Spärrar upp ögonen

Jag sitter riktigt obekvämt i min mörkgråa soffa. Kudden är knölig bakom ryggen om hela kroppen är vriden i en krampvarnande position.
Varför allsindar då, undrar ni naturligtvis.
Jag får inte somna!

Så enkelt är det. Jag måste skriva klart en artikel nu på en gång, annars hinner jag inte med deadline. Imorgon finns absolut inte tiden. Nä, då är det rekordlångt joggpass på 26 km som gäller.

Därefter spänstar jag iväg till Grand Hotel och bröllopsmässan för att därefter guida Bea rätt i gymdjungeln. Eller rättade sagt; hon har en kupong för gratis träning på Sats. Så klart att jag vill hjälpa till att träna. Passar mig utmärkt eftersom jag behöver få in ett styrkepass till den här veckan!

Ah, måste fortsätta med reportaget nu. Hoppas ni har en toppenkväll!
lots of love.

Prioritera hit och prioritera det

Ändrade planer. I stället för träning i ottan med Jane tog jag en välbehövlig sovmorgon. Insåg även (med lite hjälp) att det inte alls är nödvändigt att få in två träningspass på en och samma dag. Jag är inte så mycket för att prioritera bort. Nej, ju fler roliga saker desto bättre, brukar jag glatt nynna när jag fyller i agendan. Lägga till saker, dygnet har trots allt 24 timmar och vem behöver egentligen sova. Kopernikus, den gamle stöten, sov aldrig mer än tre timmar per natt. Och se vad han uppnådde under sina levnadsdagar!

Min lediga fredag såg från början ut så här:
”Klart jag hänger med till gymmet. Japp, senast 06.15 är jag på plats. Efteråt kan jag alltid göra en jobbgrej och sedan hjälpa till med ett par saker på mitt förra jobb. Ser att Tessan kör ett spinningpass, nu har jag äntligen möjlighet att vara med på det. Äh, klämmer inte lite axelträning innan och lägger till några armhävningar bara för att det är roligt.
Syster yster är dessutom halvledig idag och jag måste måste måste bara träffa henne! Och varför inte hänga med en sväng till hennes jobb för att säga hej till coola kollegorna! När jag ändå har ångan uppe skulle jag lika gärna kunna ha en telefonintervju. Kan nog få in den på vägen till bröllopsmässan. Och här någonstans har jag bestämt träff med Oliver för att assistera honom i att köpa löparskor. Sjutton, rean har jag knappt slängt en blick på. Det tillhör att man åtminstonde går in i några butiker. Jag borde även få in lite skidträning, jag är ändå ledig idag.”

Någon mer än jag som undrade vart dagen tog vägen… Jag har plockat bort de saker som inte är absolut nödvändiga för att satsa på de som berikar mig. Och med en liten puff från Jane blev det som sagt sovmorgon. Syster stannar kvar på schemat liksom jobbgrejerna (de ska ändå göras!) plus löpardojjorna. Grabben måste ha något bra att springa i...

Har tänkt i mer än en timma att jag ska slänga in en maskin med tvätt och städa upp lite granna. Under tiden jag har skrivit det här har jag ätit frukost, ringt ett par jobbsamtal och sneglat bort mot spinningskorna. De åker i alla fall på idag!
Se nu till att få en fantastisk dag!

Om man tänker efter

Jag surfar fritt med mobilen och drar alltid fram den när tillfälle ges. Även om det ibland går lite väl långsamt är det toppen att alltid ha tillgång till facebook, bloggar och nyheter. Men en sak gör mig lite konfunderad. Varje gång jag stänger ner nätet dyker ett varningsmeddelanden upp. ”Cache kan innehålla kondenfiell information. Tömma cache?” Jag svarar alltid ja, vem vill att det ska sväva runt i cyberrymden eller för den delen i mobilnätet? Å vad sjutton är cache för något?

Förresten, har ni insett vad skönt det är att halvligga i soffan med fötterna på fotpallen, datorn på magen och en sitcom i dvd´n… I den bästa av världar skulle jag haft New York Super Fudge Chunk från Ben & Jerry inom armlängds avstånd.

Livet är inte så illa. Trots allt. Om man tänker efter är det helt ok. Faktiskt.

Ledighetens lov

Trodde du att det är en helt vanlig fredag imorgon? Då får du tänka om. Det är DEN HÄR fredagen som jag är ledig! På min tidning jobbar vi ungefär en söndag i månaden. Det innebär att man är ledig nästkommande fredag. Sweet, inte sant?

Tänker inleda den på gymmet med världens bästa Jane, härlig frukost på något café i sällskap med min tidning och DN. En tur på stan och spana in sista rean. (Nathalie Schuterman har 70 procent nu…) Och sen, sen strålar jag samman med allra käraste syster.
Lite plock hemma för att därefter glida in på Sveriges mesta bröllopsmässa. På anrika Grand Hotel. (vad sjutton har man på sig?) Ibland gillar jag att jobba kväll. Och med jämna mellanrum har jag världens bästa jobb.

Just det ja. Var på föreläsning om magmuskler häromkvällen. Idag ringde PTn frågade om jag ville testa på att träna. Få en genomgång av hur gymmet fungerar samt ett träningsprogram. Nästan helt gratis. Hur säger man att man inte är i behov det? Hon var så otroligt trevlig (trots värmländskan som jag i normala fall inte klarar av) (no offence till er underbaringar som härstammar därifrån, det är inget personligt mot er- bara mot en person från trakterna.) och tyckte att jag skulle boka en vägledning med det samma. Jo, slingrade jag mig. Jag ska väl köra ett ryggpass ikväll (Lade tonvikten på RYGG så hon skulle förstå att jag redan visste hur man splittar.) och om jag vill veta mer säger jag till i repan.

Jag är ledsen.
Jag är inte otrogen.

Men visst låter ”köp tre gånger- få en på köpet” som en bra deal.
Får nog prata med Jo. Om jag inte shoppar loss något vansinnigt imorgon vill säga.

Konsten att andas

-->

Redan när jag planerade in träningen igår anade jag att motivationen skulle brista. Tog därför till ett idiotsäkert knep och bokade in mig på gruppträning. Jag har inte kört SatsCorePuls på säkert ett år och det brukade vara en av mina favoritklasser. Hög tid att testa igen, tyckte jag och gav mig nästan en klapp på axeln för den strålande idén.

Sagt och gjort.

Ställde in uppladdningen på löpbandet eftersom alla var upptagna, verkade inte bli något ledigt i brådrasket. Fortsate rakt fram, uppför trapporna och gav stairmastern en dust. Där ifrån har man bra utsikt över gymgolvet. Och vad såg jag om inte en kille som stod på löpbandet och stretchade. Rejält i mer än tio minuter! Varför gör man det när folk väntar på sin tur. (Undrar också varför ingen sa till honom att sköta töjningen någon annanstans.)

Any way.

Andades in och andades ut. Valde glädje istället för irritation. Sällade mig till skaran som stod utanför salen och lämnade över min klassbiljett. Precis som vanligt hade jag förvandlat den till en båt. (Ibland känns det mer rätt att trixa ihop en svala eller en näckros. Det är så trist att bara vänta rakt upp och ner, då passar jag på att vara lite kreativ!)

Mitt under uppvärmningen märkte jag det; jag stod mellan två anorektiska tjejer. (Nje, de var inte bara väldigt smala. Jag känner igen en anorektiker när jag ser en) Magra varelser som gjorde så yviga rörelser att jag blev riktigt ängslig. Betraktade oss i speglarna och det var längesedan jag kände mig så… ja… så otymplig och tjock. Det är knäppt eftersom jag inte har ett enda litet överflödskilo... Men mitt i mellan dessa två såg jag så stor ut. Gigantisk och kolossal.

Kan det ha att göra med att jag inte uppskattade passet överhuvudtaget? Trots att jag trampade på, hoppade högt och gjorde mitt bästa för att pressa på kom jag inte upp i puls. Instruktör Elin peppade så gott hon kunde. Men inte hjälpte det. Jag genomled timmen och smet ut precis innan stretchen.

Bakom mina solglasögon...

Full av obestridliga känslor hoppade jag upp på löpbandet. Efter fem kilometer bestämde jag mig för att det fick vara nog. Vad försökte jag bevisa? Tog mig själv i krag

en och gick till stretchloftet. Såg nog ganska eländig ut när jag så småningom kom ut ur omklädningssrummet. Fick en varm kram när jag gick förbi receptionen, anar hon hur mycket det betydde?

Kom hem och somnade långt om länge. Vaknade i vanlig ordning runt tre och funderade över livet. Tror inte jag får några bra svar på mina frågor. Inte om jag ska fortsätta vara dimig i tankarna av sömnbrist och bara tänka i cirklar. Finns det ingen tankekarta, som en mindmap man kan göra? Bara för att se hur det egenligen ser ut där inne. Pilar, streck och kategorier fungerade utmärkt i skolan. Hmmm... får prova det när jag slår upp mina ljusblå i natt.

En ny strålande dag

När jag var ung brukade jag tillbringa ett par sommarveckor till sjöss. Jag minns dem sprängfyllda av solglitter, vågskvalp och vindprassliga segel. Vi brukade vara ungeäfr 40 stycken ombord. Det är ganska många och gällde för skepparen att komma på ett bra sätt för att få upp alla till frukosten. Han hade funderat under ett par säsonger och nu visste Mr B. precis vad han skulle säga. Det spelade ingen roll om regnet öste ner, om drivisen låg längs skrovet eller om det var sommarens vackraste dag. Det här kom ur högtalarna varje morgon:

God morgon, god morgon, god morgon. Välkomna upp till en ny strålande dag, en dag full av underbara möjligheter. Det är 23 grader i vattnet och 27 i luften.

Där var attityden satt för resten av dagen.

I dag säger jag detsamma. Det kommer bli en strålande dag och det är en dag fylld av underbara möjligheter. Allt kommer att bli bra.

till gymmet

Nu motar jag alla motgångar, depp och grått vinterväder med en stund på gymmet. Inser att ni inte är ett dugg förvånade. Men jag lovar er, my darlins, att det är sådant som ger livsandarna en rejäl skjuts. Och medan jag gymmar kan jag inte ha annat i tankarna än att få till ett bra pass. Så, off to da gym to get some energy.
Lots of love.

grå kyla

Som ni kunde läsa igår, var jag med på minnesstunden för förintelsens offer. Jag fastnade visst på en bild på centerpartisten Fredrik Federleys blogg. En halvtimma som berörde mig djupt. Inte minst när en berättelse från en av överlevarna växte fram. Min blick fästes på de vita tulpanerna på talarstolen.

Klump i magen.

Tårar i ögonen.

Det får aldrig ske igen.

Trots det upprepas folkmord om och om igen; Rwanda, Gulag, Armenien, Kambodja… Är det så att världen är en ond plats, befolkat av onda människor som inte kan annat än att göra varandra ont?

Låt mig i alla fall för en liten stund inbilla mig att godheten existerar. Att det finns människor som vill gott. Därefter ska jag gå igenom min artikel om minnesstunden. Om den hade funnits på webben hade ni också fått läsa.

Plötsligt känns det helt rätt att dagen bjuder på grå kyla.

Can you at least try to read between the lines?

Ännu en dag

Äntligen raklång i soffan. Har på mig hemmauniformen; mjukbyxor från Nike och T- shirt från WE och har just ätit lite. Planerar att gå till sängs ganska omgående, är trött efter en lång dag och en natt utan sömn. Men har varit otroligt effektiv idag trots allt. Skrivit ett par artiklar, en intervju samt bevakade minnestunden på riksdagen för förintelsens offer.

Laddade med spinning för bästa Terese imorse. Jane har en slemsäck i hälen som inte vill vara med i leken. Det innebär i praktiken att hon inte kan ha något som trycker mot hälen. Varför inte spinna i flip flops, resonerade hon. Det gick väl så där var hon tvungen att erkänn a… men jag beundrar hennes envishet! Så roligt att få cykla för Tessan igen, underbart med Janes sällskap på cykeln bredvid! En alldeles underbar start på dagen!

Och nu vill jag bara kunna sova. Det är långt kvar tills fredag då jag är ledig. Och fram till dess har jag minst sagt fullt att göra. Som att hitta den perfekta lägenheten, börjar bli dags att finna den snart tycker jag!
Ja, ja. Vi hörs imorgon!
(och om det här inlägget verkar vara väldigt ostrukturerat, beror det helt och fullt på att jag är det. Kan knappt tänka två tankar i rad just nu, Trött? japp.)

sömnlös- igen

För några år sedan arbetade jag med teater, sång och musik. Jag basade över sex stycken och reste riket runt i en vit (skranglig, utan golvvärme i mittenpartiet, oljeläckande men i övrigt helt underbar) minibuss. Under ett och ett halvt år besökte vi ungefär fyrtio byar, samhällen orter och städer. På några platser gjorde vi endast ett helgstopp. På andra, som i norrbottniska Norsjö, stannade vi i tre veckor. Bland oerhört mycket annat satte vi upp musikaler tillsammans med mellanstadieelever.

Barnen kastade sig med liv och lust in i projektet. De målade kuliser, övade repliker och sjöng på sångerna till leda. Trots att det är närmare sju år sedan kan jag bägge musikalerna vi växlade mellan utantill.
Varför skriver jag detta? Jorå, för att ni ska inse sammanhanget i textraden:

"Jag kan inte sova (...) och natten är så lång, jag sjunger en sorglig sång. Och sången håller mig vaken..."

Det är just så. Jag kan inte sova. I mer än en vecka har jag vaknat runt tretiden och det är omöjligt att somna om. Kanske vore det en idé att hyra någon som kan läsa högt för mig. Har du andra tips tar jag mer än gärna emot dem!

längs en gata av is

Några tränar balansen på bosu- bollar. Andra på pilatesbollar, balansplattor eller att stå på ett ben samtidigt som de blundar. Jag, som alltid måste var värst, övar genom att cykla i Uppsala. Jag vet inte vilket som är värst; isgata eller ett par decimeter modd. Bägge alternativen är totalt livsfarliga. Isen gör att man far handlöst. Modden gör att man slirar hejdlöst. Det gör lika ont på vilket sätt man än faller. Nu har jag förvisso inte stiftat närmare bekantskap med marken, inte från cykelsadeln i alla fall. Men det har varit nära många, många gånger. Jag trampar på helspänn, håller hårt i styret och parerar varenda spår och siktar in mig på de få gruskorn som finns.

Som sagt, vintern i Uppsala är bedrövlig. Väghållning existerar med näppe och det är nästintill med livet som insast jag tar mig till jobbet. Varför jag fortsätter cykla och inte tar bussen eller går? Bra där, min vän. Det är en relevant fråga och värd att beakta. Svaret är att det tar mycket längre tid att ta bussen, oändligt mycket mer tid i anspråk att traska (och det är fortfarande lika halt...) Det är onekligen det snabbaste sättet att ta cyklen.

Låt det snart bli vår!!Jag borde kanske satsa på heltäckande skyddsutrustning när jag cyklar...

Just det ja. Poppade in på gymmet efter jobbet. Kände mig seg som kola och mosig efter att ha sovit en stund på tåget. Det är då man behöver träning som bäst, tänkte jag medan jag piggnade till. Allra käraste syster blev förlåten i ett ögonblick, hon hade lämnat in mitt pulsband i repan! (Trots att vi har olika frisyrer och hårfärg blev vi visst ihopblandade. Kan bero på att hon hade mössa på sig, men ändå... Hysteriskt)
Uppjogg på löpbandet och roade mig därefter med chins och dips, i tätt samarbete med hjälpvikt. Naturligtvis. Men det börjar arta sig!
Chins: Hjälpvikt 9 kg (7x 3)
Dips: Hjälpvikt 5 kg. (10 x 3)
Snart, snart gör jag ett par av egen kraft!

Oh, måste berätta vad jag råkade ut för därefter. Men just nu måste jag ägna min uppmärksamhet åt jobbet. Men imorgon får ni veta på värsta (...) ragget jag någonsin varit med om under min gymkarriär!
Lots of love

Personligt

Vi pratade i fredags kväll om hur privat man kan vara i bloggen. Det blev en lång diskussion med en mängd infallsvinklar. Jag hävdade att det inte är speciellt lämpligt att häva ur sig precis vad som, lite självcensur är lämpligt. Läsarna vill inte veta allt som gnager i själen.
Nu har jag tänkt om.

Läste nämligen igenom mina inlägg. Inser att jag är personlig men aldrig någonsin privat. Jag vill ge en sådan bra bild av mig själv som möjligt, kanske måste jag då presentera tjejen bakom leendet. Missförstå mig rätt nu, jag är oftast glad, positiv med stort hopp inför framtiden. Men med jämna mellanrum, precis som för alla andra, rasar tillvaron samman. Och blir det inte mer intressant att följa någons vardag om helheten presenteras?

Träningsångest, formsvackor, jobbpanik och översvallande glädje borde således få lika stort utrymme. Vad tycker ni, hur privat kan jag bli utan att ni ryggar tillbaka och blundar?

lätt och stark

Min syster är boven i många dramer. Speciellt när det kommer till försvunna träningsprylar. För ett några månader sedan städade hon min garderob (japp, du läste rätt- hon är jättebra på det!) På golvet hittade hon en adidassko. Hon vred och vände, placerade till slut skon i resväskan. Ovanpå garderoben. När jag väl hittade den hade jag letat mig blå över hela huset samt ringt Sats Odenplan (där jag senast mindes att jag sett bägge skorna tillsammans) och bett dem kolla. Ok. (kom i håg detta stycke nu)

Ni som följt mig en tid vet att jag brukar ägna lördagsmorgnarna åt långpass; jogging riktigt länge och långt. Eftersom Sofy var och hälsade på nya familjemedlemmen och jag bröt ihop hemmavid vid den tiden- tog vi turen under söndagen i stället.
Kvällen innan hade jag tagit fram allt jag behövde men hittade inte pulsbandet. (minns du stycket ovan...) Letade både här och där, nada resultat. Blev superirriterad; hur skulle jag kunna genomföra ett bra pass utan ha den minsta koll på pulsen? (tur att fotpoden inte har något att göra med pulsbandet...) Såg ingen annan råd än att bege mig utan mätaren.

Kvarten innan klockan åtta stod jag utanför Sofy. Några minuter senare joggade vi iväg till Tessans port. Vi hade skakat hand på att ta ett par varv runt Djurgården. Totalt skulle vi skrapa ihop 20 km.

En bit in på ön förvandlades sträckan till is. Det blev ruggigt halt och vi ändrade planerna; genom stan!Upptäckte att jag hade massor av energi och märkte att fötterna förflyttades av sig själva. Efter någon timma kom vi till en småbåtshamn, vägen förvandlades återigen till hockeyrink och fötterna slank åt sidorna. Då såg jag att det var lite fastare mark under fören på båtarna. Halvkröp under- och stötte emot en propeller. Det gjorde svinont!!! Enligt Sofy blev det "bara en rispa". Enligt mig blödde det och gjorde mig halvt handikappad... (kan faktiskt lägga upp en bild så ni får se!)

Very well.
Totalt 23,5 km, 2 h 25 min.
Hade lätt kunnat fortsätta en halvmil till, mantrat Lätt Och Stark stämde verkligen!

Och pulsbandet... Syster hade fått med sig det hem. Innan dess hann jag traska in på Sats Odenplan och fråga om de hade sett det. Nästa gång något försvinner ringer jag helt enkelt syster och frågar först. För säkerhets skull.

fölsedagsfika

-->

Egentligen skulle jag ha varit klar med födelsedagsfikat runt halv ett i lördags. Det var även meningen att städningen och allt fejjande runtomkring skulle ha varit i hamn. Men verkligheten såg helt annorlunda ut. Jag pallrade mig från Jo strax efter elva (efter futtiga fyra timmars sömn). Panikade ut när jag inte hittade hälften av ingredienserna i köksskåpen. Slog mig för pannan att jag var en sådan idiot som ständigt skjuter saker på framtiden. Det blir aldrig bra, det vet jag sedan tidigare. Trots det upprepar jag min dumhet gång på gång. Och den gamla devisen ”är huvudet dumt får kroppen lida.” besannades. Jag hade planerat att gå på Sats PowerStep och skulle ha hunnit i perfekt tid hem. Sömnbrist, stress och fullt av andra saker gjorde att jag sjönk ner vid garderoben och grät. Ingen träning på två dagar, jag som inte ens tycker om att ha en vilodag. Pulsen steg i öronen och jag såg framför mig hur musklerna trillade av och allt jag åt den dagen skulle sätta sig som fettvadd.

Idiotiskt.

Jag vet.

Och det berättade jag för mig själv.

Vila är bra, två dagar på raken är kanon. Toppformen försvinner inte så lätt.Ändå grät jag och tyckte att jordens undergång var nära.Efter en bra stund lugnade jag ner mig och fortsatte städa. Bakade mina kladdkakor i muffinsformar, fikonrutor och sega chokladsnittar

Hämtade allra käraste syster vid pendeln och hon hjälpte mig med det sista. Till sist blev vi klara våra gäster dök upp. Med i gänget fanns en fyrfotad personlighet; boxern Xena. Hunden for runt en stund för att kolla läget. Och jag fick kvällens största surprise; Syster som innan har avskytt allt vad hundar rufsade bakom öronen och gosade.

Efter någon timma var det fullt vid bordet och vi kompletterade med pingisbordet! Mycket, mycket roligt! Fina presenter med mycket kärlek bakom. Jag har fantastiska vänner. Och världens bästa syster. Ibland känner jag mig så blessed och lycklig.

Lördag kväll blev en sådan stund.

fölsedagsfirande!

Födelsedagen är firad och det rejält. Halvligger just nu i Jos soffa och ska förmodligen snart slockna för natten. Men först offrar givetvis lite sömn för att upplysa er om kvällen.

Efter jobbet skyndade jag hem, langade av jobbprylarna, slängde på lite extra mejk och iväg igen. På pendeln ringde Christoffer och undrade vart jag hade tagit vägen. Hade visst missuppfattat tiden en aning! Tog mig in till stan och Riche. Där väntade delar av nyårsgänget, härlig reunion! Fick stora kramar av alla och de ropade "Grattis på födelsedagen!" Jag knixade och log, precis som mormor lärde mig. Det var fullt med folk, ju längre tiden gick- desto fler trillade in. Vi fick platser vid baren och det bjöds frikostigt på det allra mesta. Ett par timmar senare, efter mycket skratt och prat om allt och inget spatserade vi vidare i Stockholmsnatten. Lydmar stod näst på tur. Ett otroligt mysigt ställe med home.feeling. Här skulle jag kunna tänka mig att göra intervjuer och fota! Otroligt trevliga och roliga människor, bra musik och härligt humör. Det är receptet för en fantastisk födelsedag! 

Nu ska jag se till att få något i magen. Inser nu att senaste gången jag åt något var för  exakt tolv timmar sedan. Tur att Jo har resurser...Haha. Därefter lockar soffan (samma som jag sov i under nyår!) Imorgon är det en ny dag med nya strålande möjligheter. Det är även den dagen som jag och allra käraste syster har födelsedagsfika. Släng iväg ett mail om även du vill komma! Det blir ett underbart gäng som kommer dricka kaffe och äta hembakt. Just det där hembakta är det tänkt att jag ska fixa imorgon.  (Frågan är om det sker före eller efter mastodontstädningen... Äh, det löser sig alltid!)

Good night, darlins!

Arbetsdagen

Blir inte så värst många inlägg till i dag. Har varit fasligt flitig och har skrivit massvis under de timmar jag varit på jobbet. Det kommer jag fortsätta sysselsätta mig med tills klockan slår fem, datorn stängs av och väskan langas på ryggen och färden hemåt påbörjas.

Härlig dag!

Jag har redan fått massor av grattis-meddelanden, både på Facebook och i mobilen! Och när jag gickpå tåget imorse överraskade Jacob mig med en vaniljmunk! Ett tänt ljus i mitten och firandet kickade igång! Om några minuter ska jag slinka upp för trappan till fikaavdelningen. Svängde ihop en blåbärspaj igår för att bjuda mina fantastiska kollegor!
Lots of love.

Lite suddig i ögonen, knappt vaken men glad!