På väg till Örebro. Tåget från Stockholm tuffar på och det är min första semesterdag. Ledig i två veckor och jag är helt salig, ledig. Gudars skymning vad skönt!

Det här med hjärter kung...

Sommar och sol

När det är sommar och sol ska man vara ledig. Så det så. Tur som en tok att både jag och Mr J hade dagen fri igår när solen slösade strålarna som bäst. Med siktet inställt på skärgården packades ryggsäcken, cykeldäcken pumpades och kedjan smordes- här skulle det friluftslivas! Redan i gryningen (nåja... 10.00) hoppade vi på pendeln till Västerhaninge för att ta oss dryga milen till Årsta havsbad och båten mot Utö.

Trots kartan blev det en felcykling... Inte kan det vara vårt fel när det står "cykla sydväst, sväng efter 312.2 meter nordost" Galet. Vem (förrutom scouter och orienterare) har med sig kompass? Det blev med andra ord gott om tid för en glass och småstrosande längs kajen i drygt innan nästa båt tuffade in.

Soliga passager i lummig grönska. That´s Utö!

Efter en timmas gungande genom ö-världen nåddes destinationen. Vi valde första bästa grusväg och trampade i väg. Plötsligt dök det skylten "Livsfara, militärt träningsområde" upp. Oj, det lät inte alls speciellt trevligt. En handbromsvändning och vi cyklade tillbaka någon kilomter för att hitta finaste klipporna. Som gjorda för picknick och solning! Helt underbart fantastiskt!

För att faktiskt utnyttja att vi var på en av de finaste öarna i skärgården tog vi ytterligare en rundtur. Skog, ängar, grusvägar och doftande blommor. Håret trivdes alldeles utmärkt med att flaxa fritt- utan tight sittande hjälm. Däcken rasslade mot gruset och jag hejdade i sista sekunden att tjuta av glädje när jag racade nedför en slänt full av stenar och rötter. "It´s off-road " svarade jag när Mr J ropade "Ta det försiktigt!"

Soliga klippor och saltstänkta vindar. Oh, ljuvligt!

Med precis lagom röda axlar nådde vi Stockholm lagom till Aktuellt. Hjälmen åkte på igen och lungorna fick sin dos av avgaser på nytt. Jag älskar att bo i stan, men precis lika härligt som att ha allt runt hörnet, är det att andas frisk luft och släppa ut håret på landsbygden.
(om inte mobilen dött hade det blivit betydligt fler bilder att visa!)

spännade

Det här ser jättespännande ut! Klart att jag måste skriva i min mejladress för att få veta mer!

För ett tag sedan ploppade det upp en förfrågan om träning och brännboll på Facebook. "Fantastisk idé" tyckte jag och klickade i attending. Dessvärre jobbade jag över en timma i kväll och missade själva träningsdelen. Men jag hann gott och med picknicken och efterföljande brännboll. Jag har inte spelat på hur många år som helst och funderade väl hur det skulle gå. Jag menar; är ju en tävlingsmänniska och vill få till så bra slag som möjligt och helst både en och två helvarv med några enhandslyror.

Ciccis, jag och Åsa i picknickstagen. Vet inte varför jag ser så... så... dryg ut. Bjuder på den!

Japp, det är jag som sitter uppflugen på ryggen. Nåt måste man ha för sig under tiden man väntar på att få slå.

Nåväl. Vi delades upp i två lag (Jag bistod med block och penna- en sann journalist har alltid med sig det i väskan...) och drog igång spelet. Precis som sig bör kom psykningar från både höger och vänster. Långa, hårda bollar varvades med sånna som inte träffade träet alls och "Jag var visst i luften" blandades med "du är så bränd att det ryker om dig"

Åsa matchade lika snyggt som jag med chockrosa och neongrönt. Stiligt!

Hur det gick? Mitt lag förlorade med två ynkliga poäng. Det betyder bara en sak, revansch senare i sommar!
(Fram tills dess kan det hända att ni ser mig med brännbolls trä och boll, tränades i Rålis..)


Tack sötaste Åsa och Jane för lånet av bilder!

Rörlighet; (allmost) check

Naprapat-Mats konstaterade någon gång i mars att jag använder vissa muskler hur mycket som helst medan andra slappar för glatta livet. Dessutom har jag låsningar i bröstrygg som ländrygg och höftpartiet är lika rörligt som en infryst mammut. Alltså var jag tvungen att göra något drastiskt.

Del ett: styrketräning där de svagare delarna blev mer aktiva (De ska ju bidra till kroppens funktion som allt annat)
Del två: rörlighetsträning i form av Sats variant av yoga. (Den har inget som helst gemensamt med den sorts yoga som finns på specialstudios. Den här är till för att öka smidigheten, balansen och styrkan i kroppen.)

Och det har gjort nytta! Förra veckan kände jag mig rörligare än någonsin (typ) och allt bara flöt på. När jag knöt skorna efteråt stannade instruktören till och frågade hur det kändes.
"Bra, tror det börjar hända saker nu" svarade jag.
"Tror" utbrast hon. "Du har ju gjort stormframsteg!"
:)

Förresten. På slutet, efter avslappningen (och den obligatoriska tuppluren...) sitter man med händerna knäppta i knäet, fortfarande med ögonen stängda. Och precis innan det är dags att gå tillbaka ut i vardagen säger instruktören:
"Tänk en positiv tanke om dig själv, något som du uppskattar hos dig själv. Det finns bara en av dig och du är värdefull precis som den du är."
Så bra.
Så tankvärt.

Som i förrgår

Jag minns den sjunde juni 2008 som det vore i förrgår. Det var högsommarvärme och lipglosset rann ut i väskan. För en gång skull stod luften stilla på Stora allvaret och i kyrkan- Ölands minsta- studsade sorlet mellan de medeltida väggarna. Några minuter försenade kom världens finaste syster med maken. Lilla A trampade i vapenhuset och kramade buketten med varma barnahänder.

Strunta i klockan, allt måste vara perfekt.

Så.
Tillslut.
Äntligen.
Bröllopsmarschen kom igång och jag vinglade fram på mina tolvcentimetersklackar. Vigseln fylldes med sång om evig kärlek, pastorns tal om att ta hand om varandra vad som än händer, bibelord om Guds överflödande omsorg och löften om att älska om och om igen. Och naturligtvis rann några tårar. Så var vigseln över. Äntligen, pustade lilla A. Redan, menade syster yster.

Men festen varade hela kvällen och natten. Det var vackert och fantastiskt på en och samma gång. Och jag minns det som om det var i förrgår.

Tror att det kommer bli bra

Nu så.
Nu börjar mitt eländiga knä kännas bättre igen. Ja, åkte ju på ett långdraget löparknä vid första långpasset i januari. Det var inte så himla smart att klämma till med 20 km på en gång. Men det kändes så lätt, gick så bra och framförallt- sällskapet var så roligt. Hela vägen fram till den gnagande känslan började göra sig påmind...

Det tog nästan ett halvår innan jag kurerade mig tillräckligt för att kunna ge mig ut i spåret igen. Det gick via naprapat, rehabövningar och vila från löpningen. Klart att jag har har varit ledsen, arg och saknat att springa rejält mycket. Att beta av ett par mil har varit min terapi där jag jobbat igenom tankarna. Nu har jag i stället varit frustrerad och försökt komma på andra sätt att få ur dem. Det har väl gått... tja... sådär.

Glädjen i blicken som säger att det här är det bästa som finns...

Därav min bloggtorka- själva tjusningen och glädjen med träningen försvann samtidigt som löpningen. Dessutom har jag jobbat vansinnigt mycket och ofta har jag varit kvar på redaktionen när Greys Anatomy börjar. Och vad är vitsen med att skriva en träningsblogg när Sats ringer och undrar var jag tagit vägen...

Men nu är det nya tider, det börjar kännas roligt att vara tillbaka i gymmet igen och den senaste månaden har jag försökt springa två, tre pass i veckan. Ett av dem sker under onsdagslunchen. Förra veckan gällde intervaller á 45 sekunder- 4 gånger i 4 omgångar. (hängde ni med där?) I morgon blir det 45 min lugn löpning. Lugnt och säkert är ledorden, inga måsten utan rolig (men diciplinerad) träning som bygger upp både kropp och själ.

Hörrni.
Jag tror det här kan bli bra!