Var på härbärget och fick en tröja

Jag var på plats i Uppsala tidigt, tidigt imorse. Klockan kvart i sju tuffade tåget in på stationen och jag kände mig minst sagt seeeg. På ett sätt kändes det härligt med kylig luft så att jag hann vakna till ordentligt innan min intervju. Efter några minuter på cykel (exklusive ett par felcyklingar...) kom jag till ett härbärge i stan. Till skillnad från andra härbärgen som stänger i gryningen, öppnar de här vid 07.00. Där kan hemlösa och mindre lyckligt lottade personer få frukost och en stunds värme.

Innan intervjun erbjöds jag en kopp kaffe. Jag var smått frusen och var precis på vippen att säga till en man bredvid mig i kön hur kallt det var ute. Tur att jag inte hann säga något. Ett par minuter in i intervjun fick jag veta att han- bland andra- hade tillbringat natten utomhus. Ahhh... Kallt!!! Och inte blir det varmare...

Hösten är här och färgade löv med den.

Jag gillar att göra sådana här reportages. Inte för att gotta mig i andra människors elände. Jag älskar medmänniskors engagemang för samhällets olycksbarn. Att det finns människor som öppnar härbärgen, värmestugor, samlar in kläder och ger av sig själva för att andra ska ha det aningen bättre. Det rör och det berör.
Och jag hamnade också inom ramen av omsorg. Precis innan jag skulle gå drog jag på mig min dunväst. "Inte ska du gå ut så där" utbrast föreståndaren och menade att jag var alldeles för tunt klädd. "Vänta så ska du få en tröja" fortsatte hon och grävde en stund bland de prydliga högarna. Hon tyckte att om jag inte ville behålla den, skulle den gå vidare till en annan hjälporganisation.

Vantpremiär och tröjan som jag fick. Det räcker med att ni få se mudden, så inser ni hur resten av den ser ut...

Turen hem gick nästintill smidigt. Tappade ena skon i en rondell och såg den bli överkörd, missade nästan ett rödljus och svängde en gata fel. Annars gick det finnemang! Och när jag gick in i komplexet där redaktionen ligger, fick jag som vanligt syn på bassängerna (eller hur man nu benämner dem) Åh, en dag ska jag ta med en flaska diskmedel och trycka i... Snacka om bubbel!

Som sagt, diskmedel och det blir skumparty!

Jag hittade ...

Som de allra flesta ungar läste jag Pippi Långstrump som liten knodd. Pippi gick som bekant ut på jakt efter diverse prylar och prytlar. Hon kom fram till att det man hittar, det får man också behålla. Titta vad jag hittade utanför porten häromdagen... MIN!!!!

Norrland, it is

Aha, nu har jag ytterligare bevis för att Uppsala ligger i Norrland. Hur kommer det sig annars att det var is på perrongen imorse? Just det. Hualigen... Det verkar som om vintern är på intåg nu. Och jag är inte förtjust i varken is eller snö eller kyla. Varför? Jag åker inte skidor, gillar att cykla och springa året runt och hatar när trottoarer och annat mög får en ishinna. Man kan inte springa lika fort eller cykla i vansinnesfart (utanför Stadshuset där turisterna hopas, vilken årstid det än är)
Dubbdäck på hojjen, är det en bra grej? Eller så tjock jacka att man knappt känner asfalten om jag skulle drutta omkull? Hmm, vet inte! Överös mig med goda idéer hur den kommande vintern blir så bra som möjligt!

Måste annars bara berätta: Min praoelev når mig till strax nedanför axeln. Det betyder att när hon ställer sig snett bakom mig, hamnar hon i min döda vinkel. Inte minst när jag är så inne i det jag gör att både tid och rum försvinner. Det kan handla både om texter som jag jobbar med och när jag är på Facebook. Och det är ju klart att tjejan placerar sig i döda vinkeln när jag är inne på Fejjan... Haha, hon kommer ju tro att jag bara surfar runt och inte knåpar ihop en endaste skapelse. Jag lovar, jag skriver en hel del matnyttigt om dagarna. Men Fejjan är livsnödvändigt. Så det så!

Aj, järnvägar!

Runt tio i dag högg det till i knäet. Vid lunch blev det värre och har därefter eskalerat. Hmm, undrar vad det kan vara för något! Jag sprang en runda i går kväll- en helt normal i mitt springa-lagom-tempo. Med andra ord, inte ett dugg extrem. Det känns nästan inget när jag cyklar, bara när jag går. (mucho mysko!)

Precis där gör det ont, under patella. Rackans!

Tanken var att köra ben på gymmet ikväll. Efter uppvärminingen på Crosstrainern (känns nada där) testade jag några djupa benböj. Dömt att misslyckas. Ahh, misspepp! Brukar inte ha problem med omkastade träningsplaner, men nu blev jag riktigt sur. Inte enbart för att jag inte kunde göra det jag hade planerat. Nej, snarare att rädslan för att ha dragit på mig en skada sänkte humöret. Jag genomförde trots allt ett triceps/bröst-pass och satte stämpeln godkänt över det. Men godkänt är inte ens i närheten av nöjd. Suck. Hoppas det går över snart och att det inte sätter käppar i hjulen inför Utmaningen. Just det; Utmaningen som börjar på torsdag! Vad det är? Serru, här avslöjas inget i onödan ;)

Come back and see!

Konsten att roa en prao

Efter morgonbönen* såg jag att det satt en okänd tös mitt i bland oss. Första gissningen var att hon var en praoelev, andra gissningen att hon var min praoelev. Inte för att jag hade hört några rykten om att någon sådan skulle komma hit. Nope, erfarenheten säger mig att praosar och praktikanter oftast hamnar hos mig. (Måste bero på mitt enorma tålamod och det helt fantastiska sättet jag lär ut på. Haha) Jag hade rätt på bägge punkterna och fick använda mer än halva tankeverksamheten att sysselsätta min högstadieelev under större delen av dagen.
Phu...

JR och EL i snurriga tankar hur de ska vända världen rätt igen (tjejen rakt fram är min prao!)

Timmarna rullade på och jag delade ut uppgifter till höger och vänster. Vad sägs om att stryka under allt viktigt i mina research-papper? Hehe, bekvämt att slippa göra det själv. (När jag tyckte att mitt skrivbord behövdes städas, gav redaktionschefen mig ett snett flin och sa att praon inte skulle gå på allt jag sa. )(Gå på? jag var superseriös!)
Och mitt i allt funderande avbröts mina tankar med att kollegan tvärs över skrivbordet frustade till. Han hade tryckt på något lustig kortkommando och vänt alla dokument åt sidan. Ett gäng tankar åt diverse håll och EL kom på att man bara behövde fixa inställningarna igen. Tss, lika enkelt som genialt!

*morgonbön är rätt och slätt ett annat ord för morgonmöte. Där går vi igenom dagens tidning och kommande nummer.

Det har varit sköna dagar på ett höstigt Öland. Vi har tagit det lugnt, tittat på konst och bara umgåtts. Några släktingar var på plats och visade upp det de hade gjort under det senaste året. Robert är glaskonstnär och blåser fantastiska skapelser. Min faster väver mattor, farbror visar fjärilar and so on.

En hel dag tjatade David att vi skulle ut och springa. Senaste turen vi avverkade tillsammans var julen 07 och han rusade som om han vore jagad av vargar. (5K på 17 minuter) Sedan dess har jag tvärvägrat! Men nu bad han så snällt och sa att han kunde dra ner takten för sin långdistansande syster. Tack, liksom! Vi svidade om och sprang längs en grusväg, bredvid kohagar och nådde tillslut tångdoftande strandremsor. Vi tog sällskap ner till sjön och han spänstade på vägen hem i ett våldsamt tempo- gissar i runda slängar 3.25-tempo... Ahh, får träna liiite till innan jag ocskå fixar det!

Men nu är jag hemma i stockholm igen. Och plötsligt känns lägenheten så tom- det känns förmodligen så efter en långhelg i ett fullsmockat hus med folk. Fast jag klagar inte! Det är ganska skönt att få vila öronen ett tag!

Öländska klassiker

I Stockholm cyklar jag överallt, till Uppsala tar jag tåget och annars är det lokaltrafiken som får stå till tjänst. Jag sorterar papper och burkar och pantar flaskor. Det måste väl ändå kompensera att jag och syster tog varandra i handen och flög ner till Kalmar igår?

Oki. Vi var på väg till Öland, där inte bara föräldrarna väntade utan även Skördefesten. Och det, my darlins, är inte alls illa. På tio år har det växt till en enormt stor händelse där varje liten individ på ön är inblandad. Från och med i kväll tills på söndag kommer årets by koras. Snyggaste pumpan få sitt pris och diverse konstnärer och andra estitiskt begåvade personer visar upp sina verk. Några som ställer upp är ett par kusiner, en faster och en farbror som är våldsamt duktiga när det kommer till att måla, dreja, blåsa glas, väva and so on. (Måste ha hoppat över min syskonskara...) Ska bli så skoj och se vad de har pysslat med under sommaren.
Nope, måste nog ut i trädgården nu och hjälpa till med grönsakerna. Tror visst att broccoli och lök står på skördelistan. Uppkopplingen är lite långsam här, ska se om det funkar att lägga upp nåra bilder ikväll.
Nu ropar mamma att kaffe är klart!

Imse vimse ruth

Ser ni att Grand Canyon numer finns mellan mina ögonbryn?

Av någon konstig anledning är jag väldigt snurrig just nu. Jag glömde mobilen på jobbet i går kväll. När jag skulle ta på mig jackan på tåget, lade jag min Elle-tidning på det andra sätet. Så klart att den blev kvar där (och jag som bara hade läst halva!) Och när till och med mina kollegor säger att grand canyon syns, då betyder det att jag finular, funderar och vrider på saker och ting.
Det värsta är att jag inte riktigt vet VAD jag tänker på. Det är snarare så att tusentals tankar snurrar runt, runt och att jag inte får vidare koll på dem.
Det blir nog ganska bra att jag drar till Öland imorgon. Det är något så ovanligt att hela familjen träffas på en och samma gång. Fantastiskt!!!

När inte ens gps:en kan hjälpa till

Här är Uppsala station, där finns min cykel och med den tar jag mig precis överallt.

Som ni vet jobbar jag ibland på söndagar. I dag var en sådan dag. Första uppdraget var att hitta en vallokal för att ta ett par bilder och snacka med folk som röstar. Nemas problemas. En sådan grej tar max en halvtimma och är faktiskt väldigt underhållande att göra. (Ni vet, träffa folk, prata och få dem att säga vad som finns på hjärtat. Folk har åsikter om precis allting- även om kyrkovalet)

Hit eller dit, eller varför inte åt totalt motsatt håll?

Men allt är inte så enkelt.
Speciellt inte när det kommer till att faktiskt hitta en vallokal. Och även om jag har gps på mobilen hjälper det föga. Jag insåg det omöjliga i att knappa in "vallokal för kyrkovalet september 2009" och därefter få en träff. Jag vet, nu tänker ni naturligtvis att det bara var att leta upp en kyrka. Jorå, om de fanns med på kartan hade det gått superlätt.
Tur att jag har min kollega Jonas som kan svara på precis alla frågor. Och tur för mig att han också jobbade idag. Ett nästan snabbt telefonsamtal och jag hade ett par lokaler att välja mellan. Hur det gick? Utmärkt!
Ja, sen var det bara den där lilla petitessen att hitta tillbaka igen. Men det, det är en helt annan historia.

Korvstoppade skivor

Sarah Kelly hade en unplugged konsert. Otroligt bra och mycket uppskattat!

Jag har ju helt glömt bort att berätta om helgen i Örebro. (Nu tänker ni, Örebro, what...Just därför måste jag ju nämna ett par ord!) I fredags tog jag tåget plågsamt tidigt till Närkeslätten. Stod på stationen strax före nio och blev upplockad och ivägkörd till en liten kyrka i utkanten av Örebro. Där väntade två heldagar med presentation av höstens hetaste skivor. På plats fanns folk från skivbutiker, recentcenter, musikjournalister med flera. Korvstoppning... Tre timmar åt gången satt vi och antecknade vilka artister som kommer till Sverige, vilka skivor som kommer sälja stort och annat som är värt att veta.
På kvällen hade Sarah Kelly, en amerikansk artist, en unplugged konsert. Grymt bra!! Kolla in när hon öven var på tv4 nyhetsmorgon och spelade: "Still Breathing" Hej och hå och väldigt trött slocknade jag på hotellet på tre röda.

Morgonen efter var jag grymt nyfiken på gymmet såg ut. Scandic är kända för sin hälsoprofil och det ville jag absolut inte missa! Ett par vändor i trappen, krånglande hiss och fel nyckelkort kom jag in. Helt ok! Ett löpband, en crosstrainer och en multimaskin där man kunde göra en mängd olika övningar roade mig en timma. Mycket välgörande! Dessutom väntade en hejdundrans god frukostbuffé! (så borde alla dagar börja)
Dagen var som den föregående, jag fick med ett tjugotal skivor hem och huvudet fullt med bra musik! Yeah, det kommer bli en bra höst!

Färglös höst trots röda löv

För ett år sedan var jag i Uganda och såg en dansuppvisning. C´est magnefique!

Röda löv som dansar runt cykeldäcken, bistra vindar som kilar mellan halsduken och kragen och frusna fingrar. I år var det synonymt med att fortsättningskursen i Swahili skulle sätta igång. Både jag och favoritsyster hade längtat oss blåa. Redan för en månad sedan började vi inleda alla telefonsamtal på swahili, dammade av läroböckerna och rabblade ordklasser och förberedde hjärnan med diverse sätt som skulle förenkla inlärningen. Planerna för hösten var således klara. Trodde jag ja.
Häromdagen kom ett mail som meddelade att kursen var inställd och eventuellt är tillbaka i vår. Rackans bananer. Nu är det ju bara en helt vanlig höst- utan några som helst vibbar från trakterna kring ekvatorn.

Skippa hellre frukosten

Jag är våldsamt nyfiken över vad folk stoppar i sig. Inte minst med tanke på att kosten och hur man mår följer varandra tätt i spåren.
För att ge ett exempel hur min milda besatthet kan yttra sig:
I våras tjuvlyssnade jag på ett samtal mellan en PT och hennes kund. (Ok, jag stretchade och de stod rakt under loftet) Kunden hade inte gått ner i vikt, vilket tydligen var målet. Han bedyrade att inget förutom det "godkända" landade i kundkorgen. PT:n hummade och skrev i sina papper och tyckte att de nog fick ändra strategi. Ett par dagar senare såg jag kunden i min lokala matbutik. "Aha" tänkte jag och drog på mina imaginära spionbrillor. Och där, my darlins, skådade jag hur Gorbys storpack fick sällskap tillsammans med hotdogs och sockerstinn läskeblask. "Hallå där", ville jag ropa. "Inte konstigt att du inte får de förväntade resultaten när du tjoffsar i dig allt det här".

Alltså.
Vad man stoppar i sig har således betydelse hur träning och uppsatta mål går. Hur kom jag då att tänka på det här idag? (Mycket bra fråga!) I morse när jag satt på tåget till Uppsala såg jag att en gymnasietjej i sätet framför pimplade energidryck. Jag kunde även lokalisera ett prassel, men var inte säker på vad det var för något. När hon hade rest sig såg jag det här:

Energidryck och chips. Hurra, vilken bra frukost! För att vara rejält cynisk; är det inte märkligt hur många det är som gnäller om att de är trötta och sega, inte får bukt med vikten och inte vet hur de ska göra. Men det är inte vidare konstigt när flera hivar i sig saker som uppenbarligen varken är bra för kropp eller sinne. Jag tror att Sveriges invånare skulle må avsevärt bättre om man bara började dagen med en bra frukost. Och dit räknas inte burk energidryck och en chipspåse. Då är det bättre att man skippar den helt och hållet...

Pallar inte att hoppa över staket

Det går så mycket enklare att palla äpplen när villaägarna själva lägger dem i korgar. Jag menar, är inte direkt tio år längre då man lätt och ledigt svingade sig över staket och murar för att få tag i dyrgriparna. Inte för att jag egentligen behövde det, hemma i trädgården dignade träden av både äpplen och plommon och enstaka päron (som hängde över från grannens trädgård) Och nu när jag inte har någon tillgång till fruktträd passar det utmärkt att ta ett par frukter till fikat.

Bäst jag torkar upp innan något mer kommer fram

Jag snubblade till och skvamp ut kaffe på golvet. Det här uppenbarade sig... Är det månnetro ett dåligt omen? Borde jag stänka lite vigvatten över axlarna, gå baklänges eller linda in mig i bubbelplast när jag cyklar hem i kväll?

Någon som väntar hemma

Det är inte längre ljust när klockan ringer på morgonen. Om ett par veckor kommer det vara helt mörkt och det dröjer inte länge förrän jag få ha cykellampor på väg till jobbet . Illa. Jag tillhör dem som avskyr mörker och kyla. Det känns ungefär som att livet rinner mellan fingrarna och en blek variant av mig själv är det enda som blir kvar... Usch.
Måste därför börja med Philips wake me up light igen. Den där makalösa lampan som gradvis tänds en halvtimma innan man ska vakna, när det är som ljusast går radion igång. Det blir skillnad, den simulerade gryningen lurar kroppen att tro att den faktiskt är pigg- trots att den inte är det.
I alla fall.
Nu skiner solen och det ser ut att vara en fin höstdag. Och nu känns hösten inte så skrämmande, inte när löven fortfarande har grön nyans och när man fortfarande kan gå utan jacka. Och det är faktiskt mysigt med ljus och lampor på fönsterbrädet på kvällarna. Som i går när jag kom hem då det lyste alldeles hemmamysigt i lägenheten. Ett "välkommen hem" ljöd från köket. Det var Lena som satt och jobbade med några arbetsuppgifter. Hon har inte internet hemma och jag tyckte att hon kan vara hemma hos mig, i stället för att kampera på Universitetet.

Utsikten från mitt skrivbord. Längtar ut till solen och de inte allt för kylslagna vindarna.

Inte nog med att hon är ett utmärkt skydd från inbrottstjuvar, majblomsförsäljare, dörrknackare och övriga. Hon är även våldsamt trevlig att umgås med. Inte minst efter en lång dag på jobbet och en tuff kväll på gymmet. Både hon och jag pratade av oss om livets väsentligheter och allt som hör där till. Vi drack Rooibos champagne-te och kommenterade Hollywoodfruar på trean. Med andra, en dundrans bra måndagskväll!
Dessutom...
... fixade hon disken på diskbänken. Bara det är värt en applåd!

Lunchjobb

Fördelen med att göra en lunch-intervju är att man kan äta annat än den vanliga lunchen (Det vill säga makrill i tomatsås med tillbehör) Det här var enbärsmarinerad quornbiff, västerbottenpaj och mustig svampsås. Fantastiskt!

Himmelskt lopp med änglabesök

En liten belöning och ett minne från loppet.

Stockholm halvmaraton

Jag måste erkänna, det kändes så där. Faktum är att jag var tveksam till om jag verkligen skulle springa överhuvudtaget. Med tanke på den senaste tidens form var det inte alls troligt att jag skulle fixa ens en hyffsad tid. Jag delade mina tankar med diverse kunniga personer som alla tyckte samma sak; se det som ett träningspass och strunta i allt vad tider heter. Varför inte.

Jag hämtade nummerlappen i Kungsan och slank ner till Sats för att byta om. Hängde i receptionen en god stund och pratade med tjejerna. (De är så bra, vet alltid vad de ska säga för att höja humöret!)
Åter i Kungsträdgården provsmakades diverse sponsorgrejer. Bläddrade igenom en kvällstidning och följde strömmen mot starten. Sällade mig bland de övriga i startgruppen och småpratade med några stycken. Så gick startskottet och jag blev som vanligt lika förvånad över att det inte lät mer. Jag menar, ett par tusen löpare som sätter fart borde göra mer väsen av sig.

Härs och tvärs runt Stockholm gick loppet. Starten gick från slottet och målet i Kungsan.

De första kilometerna kändes bra och jag beslöt mig för att försöka hålla tempot på farthållararmbandet. "Det här är ju mina trakter" uppmuntrade jag mig med när vi nådde Kungsholmen. Vips så var milen passerad och benen var pigga. Fortsatte i samma tempo och gjorde high-fives med några barn. Orken sinade runt 16 kilometer och jag röt åt mig själv att det inte var okej. Drack ett par klunkar sportdryck och energin kom tillbaka. Nya krafter framåt!

Under hela loppet slog jag undan alla tankar på tid. Eftersom jag var så övertygad om att det skulle gå dåligt, fokuserade jag på att hålla rätt teknik. Men när det återstod två kilometer insåg jag att det trots allt kunde bli bra! Pinnade på och när jag passerade mållinjen klockade jag mig själv på 1.46.22.
Förvånad.
Glad.
Det gick ju bra...

Armbandet med kilometertider för att springa in i mål på 1 timma och 45 minuter.

Med medaljen dansandes mot magen spänstade jag iväg mot Sats. Längtade efter en dusch och en stund i bastun för att belöna min duktiga kropp. Satte som vanligt höften mot dörren för att puffa upp dörren. Låst. Tog hjälp av armbågen. Lika låst som innan.
Näää...
Kläder, plånbok, mobil, nycklar- allt fanns i skåpet. Det här ingick inte alls i planerna! En man frågade hur det var fatt. Jag förklarade och han lånade ut både mobil och biljettpengar. Som en ängel. Rejält kylslagen vandrade jag mot pendeltåget som skulle ta mig till syster yster och svåger. Spärrvakten krävde 60 kronor för en enkelresa. "Är du helt dum i huvudet" var första tanken. "Jag har ju bara 40 kronor" var tanke nummer två. Men med hjälp av två krokodiltårar och gestikulerande öppnade hon spärren..

Hemma hos syster väntade skumbad torra kläder och fantastiskt sällskap. Glada skratt åt Kvarteret Skatan, gosande med söta Astrid, åtta månader och tillslut skön sömn i soffan. Vad skulle jag ha gjort utan syster?
(förmodligen slaggat på en parkbänk) (eller traskat hem till en kompis) (fast fördelen med syster är att vi har (typ) samma klädstorlek)

Klart att vi tränar

Två luncher i veckan åker jag och chefredaktör Felicia till gymmet för att jobba på formen. Men de som är kvar på jobbet tror oss inte riktigt när vi beskriver bänkpressar och hantellyft. (vad skulle vi annars göra, shoppa?) För att ge ett slående bevis var vi tvungna att ta en bild efter att dagens träning var avslutad.
Och visst visar den att vi är hårda, grymma och framförallt ruggigt starka!!!

Klart man skyddar sig

Svininfluensan har slagit hela Sverige med skräck. Lite varstans ser man varningar och uppmaningar att undvika alla möjliga sorters baciller. Även på mitt jobb har vi blivit nojiga och blänger vi snett på den som hostar och snörvlar. I ett försök att hejda Olle i grinden finns nu alcogel lite varstans. Jag är inte speciellt rädd för att bli sjuk, men pumpar ändå ut 85-procentig smörja när jag kommer åt. Om inte annat för att flina åt kollegornas kommentarer om att feststämningen är på topp... Haha. Tja, det ska väl märkas att det är fredag!

Blir kanske en ny fondvägg

Jag älskar Les miles* reklam i tunnelbanan! Fyndiga slogans och jag blir grymt träningssugen när jag ser affischerna. Man kanske skulle ta hem någon och göra en fondvägg... Haha. Får se vad jag tar mig för på vägen hem från gymmet i kväll!

"Get the kind of legs shorts want to wear" och "love doesn´t need handels"

*Les mills är utformar olika sorters träningar. De står bakom gruppträningar som Bodypump och BodyCombat. Deras program används på fler än 12 000 klubbar och gymkedjor i ett 80-tal länder och ungefär 6 miljoner människor tränar efter Les mills koncept.

Suprise, suprise!

Jag känner Cicci ungefär sedan trakterna kring trafikomläggningen. Vi var med i samma barnkör, hängde i "gänget", tog sällskap på skolbussen, har sett otaliga filmer tillsammans and so on. Vi flyttade till Stockholm med några månaders mellanrum och träffas när möjligheten ges.

För några veckor sedan hörde hennes sambo av sig. Han tyckte att hon jobbade alldeles för mycket och inte riktigt hade ork för att träffa kompisar. Och kommer inte Muhammed till berget, får berget komma till Muhammed. Jag och Jocke kom på att en suprisemiddag vore en rackans trevlig grej att fixa. Vi planerade kvällen i absolut största hemlighet, diskuterade meny och hur överraskningen skulle kunna bli så stor som möjligt. Tillslut bestämdes att göra det så enkelt som möjligt; möta upp Jocke vid stationen och göra entré samtidigt som honom.

Jocke och Cicci, nån midsommar en gång i världen.

Om hon blev förvånad?
Oh yeah. Efter de tre första förvirrade sekunderna fick jag en jättekram. Jocke fixade maten; kyckling med pesto och mozarella (jag petade på den och försökte avgöra när den var klar. Haha) Cicci fick en snilleblixt och plockade fram ostkaka ur frysen. Det måste vara bland det bästa som någonsin har svängts ihop i ett kök. Med andra ord; I love it!

Några glad bubbelcola, Idol och skönt prat om livets väsentligheter kändes som balsam för själen. Aningen efter sängdags begav jag hem mot Kungsholmen igen. Fantastiskt glad och nöjd över att kvällen blev så lyckad!

Jag produktplacerar som en stolle... Vad ska man annars göra för att: A) torka handduken efter en morgonsession på gymmet B) Få kollegorna att verkligen inse att jag tränar på Sats 3) pränta in att det är the place to be.

Jag rev av ett rygg/axelpass klockan 05.15 i morse. Lagom tills de andra morgontränarna langade in sina saker i skåpen, blev jag klar. Det är fantastiskt skönt ibland att ha ett helt gym för sig själv! Dessutom blir det en hejdundrans bra start på dagen.

Behändiga ben

En stunds vila efter sextio minuter köttande.

Bara för att jag inte har skrivit om min träning, innebär inte det att jag inte har tränat! I lördags, innan Tess och Glenns magiska bröllop, tog jag en tripp till Sats Stureplan. Där väntade grym benträning med bland annat upphopp, raka marklyft, sumolyft, utfall-steg (med studs) och sax-steg (som är precis som utfallen, bara att man börjar i det nedersta läget, hoppar rakt upp, saxar benen och landar i det nedersta läget igen. Repeat) En timma senare och jag var minst sagt vinglig i gången, haha... Tänk vad lite mjölksyra kan göra åt stabiliteten! Som avslutning gav jag brutalbänken en omgång, klarade en mer än förra gången!
Därmed var jag klar och redo för bröllopet!

Phew... Det tar energi när man är på gymmet- den omvandlas sedan till massor av plusenergi!

Bland bongotrummor och nya outfits

När man jobbar mycket får man mycket gjort... Visdomsord från mig! (vassego!) Fast man får inte så mycket tid över till att blogga. Dagarna rinner mellan fingrarna medan intervjuerna och texterna blir allt fler. Men det betyder inte att jag försakar min träning! (Förutom när jag jobbar galet sent och gymmet hinner stänga innan jag pallrar mig hemåt)

I går, bara för att ge ett exempel, hade jag bokat in mig till 55 minuters cykel. Vi var en liten, men tapper skara, som trampade igång. Instruktör Fredrik körde ett tröskelpass där vi lade på växel efter växel. Ledordet från första stund var "ansträngande, på gränsen till mycket ansträngande tills ni nästan får mjölksyra" Om det blev så?
Japp.
Det flåsades lika mycket som det blåser vid Goda hoppsudden. Musiken pulserade, hjärtat dunkade och benen drog. Jag kan avslöja att svett i ögonen svider. Och det spelar ingen roll om man torkar bort, det droppar lika bra igen efter någon halvminut. (ouch...) Med andra ord var jag inte superfräsch efter nästan en timma på hojjen. Och om jag skulle vara med på SatsAfro efteråt krävdes lite annan outfit. Och sicken vansinnig tur att Sats har börjat sälja Nike!

Skönaste, snyggaste och coolaste hooden ever. Vill helst ha en i varje färg!

Med hjälp av tjejerna i receptionen hittade jag inte mindre än ett linne, sport-bh och en grymmans snygg hood-tröja. (Ja, den används inte så hemskt mycket under träningen utan mer före och efter) Fullkittad med snygga träningskläder var jag redo för en helt galen rolig Afro! Barndomen ekade i musiken och jag kunde inte låta bli att le så stort att hörtänderna blottades. Smilet hade förmodligen stelnat om jag spanat i speglarna samtidigt... Man gör bäst i att undvika sådana aktiviteter när man stolpar runt och försöker se smidig ut. Haha, liiiite mer stretch och till och med jag ska kunna böja mig i alla omöjliga positioner. Men skoj, det var det i alla fall och det tyckte betydligt fler än jag!

Lite behövligt skvaller och pladder i repan och jag började cykla hemåt. That was a really nice evning!

Sämsta tiden i mannaminne

Nä, det gick inte alls speciellt bra på Tjejmilen. Jag klockade mig själv till 49 minuter och det betyder den sämsta tävlingstiden någonsin. Det kändes ändå ganska lätt från starten och jag gav mig i väg i min vanliga fart. Efter tre kilometer kändes det bra mycket mer i benen än vad jag är van vid. Efter sju ville jag bara kräkas och efter åtta ville jag sätta mig i diket. Tur att Pernilla stod vid nio och en halv och peppade järnet! Slutspurt in i mål och den omedelbara känslan var att jag aldrig ville springa mer.

Men vad hade jag egentligen förväntat mig? Med knappt existerande löpträning överhuvudtaget är det svårt att knäcka rekordet från Premiärmilen i slutet av mars.
Surt sa räven. Till en annan gång får jag helt enkelt träna innan- det går förmodligen bra mycket bättre då.