måndag 25 januari 2010

Bloggjogg

Det finns lördagar man springer långpass på, så finns det lördagar då man fyller år. Slår man ihop de två blir det en kalasbra kombo! Vid halv tio kom jag springandes mot Rålambshovsparken och såg till min förvåning en jättesamling med löpare. Ett tiotal kom från löparklubben IF Linnea och åtta var träningsbloggare. Skoj!

Mia, Staffan, Miranda, moi, Kenth, Sofie, Milla och Petra i klassisk bloggpose. Fint så det förslår.

På plats fanns även en fotograf (mer info snart!) som fick oss bloggare att springa typ 20 superlångsamma idioten fram och tillbaka för att få de bästa här-råkade-vi-bara-springa-så-fastnade-vi-på-bilderna.
Tillslut var han nöjd och vi slog följe med Linneorna för ett varv runt Kungsholmen och ett varv runt Söder; i runda slängar 25 km. Det var en sådan häftig känsla att springa så många tillsammans! Folk tittade, några plockade upp sina kameror och andra hejjade på. Jag kunde inte låta bli att känna mig lite speciell! Haha...

Och från en annan vinkel också. Alla ville smygträna och gjorde benböjar som galna ;)

När vi precis hade kutat över Västerbron (jag älskar den bron. Faktiskt. Den gör mig uthålligare och starkare. En ruth räds inga broar!) kände jag hur det började göra ont i knäet. Rackans. Löparknä-stället. Men jag vet hur man springer när det gör ont. Bet ihop och fortsatte framåt. Bytte några ord med några, pratade lite längre med andra.

Någonstans i mitten passade det bra med en vätskepaus.

Fick utmärkta tips på träning och gav några själv. Någonstans efter Slussen kom en av Linnérona på att det fanns tid över för ett par mastiga backar. Sagt och gjort. I väg for vi över söders höjder och möttes av en kullerstensvägg. OMG. Gav mig i kast med en låååååångsam jogg uppför men fick ge mig och gå de sista meterna. Glädjande nog var jag inte själv om att få en sugande känsla i mellangärdet. Marathon-Mia sa nåt väldigt fyndigt: "Det här är egentligen en nedförsbacke, de har bara vänt på den." (Sicket bra citat som jag norpar rakt av!)

Det här var ingen backe, det var en freakin´vägg!

Ett par stigningar till med tillhörande utförslöpor var vi nästan hemma i Rålis igen. Det gjorde rejält ont i knäet och jag hade vissa svårigheter med att inte visa hur knixigt det var att ta mig fram. Vi tog ett par till foton i sann blogganda innan färden hem mot Fredhäll påbörjades. Jag fick sällskap av Petra som också skulle dit. En långsam nedvarvning och totalt skrapade jag ihop 27 km. Inte illa av en gammal 28-åring!

Snälle korv- och mandelförsäljaren bjöd oss på brända mandlar. Satt som en smäck efter 27 km löpning i vinterlandskapet!

Foton: Petra, Mia

fredag 22 januari 2010

Alldeles för tidigt

Jag tyckte nog att det var lite lite folk på tunnelbanan imorse. "Nåja" resonerade jag. "Det är alldeles säkert bara för att det är fredag och folk är lediga". Men när det inte var speciellt mycket mer folk på Centralen, började jag ana ugglor i mossen.
Just så.
Vid stora ankomsthallen visade klockan 06.02. Inte 07.02 som den i normala fall gör. Suck. pust och stön. En hel timma för tidig. Hur allsindar var det möjligt? Bra fråga, hörru!

På morgonen är jag mest lik en zombie. Jag hasar mig nerför loftsängen och gör exakt samma saker i exakt samma ordning. Det tar på ett ungefär lika lång tid som alltid och jag bryr mig inte att spana på klockan. Och man tror ju aldrig att man är så korkad så att alarmet ställs en hel timma tidigare än väntat. Men bättre en timma för tidigt än en timma för sent... Och när jag var på plats en hel timma innan alla andra fick jag bra mycket gjort. Och det är inte det sämsta!

onsdag 20 januari 2010

Lycka är en syster

"Personer som växer upp med en syster blir lyckligare och mer harmoniska än de som bara växer upp med bröder..." skrev en hälsotidning i somras.

Jag älskar förvisso att träna och skulle göra det för jämnan om det bara vore möjligt. Det är ett sätt för mig att må bra och för att vara tillfreds med mig själv. Ett annat sätt att skaffa de känslorna, är att umgås med människor som jag tycker om. En av dem som jag allra helst spenderar tid med är min syster yster. Lycka är att ha en syster som min syster.

Kvinnogym stängs i Saudiarabien

Jag loggar i stort sett in hela tiden in på TT´s kundwebb för att hålla mig uppdaterad. Alldeles nyss läste jag den här nyheten och blev alldeles upprörd!

----
Kvinnogym stängs i Saudiarabien
Riyad (TT-AFP)

Hälsovårdsmyndigheterna i Jeddah har stängt ett "illegalt" gym för kvinnor. Anläggningen låg intill ett sjukhus och var en av de få där saudiska kvinnor hade möjlighet att träna.
Även om tjänstemän inom hälsosektorn upprepade gånger har påtalat att den höga förekomsten av hjärtsjukdomar och diabetes i det saudiska kungadömet har samband med dålig mathållning och brist på fysisk träning slog hälsovårdsmyndigheterna fast att gym för kvinnor inte är tillåtna.

- Var och en som bryter mot reglerna om att driva hälsoanläggningar kommer att bestraffas strängt eftersom det gäller människors hälsa, sade Muhammad Abd al-Jawad på hälsovårdsmyndigheten i Jeddah till engelskspråkiga Arab News. Av rapporteringen framgick inte vilket sjukhus i Jeddah det gällde men en bild i Saudi Gazette visade en dörr med en skylt där myndigheten förklarar klubben stängd.

I det könssegregerade Saudiarabien är gym för män accepterade. Hälsoklubbar för kvinnor är däremot förbjudna trots en tydlig efterfrågan som framgår av att ett antal "illegala" anläggningar öppnats de två senaste åren. Förra året stängdes en del sådana kvinnogym men anläggningar i anslutning till sjukhus tilläts fortsätta. Enligt medieuppgifterna stängde landets kommun- och landsbygdsdepartement nyligen två andra gym i Jeddah och ett i Damman.
TT-AFP

Löpningens dag 26 januari

Milla, Sofie, Miranda, jag och Ingmarie träffade igår. Fattas på bilden gör Petra som dessvärre var upptagen.

Jag är med i ett nätverk för maratonlöpare. Vi är sex glada, springsugna tjejer som ska springa Stockholm maraton och beslutade oss för att göra gemensamt slag i saken! I går träffades vi nästan allihopa och planerade inför framtiden. Klart är att vi ska träna tillsammans med jämna mellanrum. Sporra varandra till framgång, stötta, lyfta och bli uppmuntrad. Kort och gott; hjälpa varandra att bli de bästa löparna vi kan bli!

Sååå.
Det här betyder naturligtvis att ni, my darlins, också får vara med på ett hörn! Den första chansen kommer redan på tisdag den 26e. Det är nämligen den dagen som vi har utnämnt till löpningens dag! (Det finns dagar för precis kleti och pleti men INGEN för löpning. Alltså utnämner man en själv!)

Alla kan vara med, det spelar ingen som helst roll om man är en riktig bjässe i spåren och sopar banan med alla andra eller om man lufsar runt i makligare takt. Tanken är att alla och envar ska kunna vara med. Ett kännetecken för oss som vill vara med är en reflexväst. (oerhört bra att ha i andra fall med. Speciellt när det är mörkt ute och man vill synas. Spring och köp!)

Vi som bor i Stockholm kommer att samlas klockan 17.30 vid Humlegården, hotell Anglais. I lugn fart springer vi motsols runt parken, i runda slängar 1.5 km, fram till ca 19.00. Man kan när som helst hoppa in och springa hur mycket eller lite som man själv önskar. Valet är helt och hållet fritt!
Kom igen, klart att du vill vara med och hylla löpningens förträfflighet! Och vad är bättre än ett gemensamt träningspass OCH träffa härliga löpare på en och samma gång?

ok:
Tisdagen den 26 januari
17.30
Humlegården vid Hotell Anglais
Ta med reflexvästen.

(finular du över vinterlöpning, kläder eller annat? Släng i väg ett mail till ruthsblogg@gmail.com så svarar jag så fort jag kan!)

onsdag 13 januari 2010


Jag ska dit. Någon mer som vill göra mig sällskap?

I längtan efter varmare tider

Det är alldeles för varmt att gå omkring i vinterskorna på jobbet. Jag har tänkt många gånger att ta med tofflor eller andra lättare skor. Igår kom jag på den lysnade idén att plocka ner flipflops i väskan. Dock märkte jag att det inte var världsbekvämt med vanliga strumpor... Visare av erfarenheten valde jag i stället mina tåstrumpor i morse. De är riktigt sköna (när man väl vänjer sig vid själva konstruktionen) och passar -ursäkta uttrycket- som hand i handsken när man vill ha flipflops. Och sommarkänslan, den kommer på köpet!

tisdag 12 januari 2010

fjäderlätta fötter

Jag var på ett våldsamt springhumör när jag vakande imorse. Det spratt i benen och jag tyckte plötsligt inte alls om att jag inte ställt klockan tidigare. Nu fanns ju ingen tid för att springa! Men när jag packade gymväskan slog det mig: Jag kan ju ta en tur under lunchen!

Och så blev det.
Två minuter över tolv bytte jag om till vintertights, underställströja, skidstrumpor och löpardojjor. Men hur jag än rotade kunde jag inte hitta löparjackan. Rackans. Den hängde kvar hemma i hallen. Löpning utan något över fungerar inte när det är minus elva grader. När jag nästan hade gett upp såg jag tröjan som jag fick när jag gjorde en intervju på ett härbärge i höstas. Den var visserligen inte speciellt vacker men dög gott och väl för en kortare löptur.

Vem vill inte ut när snön ligger vit och solen lyser igenom!

Nu till kruxet att jag inte har speciellt bra koll på Uppsala. Den enda vägen som jag är dödssäker på är den ner till stationen och tog således den sträckan. Snön knarrade under fjäderlätta fötter. Solen kom igenom diset och spelade skuggteater på vägen. Folk log och jag log ännu större. Nere vid stationen sprang jag en extrasväng och vände därefter dojjorna mot jobbet igen.

Tillbakavägen gick snabbare, dels för att jag var uppvärmd och dels för att den skulle göra det. Enligt träningsschemat skulle dagens träning landa på 6 km varav 1 km i lite snabbare än tänkt maratonfart. Min tur blev lite längre; 7.3 km~ 37 min.Det här, det här var den härligaste rundan på länge!

Löparglädje när den är som bäst! Tröjan är från Salomon och halsbandet har min kusin gjort.

There´s nothing better than breakfest

Det finns favoritfrukost hemma och favoritfrukost på tåget.

Det finns bra stunder och det finns bättre. En av de absolut bästa är när jag sitter på tåget, har Svd i knäet och precis ska börja med frukosten. Just då är det lugnt och stilla. Ingen för något större oväsen. Tåget svishar förbi genom landskapet och jag känner mig precis så tillfreds med livet som man kan göra en tidig morgon. Jag har precis lagom tid att läsa de mest intressanta artiklarna och får samtidigt i mig musli och fil (som blandas perfekt i burken på väg till tåget)

Jag har svårt att tänka mig en bättre start på dagen. Det skulle vara ett träningspass med goda vänner innan i sådana fall. Men annars ligger det här i absoluta toppen. Säg till om ni vill uppleva det tillsammans med mig nångång! :)

måndag 11 januari 2010

Köldchock

En lagom vintertemperatur i parken bredvid mitt hus! (bilden är så klart tagen en annan tid än 06.45...)

Minus 8 i Stockholm var alldeles perfekt. Snön knarrade lagom mysigt under stövlarna och minusgraderna var inte alltför eländiga. Mucho perfecto, myste jag och tänkte att det här nog kommer bli en bra dag.

När jag hoppade av tåget i Uppsala kom jag emot en vägg av kyla. Mössan drogs lite längre ner över öronen och promenaden till jobbet påbörjades. (Cykeln stod redan där. Mer om det i morgon!) Det är intressant att titta på alla som virvlar fram på stationen längs morgonen. Speciellt om två tåg kommer samtidigt och folk väller ut likt grodorna i Egypten.

Både trött (ja, det VAR tungt att gå upp imorse) och frusen efter en nästan halvtimmas promenad i - 22!

Ett par hrmpf senare pinnade jag i väg. Efter en kvart var min näsa rejält röd. Jag nynnade på en glad sång, sparkade i den yrande snön och tänkte soliga tankar. Väl uppe på redaktionen surfade jag in på världens bästa vädersajt. Waaa, minus 22. MINUS 22!!! Det är en skillnad på 14 grader, helt galet! I alla fall om man inte har klätt sig därefter... Nu tycker jag faktiskt inte att det är speciellt roligt med vinter längre. Ge mig sommar och varmt och solbrända axlar!

söndag 10 januari 2010

Runt Årsta

Nope, det blev inget långpass för mig i går. Just som jag var på väg ut fick jag ett mess från Mela. Hon undrade om jag ville ut på en vinterpromenad och det kunde jag naturligtvis inte neka! Av med termotights och på med baggy jeans, collegetröja och jacka i stället.

Efter dryga 20 minuter hoppade jag av tvärbanan och hittade tillslut Mela. (vi stod naturligtvis på helt olika platser och väntade på varandra) Med fanns även den lille kinesiske nakenhunden Walle. Dagen till ära var han klädd i en läcker röd fleecedräkt. Mycket chict! Vi promenixade i väg och delade nästan rättvist upp tiden med Walle. (jaaa, jag höll väl kopplet sammanlagt tio minuter) Mela har nämligen hela högerhanden paketerad i gips och kunde inte byta hållhand.

Any way.
Färden gick längs Årstaviken och vi var långt i från ensamma. Jag blev faktiskt förvånad över hur mycket folk som trotsade minusgraderna. Det var något som inte Walle uppskattade. Då kunde han ju inte springa som han ville, utan var tvungen att gå fot. Stackarn...


Efter nästan två timmar hade vi hunnit runt och pratat en väldans mycket. Jag hade trots mina idoga försök klätt mig lite för dåligt och frös som en liten blå. Tur att receptet på bortdomnade fötter och iskall näsa heter varm choklad. Fantastiskt. Och jag kom faktiskt inte ihåg när jag drack det senast. (varför dricker man det så sällan?) Ah, något som får bli en repris nästa gång jag är ute och traskar!

Mycket uppvärmd, glad i sinnet och allt sådant- bestämde jag mig för att promenixa även hem. När jag kom över bron från Alvik såg jag en helt fantastisk solnedgång. Var tvungen att ta en bild, men mer än så blev det inte. Mobilen stängde av sig själv och jag fick nöja mig med fotot. Fast det blev väldigt bra i alla fall!

lördag 9 januari 2010

Vinterlöpning på gång

Egentligen är strumporna till längdskidåkning, men funkar precis lika bra till löpardojjorna!

Hörrni, visst är det konstigt att det är ledigt nu igen! Och väldigt skönt... Haha, jag tycker om mitt jobb men gillar också att bara ta det lugnt och pyssla lite med vad man tycker passar. I dag passar ett löppass alldeles utmärkt. Eller rättade sagt, ett långpass. Jag är faktiskt lite nervös efter förra löpturen då jag inte alls sprang så bra som jag hade förväntat mig. Men enda sättet att ta reda på hur det kommer att gå, är att ge mig ut. Planen är att springa 18K och hålla mig inom tidsramen 96- 100 minuter. Det ska bli fantastiskt skönt att ge mig ut i vinterkylan, i alla fall nu när det börjar bli lite mer lagom i luften! Och med morgongröten i magen är jag fulladdad med energi!
Hur det gick får ni veta om några timmar!

fredag 8 januari 2010

Händer uppåt sträck

Mina axlar vill ingenstans. De vill absolut inte bli muskligare och har totalvägrat växa trots diverse träningsmetoder. Men skam den som ger sig! Jag är alltid pigg på att testa nya sätt för att få till dem. För ett tag sedan tränade jag CrossFit med tuffa rugbytjejerna. Coach Lego fick oss att stå på händer och sa att det var utmärkt träning för att både öka styrkan och volymen. Och vem är jag då att sätta mig emot? Upp på händerna!

Visst
Tja

Jo
Om det bara inte vore så otäckt! Jag har inte stått på händer sedan jag var typ åtta år. Det ÄR svårt, inte bara att komma upp utan att också stå kvar. Även om man står mot en vägg är det knepigt. Jag vill gärna skylla på mina smala handleder och de långa, men ganska små, händerna. Men sanningen är nog den att jag är ganska feg. Varje gång jag ska upp blir jag alldeles skakig och tror att jag ska knäcka nacken av mig. Och när jag väl står där, med linnet instoppat i byxorna, upprepar jag mantrat att inte tappa balansen. Med andra ord ger jag väl mig inte riktigt bra förutsättningar till att bli landets bästa handståerska!

Bara för att visa er! Det är inte mycket till deltamuskeler på den där axeln...

Förhoppningsvis blir jag mer och mer säker på att vara upp- och ner ju längre tiden går. Jag och chefen har nämligen lagt in att vi ska stå på händer varje gång vi tränar tillsammans. I praktiken blir det två gånger i veckan.
Se där, lite envishet och mod ska väl momentet fixa sig. Och det kommer bli så snyggt med ett muskligt axelparti lite längre fram i vår.

Löftena kunna ej svika, de står evigt kvar

Rent spontant tycker jag inte alls om nyårslöften. Inte för att jag själv brukar ge några, utan för att jag råkar hamna i skottgluggen. Jag pratar naturligtvis om alla löften att börja träna. Som inbiten gymfantast tillika träningsjunkie märker jag en jätteskillnad i besöksstatistiken på mitt favoritgym. Innan helgerna fanns gott om plats i både konditionsdelen och bland de fria vikterna. Nu dräller det av folk precis överallt!

I går kväll var jag superladdad för sex kilometers fartökningar med insprängda 100-metersrusher. Men när jag skulle sätta igång var precis varenda konditionsmaskin upptagen. Galet. Jag släntrade runt ett par varv i väntan på att någon av dem skulle bli lediga. Knep en Crosstrainer precis innan i dam hann fram. Log så hjärtligt jag kunde och trampade igång. Hmm. Här såg det inte ut att kunna bli några springintervaller. Slängde om i träningsschemat och bestämde mig för att köra rygg och axlar i stället. Jag brukar alltid börja med chins men fick ge mig i kast med sittande rodd i stället. Och så fortsatte hela passet, det jag tänkt göra fick ersättas av en annan övning.

Nu behöver inte det vara enbart dåligt. Träningen blir ändå av och musklerna får lite annan träning. Dessutom boostar man självförtroendet med att träna bredvid någon som inte rört en hantel sedan förra årsskiftet. Medan deras muskelmassa inte har ökat en millimeter har jag blivit större. Rackans vad stark jag känner mig! :)

torsdag 7 januari 2010

Ett äventyr piggar alltid upp...

...sa visst nån nångång för längesedan.
Hmm, nä. Inte alltid. Speciellt inte om man inte har valt det själv. Och absolut inte när man står i en kö med flera hundra stelfrusna och alltmer irriterade pendlare en kall vintermorgon.

Vi tar det från början.
Precis som alla andra morgnar klev jag imorse ombord på tåget. Efter ett par minuter meddelade konduktören att tåget skulle vända i Märsta. En olycka stoppade all tågtrafik, däremot skulle ersättningsbussar gå. Väl i Märsta dundrade samtliga ut och radade lydigt upp sig. Femton minuter gick. Ytterligare tio minuter lades på hög. Fötterna blev kallare och kallare. Bussar mot precis alla andra destinationer än Uppsala kom och gick. När alltfler pendlare sällade sig till kön började många tappa modet. Skulle vi överhuvudtaget ta oss till jobbet i dag?

I U-sala var det också kö. Bussen syns i högra hörnet och raden fortsatte ett par hundra meter längre bak.

Så kom tillslut en buss som marginellt minskade kön. Jag blev kvar och huttrade mig igenom ytterligare en kvart. Precis när buss nummer två rullade in, smet en röd SL-buss före och ställde sig mitt framför oss fanns längst fram. Ersättningsbussen hamnade därför i mitten av folkhavet och kön vändes; de som stått kortast tid kom ombord. Där någonstans blev jag riktigt sur och fick nästan med mig nåra medväntare att kapa närmast tillgängligaste buss. (Eller vad som än rullade...) Eländes elände.

Men allt har ett slut, även väntan på en buss där man kommer ombord! Efter nästan 70 minuter, isklumpar till fötter och vansinnigt försenad kom jag i väg. Jag hann nästan tina upp innan vi nådde Uppsala station och påbörjade färden till redaktionen. Phu. Tur att det snart är helg!

måndag 4 januari 2010

Tung löpning

Ibland känner jag mig ambitiösare än någonsin. Som i dag till exempel. Egentligen är jag ledig och borde förmodligen vara hemma. Men jag sitter på jobbet. Konstigt? Jo, lite kanske. Men jag har funderat på några saker ett par dagar och insåg att det var bättre att åka in, fixa dem för att kunna slappna av helt.

På tal om att slappna av. Det har blivit pinsamt lite träning under julledigheten. Ett av skälen är att jag blev sjuk två timmar efter hemkomsten förra veckan. Inte något vidare bra utgångsläge för utmanande löparturer. I stället promenixade jag så mycket jag kunde och orkade i ett vintervackert Småland. I går var det dags för att kolla hur kroppen mådde. Planen var ett varv runt Kungsholmen plus lite till- totalt 11. 25 km.

Likadan löparoutfit gällde igår. Bilden är från förra vintern när ja bodde i förorten.

Jag kickade igång och tog mig an de snöiga och isiga vägarna. Det kändes helt okej. Fram till den första uppförsbacken. Galet var tung den var, så brukar det inte kännas! Och tyvärr blev hela rundan sådan. Efter cirkus en timma var jag hemma, knappast en av mina bästa tider! Jag har två teorier varför det helt enkelt inte ville sig: A) kroppen är fortfarande trött av julens sjukdom och från en jobbig höst. B) Jag har inte sprungit "på riktigt" under någon månad, konditionen har därför klättrat ner ett par snäpp på stegen.

Jag lutar nog åt en blandning. Kroppen blir trött av att släpa på infektioner. Men jag har inte heller underhållit min löpning som jag borde. Långpassen har inte blivit av och intervallerna inte lika många som sig bör. Jag får helt enkelt bita i det sura äpplet och jobba upp konditionen igen. Jobbigt och otroligt dumt, jag som lovade mig själv i våras att jag skulle behålla den fina formen.
För att råda bot på det hela ska jag i väg till Sats för att jobba på formen. Wish me luck!