sunday night

+

+

+

+

+

=

Skön södagskväll och ladd inför kommande veckan.

När, när, när?

Jag har varit på zumba-helg.
Jag har varit på träningsläger för capoeiran.
Jag har dansat salsa en hel natt.
Jag har med andra ord gjort massor av roliga saker. Gah, NÄR ska jag hinna berätta allt för er?
Nåja.

Jag lovar att skriva ett par rader om allt. För det är så roligt att inte nån borde missa det ;)

Ta hand om er!

Hur svårt kan det va?

Träningsvärk är den enda smärtan som jag tycker om. Oftast är det ett bevis på att jag har kämpat väl och använt kroppen. Men nu har jag inte riktigt förtjänat den... På träningen gjorde vi en mängd varianter av att stå på huvudet, stå på händer och i någon (konstig) breakdance-pose.

Akta dig, serru... Flis och jag testar nya poser.

Eller rättade sagt; jag försökte. Märk väl- försökte. Flera av mina compadres viftade friskt på benen medan jag kravlade på golvet, ilsket muttrade "det här går ju inte!"
Då akrobatik en ganska stor del av capoeiran får jag helt enkelt lära mig. Lite mer slit och kamp för att klara av alla (dödsföraktande) krumbukter. Äh, det SKA ju gå. Jag menar, hur svårt kan det egentligen vara? Och om de andra grejar alla aktiviteter upp och ner, ska väl också jag göra det!

Flis och señor D. i ducka-spark. Snart kan jag även vad det heter på portugisiska!

Som att spotta i motvind

Imorse när jag tittade ut genom fönstret, tänkte jag att "Åh vad skönt att regnet har hållit sig borta." Kylslaget- javisst, men inget regn. Väl på tåget (via en blåsig cykelfärd mot centralen) fördjupade jag mig i morgonens tidningar och ägnade inte så värst mycket uppmärksamhet till världen utanför.

Förra veckan fick jag åtminstone kaffe på stationen. Nu regnade det bara.

Därför blev jag högst förvånad när det strilade ner i Uppsala. "Vafalls" undslapp det mig. Där fick man för påståendet skönt att det inte regnar. Det är ju livsfarligt att slänga ur sig något sådant, kommer alltid tillbaka rakt i ansiktet! (Som att spruta vatten på någon i motvind) (Precis som min allra käraste syster gjorde när Tobbis, matros ombord på båten, hivade henne överbord. Hon gav igen genom att spruta ner honom med vattenslangen. Fast i motvinden var det hon som blev totally soaked i stället för Tobbis.)

Hoho

Det skrivs om löparboomen som sveper över Sverige. ”Alla” är ute och springer, klär sig i senaste modet och eftersträvar runners high. Missförstå mig rätt nu; antal deltagare till olika lopp slår hela tiden nya rekord, senast Göteborgsvarvet som fulltecknades igår med 58 000 löpare.
Men var är dom någonstans?

Ett exempel; jag drar alltid med mig skorna när jag reser någonstans. För någon månad sedan var jag i Kalmar. Under tre kvällar i löpspåret mötte jag en (1) person som också var ute och sprang. Samma sak i andra mindre och medelstora städer under både sommaren och hösten. En, två, max tre personer under rundor på lite mer än en timma.

Är det inte snarare storstadsborna som snörat på sig skorna? För längs Norr mälarstrand får man veva sig fram bland motionärerna- vilken tid på dygnet det än må vara. Men det känns märkligt att mena som om hela Sverige har kommit på fötter.

Är jag helt ute och cyklar, eller vad tror ni?

Skorna som rastar mig

höstbrun

Erkänner (om en motvilligt) på eftermiddagsfikat: "Ja, jag har solat solarium". Kollegorna flämtar och mumlar om att frivilligt sätta sig i Dödens väntrum. Jag svarar "Äh, jag cyklar i Stockholms innerstad. Det är ännu värre"