Snart gosdags

I kväll ska jag i väg och träffa lilla tjejen. Jag är fortfarande förundrad över hur mycket jag älskar henne. Jag menar, jag som inte ens tycker om barn! Men sedan den där julikvällen förra året, när jag fick veta att jag skulle bli moster, har hon seglat upp till en klar förstaplacering. Hon kommer alltid vara mosters älskling och jag längtar efter att få vara en del av hennes liv. Förhoppningsvis tycker även hennes föräldrar att det är okej att moster drar med Easter på roliga äventyr! Capoeira, springa fort, klättra i träd och göra roliga, hemliga tecken med händerna. Ja, sådana roliga saker som man behöver en moster till!

Fartdåren och lyckan

Kan tänka mig det här betydligt oftare!

Jag gillar mitt jobb. Men ibland kommer stunder då jag älskar det. Som i går kväll när jag efter en - faktiskt- hemsk dag på redaktionen träffade härliga mc-fantaster. Efter en stunds väntan på Gullmarsplan (Där en tandlös man med stort leende berättade att han väntar på dem varje onsdag bara för att han gillar dundrande motorer) dök de upp. Tillslut fanns nio hojjar på plats och under tiden jag tog på skinnstället bestämde de andra var turen skulle gå. Värmdö. Skoj, tänkte jag och funderade på om vi kanske skulle passera Sofys och prinsens hus.

Coolaste tjejen i stan! :)

Kvällen var ljum där försommargrönskan spirade och solen glittrade i vattnet. Vinden ven och hjälmen, som var lite för stor, halkade ner över pannan. Jag lutade mig mot snubben som jag fick lift med. Motorcykeln dundrar och en ilande känsla av ren och skär lycka infann sig i magtrakten. Minuterna gick och blev till en hel timma. Farten saktades ner och vi stannade vid Langö brygga. Solen hängde i trädtopparna och gjorde alla skuggor mjuka som sockervadd.

Uppställda hojar vid Langö brygga.

Tillbakavägen gick lite fortare, förmodligen skulle farbror Blå inte riktigt gillat läget. Men jag älskade känslan när hastighetsmätaren pekade på 160. Det här var så roligt. Fantastiskt. Nu vill jag verkligen ha mc-kort själv!

Pst. Klicka på bilderna för att göra dem större!

Andas in. Andas ut. Upprepa

Jag andas så där snabbt. Precis som man gör när det avslöjas att de ursprungliga sex sidorna (som man ansvarade för) har svällt ut till elva. Och när man inser att det ska vara klart till 17.00 i eftermiddag. Andningen blir nästan hyperventilerade när det sedan länge är bestämt att man måste gå en timma tidigare för att kunna göra ett reportage om ett mc-gäng.

Så ser min onsdag ut.
Fast en sån tur att jag varken har feber, förkylning eller allergi i dag. Då hade jag aldrig vetat vart det hade slutat.
Andas in. Andas ut. Upprepa

Klart man ställer upp

Stora bloggare skriver med ojämna mellanrum att de har varit i väg på photoshoot. I kväll var det min tur. Fast inte för mig själv. Flis håller just nu på med sin websida och för att den ska bli så bra som möjligt krävs snyggishbilder. Därför frågade hon mig och några coola grabbar om vi ville leka fotomodeller för en kväll.
Såklart.


Vi värmde upp med några salsasteg i väntan på fotografen. Till sist dök han upp och roddade en stund med blixtar och sånt som man visst behöver för bra bilder. Därefter började allvaret med att le stort men inte överdrivet. Hålla armar och ben på rätt ställe och övertyga hela världen om att Zumba är det roligaste som finns. Vi fotades mitt i rörelser, posade och försökte se så... så....bra ut som möjligt. Det var inte enkelt och absolut inte lätt att synka med de tre andra proffsen. Å andra sidan var det en fantastiskt rolig upplevelse och jag ser fram emot att få se det färdiga resultatet!

Ärlighet varar längst

Den här bekännelsen låg på mitt skrivbord när jag kom till jobbet i morse. Haha, visst är det härligt med ärlighet! :) (Det var två tuggummin kvar i paketet. Räcker för en hel förmiddag!)

På tal om gröna dörrar.
Det blev ingen träning igår. Visserligen snuddade jag vid tanken och trodde nog att det mest handlade om trötthet. En sådan som faktiskt lindras efter fysisk aktivitet. Men när febern steg bestämde jag mig för att åka hem. Jag gjorde en kanna te, drog ner täcket i soffan och satte på A good year. Mycket välgörande!

Efter tio timmars sömn känner jag mig som bättre begagnad: Lite sliten men alldeles duglig för användning. Som till exempel en dags arbete på redaktionen.
Ha en fab dag, my darlins!

Trillar piller innan jag trillar omkull

Gapa och svälj.

Jag tror innerst inne att jag åkt på en eländig förkylning. Men för att kunna träna som planerat ikväll övertalar jag kroppen att det i stället handlar om vanlig hederlig allergi. Därför petar jag i mig en hemmagjort cocktail av en dygnsdos Ipren och allergitabletter. Jag misstänker starkt att den senare bidrog till dåsigheten jag nu svamlar runt i. Därför fick Paulúns energipiller göra resten sällskap. Om jag blivit piggare? Nja... Fast nu hotar inte huvudet att drasa ner i tangentbordet och skriva flera sidor med obegripliga bokstäver.
Och det måste vara ett framsteg, inte sant?

Ett streg i taget så ska det gå

Hårt kämpande capoeirista.

Så här ligger det till.
Jag är usel på att stå på händer. Till och med mot en vägg. Jag sprätter med benen och det blir varken hugget eller malet. Så håller det på tills någon vänlig själ kommer fram, föser benen och håller i dem. Det är den bistra sanningen. Men jag har planer med capoeiran. Inte så att jag strävar efter att bli bäst i världen, inte ens att bli bäst i gruppen.Men jag tänker banne mig bli så bra som jag kan bli. Och då måste jag kunna stå på händer, det är liksom ett av grundmomenten.

Den vanliga träningen räcker uppenbarligen inte för att få mig upp och ner. Så. Jag har bestämt mig: Varje kväll när jag kommer hem ska jag stå på händer. Jag tänker inte ge mig förrän det går. Jag älskar min lägenhet men den är knappast stor och det finns inget utrymme att ha fötterna upp och huvudet ner. Men trapphuset är stort och där får träningen ske.

I kväll ställde jag cykelhjälmen på golvet, lutade väskan mot väggen och cirklade med armarna. Placerade händerna ett par decimeter från väggen, drog ett par andetag och kickade. På det tredje försöket kom jag upp. Fantastiskt! Medan jag räknade sekunderna kom en granne förbi. Hon hejdade stegen och utbrast "Men.. står du på händer?" Jag kom ner, flinade så där som man gör när man blir påkommen och förklarade varför jag gjorde som jag gjorde. Hon skrattade och önskade mig lycka till. Fint!

Nu så. Nu ska det här gå. Och en hel bunt med andra capoeira-saker. Men vi tar ett moment i taget. Ett steg i taget så ska det gå.

Alla goda ting är tre

Det känns inte som om jag gör speciellt många knop idag. Det kan förmodligen förklaras med gårkvällens trippelpass på gymmet. Jajamensan. Tre pass. Och som bekant är ju alla goda ting tre. Som de tre små grisarna och... och... Äh. Kommer inte på något mer men ni förstår vart jag vill komma. :)

Från början stod zumba på agedan. Men när jag kom till Sats tidigare än beräknat var det bortkastad tid att bara gå runt och slå dank. En styrkepass för rygg/axlar hamnade på check-listan. Jag skuttade in på zumban och kände mig aningen ringrostig. Har inte dansat på ett par månader och höfterna kändes lika rullbara som som ärtor i potatismos. Det gick väl sådär. Typ. Det krävs med andra ord underhållning för att inte göra bort sig totalt.

Skorna på skrivbordet.

Efter de sista smäktande latinorytmerna ebbat ut passade jag på att stå på händer en stund (Det här med övning, som sagt). Men det återstod fortfarande 40 minuter tills mitt tåg skulle avgå. Visst skulle jag hinna med en springtur på löpbandet. Efter en kvart såg jag hur en av mina favoritinstruktörer slank in en sal. Jag hoppade efter och frågade vilken klass hon skulle ha. Body balance. Klart som sjutton att jag ville haka med på den också!

Puh. Tre pass på en kväll.
Jag sov gott på tåget hem. Och i dag är jag skönt trött i kroppen. Fast det så klart. Det ska bli lika roligt att träna ikväll igen.

Makalöst bra

I de allra flesta lägen är det bättre att förekomma än att förekommas. Som när jag ringde 3 och tyckte jag var värd en ny och bättre deal. Snubben jag pratade med föreslog en iphone med fria samtal till alla operatörer, fri surf och sms för 39 öre styck. Plus lite mer smått och gott.
Jag är överraskad.
Inte över dealen (som är bra) utan över telefonen som är den bästa leksak jag någonsin haft.

Ok då. Det finns en liten chans att jag överdriver lite. (Dockhuset jag och syster yster fick i julklapp som sjuåringar slår allt.) Men faktum kvarstår att iphone ÄR makalöst bra. Jag har koll på (nästan) allt precis jämt. Mejl, twitter, facebook, bloggar och tidningar. Roliga trängsappar, töntiga spel och Mulberrys senaste väskkollektion.
Det värsta är väl att jag inte kommer ha speciellt tråkigt framöver. Fast det kan jag leva med.

Åh, så coolt

Hur kan det allaredan vara tisdag? Och hur kommer det sig att dagarna rusar på snabbare än Hubbles teleskop (Här höll jag på att skriva stetoskop, som alla vet är något _helt_ annat) runt jorden. Jag såg faktiskt den där stjärnspanaren på Naturhistoriska för någon vecka sedan. Nej, inte i tredje gradens kontakt. Den är förmodligen är alldeles för stor för att ställas ut där. Däremot visade Cosmonova filmen om teleskopet. Himla fascinerande, måste jag erkänna.

Fängslande var även utställningen om dinosaurier. Som liten drömde jag att få åka till det där museet (som jag nu inte minns namnet på ) i New York med en gigantisk T-Rex i entrén. Jag längtade efter att få känna den kittlande känslan i magen att stå bredvid en urtida varelse.

Nåt flygande åbäke för nåra miljoner år sedan. Nu till allmänt beskådande.

Nu var kanske inte känslan var exakt densamma på Naturhistoriska. Jag dristar mig till att påstå att inget är någonsin så överväldigande som när man var barn. Bara för att ge några exempel; Ölands djurpark, julafton, valborgsmässoeld samt att få vara uppe sent på kvällen.

I alla fall.
Ni förstår min poäng.
Vi var alltså bredvid T-Rex på Naturhistoriska i Stockholm. Visserligen ville jag mer än gärna ta ett hopp över (det löjligt låga) staketet och smygpeta på benen. Men när man är 25 + gör man inte sådant. I stället stod jag snällt bredvid och spanade uppåt. En klunga ungar fick stå för de magnifika utropen.

Stor. Skräckinjagande. Och så cool att jag smäller av.

Riktigt lika imponerad blev jag väl inte av mammuten eller av blåvalskeletten. Missförstå mig rätt, jag är en sucker för benbitar och sånt i samma kategori. (Ja, alltså inte från några diaboliska riter. Bara benbitar i konceptet gammal-som-gatan-och-kommer-från-minst-trias-allra-helst- jura) Men det är något speciellt med dinosaurier.
Speciellt de riktigt, riktigt stora.
De med rejält vassa tänder.

Inte lika cool mammut...

Vadan detta?

Nä. Vad är det här, snö! Det är faktiskt inte okej. Hörru, sköna maj. Vi har betydligt större förväntningar på dig än så här. Och nej. Jag tänker inte fota snön. Ju mindre uppmärksamhet det här usla vintervädret får, desto bättre. Jag menar, varför uppmuntra Kung Bores återkomst.