de efter en hel evighet trots allt gjorde det, snuddade jag vid tanken att lägga mig i fosterställning.

Fast. Det fanns det ingen tid för. BodyCombaten skulle kicka igång om ett par minuter. Det är en av veckans roligaste träningar- även om det inte är fight på riktigt. Instruktören är så himla bra att man inte alls vill sluta när timmen är över. Och jag hade faktiskt energi kvar efter klassen (tack alla ostbågar) och hoppade upp på löpbandet. 23 minuter och fem kilometer senare var jag just så där trött som jag hade eftersträvat. Helt. Freakin. Underbart.

måndag 17 oktober 2011

Jisses


Det finns saker som är bra att komma ihåg. Som att ta upp matlådan ur frysen när man kommer på morgonen och inte vänta tills klockan slår tolv. För där - med en bit av inlandsisen i handen- inser man att det tar längre tid att för klumpen att tina än för plutonium att brytas ner. 
Det är då man micrar i tio minuter men ändå får iskristaller i kindtänderna. Och ingen, framför allt inte kollegorna, ser det som en uppoffring eftersom man har ockuperat micron så att kö har bildats.
Kö.
Jisses.
Kö.
På riktigt.

Det märks att de inte har blivit luttrade av SJ och deras singnalfel/tågkö/personalbrist/löv-på-spåren/snö-mellan-hjulen/vagnsfel/vulkanutbrott/jordens-undergång.
För vad är tio minuter mot att häcka 40 minuter mellan Knivsta och Märsta när boken är utläst och det saknas mobiltäckning?
Precis.
Kö.
Jisses.


Familjehäng

I torsdags anlände mor och far till Estockholmo och dagen efter kom storebror med flickvän inflygandes. Själv kikade jag in på kvällen efter avslutat dagsverke.
Det stod familjehäng på schemat.
Vi vandrade på stan, gnabbades med försäljarna på Hötorget, fikade, for runt och for omkring.  Vi fikade igen- så klart- det hör till när man röjer runt som värsta höststormen.

Under våra middagsdiskussioner fladdrade köksluckorna. Och alla försökte få sötnosen att skratta så att hon mest liknade en kluckande höna. Och som vanligt när vi ses måste vi kolla på några avsnitt ur Kvarteret Skatan. Underbar serie som alla vi i soffan får magkramper åt. (Allt medan mamma hyschade för att inte Easter skulle vakna)

Men varför kom todos de familia upp till hufudstaden? (Förutom att att hälsa på de mest bedårande döttrarna, vill säga) I söndags var det lillans barnvälsignelse. Andra döper barnen, vi valde en välsignelseceremoni för att barnet själv i framtiden ska bestämma om hon vill tro eller inte tro. Det blev en fin stund med bön och en pastor som hade vissa problem att hålla hjärtesnörpan i rätt läge. Hehe. Det krävs visst ett proffs för sånna saker.


Fikadags för både liten och stor. Hungrig så det bokstavligen skriker om det.

fredag 14 oktober 2011

Coolt med kallt


I dag är en sådan dag då jag helst vill loda runt i en OnePiece. Min jacka är (fortfarande) för kall och jag tyckte någonstans (oklart hur) att tunna strumpbyxor med kort kjol var strålande som dagens outfit. (använder man fortfarande det ordet?)
Kort och gott; jag fryser.

Tur som en tok att världens bästa syster yster glömde sin mössa hos mig för ett tag sedan. Det man hittar får man behålla (eller sälja på Blocket, hur man nu känner det). Därför har jag dragit ner den randiga tingesten över pannan, dragit den för långa luggen åt sidan och låtsas som om det är normalt att se ut som en trulig tonåring på jobbet.

Än så länge är det bara tre som undrat om jag är rädd för hackspettar. Jag flinar till svar. Rycker på axlarna och säger att jag har inlett vintersäsongen. För visst är det åtminstone lite coolt med mössa inomhus, även om man snarare är 29 och tre fjärdedelar än 14 och ett halvt?

torsdag 13 oktober 2011

Våga vägra vintern


Torsdagar är pannkaksdagar. Ty så säger lagen. Och jag är med jämna mellanrum (läs; när andan faller på) slav under traditionerna. Därför blev det pannkakslunch i dag. När den sista kaffeskvätten var uppdrucken sprang vi på en kille från Capoeiran. Förutom att vara asgrym på capo, är han den minst frusne varelse jag någonsin råkat på. På fötterna satt nämligen ett par havaianas.
Japp.
Detta i oktober medan det blåser vindar från Antarktis med fasansfulla fem grader i luften. Och han satt där och helt kaxigt påstod att de kommer sitta kvar tills den första snön kommer.
Hualigen.



När vi ändå talar om väder och vind.
Visst känns det stabilt att det är kallare i Uppsala än i Novosibirsk (som ligger här...)
Milde tid. Vi ÄR verkligen på väg mot jordens undergång. (Vilket andra helt enkelt kallar vinter) Hur ska jag kunna överleva hela vägen fram till maj?

En stillsam cirkus


”Leve kungen” vrålar någon från bakre sektionen.
Med 24 utsålda spelningar i höst är Lasse i sanningens namn en av landets okrönta rockregenter. Den sista spelningen sker på Cirkus och det ska sägas på en gång att lokalen knappast är Stockholms största. Det är definitivt inte Globen med 10 000 sittplatser och en arena som får Lady Gaga att gnugga händerna av förtjusning. Fast det är heller inte meningen när Lasse Winnerbäck gör sin eriksgata genom Sverige. Här har han skalat av allt som skalas kan. Inget storslaget komp, inga dånande gitarrer och inga svulstiga riff. Han omges av tre musiker som målar ljudbilden av främst cello, slagverk och piano. Och de låter precis som man kan förvänta sig; tightare än två storlekar för små strumpbyxor.
 

Sångerna är tokgenomarbetade och lika pedantiska som en organtransplantation. Låtarna ges i hösttappning, precis som om sommarens strävan om lättja och bekymmerslöshet för alltid släppt taget.
Han bjöd på nya låtar, gamla låtar och låtar jämngamla med Noas ark. ”Faller”, ”Hugger i sten” och ”Söndermarken” levererades med sådan stuns att publikhavet drog efter andan. Under ”Jag har väntat på ett regn” och ”Järnvägsspår” var tempot tvunget att gå upp- utan att för den skull tappa tankfullheten. 

Det badande ljuset över huvudpersonerna liknar mest en gammal teckning i vattenfärg, där färgerna har blivit dammiga, matta och alldeles ruggiga i kanterna.Strålkastarna bryter igenom så vitt att de verkar ha hämtat intensiteten från vinterns första snöfall. Det är enkelt och hjärtkrossande vackert. Inte minst när allsången tar vid och applådåskorna hotar att spräcka såväl trumhinnor som ljudvallen. 

Saligheten dröjer sig kvar långt efter att instrumenten lagts ner och jublet tystnar. För även om det är kyligt häri natt när Stockholm kysser mig på kinden, är hjärtat pulserande varmt.



onsdag 12 oktober 2011

När kungen är i stan jublar Ruth

Nu så.
Dags att släcka ner datorn, jämna till pappershögarna och bära upp dagens skörd av kaffekoppar till diskmaskinen. För nu är det dags att kicka liv i Blåa faran, hålla alla tummar jag har för att SJ för en gång skull ska hålla tiderna och bege mig mot Estockholmo. För i kväll, my darlins, i kväll spelar kung Lars Winnerbäck på Cirkus.
Och jag kommer att vara där. Tillsammans med Sofy, Melisen, Janie, Helena och Frida.

Tror den här kvällen kommer ligga bra till för att kvalificera sig till Årets-top-tio-kvällar.
Så klart. Ni får veta typ hur mycket som helst i morgon.

Tjejen som flexade


Bicepscurlen och militärpressarna gjordes med 25 kg; 3 set med 8 rep.

"Blir det ingen träning på kvällen, då får man träna under lunchen" lyder ett gammalt djungelordspråk. Och vem är jag att sätta mig emot hundratals år av vishet? Nä. Just det.
När klockan plingade 13.15 spänstade jag ner till vårt källargym. Ja. Jag håller med om att det låter hur sunkigt som helst. Men det är superfräscht med mängder av fria vikter, flera bänkar (som man inte behöver slåss om) olympiastång, hantlar i alla dess vikter och bollar till fördömelse. Ja, det och lite till som kan tänkas göra en Ruth lycklig.

I dag är dagen då jag är stark (Och har eyeliner överallt, precis som Jack Sparrow)


Efter tio minuters uppvärmning på crosstrainern var jag redo för:
-Bänkpress
-Sned hantelpress
-Militärpress
-Bicepscurl
-Tricepspress
-Crunches
-Benlyft

Efter första setet bänkpress insåg jag att det här är dagen då jag känner mig stark. Jag köttade på med vikt och nådde (mina) imponerande 45 kg. Jag har inte gjort pressar på år och dag och är förvånad över hur bra det gick! Resten av övningarna gick som smort och efter dryga 40 minuter var jag klar. Skakig och totalt alldeles otroligt slutkörd i armar och bröst. Men framförallt var jag väldigt, väldigt glad.

På allvar.
Om träningsendorfiner inte hade missbrukats redan när Mose gick i shorts, hade de förmodligen blivit förbjudna. Det är en sån freakin fantastisk känsla när de små gynnarna bubblar runt hela systemet. Man vill ju bara ha mer och mer och ännu mer! Och ännu härligare var det med en riktigt god lunch. Nu kan den här dagen bara gå mot total succé.


Har man flexat på ena hållet måste man flexa på det andra också...

Pssst

Ni har väl sett att jag lagt till en ny flik som heter "Om capoeira". Där kan ni läsa om dess historia och varför man allsindar sjunger, spelar, dansar, står på händer samtidigt som man levererar en spark. Mucho spännande, om jag får säga det själv. :)

Årets första krispiga dag

 Får eventuellt byta ut conversen mot varmare skodon framöver.

Jag har väl mer eller mindre accepterat att det bara kommer att bli mörkare och kallare. Det är väl det som är tjusningen med årstider. Antar jag i alla fall. Vad jag i alla fall vet, är att det är dags att köpa ny jacka. På mindre än två veckor har jag dragit sönder dragkedjan på inte färre än två två jackor. Inte bra, inte någonstans. Men framförallt är det kallt. Prio ett under helgen blir således att hitta en fin, bra och på alla sätt um casaco incrivel (om man föredrar att säga "en fantastisk jacka" på portugisiska)

På tal om kallt (När vi ändå dristar om ämnet) I Uppsala väntade årets första minusgrader och årets första krispiga gräs. Men till och med jag måste erkänna att det faktiskt- trots allt- är väldigt vackert med höst. Löven brinner upp i de sista solstrålarna samtidigt som fåglarna flyger söderöver och tar med sig sommaren för att lämna oss kvar med hösten.
Något att vila ögonen på när de inte stirrar in i datorn.

tisdag 11 oktober 2011

Andfådd, sa Bull.

I vanlig tisdagsordning var det naturligtvis capoeira ikväll. För att jag ska missa en träning krävs händelser värdiga en TT-flash.
Så.
Därför dök jag upp med andan i halsen tre minuter innan uppställning, bytte om i Stålmannenfart och snodde upp (det nästan för långa) håret i nåt som mest påminner om en knut.

Efter uppvärmning, stretch (ajjj) och diverse roliga styrkeövningar började träningen på rejält allvar. Några hjulningar fram och tillbaka med olika hastighet i allt från kvarhjulsstora till små hasselnötter. Och sen började det riktigt, riktigt roliga- sparkarna.


Noll doser kvar av astmamedicinen är inget att rekommendera innan träning...

Jag är i grund och botten en vän och mild person. Men när det kommer till sparkar finns det inga hämningar. Jag vill få till hårda, precisa och snabba kickar. Ungefär som om någon ställt sig före mig i kaffekön på morgonen och är jobbigt långsam med att trycka på knapparna.
Då hajjar ni.
Inte för att jag är speciellt bra på att få dem så som jag vill... Men då finns det ju saker att utveckla. Haha.

Hjulningar inleder alltid rodan.

En och en halv timma senare var jag tokstinn på adrenalin. Drog på mjukisarna (Ouch, syster yster skulle väst skämmes) och trampade i väg mot stationen. Dryga tre kilometer kvar till la stazione hade jag sju minuter på mig... Galet. cyklade som en smärre tour-de-france och hann med tåget i sista sekunden. Andfådd, sa Bull.

Och när jag kom hem möttes jag av en halvöppen frys och började skopa is... Nån som vill leka snöbollskrig? Jag har material till flera stycken!


Se upp i backen, tusen hål i nacken!

Hejsan hallåååå!

Vänner.
Det var ett tag sedan.
Typ.
Men om man tänker efter - för lite över 2000 år sedan sa Jesus att han snart skulle komma tillbaka. Har han gjort det kanske? (Precis) Låt oss helt enkelt konstatera att tid är relativt.


Nog om tjat om frånvaro och låt oss koncentrera oss på närvaro. För visst har jag levt om sedan vi hördes sist. Och nog är det så att jag har saknat det här med att blogga och det här med att få era synpunkter på både det ena och det andra. Men låtom mig uppdateren eder. (som man uttryckte sig för ett drygt sekel sedan)


Träningen har gått bra. Eller... Jo, vi säger det. Träningen har gått bra. Jag fortsätter på capoeiran och känner mig fortfarande som värsta nybörjaren. I somras hade vi roda* i Uppsala varje tisdag och torsdag. Jag lärde mig massor och det var hur skoj som helst. Det blev styrketräning men de få löppass som blev av slutade i tårar. Mitt himla knä gör fortfarande löjligt ont och jag funderar på att transplantera dit ett nytt, helt och oanvänt.

Jag redde mig bäst själv med oändligt många skruvningar och lagningar på blåa faran (aka den blåa skrutt jag far runt med i Uppsala) och gosade med liten Easter (vars pyttenytte-ansikte är blurrat) Hängde med familjen tre dagar och partajade runt i Portugal på träningsläger en vecka.


Och nu är det höst igen. Kallt, eländigt och allt sånt. Men vad gör det när det finns varma gym, varma hjärtan och fina vänner.


Se så.
Vad väntar ni på.
Ska ni inte säga hej-vi-har-saknat-dig?