I nya kläder

Nä, nu är det slut med sjukbloggen och in med träningsbloggen i stället. Och vi gör det med besked! Kvällen till ära visar jag upp mina nya träningskläder. Precis som i andra kampsporter, har capoeira sin klädkod; i Uppsala gäller vita byxor med rep runt midjan samt en tröja med klubbens namn och märke. (Jag valde mellan mörkblå och röd, tog jag rätt färg?)

Äppelkinder å rådjursögon. Jajamen...

Håll till godo med utsmetad mascara, rufsigt hår och en allmänt ovårdad uppsyn. Jo, man blir sån efter 90 minuters träning. Och nog behövs det... Koncentrationen når nya rekord varje gång när jag ska nöta in snurrar, sparkar och hjulningar OCH namnen på portugisiska.
Allt i ett snyggt gummitarzan-format.
Men jag är inte den som klagar. (även om det känns att vi tränade huvudstående med tillhörande snurrar ikväll. Aj, lixom.) Jag lär mig trots allt nya saker hela tiden och tränaren säger åtminstone att det ser bra ut. Och vem är jag att säga emot!

Back on track

Nu så.
Nu är jag back on track igen. Thank God! Förra veckan trodde jag att faran var avblåst. Men ju längre veckan gick, desto mer raspigare blev min (till vardags klingande) stämma. Febern vägrade ge med sig och jag missbrukade Strepsil och Fishermans friend i en takt som fick kollegorna att fästa lappar Beroendecentrum på datorskärmen.

Förutom en capoeiraträning var det inte tal om att gå till gymmet. Men jag gick till jobbet (hey, artiklarna skriver inte sig själva) I fredags började jag fundera om jag behövde penicillin och ringde Vårdcentralen. De ansåg att det inte lät speciellt illa, men igår kände jag mig eländig. In på ett kort besök och läkaren konstaterade att jag hade bihåleinflammation, lätt öroninflammation och en rejäl halsinfektion. Heja liksom. Nu hoppas jag att antibiotikan ska göra mig bra i flygande fläng. Det här funkar ju inte, att vara sjuk är so waste of time. ;)

Dumsnut

Idag har jag en stämma som får Ulf Lundell att låta som en gossopran.
Himla förkylning! Fast om man tänker efter blev den väl inte speciellt mycket bättre efter att:
A) varit med på zumba-klass (ahhh, måste berätta mer senare- så vansinnigt roligt!)
B) Skrålat i kapp med våldsamt många andra på schlagergolvet.
C) Inte lagt mig före 04.00 de senaste nätterna.
D) Trycka i mig allt vad husapoteket äger och har, för att kunna jobba som vanligt.


Jag vet.
Jag är en dumsnut. Men jag har åtminstone haft väldigt roligt under tiden. Smolket i bägaren är väl att jag efter snart en vecka fortfarande har feber och nu väser fram mina ord i basläge down the basement. Men livet är allt för kort för att man inte ska leva det fullt ut. Hela tiden.

Hemmamys

Nä, det blev ingen yoga i går. Jag åkte i stället hem, städade upp den värsta röran och inväntade mr J. Och den sötingen hade med sig Alvedon, film, Ben & Jerry och en film. Vi kröp upp i soffan- och försökte hålla honom på en armlängds avstånd. Han har absolut inte tid att bli sjuk nu, inte när slutspurten inför valet peakar som bäst. (Mr J är politisk sekreterare i maktens korridorer)

Till min förvåning höll jag mig vaken under hela filmen, det har inte hänt på evigheter!
Summa summarum, trots feberhetta blev det en mysig kväll. Och är det så att vara sjuk har jag inte bråttom med att bli frisk. ;)

Ruth i valet och kvalet

Ok. Jag är i valet och kvalet. Egentligen vill jag sticka i väg på Yoga i kväll. Det som talar emot är att jag fortfarande har feber och förmodligen behöver tillbringa ytterligare en kväll i soffan. Det som talar för är att det inte är någon pulshöjande träning. Och jag behöver ju sträcka ut mina eländiga muskler.

Hmmm. Får fråga bästaste Jane om råd. Hon är den jag ständigt vänder mig till i frågor om träna vs. inte träna. Smart så det skräller om det och har fått mig på bättre tankar fler gånger än jag kan räkna.
(Fast syster yster sa visst nåt om "träna sjuk är detsamma som att säga hejsan hallå hjärtstopp")

Här var det helt ok att träna!

På gång med buller och bång

Där ser man, vilan gjorde visst susen! Under natten har febern sänkts och i dag känner jag mig någorlunda pigg. Och med en häxblandning av Redbull, Alvedon och kaffe svart som en Kafkabok innanför västen, ska jag väl ta mig igenom den här dagen med. :)

I alla fall.
Är det inte underligt vad man drömmer när febern härjar i kroppen? Inte för att de alltid speglar verkligheten. Men när man drömmer om jättar i randiga byxor och gröna svävande hus känns det minst sagt udda. Tur att jag är på bättringsvägen! (eller så skriver jag helt enkelt en barnbok och tjänar storkovan!)

Hoppar träningen i kväll

Det blir ingen träning i dag. Dessvärre. I går eftermiddag kom febern smygandes och jag använde mig av det urgamla tricket; i väg till gymmet för ett högintensivt pass. Antingen a) sjasar träningen sjukdomen ur kroppen eller b) bryter den ut rejält.
Jag hoppades naturligtvis att styrketräning och ett box-pass skulle leda till det första alternativet.

Men i natt vaknade jag med hög feber (eller om det var regnovädret som väckte mig...) och kände mig faktiskt riktigt usel. Men efter en maxdos av Alvedon och en burk Red bull är jag någorlunda pigg. Fast jag hoppar capoeiran i kväll. Även om jag vill, vill, vill dit. Fast å andra sidan är det inte värt att träna ett par timmar och dra ut på tillfrisknandet med flera dagar.


Nope. Hett te med pappas honung och insvept i en filt i soffan blir kvällens melodi. Och förhoppningsvis kureras min arma kropp fortare än fort. För vem har i sanningens namn tid att vara sjuk?

Innan ens tuppen vaknat

Ibland är jag lika effektiv som en speedad iller. Saker stryks från min att-göra-lista i vansinnestakt och energin nästan sprutar ur öronen. Som i morse till exempel; tvättid vid 07.00. (Japp, jag vet att det var helg. Och att jag var på releasefest till sentsentsent kvällen innan samt att alla vettiga personer (som inte har småbarn) sover vid den här tiden. Men det här var den enda lediga tvättiden på hela veckan)(måste skaffa egen tvättmaskin!)

Laddad för springtur, lagom okammad. But hey- klockan är 07.15…

Medan tvätten snurrade i maskinen kutade jag Kungsholmen runt. Med min extra-sväng-runt-udden landade turen på nästan exakt 11 km. Stannade klockan på 58 minuter vilket ger cirkus 5.36 min per kilometer. Helt ok, måste jag säga! Rent generellt gillar jag inte höst, det är ett tecken på att det snart blir vinter och isgata. Men en positiv grej är att löparstråket har tunnats ut rejält så jag slipper armbåga mig fram. That we like! Att sedan just Kungsholmen valts till en av landets vackraste platser är inte heller dåligt. Med andra ord, det känns bra nu!

Effektiviteten då? Jorå, hann både städa upp en sväng, få i ytterligare en maskin och ska snart träffa allra käraste syster och dra en veva till Uppsala. Men det- det är en annan historia!

dumsala vs uppsala

Enligt mina vänner i Stockholm jobbar jag i Dumsala. Ordförvrängningen av Uppsala används särskilt när jag inte kan vara med på roliga aktiviteter som antingen börjar efter 06.00 på morgonen eller före 18.15 på kvällen.

Och ibland är jag böjd att hålla med; Just nu vill jag mer än gärna gå en kurs i Beach volley, vara med på Boot camp på Sats Hornstull samt cykla morgonklasser för Tessan. (Nu är hon förvisso mammaledig, men ändå) Men det är omöjligt såvida jag inte lämnar jobbet runt 16-snåret. (tror inte chefen går med på det...)

Fast just i kväll är jag glad över att vara i Uppsala. Prick 17.00 börjar en av Sats bästa yoga-klasser. Bra där, säger jag.

Capoeira

Jag har länge funderat att utöka min träning med något mer än gym och löpning. Funderade först på triathlon, men kom på att jag varken gillar att simma eller cykla . Har ägnat en tanke åt krav maga (som min bror är en hejare i) och hade seriösa planer på rugby.

Brorsan i stenhårt fokus.

Så kom min vän och kollega Flis på den mest briljanta idéen av alla: capoeira. Det är en brasiliansk kampsport med inslag av dans och sång. Själva fighten pågår i en roda där två eller flera personer fightas/dansar mot varandra. Resten av gänget står i en cirkel och sjunger, klappar och spelar på speciella instrument.


Alltså.
Flis har tränat capoeira sedan tidernas begynnelse. Och jag var med på min andra träning i går kväll. Och efter totalt tre timmar med jinga, sparkar och annat smått och gott är jag fast. Vi tränar barfota (thats why tånaglarna är målade i en chic färg) och mina fötter är inte riktigt vana vid det. Efter första träningen hade jag blodblåsor stora som femkronor. De fanns fortfarande kvar i går. Ont, japp. Men antar att fotsulorna härdas snabbt och att det här kommer vara ett minne blott...

Det verkar som om en ny träningsera har tagit vid!

Det ofattbara

Där gick vi över Västerbron. Hand i hand med spänst i stegen (jag i ketchupröda sneakers och han i blanka svarta) Beundrade strandpromenaden och staden ovanför med alla miljoner ljuspunkter. Och längs vattnet for en ambulans med blåljuset blänkande i vågkrusningarna och sirener i dopplereffekt. ”Hemma skulle folk varit vansinnigt nyfikna över vem det gällde” sa jag och kvävde en skrattfrustning, väl medveten om att jag själv faller in i den när jag hälsar på.

Ytterligare steg, det började slutta utför och vinden gick genom rufsigt hår. Plötsligt syntes en brandbil mitt på bron. Poliser cirkulerade runt och åskådare stod med armarna runt om varandra. En kall rännil kilade nedför ryggraden.
Det bådade inte gott.

Och just när en polis med blänkande reflexer kom emot oss fick jag syn på henne. En tonåring klädd i rutig jacka med håret ihopslarvat i en tofs i nacken. Hon stod på tåspetsarna bakom stängslet och klamrade sig fast med stela fingrar.
Trafiken stod stilla medan cyklister tyst susade förbi. Förmodligen var många ovetande om det som pågick. Och vi blev beordrade att klättra över mitträckena till nästa sida av bron.
Så släppte hon taget. Utan något som helst ljud. Inte något alls.

Jag vet inte vem hon var. Jag vet inte hur det gick. Men jag är en av dem som berörs ändå.

Norrlandsguld

Häromdagen dök en inbjudan upp på Facebook. River, alias Emil, undrade om jag (och drygt 50 andra) var intresserade av en träningsbloggträff. Platsen var Sportlife Odenplan och på schemat stod Indoor walking och RPM-spinning.

Jag har aldrig provat Indoor walking innan. Läste dock ett reportage om "den nya trenden" och tyckte ärligt att det verkade vansinnigt trist med målgruppen dem som springer vårruset och uppskattar folklig stämning till klämkäcka takter. Allt detta på en crosstrainer, en av jordens tristaste konditionsmaskiner. Jag var minst sagt nyfiken om Emil skulle kunna göra något bra av passet.

Emil himself i intruktörsposen.

Under tiden vi fixade inställningarna berättade Emil om passet; under 60 min skulle vi få en rundtur i Norrland. I full fart över fjällen, genom blöta myrar och en grandios avslutning på en norrländsk klubb (som bara är öppen på sommaren).

Så drog vi igång.
Pulsen stack snabbt i väg och berättelsen flöt smidigt (där Charlotte Kalla återkom som inspiration.) Dock domnade mina fötter bort efter en halvtimma och ländryggen värkte rejält. Jag måste således ha lutat för mycket framåt, men kan inte komma på hur jag skulle ha gjort annorlunda då jag verkligen försökte flytta tyngdpunkten bakåt. Till min förvåning var det ett riktigt roligt och utmanande pass. Minuterna rann i väg medan mjölksyran stockades i benen.

Efter 50 minuters RPM är man ganska trött. Och svettig. Jag och Jane i finaste kramen.

En kvarts vila för ombyte, påfyllning av vattenflaskor och mot spinningcyklarna. Jag har testat RPM innan, men ser inte riktigt skillnaden från vanlig spinning där fartlekar och rundtramp till musiken är vanligt förekommande. Ett återigen bra pass där Emil visade sina talanger. Hatten av! :)

Hela gänget i värsta posen. Träningsbloggare är vi allihopa!

Stor tack till söta Jane för lånet av bilderna!