Söndag förmiddag

Regnet strilar utanför fönstret, det är söndag och jag är på jobbet. Jag har just intervjuat tre unga killar som släppt sin första skiva. (precis som jag anade stod sångaren för det mesta snacket)) Bilderna tog vi utomhus medan vinden- den som kom från norr- rufsade om frisyrerna och de såg just så eländes-melankoliska som deras låtar. (Å andra sidan lyser en positiv touch igenom som glittrar likt dagg en solig sommarmorgon.

Med skogen i ryggen och molnen i blick.

Grabbarna var mycket trevliga och inte mediatränade för fem öre. Det gillar jag som journalist. Det betyder att de berättar allt som poppar fram. Och det i sin tur blir till ett ärligt samtal där de både våga blotta sina känslor och hur tankarna gick när låten om att sitta i en liten båt på ett stort stormigt hav kom till.

Regn = lockigt hår med massor av volym.

Istiden på ingång

Känner mig nästan som en tomtenisse....

Jag tänker reklamera den här morgonen till ARN. Det är faktiskt inte okej med 13 grader, inte någonstans - absolut inte i juli. Och jag fryser för första gången på över en månad, en mycket obehaglig känsla.

På redaktionen finns en tröja som jag fick på ett härbärge där jag gjorde en intervju i höstas. (vissa lämnar in kläder, andra hämtar ut…) Det är en hemskt ful grå skapelse, men fyller sitt syfte många gånger om: att hålla mig varm.

So bring the istid on!

Mr J jobbar på en plats som han själv anser är en av rikets viktigaste. Där har jag väl inte så hemskt mycket att vända emot. Men det absolut bästa med hans jobb är att nära och kära får göra sällskap i gymmet!

Tricepsdrag i bästa färgkombinationen. (shorts- Nike. Linne-.Casall)

Sagt och gjort.
häromdagen hade vi inget bättre för oss än att inleda dagen just där. Vi sprang ikapp på uppvärmningen och hjälptes åt vid bänkpressen och manade på varandra att ta i ännu hårdare. Adrenalinet pumpade, svetten rann och muskler krampade. Lovely!
Alldeles för fort var programmet klart och vi fick bråttom i väg. Brunchen skulle inte ha öppet i all evighet...


Den i fråga hölls på Café string, en superhäftigt ställe på söder. Inredningen är från 50-talet och det känns som om man kliver rakt in i en annan sorts värld. På tallriken hamnade smörgåsar med kalkon, keso och grönsaker. Fil med färska blåbär och jordgubbar. Kaffe i mängder. Juice i något mindre mängder. Resultatet blev en aningen rundare mage. Och en mycket gladare ruth.

Missat tåg

Skära för sten -Abraham Verghese. Hanteringen av odöda -John Ajvide Lindqvist och En förtjusande man - Marian Keyes,

Det här med att hinna med tåg ett par gånger om dagen kan vara svårt. Speciellt som fröken här är en ständig tidsoptimist och precis som sin farfar alltid tänker "det är gott om tid".

(För många, många år sedan for farmor in i ladugården där farfar mjölkade korna. "det brinner i brygghuset" ropade hon och gestikulerade mot väster. "Det är gott om tid innan det tar sig rejält" tyckte farfar och mjölkade klart.)

Och ibland önskar jag mig 30 sekunder extra. Som i går när tågdörrarna slog igen mitt framför näsan på mig och jag blev stående kvar på perrongen. Smått håglös drog jag mina ballerinaförsedda fötter mot stationen och mot Pocketshop. Dyrt som snus men de har mycket bra att bläddra i. Jag vandrade runt, vägde böcker i handen, vände några blad och bestämde mig till slut för tre stycken. Blandad smak, menade tjejen i kassan och jag nickade glatt.
Här ska här läsas!

Rehab och stripp

varmt och ensam på gymmet- då strippar man till sport-bh!

Vi har ett litet gym nere i källaren som anställda i kontorskomplexet får använda. Jag går sällan dit. Inte när Sats finns inne i stan med betydligt större utbud på maskiner och vikter. Men i dag kändes det som en god idé att traska fem trappor ner. Eftersom jag var helt allena kunde jag helt fritt välja musik. Dessvärre fanns inte mycket mer än E-type... Haha, tur att det går att gymma till det med!

Rulla bollen och hela baksidan jobbar rejält.

I tankarna fanns rehabträning- och rehab fick det bli. Djupa knäböj med relativt lätt vikt, gummibandsgång och bollrullning med mera. Jag anstränger mig för att INTE tycka att det är dödstråkigt. Jag menar, det här är ju det som ska göra mig bra- då MÅSTE det ju vara det roligaste som finns!
40 svettiga minutrar senare var jag klar och kände mig nöjd och glad. Både över att ha tränat, blivit fylld av träningsadrenalin och för att jag med ny kraft tog mig an arbetsuppgifterna.
That we like.

Vardag igen

Första arbetsdagen efter semestern (part 1 of 2) är här och det känns på det stora hela riktigt bra- trots en rejäl dos söndagsångest i går kväll.
Men det gäller att: A) ta tjuren vid hornen och B) lägga ribban högt: Jag klev in på redaktionen imorse och började med "har ni saknat mig", hämtade en kopp kaffe och började sortera mejlskörden som rasat in under min frånvaro. (naturligtvis glömde jag aktivera "jag är på semester" och fann 92 olästa mejl) Efter att ha klurat på lösenord till diverse bildbanker, konton och olika prenumerationstjänster flyter det på. Börjar snart tro att jag aldrig varit på semester ;)

Bye bye Öland. Vi ses till hösten och skördefesten.

Jag leder i varje fall tävlingen "brunast på redaktionen". Visserligen är det bara jag som känner till den.... Men i alla fall. Är rackans stolt, även om jag vet att man inte ska sola sig sönder och samman. Bara det att jag tycker det är så vansinnigt snyggt att vara så där riktigt, riktigt brun. Sommarfin helt enkelt!

Fynd i jordgubbslandet hos mamma och pappa.

Nope.
Nu ska jag leta reda på en styck blå pilatesboll, ett par vita hörlurar och ett par svarta flip flops. Verkar som om allt fått fötter under min frånvaro!

Att leva livet mitt i steget

Jag är så frustrerad, arg och samtidigt ledsen. Kroppen samarbetar inte för fem öre. Jag tokhostar och en nackspärr (som jag fick på Utö för två veckor sedan) har vandrat ner i skulderbladet och blivit till en finfin muskelinflammation. Dessutom bråkar dum-knäet igen.

För någon dag sedan snörade jag på mig skorna och gav mig ut på en runda. Efter 25 minuter satte smärtan in så våldsamt att jag bara ville sätta mig på vägkanten och gråta. Det värsta är att jag inte förstår varför det händer just nu. Det har gått så bra innan och jag utökade långsamt mina rundor. Först ett par kilometer som blev tre, fyra, fem och mot milen. Det kändes så fantastiskt - även om konditionen kanske inte var tipptopp. Rehanövningarna gick bra och de svaga partierna blev starkare.

Ändå gör det ont.

För den som aldrig varit med om den otroliga känslan med att springa, kan det vara svårt att veta hur det är att inte kunna. "Börja cykla eller simma i stället om du är ute efter konditionen" menar många.
Men det här så mycket mer än löpning! Det handlar om att känna vinden i håret, känna pulsen, höra skorna mot asfalten och att veta om att kroppen älskar varenda sekund. Att låta tankarna sväva fritt, att släppa fram de goda känslorna och springa i från de dåliga.
Att leva livet mitt i steget.

Och nu vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till. Leta upp en ny sjukgymnast, fortsätta traggla med samma övningar som jag fick i våras eller att helt enkelt lägga dojjorna på hyllan. Jag har ingen aning. Det enda jag vet är att jag saknar löpningen så otroligt mycket.

Isvaken nästa

Jag är en badkruka av stora mått. Faktum är att jag borde vara sekreterare i badkrukornas riksförbund. Och det hela är så enkelt att jag avskyr att frysa. Inte trippar jag omkring i alldeles för lite kläder när det är för få plusgrader ute, således doppar jag mig inte när det är under 25 grader i yttemperatur.

Ciccis och syster yster i badartagen.

Men när det är värmebölja (hallelujah) hör det till att man åker till stranden. Det gjorde naturligtvis vi med. Syster yster med tillhörande make kom i går och kompisen Ciccis anlände redan i måndags (medan Mr J åkte till Almedalen i tisdags) Vi klev ut på bryggan, vidare på flytpontonerna och badstegen. Modern kastade sig i vattnet, utan vare sig respekt för liv eller lem. Ciccis var inte sen att följa exemplet medan syster yster tog ett par ytterst tveksamma steg ner. "Hörrni, det är vansinnigt kallt" menade hon men tyckte förmodligen att det var en bra idé att skutta i med ett plask.

Strandremsa med oanade mängder sten och sand.

Så var det min tur. En fot i. En till. Ha, där tog det stopp. Det var ju hur svinkallt som helst! Tårna protesterade vilt och resten av kroppen ville absolut inte bli blöta. Vad har man att välja mellan? Att gå upp så klart.... Skönt att även syster ysters make ansåg det samma. (Dessutom hade jag blivit avsvalkad av den kyliga vinden på stranden)

Efter att sjöbjörnarna tagit sig upp ur isvaken tog vi en promenix längs strandkanten. Stretade med tårna i sanden. Skvätte vattten och andades djupa klunkar av luften. Den där som bara finns vid havet (nåja) och som på något sätt ger frid i själen.

Oh, silly us

Ey yo!

Glider runt i Alby...

Jag tyckter faktiskt att det här är grymmans roligt.
Bara ett par kilometer från mamma och pappa ligger Alby. Ett bynamn som jag alltid förknippat med bondgårdar, åkrar och Stora Alvaret. Så flyttade jag till Elstockholmo för en cirkus sju år sedan (milde tid!) och blev viss om att det finns ett Alby även där. Men i huvudstaden är platsen lite.... stökigare.
Just därför var jag tvungen att posa vid skylten och leka så där cool som man bara kan göra med (för) stora solisar på näsan.
Visst är det skoj!

Bästa träningen på länge

Jag blir knäpp utan träning. Och nu har det gått fasansfull lång tid utan att jag ens besökt ett gym. Och här på södra Öland finns inte så hemskans många Sats att välja mellan. Men då fungerar friskvårdscentret Albylen nästan lika bra, från början en gammal skola där nu olika idrottsaktiviteter sker. Det lilla gymmet finns i en gammal skolsal och har i stort sett allt man kan önska sig.

Redan innan frukost spratt det i benen. Jag längtade mig tokig efter att få pressa, kämpa och att inte orka en enda mer repetition. Så fort förmiddagskaffet var urdrucket kastade jag mig upp på pappas cykel och trampade iväg två km (i bitande motvind)(eftersom det alltid blåser på ön) Bytte om snabbt och eftersom jag var ensam i gymmet kunde jag välja och vraka mellan radiokanalerna. (that we like!)

Funkar bra att träna med Alvaret som utsikt genom fönstret!

Raskt valde jag ett helkroppsprogram, en gammal favorit från början av min gymkarriär. Jag började med djupa knäböj, marklyft, utfallsgång and so on. Efter en kvart var det så varmt att jag strippade linnet och fortsatte i tränings-bh i stället. Jag körde dock inte 100 procent på alla vikter. Anade tränignsvärk ändå, men lassade på tillräckligt i alla fall. Det räckte åtminstone till för att benen skulle skaka, händerna darra och omöjliggöra skrivandet i träningsdagboken. Två timmar senare hade jag kört igenom varenda muskel i kroppen.

Jag är inte så mycket för dova färger där man smälter ihop med golvet...

Vet ni vad?
Det var helt freakin underbart! Som jag har längtat och som jag har saknat. Adrenalinet pumpade så det nästan skvätte ur öronen. Belöningssystemet plingade i topp och jag blev med strålande glad. Energin boostade och livet blev ens flera nyanser ljusare. Fantastiskt.

På stilla vatten

För det första är jag mycket besviken. Bonden- som tidigare år alltid haft små kalvar i ladugården- har släppt ut dem på grönbete. En hel månad tidigare än han brukar! Det innebär med andra ord att jag inte haft en chans att klia dem på mulen. Förgrymmat.

Sjöaster vid strandkanten. Omgiven av strandtång och kalksten.

Men annars är det bra!
Jag njuter för fulla muggar av strålande sommarsol. Dagarna rusar väl inte riktigt förbi, men timmarna raskar på. Och ett par äventyr har det blivit. Som i går kväll när jag och pappa satte näten. Vi rodde ut några hundra meter, försökte luska ut var fiskarna kunde tänka befinna sig under natten och lade i åtta nät. I morse väckte han mig vid 03.45 och dimman var pappersvit och tjock. Vattnet låg stilla och det enda som hördes var sjöfåglarnas gälla skrik. Årorna klyvde vattenytan med tysta plums och efter ett tag klonkade den orangea bojen i skrovet. Nät efter nät drogs i båten. Dessvärre utan så värst mycket fisk.... Sju flundror landade vi på totalt.

Vid förra fisketuren trasslade en lax på 5 kg in sig i nätet. Wiiiii!

(Alltså. Fisket i Östersjön är utrotningshotat. För 20 år sedan innebar en fiskefärd ett hundratal flundror, runt 20 torskar och åtminstone 2 laxar.)

Medan pappa börjdade jobbet med att rensa näten och fiskarna cyklade jag hem. Prick två timmar efter vi satt oss i bilen, låg jag i sängen igen. Och sov fantastiskt gott tills pappa klev innanför dörren runt halv elva.

Meet the parents

Jag är på väg hem till Öland. Till mamma och pappa. Till solen och vinden. Till stora Alvaret, kalvarna och stillheten.

Som jag har längtat.
Visserligen älskar jag Stockholm och allt som finns där. Inte minst mina fantastiska vänner, underbare Mr J, mysiga lägenheten och gymmet. Men på Öland kommer andra sidor fram. De som sågar med motorsåg, plockar hallon i trädgården, kliar kalvar bakom öronen eller som strosar längs stradkanten i flera timmar utan att egentligen ha något mål.

Nyfikna små kalvar med lena små öron.

Nu är jag med andra ord på väg mot Öland. Om någon timma är jag på plats i Kalmar där mamma står på perrongen för att ta emot. Tror det kan bli riktigt bra, det här.

Pappas gröna täppa med det mesta man kan önska sig. Förutom jordnötter.