Årets största utmaning; check

Tröja och väst från Everest, byxor Adidas och läpparna är helt mina egna. Trots att de ser ut att komma från valfri klinik runt om i stan :P

Efter ett par timmar hemma blev jag överfallen av en sådan rastlöshet att jag höll på att kravla ur skinnet. Medicinen hette ut och dra runt Kungsholmen ett par varv.
Sagt och gjort.
Svidade om till löparkläder och kickade iväg. Två varv plus min extrasväng blir 22 km. Första varvet på 57 minuter, andra på 56, you do the math.

Det gick bra. Kändes bra. Benen tryckte på och andningen var jämn. Och nu har jag gjort det vi pratade om under fikat tidigare under dagen:

Jag är anmäld till Stockholm Marathon 2010.

So
help
me
God

CrosFit och puls i techno-takt

En utmärkt start på helgen med två sköna pinglor!

I onsdags pratade Nilla om Balance och att hon skulle testa på Crossfit. Klart att jag ville hänga på! Vi träffades utanför gymmet vid tio, någon minut senare kom även Milla.

Innan funderade jag på hur snajdig man måste vara för att bli insläppt på Balance. Jag menar, här gymmar ju Det Vackra Folket. (ungefär som medlemmarna i Charisma center när den tiden begav sig...) Funderade på att dra med mig en flaska julmust för att kunna muta in mig. Haha...

Det visade sig räcka med det lilla prova-gratis-kortet som jag hade i väskan. Nere i salen väntade träning av Guds nåde. Inget fjös hör minsann! Vi supersettade två övningar om tre set, 45 sekunder per övning. Tre sekunder vila och tjoffs på övning numero deux. Det var ett himla slit!
Jag menar, 45 sekunder låter inte så våldsamt mycket. Men när man gör snabba axelpressar börjar musklerna klaga efter en halv minut. Samma sak med utfall där man växlar benen med ett hopp. Eller för den delen svingar en kettelbell i faslig fart samtidigt som man håller koll på resten av kroppen. Men det var roligt!!! Svettigt, mjölksyra och puls i techno-takt. Lovely!

Sojalatte och ägg-tomat macka på rågbröd. Bra påfyllning efter träningen.

Påhejad av både Nilla och Milla blir det nu ett prova-på kort i två veckor på Balance. Kanske rent av byter ut mitt älskade Sats mot superduper fräscht Balance med mängder av fördelar och förmåner....
Efteråt tog vi en fika på Espresso house. Café på dagarna. Nattklubb på kvällarna. Och visst både såg och kändes det att det är två verksamheter som delar på lokalen. Öllukten var inte direkt diskret... Hehe. Tur att vi var ett sånt bra sällskap! Det blev en hel del prat om träning, löpning och annat som gör livet värdefullt att leva.

Ruthiga och randiga och med små prickar på...

Ovandelen med trekvarts-tröja och kjol med hög midja...

Jag ser visst ut som ett bi idag! Tur att jag inte valde en gul ovandel... Haha. I våras köpte jag strumpbyxor och de här randiga kom med. När jag väl var hemma ångrade jag mig, de kändes alldeles för emo.

Men imorse kände jag att de nog gick att använda ändå. Jag menar; så värst många nitar eller trasiga plagg har jag inte på mig. Inte heller har jag flikigt svart hår eller den mängd kajal som krävs för att trilla i emo-träsket. (Ja, det vill säga tio personers normala konsumtion använder emosarna på en och samma gång)

Helhetsintrycket tycker jag blev riktigt bra! Och att dessutom få roa kollegorna en stund, det bjuder jag på!

... matchades med svarta stövlar och randiga strumpbyxor,

* För att tolka rubriken: ruthiga (thats me) randiga (strumpbyxorna) och med små prickar på (spana in min katastrof till haka)

I sällskap med soluppgången

Det här mötte mig när jag kom farandes längs Norr mälarstrand imorse. Så fantastiskt att jag var tvungen att stanna till någon minut bara njuta. I bland är det inte så illa att behöva gå upp i svinottan...

Nya passet på gång

Dagens träning sattes i kväll mot vattenflaskan som jag fick på Röhnisch i går.

Dags för ytterligare ett styrkepass enligt det nya schemat! Precis som förra gången är de övningar som är markerade i samma färg, utförda i supersets. Jag har slagit samman vikterna, jag har alltså 12 kilo i varje hand under utfallen- det blir 24 kilo tillsammans. Alla är dessutom gjorda i 10 x 3 repetitioner.

Jag inser att några av övningarna låter smått underliga... Här kommer förklaringen!
Draken = Luta överkroppen framåt, sträck bak ena benet rakt ut. Håll en motsatt hand, lyft den parallellt med överkroppen, håll kvar ett par sekunder. (du ser ut ungefär som stålmannen) Gå tillbaka i upprätt läge och upp på tå.

Hantelrodd i armhävningsposition= Stå i en lite högre armhävningsposition, håll en hantel i ena handen och gör en regelrätt rodd.

Bicepscurl , axelpress= Gör en vanlig curl, vid översta läget vrider du armarna åt sidorna och utför en axelpress uppåt.

Så här gick det:
Uppvärmning: 10 min crosstrainer.
Utfall: 26, 24, 24 kg.
Draken: 4 kg
Hantelrodd i armhävningsposition: 13, 14, 15 kg
Stående rodd: 10, 11, 11 kg
Bicepscurl , axelpress: 8, 9, 9 kg
bicepscurl twist: 10, kg
hammercurl: 10 kg
underarmscurl: 3 kg
situp- hantel mot taket: 8, 9, 10 kg
(utanför programmet; mag twist á 25 ggr/sida) : 8, 9, 10 kg
Kondition: SatsAfro 55 min

Jag kände mig kanske inte superstark idag, men nästan! Hantelrodd i armhävningsposition tog rejält, inte bara i ryggen utan i hela kroppen. (Under det sista setet skakade armarna!) Bicepscurl med axelpressen var också bra, men jag var tvungen att sänka vikterna från det jag kör dem var för sig, bra eller dåligt?
Nåväl. Nu väntar jag bara på tränigsvärken!

I glada bloggares sällskap

I min inbjudan fick jag ta med mig ett par vänner. Felicia är en av dem, och tokflinar gör vi båda två!

Det var en fantastiskt trevlig kväll på Röhnisch i går! Jag visste att Emelie och Pernilla skulle dit och såg fram emot att träffa dem. Dessutom fanns flera andra bloggare på plats, jätteskoj att få prata en sväng med er! Vi minglade runt ett litet tag bland dricka och smakbitar från Svarta lådan.

Överst, jag och Emelie peppade varandra till goda inköp. Det röda eller det vita linnet?

En av huvudattraktionerna för kvällen var Mårten Fredriksson som föreläste om kost och prestation. Det var ganska mycket fysiolofi och avancerade diagram om kost, träning och återhämtning. Inga direkta nyheter men alltid bra att få sig en påminnelse!
Han pratade även om kosttillskott och att stort sett ingen är i behov av att äta piller till höger och vänster. Ja, så länge man äter en varierad kost vill säga!

I väntan på att få prova pratade jag med den här supertrevliga tjejen. Tyvärr hann jag aldrig få namnet...

Så snart lamporna tändes började vi leta efter snygga träningskläder! Jag pekade ut mina favoriter för Felicia och vi plockade ihop några godbitar. För min del blev det ett rött linne. Funderade på ett par andra plagg med, men insåg att jag faktiskt inte behöver dem. (Eller jo. Jag kan aldrig få för många träningskläder! Mer än hälften i tvättkorgen är just träningskläder och det vore grejt att inte behöva ockupera tvättstugan lika ofta... haha.)

Ett rött linne för min del, svart för Felicias!

Runt halv nio-tiden kändes det som om vi var nöjda. På väg till stationen kände jag mig väldigt glad och lätt om hjärtat. En kväll med glada bloggare var precis det jag behövde!
Tack alla för en härlig kväll!
lots of love

Bloggkväll

Syns vi i kväll på Röhnisch?

Backintervaller it was

Efter att ha jagat vinden i en backe blir man ganska trött.

Intervaller planerades och intervaller it was. Jag trillade innanför dörren runt kvart i sju och gav mig inte en chans att backa ur träningen. (ge man soffan en arm, tar den hela kroppen)På med springkläderna och iväg. Det var kallare än jag trodde och gjorde uppvärmningen aningen snabbare än som var menat. Därav att den första intervallen gick lugnare. Ville känna hur benen svarade men sen var det bara att kötta på!

Backen är ungefär åtta lyktstolpar lång, jag har ingen aning hur långt det är mellan varje stolpe. (någon som har koll?) Jag spurta upp, lubbade ner- ca 1.5 minut- och vände omedelbart utan ståvila.
(Tidsangivelserna nedan ska läsas i sekunder. Alltså 54 sekunder och 4 hundradelar osv) De första vändorna tog var de skulle, vid den sjätte smög syran fram, den åttonde var rent bedrövlig och den sista stapplade jag de sista stegen. Bra.
Efter dryga tjugo minuter efter nedvarvningen kom intervallhostan. Precis som ett brev på posten, härligt!

Så här gick det:
Uppvärmning- 11. 23 min
1- 1.00.6
2-0.54.4
3-0.53.1
4- 0.53.1
5-0.53.2
6- 0.53.5
7- 0.53.3
8- 0.51.4
9- 0.54.3
10- 0.52.1
Nedvarvning- 10.23 min

Ingen puls?
Nope.
För ett bra tag sedan gick pulsbandet gick sönder. Jag gjorde några bänkpressar efter ett spinningpass, men stången var tyngre än jag mindes (...) och jag tappade den- rakt över pulsmätaren. Ena fästet där man knäpper bandet sprack. Min snälle far limmade men superlimmet gillar visst inte shcvett. Efter bara några gångers träning gick lagningen upp. Och nu har jag helt enkelt inte skaffat något nytt. Får bli en sak på to-do-listan.

Åh, det verkar som om det var bra att byta ut mitt gamla träningsschema mot ett nytt i går kväll. Träningsvärken sitter som gjuten både i triccarna och gluteus maxemus. Nice!
I kväll ska jag besegra backen bakom huset tio gånger efter varandra. Vi vanliga dödliga kallar det för backintervaller. Åh, jag gillar dem! Kanske därför att det är så påtagligt vad man har gjort och det är en sådan tidsvinnande. Dessutom är intervaller utmärkt träning för att bli snabbare och höja sin mjölksyratröskel. (hörde jag en spontanapplåd?)

En annan fantastisk sak är att kollegan Erik ska åka bil till Stockholm i kväll. Det gillar jag å det grymmaste. För A) Jag slipper cykla till stationen i slajmiga lövhögar. B) Jag behöver inte åka sunkiga SJ-tåg C) Vi kan repeata samma låt sjutton gånger. Eller prata så högt vi vill- och ingen bryr sig.
Jag tycker absolut att Erik ska åka till Sveriges bästa huvudstad betydligt oftare. Typ varje dag!
Nope. Dags att skriva lite igen. Och att bestämma vad nästa låtlista på Spotify ska bli.
Lots of love.

12 veckor från superkroppen

Om det var ljusare imorse, var det desto mörkare på vägen hem. Hua, jag gillar ju inte alls att mörkret sänker sig! Dessutom kändes det rejält ungefär överallt att det var en timma senare än normalt. Jag var fruktansvärt lockad av att svänga höger vid centralen och cykla hem i stället. Men där visade jag prov på min släkts envishet (nää, jag har inte fått den av min far- han har ju sin kvar) och trampade till gymmet.

Från och med i kväll inleddes en ny träningsperiod. Om allt går som jag har planerat ska den hållas, intefieras och göra mig starkare, snyggare och snabbare under 12 veckor. De fem första veckorna gör jag 10 x 3 reptitioner, de resterande sju 8 x 4. (Ni kanske känner igen det från nya Träningsguiden!)

Rosa post-it på en svart flaska. Snyggt värre!

När jag planerade passet funderade jag på hur jag skulle komma i håg allt. Det är inget spännande alls att dra omkring med en anteckningsbok eller papperslapp. Så fick jag syn på en post-it! Aha... plitade ner ordningen på den och fäste vid flaskan. Me like!

Så här gick det:
Uppvärming löpband: 15 min 2.92 km
Djupa marklyft med hantlar: 25 kg
Djupa benböj med hantlar vid axlarna: 18 kg.
Armhävningar: 40, 35, 37 st.
Smala armhävningar: 22, 20, 18 st
Benböj med frivändningar: 18 kg.
Vadpress: 40 kg.
Hantelpress bakom nacken: 8 kg.
French press: 15 kg
Fällkniven: 25, 25, 25 st.
---
De övningar som har samma färg körde jag i superset. 45 sekunder vila mellan varje set och mellan varje övning. Känslan var bra, även om jag har tappat en del i triceps och armhävningar. På den gamla goda tiden tryckte jag dit 65 armisar utav bara farten... Ser fram emot att bli grym på dem igen! Ett gott pass, hög puls (speciellt under frivändningarna) tjogvis med endorfiner och syra. Det här kan nog bli bra :)

Finn ett fel...

Bild nummer ett

Bild nummer två

Ser ni detaljen som skiljer bilderna åt? Nä, det är inte pennorna uppe till höger. Blocket ligger kvar liksom planeringslappen. DÄR hörde jag någon säga rätt svar, bra där! På bild nummer två saknas kameran!

Nope, tror inte alls att ni är idioter. Men jag började själv fundera på mitt eget sinne i morse. I fredags när jag lämnade jobbet låg kameran på mitt skrivbord. Under helgen kom jag på att jag hade glömt att ladda över bilderna som jag tog förra veckan. Inga problem, tänkte jag och skulle göra det på morgonen i stället. Ack, vad jag bedrog mig. Där kameran tidigare legat fanns nada. (Om man bortser från mitt kreativa kaos) Efter ett par timmars ihärdigt sökande, kom jag fram till att kameran med tillhörande minneskort befann sig i Israel.

Hoppsan liksom. Tur att mail finns, annars hade det blivit ett rännande utan dess like för att ta om allla bilder igen...

Hur tänkte de här?

Jag går enbart efter rutiner på morgonen. Något annat funkar inte, då glömmer jag hälften hemma och lunchlådan på soffbordet. Allt som oftast går jag upp precis vid samma tid, 05.43. (Det känns mycket enklare att gå upp 43 än vid 40, fråga mig inte varför!) Varje morgon vid samma tidpunkt packar jag gymväskan, sätter på ansiktet (mejken...) och frukostbestyrar. En ny rutin är att greppa cykellampan, det är ju så rackans mörkt nu för tiden!

Men när jag kom ner till Lila faran var det alldeles ljust. Jag stelnade i steget. Waaa, nu har försovit mig en hel timma och jag blir toksen till jobbet.
Illa, illa, illa...
Tja, så höll jag på tills jag kom på att allt var i sin gilla ordning. Det SKA vara ljusare på morgonen nu. Har ju vridit fram klockan och ett tag till kan jag skippa cykellamporna på morgnarna. Annat blir det när mörkret faller redan under tidig eftermiddag... Men det, det får vi ta då!

Barcelona sommaren 2009. På starbucks, såklart!

Vad jag egentligen ville säga var det här:
Jag antar att det inte finns någon som har missat att Starbucks ska öppna på Arlanda nästa år. Jag ser för min inre syn hur horderna (av främst modebloggare) vallfärdar till Arlanda för att fota sin outfit med en mugg i handen.

Men nu hörde jag att kaffestället förmodligen bara blir tillgängligt innanför säkerhetskollen. Med andra ord, man måste ha ett bordingcard för att kunna pimpla latte för 66 spänn glaset och käckt beställa sin decaf-fatfree-icecofee. How rude! och framförallt, hur tänkte de här?

Under nåågra söndagar predikar the pastor under temat Den stora berättelsen Den här gången om vad man gär när allt känns orättvist.

Innan jag somnade ställde jag om mobilen. Prick klockan två ställde den om sig själv. Igen. När alarmet kickade igång var MIN klocka således halv tio. Syster ringde och undrade var jag var någonstans, hon påstod att klockan var en hel timma senare.

Ahhh... PANIK!!!! Sa till henne att komma hem till mig i stället för att frysa utanför kyrkan. Fick eld i baken och gjorde precis allt samtidigt. I samma stund som jag blev klar, plingade syster på dörren. Med taktfasta klick-klackade begav vi oss till tunnelbanan och Filla.

Där hade Bengt Johansson, en fantastisk musiker, redan sjungit de flesta av sina låtar. Boomer! Vi hann iaf till predikan, som tog upp varför allt är så orättvist ibland. I slutet fick vi ett vykort. Förutom adressen, skulle de som ville skriva ett par tankar om dagens predikan och som vi ville påminna oss själva om. Kortet skickas inom ett år (!) och då är vi förhoppningsvis lite smartare! ;) ***

Som alltid drog vi iväg ett lagom stort gäng (på tolv personer) för söndagslunch. Vi hamnade på Kinamuren och åt oss förskräckligt mätta. Haha, så gott!
Tillsammans med ett par kompisar åkte vi hem till syster med make (mycket tjattrande med dem den här helgen alltså!) En Wallander-film, kaffe och lösgodis senare hade eftermiddagen gått över till kväll.

Och nu börjar klockan bli oförskämt mycket. Det har varit ett par dagar med vila och roliga stunder med kompisar. Nu är jag faktiskt laddad inför en ny vecka! Dags att sova, hoppas ni också har haft en skön helg!
Lots of love.


*** Vad jag skrev? Klart ni får veta!
Plitade att jag ska se det i ett större perspektiv när livet ler glatt mot dem i min närhet. (Som när en vän får The job som jag själv har suktat efter. I stället för att bli våldsamt avis - ska jag försöka vara glad tillsammans med den personen. Glad för att just MIN vän får möjligheten. Nästa gång är det mig det gäller och då gläds mina vänner med mig.)

Fantatisk 80-talsklassiker

Nope, det blev inget äventyr på Sportlife idag. Jag var tvungen att jobba några timmar och när jag var klar runt tre, kändes det inte längre som någon idé. Däremot ville jag göra nåt skoj, men hade ingen lust eller ork att hitta på nåt mer avancerat. Tur att jag hade bjudit hem syster med tillhörande make för allmänt kvällsmys!

"Gör inget snajdigt" sa syster och påstod att jag inte behövde fixa värsta middagen. "nääärå" blev mitt svar och jag planerade att svänga ihop det vi alltid hade som små; tunnbröd.
Ett avsnitt av hysteriskt roliga Robins, supergoda tunnbröd och några lass Chunky monkey Ben&Jerry och prat om det som sker under himlen, fyllde timmarna utmärkt. En otroligt skön lördagskväll med andra ord!

Ja, såklart att ni får receptet på tunnbröden! De är riktiga 80-talsklassiker men fungerar utmärkt sisådär 25 år senare. Jag har för mig att det trollades fram när vi bodde i Kongo. Förvisso kan det lika gärna ha skett under en bitande vinter i Halmstad. Fast det låter mycket bättre med Kongos djungler! Haha. Får höra efter med mina dagars upphov...

Mammas och pappas fantastiska tunnbröd
5 dl fil
2 msk honung eller sirap
1 tsk bakpulver
1 tsk bikarbonat
ca 8 dl rågsikt
rejält med vetemjöl att kavla ut med.

Blanda alla ingridienserna ordentligt. Dela degen i golfbollstora klumpar. Kavla ut till tunna, tunna kakor. Stek i het panna utan smör, nagga dem med gaffel. Lägg i handduk för att behålla dem mjuka.
(Svep in de som blir över i alminumfolie så slipper de bli hårda)

Funderingar om elaka bloggare

Jag har hoppat runt bland flera bloggar under morgonen. Många av dem skrivs av tjejer och killar i högstadieåldern. Och jag blir så ledsen. De är fruktansvärt elaka, dissar alla runtom och anser sig själva som skapelsens krona. Lögner staplas på lögner, fixering om vem som har vad och vem som träffar vem gör dem till överdrifternas mästare. (då har jag inte ens nämnt alla dessa photohopade bilder...)

Vad vinner de på det här? Framför allt, VARFÖR läser man sådana bloggar regelbundet? Vad lockar i att bli utnämnd som den mest vidriga i bloggvärlden? Hur kommer det att gå när alla de här ska söka jobb om några år? Vill företagen anställa någon som är så egoistisk att andra människors känslor helt ignoreras. Och vad gör föräldrarna, har de ingen aning om vad deras små telingar sysslar med?

Var vi också sådana, bara att vi inte postade felstavade inlägg på några bloggar? Tryckte vi också ner varandra så mycket som möjligt, bara för att själva bli värda något? Eller är de som har de värsta bloggarna även mobbat andra ungar under skoltiden?

Har ni några bra svar på mina frågor, alla kan ju inte ha blivit tappade som barn!

Sockerchockar in helgen

Fredagar är lika med fredagsfika. Ibland har man sån gigantisk tur att det blir lyx både på förmiddagen OCH eftermiddagen. I dag var en sådan dag och jag var alldeles sockerchockhög större delen av tiden! Passade alltså jättebra att äta bullar två gånger i dag med fem timmars mellanrum! Jopps, tycker det är helt okej att äta så här en gång i veckan. Men för att få i mig några vitaminer plussade jag på en apelsin. Bra där, ruthie! :)
Så där så.
Nu är det äntligen dags för helg.

Busted!

Ja, men ni ser ju! Det finns inga som helst tvivel om vem som har orsakat släpspåren på golvet... Det är nackdelen när man : A) har skor med svart gummisula B) Har en ovana att hasa fötterna efter sig. C) Har kollegor med synen i behåll som kan följa strecken fram till mitt skrivbord. Tur att kundtjänst erbjöd sig att sudda undan det jag hade ställt till med!

Rörelseenergi

Syster yster skulle ha varit med i kväll. Så många poliser som jag såg utanför stadshuset har har jag inte skådat sedan... sedan... någonsin. (for your information, syster älskar poliser. Men det pratar vi inte högt om) Jag ville fota för att visa er hur det såg ut. Men insåg att det förmodligen inte skulle ha varit populärt hos alla farbror blå.

I alla fall.
Dagen har varit sådär, varken mer eller mindre. Det är en sådan period just nu. Jag tror det beror på hösten och att det är ett bra tag kvar till julledigheten. Nu gäller det att söka det positiva, att omge mig med människor som ger energi och att få ge vidare till andra. Typ att sluta cirkeln.

Och för att tanka på endorfiner cyklade jag till Sats och afron. Nej, jag hade ingen som helst lust men gjorde det ändå. I vanlig ordning ställde jag mig längt bak och tillät mig att sura en stund. Så drog trummorna igång. Sången, musiken, takten som jag känner igen så väl. Jo var på strålande humör och skvätte över till mig med. Rörelseenergi!

På vägen hem svände jag förbi matbutiken. I mejerihyllan hittade jag Fruktfröjd. En ny yoghurt från Valio med kokos, ananas och banan. Lät för god för att inte testas! I vanliga fall äter jag bara fil, men tror nog att en timmas hoppandes och dansandes sätter sina spår. Haha... Betyget på yoghurten blev högt, en god doft av ananas och kokos. En tydlig smak av alla tre frukterna, hoppas den blir mer än bara en tillfällig gäst!

Uppåt ett par snäpp

Efter en dag som mest kan sorteras i mappen "totalt freak´n värdelös", ville jag helst av allt cykla hem, gömma mig bakom en mängd varma filtar och bara vara. Men jag hade stämt träff med Sam på Sats. Han ville spöa mig rejält i diverse biceps/triceps-övningar. Jag slängde ihop ett program i huvudet och hoppades på att han skulle tycka om det.

Hör och häpna.
Efter tio minuter hade han fått mig att skratta. Efter ytterligare tio minuter drog jag själv fåniga skämt. Vi utmanade varandra att lyfta tyngre och göra fler repetitioner. Så befriande och så roligt! Timmen gick hur fort som helst och det var snart dags för veckans BootCamp med Alex marodören. (Jag försökte få med Sam, han ville hellre äta på ett nyöppnat mexikanskt ställe... När man kan bootcampa!)

Tja, nu börjar det synas att jag tränar. (s´cuse för den muppiga minen... haha)

I kväll var det inte alls lika bra som föregående veckor. En av orsakerna beror på att två yngre tjejer var med. Sats har ett projekt som heter Tillsammans, det innebär att barn mellan elva och femton år tränar med sina föräldrar. Det är smart, men tyvärr sänker det kvaliteten på passet.

Det borde inte göra det. Inte när jag har ansvar för att MIN träning blir så bra som möjligt. Men när jag hör dem flamsa, klaga högljutt att det är jobbigt och se dem mygla med övningarna- då tappar jag motivationen. Trots att jag blev irriterad just då, sänkte det mig inte speciellt mycket. Jag hade ju tränat en hel timma tidigare. När jag cyklade hem kändes det faktiskt helt okej. Tänk vad lite fysisk aktivitet kan göra med humöret.

Bästa hojjen ever, visst är Lila faran snygg!

På bänken lite längre bort står ett fat med småkakor. Det kanske skulle varit en hit till kaffet efter lunchen. Själv har jag fastnat rejält för morötter. Nyttigt? Jo vars, men framför allt väldigt gott. Dessutom är de ganska söta och får my sugartooth att bli nöjd.
Det kallar jag två flugor i en smäll.

Tiderna förändras

1928 inträffde en materiellt svår bilolycka på riksvägen mellan Örkelljunga och Åsljunga. Det var en Örkelljungabo som körde på en köpman från Skånes fagerhult. Vid den efterföljande rättegången i Klippan sades det att Örkelljungabon, som var orsak till olyckan, fick en förmildrande dom därför att han hade druckit brännvin och därför hade svårt att styra.

När man helst vill somna i bastun

Bland det bästa med träningen är duschen och bastun efteråt. Det där ögonblicket då man lutar sig bakåt, blundar och andas in doften av varmt trä. Lovely. Speciellt när man är så där härligt slut, att man knappt orkar göra annat än att släpa sina pronerande fötter in i värmen. Och just där vill man sitta tills personalen kommer och kör ut en lagom till stängningsdags.

Men eftersom jag är stammis på gymmet skulle jag säkert ha fått sova över där, bara jag lovade att inte röra mig. Ja , de här säker rörelsecensorer, laserstrålar som går som ett gigantiskt rutnät över hela anläggningen. Bryts någon av strålarna kommer insatsstyrkan, Securitas och högvakten dit. Fast det så klart. Vad jobbigt att stänka vatten på stenarna halv tre på morgonen och försöka undvika laserstrålarna. Nä. Lika bra att dra sig hemåt.

Jo, ja. Ni har rätt.
Jag var faktiskt på Sats Reggeringsgatan i ett syfte. Och även om bastun är underbar, är också träningen det. I kväll körde jag ben för glatta livet.

Så här blev det:
Uppvärming: 20 min löpband
Knäböj: 3*8 (55, 50, 50 kg)
benböj Sumostil: 3*10 (30 kg)
Utfallsteg med studs, en kettelbell rakt upp i luften: 3*10/ben (16 kg)
Raka marklyft: 3*10 (50 kg)
Benpress: 3*10 (65 kg)
skridskohopp: 3*60 skutt
Benspark: 3*8 (40 kg)
Spänsthopp på låda: 3*40 hopp
Nedvarvning: 30 min crosstrainer

På skakiga ben tog jag mig upp till stretchloftet. Jag bände både hit och dit för att sträcka ut kämpande muskler. Jag är fortfarande väldigt stel och skulle behöva bli flera centimeter längre i musklerna. Trots att stelheten gör sig påmind under passets gång, var jag nöjd med mig själv i ikväll!

Nu ska jag försöka lämna stans skönaste soffa för att gå de åtta marathonslånga stegen till sängen. Puh... Hur kommer det sig att soffan är som allra skönast nu?

Gratis träning på Odenplan

Nu på lördag har Spotlife på Odenplan nyinvigning! Mellan klockan 09.00 till 16.00 tränar alla gratis. Dessutom blir det lättare buffé, tävlingar med mera. Under dagen går det att vara med på olika klasser.

Så här ser schemat ut:
10.00-12.00 Les Mills medley, Cykel RPM/Bodypump/Bodycombat/Bodybalance
12.00-12.30 Afro power dance
12.30-13.00 S-core
13.00-13.45 Functional Moves
14.00-15.00 Dansklass

De som jag har markerat grönt är jag mest sugen på. Vilka gör mig sällskap?

Höstrekord klockan 05.42

Hörrni, det verkar som om träningen faktiskt gör nytta! Imorse drog jag igenom min runda på nio km. Förra tisdagen, även den klockan 05.00, sprang jag på nästan exakt 44 minuter. Två minuter snabbare än förra gången jag var ute. I morse klarade jag nian på 42.14 minuter. Alltså ytterligare två minuters förbättring!

Waaaa, liksom! Nu tvista de lärde om det verkligen är bra att pressa sig så hårt på morgonkvisten. För min del är det (som synes) inga problem. Men då är jag även van vid att träna det första jag gör. Är man lite mer ovan tipsar jag om att ta det lite lugnare. Ät lite innan för att inte hamna i energisvacka och fyll på med frukost senast en halvtimma efter avslutat pass.

Anyway
Det här känns så bra! Äntligen är jag på banan igen efter sommarens uppehåll från löpningen. Håller jag mig bara skadefri ska det bli en rackans bra miltid innan året är slut! Hoppas att ni också har fått en bra start på dagen!
lots of love.

Långt under kepsen döljer sig... en stjärna

Precis så här mystisk såg jag ut på tunnelbanan ikväll. Kepsen långt neddragen över pannan, jackan lika långt uppdragen mot näsan. Jag kände mig frusen, hade skallebank och knappt motiverad till att ens ta mig hem. Mitt emot sitter kollegan Jacob och flinar och tycker med all säkerhet att minuterna i underjorden behöver förgyllas.

Jacob ~ Du, hur många ex har din senaste skiva sålt nu?
Jag ~ Häh?
Jacob ~ Ja, alltså ditt album. [blink, blink] Har det sålt bra?
Jag ~ Jo, ja... [tyyystnad] Jooo, bättre än förväntat. Bara folk inte laddar allt för mycket så blir det säkert ett par utmärkelser i år med.
Jacob ~ Hoppas det! Jag ser lika mycket fram mot grammisgalan som du gör.
Jag ~ Mmmm... I know.
Jacob ~ Några autografer skrivna idag?
Jag ~ Nää, ingen känner igen mig när jag ser ut så här.
Jacob ~ Det måste vara jobbigt att du knappt kan gå nånstans utan att folk ska rycka i dig för att få en pratstund. Nä, att vara känd kan inte vara nåt vidare.
Jag ~ Musiken betyder för mycket för att jag ska lägga av...

And so on

Efter en stund hade vi hela vagnens uppmärksamhet. Alla försökte få en skymt av den förmodade kändisen långt bakom keps och jacka... Vi hade vansinnigt skoj och jag är inte riktigt säker på om folk verkligen förstod att vi skämtade. Blickarna var tämligen långa när vi klev av! Så roligt, allt det här på en helt vanlig måndag!

I´m a hero

Ungefär två gånger om året dunsar en lunta, stor nog att knocka en liten tax, ner på hallgolvet. Avsändaren är Svenska tvillingregistret, världens största där alla svenska tvillingar hamnar. Det är forskarnas guldgruva och med vår hjälp avslöjas om arv eller miljö ligger bakom en mängd sjukdomar, från lungcancer till adhd.

Jag leker såklart hjälte och svarar lydigt, kryssar sida upp och sida ner. Förra gången ställdes runt en miljon frågor om allergier, sjukdagar och annat i samma stil. I dag såg jag att det kommit en ny rapport från tvillingregistret. Aftonbladet skriver att det är konstaterat att barn med låg födelsevikt, har större risk att utveckla astma än andra normalstora barn. Jaha, där ser man! Tänk vad tjugo minuters kryssande i små boxar kan göra för forskningen. (Resultatet verkar dessutom stämma in bra på mig. Jag var ett ytteknytte som nyfödd och fick astma som knodd)
(hörde jag en uppskattande applåd?)

Förresten.
Filmen Julie & Julia är baserad på två sanna historier. Julie Powell bloggade verkligen om sin utmaning med att laga sig igenom Julia Childs kokbok. Imorse letade jag upp bloggen, vill du också läsa den? Klicka här!

Ett trumsolo under matlagningen

Film är bäst på bio, bio bäst med vänner och vännerna träffar jag mer än gärna en söndagseftermiddag. Väldigt bra gjort utav Mela att hon frågade om någon var intresserad att se Julie och Julia. En väldigt charmig film om Julie som kämpar med sitt jobb, som älskar att laga mat och behöver en utmaning i livet. Hon bestämmer sig för att laga alla recept i Julia Childs*** kokbok. 524 recept på 365 dagar...

När jag klev ur biosalongen hörde jag flera som pratade om matlagning och vad de skulle svänga ihop senare under kvällen. Bland annat var några tonårskillar djupt inne i diskussionen hur man får till en bra bernaissås. Fniss, det var så gulligt att jag inte kunde göra annat än att le. Själv hade jag inte några tankar att utöva någon som helst kokkonst hemmavid. Men när jag funderade, insåg jag att lunchlådorna behövde fixas.

Suck pust och stön. Men så tänkte jag på hur Julia Child skulle ha lagat maten. Ja,typ så här:



Haaha, märkligt hur roligt man kan ha medan man steker kyckling, öppnar en burk tomatsås och hackar lök. Mer sånt åt folket!! Nu hoppas jag att det smakar bra också!

Kycklingfilé i tomatsås med mango chutney, sweet chili, röd lök, chili och en snutt ingefära.

***Julia Childs "Mastering the art of french cooking" är för USA, vad "Sju sorters kakor" är för svenskarna. En odödlig klassiker, med andra ord!

Starstruck efter bion

Vilken lördag det har varit! Jag har varit omgiven av fantastiska människor som alla har fyllt på mina energiförråd! Dessutom kom jag underfund med att en promenix i ösregn i Gamla stan, nödvändigtvis inte är otäckt! Regnet kom i så små fina droppar att det knappt märktes. Tvärtom ganska mysigt, på ett konstigt sätt, när kjolen blev blåare och blåare av vätan. Vi sa hej då och jag fortsatte på vidare äventyr.

Jonathan väntade vid Hötorget och vi bestämde oss för att se en film. Efter en sväng in på Filmstaden insåg vi att det var way too much people där. Vi vände runt och placerade oss inne vid Saga i stället. Ett mycket bättre val, dessutom hade filmen Bröllopsfotografen platser kvar. Och ja, det är en svensk film. Men en väldigt bra sådan. Humorn är på topp, sensmoralen likaså och skådisarna var riktigt bra.

En drink respektive öl efter filmen på Grill. Och plötsligt, av en outgrundlig anledning började vi prata om de otäckaste skräckfilmerna vi har sett. Ja, varför kan man undra! Jag är så himla lättskrämd och ska inte ens fundera i skräcktankar! Inte underligt att jag tittade snett och vint på allt och alla när jag sent om sider åkte hem! Waaa...

Åhhh, jag måste berätta! På tunnelbanan klev en man på med famnen full av blommor. Han såg lite bekant ut... Så kom jag på det, det är ju den här snubben! Ganska roligt och jag gjorde ALLT för att inte visa att jag kände igenn honom. Fånigt? Japp. Men jag får vara sån, är ju från landet!
(Den enda kändisen man någonsin såg var cirkusdiriktören för cirkusen som kom varje år) (och då måste man väga upp det med att spana på more famous than that)

Många regnblöta kilometrar

Det var på håret att jag verkligen kom iväg på ett långpass imorse! Jag somnade vääääldigt sent i går och när klockan ringd, ville jag helst vrida ett varv åt höger. Svepte ändå en proteindrink och drog på kläderna, trots att jag inte alls kände för en jogg på två timmar. Men skam den som ger sig! Sprang mot Odenplan och vidare mot Hagaparken. Siktade runt Brunnsviken och kom faktiskt ihåg hela rundan. Det var faktiskt fem månader sedan jag sprang den senast! Fotpoden ville inte vara med längre än tre kilometer, där försvann min totala kontroll över hastighet och hur långt jag hade kommit. Men jag hade järnkoll på klockan och visste på ett ungefär många kilomter jag passerade.


På det stora hela gick det bra idag! Tyckte jag hade bra långpassfart och benen kändes spänstiga. Finulade en hel del, som jag alltid gör när jag springer. Åh, om alla sprang skulle världen se bra mycket bättre ut. Jag menar, så många problem som får sin lösning i spåret!
I alla fall.
Hösten är en fantastisk vacker årstid. Vackra löv överallt och inte ens regnet fick ner mitt humör. Tackålov för vatten-vindtät väst! Mindre bra att varken underställströjan eller byxorna delade de egenskaperna. Tur att jag redan var varm och inte kände av regnet mer än "Oj, vad blött det blev". Mötte tre andra joggare och vi smilade uppmuntrande mot varandra. Nice!
Dagens långpass blev 24 km på 2.15 minuter. (inklusive stopp vid rödljus och prata telefon med syster och mor)

Arga tjejers blickar

Det finns något som heter "arga-tjejen-blick". Kort innebär det att tjejer mönstrar varandra och visar tydligt vad de tycker om den andras klädsel och stil. I morse fick jag mängder med blickar som signalerade inte icke godkänd.

Anledningen är de här byxorna som jag drog på i morse. Det var ju så kallt och jag ville inte frysa...

Hur skulle brudarna kunna veta att jag såg ut så här under. Tur att kollegorna inte gav mig några suckande blickar under dagen!

Highway to helg

Ibland är man full av frågor. Funderar lite grann och saknar min bror som allting kan... Eller så vill jag bara pigga upp er med en sång. En låt som inte alls har med något viktigt att göra. Ren och skär nonsens över världens konstigaste saker.
Fast är det inte det man ska ägna sin lediga tid åt? Att göra saker som ligger helt utanför den vanliga sfären. En utmaning och samtidigt en möjlighet. Har ingen aning. Det enda jag vet är att jag svamlar och beger mig highway to helg.

Finest training

Vi sitter längst upp till vänster, underbart att träffa tjejerna igen!

Superfem (minus en) slog sig samman för ytterligare ett träningsäventyr tillsammans. Finest och Balance bjöd in till en mingelkväll med föreläsningar. Den första timman pratade vi, drack smoothisar och fick några minuters massage. Balance är ett otroligt fräscht gym! Svarta golv, snygg inredning och dämpade lokaler, skulle kunna trivas där. Haha...

Jari Ketola var där och föreläste om funktionell träning. Vi fick även testa hur viga och rörliga vi var. Hmm, jag behöver kanske inte säga att jag hade smärre problem med att utföra att övningar. Som att ha ena armen rakt upp, stå bredbent och ner i en så djup knäböj att man kan nudda hälen med den andra handen. Svårt!
Nutrionisten Alexandra Petterson pratade om kost och om bra mat. Hon (och vi) kom fram till att bra mat, är sådan mat som är inviduellt anpassad. Svårare än så är det inte! Ingen diet fungerar perfekt för alla, utan man får plocka ut det som passar livsstilen, målet och träningen bäst.


Varken jag eller Mela ville vara med på Stripchair. Vi ägnade halvtimmen åt att stretcha och prata, för min del var det mycket mer värt än att dansa runt en stol! Ganska mycket försenade började en boxklass. Skoj att puckla på någon annan en stund. Haha... Mela slog riktigt bra själv! Det var så skoj att få vara med under kvällen och att träffa andra träningsintresserade. Det här gör jag gärna om!

Alla bilder från finest.se

En sån far man har!

När jag var ung (läs: typ 13 år) tyckte jag det var oerhört pinsamt när pappa sa något lustigt. Som i kassan när han flinade mot kassörskan och svarade "nej, jag glömde kameran hemma" när hon undrade om han hade kort. De gångerna tittade jag bort och låtsades som att jag tillhörde en helt annan familj. Det funkade så där. Inte minst med tanke på att vi bodde i ett väldigt litet samhälle och att varenda kotte hade koll på släktskap och blodsband.

Now days.
Antingen har min far mognat rejält, eller så har jag mognat rejält. (tror mest på det sistnämnda) Nu finner jag hans små finurligheter som riktigt roande. Ja, för det allra mesta i alla fall. En av klassikerna är absolut hans strålande kommentarer till diverse telefonförsäljare. För ett par kvällar sedan ringde en sådan och erbjöd pappa lyxiga damunderkläder.
Vad käre far svarade? Att han inte var lagd åt det hållet. Killen på andra sidan tråden tystnade, tackade för sig och sade adjö.

Fick visst dunderhonung till frukost

Rackans vad tungt. Hantlarna måste ha ätit betong under natten. Axelpressarna segade sig uppåt, centimeter för centimeter. Axeldragen sved och flyesen ville inte alls. Vad sjutton...
In medias res.

Jag brukar träna med chef Felicia typ på gånger i veckan. I går var det dags igen och jag kände mig ruggigt stark. Så där stark att man tror att man tog fel på frukost och dunderhonung. Vi satsade på bröst och triceps, muskler som jag även till vardags tycker om. Men nu, ahh- sweet home alabama, det gick bra!
Samma sak med bootCampet på kvällen. Det var en sådan gång då jag sprang snabbast, gjorde flest armhävningar, kvickast upphopp och mest spänstiga utfallsteg.

Med det i minnet cyklade jag till gymmet imorse.
Men redan vid uppvärmningen tyckte benen att de var trötta. De tänka 20 minuterna på löpbandet förvandlades till 15. Axlarna skulle få lite fason tänkte jag, och plockade fram hantlar. Men pressarna var fruktansvärt tunga! Nästa också och nästa också. Sånt här är knäckande. Det får mig att inse att inget är beständigt. Det får mig att inse att vila förmodligen var det som jag behövde mest. Det får mig att inse att stark i går nödvändigtvis inte betyder stark i dag.
Tja, det är så man lär sig.

Naturell yoghurt, musli, kanel och linfrön i min fina, fina skål från Ittala (som jag har fått av syster yster.)Ett utmärkt sätt att muntra upp sig och ladda inför nästa pass!

Bananas are for monkeys...

Förutom en efterhängsen svårt-att-andas-när-pulsen-höjs, är förkylningen som bortblåst. Efter en extra halvtimma på jobbet i går, kom jag nästan pigg till gymmet. Det märks att jag är stammis... Killen i repan undrade var jag hade varit hela förra veckan. Tjejen bredvid tjöt heeeeej och nummer tre sa välkommen hem.
Awww, vad fint!

Ni som följt mig, vet att jag har haft trubbel med både vader, höfter och knän. Mitt löpsteg är lustigt och springer jag för mycket gör det ont. Men jag vill fortfarande åt konditionsdelen, tur som en tok att crosstrainers finns. Från början tyckte jag att det var bland det tristaste som någonsin har tillverkats. Nu börjar jag smått uppskatta den. (fast löpbandet är multum mycket mer spännande)

Glad i en top från Röhnisch och bänkad på Sats regeringsgatan.

Tjugo minuters uppvärmning och jag var redo att ge ryggen en dust. Chins med hjälpvikt, framåtlutad rodd, sittande rodd, latsdrag- smala och breda, rygglyft och rodd med stång. Dessutom slängde jag på några tokrusher genom gymmet och upphopp för att trycka iväg pulsen. Avslutade hela härligheten på crosstrainern, lite högre tempo än vid uppvärmningen, men tiden 20 min- var densamma. Grymmans vad bra det kändes!!!

Finaste synen i ett kylskåp är en hylla med gainomax.

På vägen hem parkerade jag Lila faran vid matbutiken. Plötsligt såg jag att de sålde ut sitt lager av Gainomax. Med mantrat "Bananas are for monkeys" lassade jag korgen halvfull. Några bor nu i kylskåpet i väntan på nästa långpass. Återhämtningen kommer nu att bli busenkel!

Överallt choklad!

Långpasset var i sanningens namn en utmärkt ladd inför Chokladfestivalen på Nordiska museet. Jag var där förra året med och ville för allt i världen inte missa årets tillställning! Syster yster blev syster lycklig, när jag frågade om hon ville följa med. Vi har sedan barnsben älskat det mesta inom genren choklad. (Det enda som inte lockar är vit... För det första luktar det ko och för det andra har det inget som helst gemensamt med choklad. Så det så.)

Vid Stockholms pralinhus var det trängre än i Tokeyos tunnelbana. Anledningen? Pralinerna kostade fem kronor styck istället för tio på alla andra ställen.

Vi hamnade i lämmelgången och armbågade oss framgångsrikt fram till montrarna. Choklad, choklad överallt choklad. Praliner, kakor, fontäner... Det var ingen ände på allt. Jag blev ganska full i skratt när jag tänkte på hur folk i allmänhet är livrädda för svininfluensan. Många tar knappt i handen längre och alco-gellar händerna till vansinne. Men här gick man ur huse, stoppade ner nävarna i samtliga smakskålar och moffade glatt. Thats comedy!

Smakskedarna låg tillslut vid sidan av. Vem har tid att använda sådana när man vill smaka nu på en gång?

Mässans snyggaste omslag! Dessutom var chokladen den godaste av alla! Den längt till vänster, från Filipinerna hamnade i väskan.

Dyra, men fina pralinisar!

Jag blev även överraskad över hur många fabrikörer som hade koll hela vägen från böna till kaka. Flertalet var delägare i plantagen och reste ner flera gånger varje år för att se att arbetarna, ekonomin, odlingen och fabrikerna sköttes enligt alla konstens regler. På så sätt kontrolleras även innehållet i själva produkten. Ja, enligt dem själva i alla fall!

Luktade otroligt gott och jag ville testa en kopp...

En annan positiv överraskning kom när vi trillade över en hel hög med teburkar! Både jag och allra käraste syster är totalt övertygade om att te är en vinnande kombo till precis allt. Och det blev en skön omväxling att glana på plåtburkar i stället för pappersomslag. Dessvärre fick inget förtjusande te få följa med hem. Jag tycker att det var galet dyrt... Tyvärr var det den minsta gemensamma nämnaren på allt på Nordiska den här dagen. Visst, några hade sänkt priset med några tior. Men seriöst, är det rimligt att ta 95 kronor för en 70-grams chokladkaka?

Ny trend kanske, en brudklänning helt gjord i choklad!

När vi sent om sider, med magen full av kvalitetschoklad och väskan full (nåja, ett par kakor följde med hem) såg vi den gigantiska kön som ringlade sig runt byggnaden. Cirkus 300 personer stod och väntade på att komma in. Och bara för att visa hur GLADA vi var för att redan ha varit inne, tog vi ett par spänststeg upp och ner för trappan... Hehe.

Nu börjar min löparsäsong!

Nu är jag på gång igen. Och det är träningen med! Jag var krasslig förra veckan med rejält ont i halsen och feber. Jag beordrade mig att ta det lugnt. Tog mig själv i örat och förbjöd alla aktiviteter som kunde utlösa hjärtmuskelinflammation (eller myokardit, som syster säger) Pinan blev lång och rastlösheten stor... Men efter en hurtig promenix på fredagskvällen insåg jag att det gick att sätta igång igen.

Sagt och gjort.
Kvällen innan satte jag mig med kartan i handen och planerade rundan. Det här, myste jag, det här kommer bli ett härligt långpass! Strax före 08.00 drog jag i väg. Luften var frisk och hög, det var kallt de två första kilometerna men sedan var kroppen uppvärmd. Ahhh, jag gillar verkligen att springa på hösten! När andra slänger upp springdojjorna på hyllan, sätter min säsong igång. Det är nu man får plats på löparstråken och man slipper bli överhettad efter en halvmil. Det är nu jag verkligen VILL springa!

Från Fredhäll via Fridhemsplan, Eriksplan, Odenplan, ner på Sveavägen där Hamngatan tar vid. Upp på Djurgården för ett varv och hem igen via Norr mälarstrand och Rålis.

Hur det gick?
Bra fråga, darlings! Jag påminde mig om att ta det lugnt och att lade mig någonstans mellan 5.45 till 5.55 min/km. Den första milen klarade av på 55 minuter. Ökade farten aningen och pendlade mellan 5.35 till 5.45. Efter dryga 15K fick jag ont i höger hålfot. (Precis samma sak hände under Stockholms halvmarathon för en månad sedan. Jag tror att skorna börjar sjunga på sista versen.) Runt 18K började jag känna mig trött och vid prick 22K bromsade jag in och promenixade den sista kilometern hem.
Springtiden slutade på 2.03.22 timmar. Bra jobbat, måste jag berömma mig själv. Det här var det första riktiga långpasset sedan i somras. Jag känner att jag är på gång och att resultaten kan bli riktigt goda.

Nope, det är inte kallt att springa. Med funktionströja och väst håller man värmen. Och springningen gör också sitt i sammanhanget !