Runt söder

Jag har en ny mobil som tar sånna läckra bilder! Nackdelen är att jag inte har en aning om hur de går från mobilen in i datorn... Pinsamt? Yepps. Fram tills jag klurar ut det (förmodligen med lite hjälp från nåt snille) blir det inte så hemskt många bilder. Well, nu vet ni om det.
Lets go forward.

Efter ett par mail fram och tillbaka bestämde jag och Milla oss för ta en testrunda tillsammans. Jag förvarnade att jag fortfarande kände mig trött efter förra veckans soffläge och vi bestämde oss för att ta det lugnt. Bra så.
Ett par minuter sen (hrm...) nådde jag Milla som väntade vid Västerbron. Vi tog varvet runt söder och sträckan landade på runt 14K. Smått tung i kroppen och stundtals även tung andning från min sida. Men på det stora hela blev det en bra runda med tanke på att ingen av oss har sprungit något längre på ett bra tag!

Miracles do happen!

I måndags vimsade jag runt, alldeles hög på feber. Dessutom hade jag bråttom till tåget och cyklade som en fartdåre genom Uppsalas gator. Låste fast hojjen i cykelstället med alla tillhörande lås (min cykel är så ful att nån hemmavid aldrig ens skulle skänka den ett getöga. Här är allt guld som rullar) och tokrusade mot perrongen.

Med två minuter kvar till avgång fälldes bommarna ner. Typiskt för Uppsala att dra ner dem när tåget knappt har lämnat Sundsvall. Ja, det kändes i alla fall som så när det tog en halv evighet tills ens tufftuffandet hördes. Jopps, ni anade rätt: medan jag stod på fel sida om spåren, gick mitt till Stockholm i väg.
Suck.

Jag släntrade in på stationen och drällde där en stund. Efter en halvtimma kom nästa tåg in och jag skuttade ombord. Då insåg jag att cykellampan fortfarande satt på cykeln. Oh my, adjöss med den liksom. Inte en chans att den skulle vara kvar dagen efter. No way José.
Jag var hemma tisdag, onsdag och torsdag. Hade i tankarna köpt ny framlykta och var smått sur på att tjuvarnas marknad befinner sig just bland alla hojjar vid Uppsala station.
Därför blev jag mer än lovligt förvånad när jag nådde blåa faran imorse. Där satt lampan kvar. Helt och håller kvar!
Yay!
Miracles do happen!

Medveten strategi

Jag blir med ojämna mellanrum anklagad för att mitt skrivbord ser ut som hej kom å hjälp mig. Tsss, det är ett kreativt kaos! (det har i varje fall min chefredaktör sagt. Och då måste det vara sant) Men nu tycker till och med jag att det ser värre ut än vanligt. Men det är med vilje. Absolut. Alla gånger. Sedan ett par veckor tillbaka har vi nämligen kvällssäljare på tidningen. Eller- som jag hellre uttrycker det- osnutna tonåringar som pillar i precis allt som finns inom en armlängds avstånd. Andra kollegor stör sig järnet på att säljarna möblerar runt i papper och block. Snor pennor och tejp.

Det rör mig inte ryggen om mitt headset hamnar till höger om telefonen eller om en skiva staplas på den tredje. För tillfället är jag glad om jag hittar fram till tangentbordet. Men det är som sagt ett mycket medvetet val. I den bästa av världar tycker ungarna att det ser så dant ut hos mig, att de väljer en annan plats. (och det brukar även betyda att bollen får vara i fred. Fast det så klart. Man ska väl inte börja tro på mirakel i allt för stor utsträckning)

Friska besök hos sjuklingen

Nu är fröken uppe ur sjuksängen igen! Dock på aningen skakiga ben, ändå känns det som om om de här tre dagarna hemma har rusat undan som tjurarna i Bologna. Men jag har faktiskt inte varit ensam och övergiven. Besöken har nästintill avlöst varandra och mitt i mellan har jag pratat i telefon, fått koll på varenda komediserie och somnat i stans skönaste soffa. Mycket läkande för både kropp och själ. (Fast det värsta med att tryna i soffan är att man alltid vaknar i världens underligaste ställning. Eller knöcklar till örat så det ser ut som ett avancerat trick i origami)

Pepsi max, apelsiner och Mivitotal fixar biffen.

I onsdags eftermiddag ringde Sam för att höra hur det var med mig. Han passade på att fråga om han fick komma över med film, tårta (som blev över från hans hej-då-fika på jobbet) och lite friskhet.
Sweet
Så klart
Lagom tills jag knycklat undan det värsta, ramlade han innanför dörren. Johan Falk, chokladtårta med guldflingor, pepsi max och allmänt uppdaterande sedan sist. Och det var precis det jag behövde mitt i dalande feberdimmor och allmänt sällskapstörstande. I sällskap med Mivitotal och apelsiner var jag på god väg till att tillfriskna!

Det är upp till er...

ja just det ja, det har jag fullständigt glömt bort att berätta för er. Jag har hastigt och lustigt börjat twittra. Så det kan gå... Men det är inte roligt om inte några kommenterar och tycker till. Jag räknar med er ;)
Följ mig på twitter.com/ruth_petersson.

Nu vill jag inte längre!

Jag vill inget annat än att springa, lyfta riktigt tungt och bli så där underbart träningshög. Med andra ord, jag saknar min drog adrenalin så mycket att jag snart går i bitar. (är det så här det kan kännas när abstinensen slår klorna i mig?) Snart står jag inte ut längre... Nu vill jag bli frisk på en gång, meddetsamma. Helst i går.

Än så länge sprider jag alltså illavarslade bakterier omkring mig. Trots det ville Lena spendera lite tid med mig i går. (Oss mellan tror jag att hon kanske vill bli krasslig ett par dar för att komma ner i varv. Men det säger vi inte högt, ok!) Hon köpte hem Pepsi Max (yay!) och några bananer för snabb och god energi.

Den mesta tiden låg vi skavfötters i soffan och tittade på den ena komediserien efter den andre. Lite snack om vad som händer runt vår jord, pressade vi in i reklampauserna.

Måste tipsa om den bästa boken jag har läst på länge; Nattfåk av Johan Theorin. Den handlar om skrock och vidskepelse. Om en fyr som förutspår död, en livskamrat som dör, en sägen om de döda som återuppstår. Läs, läs, läs!!!

Har jag svins på besök?

I går kände jag ett massivt motstånd till att gå upp ur sängen. Inte den där vanliga "jag är en kardborre och sängen det där fluffiga" utan jag orkar bara inte, jag vill inte och jag bryter hellre en tå än att vältra mig ur bingen.

Det går inte att lyssna på sådana tankar om man har ambitioner att bli landets bästa journalist. Nope, då svingar man benen över sängkanten och hoppas på det bästa. På ett eller annat sätt kom jag till jobbet. Där kände jag mig smått konstig. Ni vet; huvudvärk, stigande feber, halsont (som om jag mixat ihop kaffet med kaktusjuice, med tillhörande taggar) ont i musklerna, skrällhosta och totalt bristande ointresse för allt vad mat heter.
Jag petade i mig några alvedon, knaprade Fishermens friend och Läkerol Extreme som om det inte fanns någon morgondag och jobbade på. Det började flimra för ögonen och en kollega tyckte att jag såg allt annat än pigg ut. Äh, vanlig sömnbrist påstod jag och stämplade ut när klockan blev fem.

Det slog mig aldrig att jag nog var sjuk. Inte förrän bästeBror påpekade att jag hade alla symptom för svinis. Nu tror jag verkligen inte att det är influensan. Mer en kombo av träningsvärk och en helt vanlig förkylning a la november. Det ÄR grått och trist och regnigt och som gjort för att bli dängad med sådana bakterier. För säkerhets skull, OM det nu mot all förmodan skulle visa sig vara svinis, stannar jag hemma i dag. En chans att låta febern sjunka undan och kroppen ta det lugnt. Dessutom har jag ingen lust att smitta ner hela företaget med vad det nu kan tänkas vara.
Nä.
Nu känner jag att det är dags för en stund framför tv:n. Man sover ju så bra i soffan...

Japp, jag har tränat och jag har kämpat och förhoppningsvis blivit liiiite starkare och snabbare än innan. Dessvärre har mitt nätverk krashat hemma och på jobbet finns ingen tid för bloggning. Därav den totala bristen på inlägg den senaste veckan.

Men jag är fortfarande vid liv och hittar på en mängd med olika saker. Bland annat for jag och syster yster till de norra delarna av Stockholm för en släktträff i minatyr i går. Där väntade favoritfaster Barbro och kusinen Annica.

En del av den peterssonska ätten. En mycket bra sådan, ska tilläggas!

När vi- jag och syster- var små beundrade vi våra äldre kusiner Helene och Annica med den vördnad som katoliker har för Påven. De målade våra pyttenaglar i pastelliga 80-talsfärger. De fixade gigantiska frisyrer på oss och länge, länge försökte jag kopiera deras coola sätt att prata i telefon (liggandes på mage i sängen, lojt snurra telefonsladden varv efter varv och säga häftiga saker)
Nu är det ett par år sedan de värsta idoltankarna gick över, men jag tycker fortfarande att kusinerna är bland det bästa släkten har.
Därför är jag inte det minsta förvånad över att kvällen i Bålsta blev fantastiskt trevlig. Mer sådant åt folket!

Som jag har längtat!

Det blev knappt någon träning alls förra veckan. Käraste mor var här och jag hade inte hjärta till att sticka iväg ytterligare efter jobbet. Dessutom har jobbet klängt sig fast vid ryggen och har krävt min fulla uppmärksamhet. Ahhh... jag vet ju exakt hur jag reagerar på flera dagars träningsuppehåll. Blir irriterad, rastlös och till slut går det så långt att jag kastar mig ner på golvet och gör armhävningar.

Därför blev jag så glad när snygga Jane föreslog en träningsdejt imorse. Och det blev träning när den är som allra, allra bäst! Tessan på instruktörscykeln (som jag har längtat!) och Jane bredvid som peppar och ser till att jag sitter rätt. Jopps, hon petar på mig med jämna mellanrum. (Hmm, det är nog så att axlarna inte ska peka högre upp än öronen) Det blev 55 minuter av rundtramp och flåsig andning. Det MÄRKS att jag inte har spinnat på en halv evighet. Hoppas att det blir ändring på det snart så att jag i alla fall kan ha en morgonspinning i veckan. Håll en tumme, är ni snälla!

...vad man så enkelt med lakrits kan göra...

Ungefär två timmar efter lunchen faller jag alltid in i nån slags koma. Ögonen blir tyngdlyftstunga och inspirationen att göra något som helst vettigt seglar bort i fjärran. På frågan om någon hade något som kunde pigga upp tillvaron, hojtade Emelie till.
"Jag har lakrits, vill du ha?" frågade hon och den gravida kvinnan for iväg.

Tur som en tok; Renée Voltaires lakrits (med fibrer) fanns i hennes väska! Tack, tack svarade jag och moffade åt mig några bitar. Se där, blodsockret höjdes ett par enheter och jag blev go och glad igen.

Snart...

Just nu har jag nåt så vansinnigt mycket att göra! Jobbet tar all min tid. Dessutom har käraste mor varit här under en vecka, det ger inte heller tid för att tota ihop vettiga inlägg. Men snart, snart kommer det lite mer matnyttigt på bloggen. Just wait.
Lots of love

När mor är här vankas hembakt

Käraste mor är här några dagar. Det innebär hembakat bröd och kaffe ur små koppar, ostkaka med (hemmakokt) jordgubbsylt och vetelängd- hoptossad och förbättrad genom alla år som mamma har bakat loss åt oss syskon hemma.
Tja. Jag klagar inte! Det är faktiskt väldigt skönt att höra att fikat är klart och att frukosten står framme. Jag menar, det är sånt som jag annars får fixa helt och hållet själv. Men under ett par dagar får jag leka bortklemad- and I like it :)

Helt bakis

I´m back.
and I´m alive.

Dock är jag drabbad av kraftig gospel hangover. Det blir lätt så när man är på konsert med en av världens absolut bästa gospelstjärnor. Faktum är att jag ganska länge hade gått i gospeltankar; från att lyssna på Spotify stort sett dygnet runt till presskonferensen som jag var iinbjuden på runt lunchtid i söndags. Och det hela nådde sin kulmen klockan 20.00 i Globen.

May I introduce Kirk Franklin
(spola fram 50 sekunder...)

Vad jag tyckte om konserten? Läs min recension här!

Morgonluft och morgonben

Tisdagar är springa-före-jobbet-dagar. Jag är aldrig speciellt kaxig när Wake me up light drar igång strax efter halv fem. I dag stängde jag till och med av den och tyckte att jag behövde en timmas extra sömn. Efter tre minuter ångrade jag mig. Tänkte på the big utmaning i juni nästa år och masade mig upp.

Dags för veckans tempopass- 9,2 km.Smått seg i benen kutade jag i väg, såg hur det blåste i träden men kände tack å lov inte så mycket av det. Jag var tung i benen hela rundan och känslan ville inte riktigt släppa. Vid sådana här tillfällen då jag får slita lite extra, brukar jag tänka att det är då träningen gör som mest nytta. Det är då hjärtat, lungorna och tekniken får kämpa och det är då fina resultat kommer. Alltså, det gör inte så mycket att det är tungt ibland. Nästa gång går det enklare, under tiden har man kommit ytterligare en bit närmre målet.

På vänster fot sitter en Adidas Supernova CTL. På höger en Adidas Supernova Sequence. Måste ha varit bra trött när jag drog på dem! :)

Det är november.
Vad passar bättre än örtte med äpple och tranbär.
Det skulle i sådana fall vara fårskinnstofflor och en ullig kofta. Men sådana saker finns inte att få tag i här just nu. Och kan man inte få värme utifrån, får det komma inifrån en termosmugg.

Beundrarbreven hopar sig

Några får nöja sig med infolappar om svinis, fikaveckor och kommande julfester i brevfacken. Andra får ta till våld för att få ur brev och paket. Tror ni ser vem som var populärast på jobbet i dag. :P

when hell freezes over

I dag spenderar jag större delen av söndagen i Uppsala. Det är nämligen min jobbhelg, något som faller på min lott ungefär en gång i månaden. I dag pendlade min ork, motivation och allt inom den kategorin mellan minus 72 och minus 83 på skalan. Min kollega (med coolaste surfar-rufset) trodde att jag fått en rejäl knäpp; sedan när är min lunch ihopkompad av två syltmackor och ett jumboglas o´boy?

tjaaa...
Den dagen då Påven skippar sina roliga mössor eller när Dolly Parton sover på mage. Eller varför inte när hell freezes over (som ett amerikanskt rockband uttryckte sig en gång) (fast det handlade inte så mycket om mat utan, om när de skulle spela tillsammans igen)(och efter en fjorton år lång semester från varandra kom deras skiva. Med just det namnet) Och när Eagles bevisligen fixade fixade snö några meter under jord, ska väl inte jag vara sämre?
Bring it on, liksom.
Dessutom är det bara bra att han får reda på att jag inte är toknyttig för jämnan. Tillvaron blir lite roligare när råris och tonfisk på burk får sällskap av O´boy. Det enda jag saknar just nu är små, små mashmallows som guppar omkring som minibåtar.