onsdag 30 december 2009

Saker så det står härliga till

Vem säger att tiden går långsamt i glesbygden? Tss... här finns ju massor att göra! (även om jag snart går åt av gym-abstinens. Det känns nästan som om jag är en träningsknarkare på rehab. Hur kommer det sig annars att det inte finns ett enda gym på flera mils radie?)

Vi har bland annat bakat bröd. Mammas special, naturligtvis :) druckit kaffe, tagit flera långa promenader runt om på alla möjliga och möjliga elljusspår, strandpromenader och gångvägar. Bara man bylsar på sig fungerar det att vara ute i flera timmar, trots att det är massvis med minusgrader ute. Dessutom kan man sortera ut gamla prylar, skolböcker och annat som det inte finns någon större mening i att behålla. Se där, dagarna fylls av spännande saker!

Modern och Ruth (nåja... jag tittade i varje fall på!) bakar värsta bästa brödet.

Och ett litet tecken på liv i vintern har varit nyckelpigan. Den har spatserat runt här hemma. Ibland hittas den i en blomkruka. En annan gång på diskbänken i köket och en tredje någon helt annanstans. (hur vi vet att det är en och samma piga? Mycket elemäntärt, min käre Watson. Den här har bara två prickar, övriga brukar ha sju. Så det så.) Mysigt, inte sant?

Nyckelpigan kravlar på en kalender från mäklaren.

Nope, dags att packa väskan. Om en timma går bussen till grannbyn. Där väntar Lena som har bil. Mycket smidigt att åka bil hela vägen hem i stället för tåg. Att jag dessutom får rackans bra sällskap, gör inte saken värre.
Vi syns hemma, darlins!

tisdag 29 december 2009

winter wonderland

En vinterpromenad ledde oss hela vägen till Kaffeberget, badstället hemmavid. Och plötsligt känns det inte så farligt med vinter längre. Inte när solen skiner och när snön knarrar under fötterna. Är det så här, kan sommaren gott dröja ett par månader till.

söndag 27 december 2009

Gamla vänner, gamla tider och gammal nostalgi

River var sprängfylld av folk som man på sin höjd träffar en gång om året. Det var en knappt handfull gamla skolkompisar, ett helt gäng av sådana som gick klasserna över och under och mängder av brors vänner.

Det är märkligt det här med hemvändarkvällar. Man vill så otroligt gärna visa upp hur lyckad man har blivit. Ja, sådan är jag i alla fall. När man (som jag...) har flyttat från bygden och byggt upp ett liv- så otroligt annorlunda än det som finns här- då undrar folk naturligtvis hur det är. Och då känner åtminstone jag att jag måste beskriva mitt oerhört spännande och perfekta liv. Nej, det måste inte vara så. Men ändå... Ahh, bryderier!

I alla fall.
När puben stängde runt halv tolv fullföljdes en mycket god tradition: hem till en gammal mellanstadielärare för en skinkmacka. Så fantastiskt roligt! Det var jag, min bror och hans vänner plus några fler som under flera timmar skrattade och berättade galna historier.

När vi sent om sider kom hem, kändes det precis som när jag var tonåring och smög genom huset. Började nästan skratta av gammal nostalgi! Jag mindes varenda knarr och vart man skulle gå för att inte orsaka några större oljud. Och det visades på morgonen att varken mor eller far hade märkt att vi kom hem. Ha, se där. Gamla takter sitter alltså i!

fredag 25 december 2009

För första gången på flera år fick vi en vit jul. Men vintern verkar vara på tillbakagång just nu. I alla fall om vinter är synonymt med snö. Det har varit blidgrader hela dagen och regnet har visat sig.
Under den sena förmiddagen begav sig mamma, brorsan och jag ut på en promenix.
Vi pulsade genom blötsnö på grusvägar. Skvätte sandblandad modd på förmodade vägrenar och pekade på hus och annat som har ändats det senaste året. Dessutom spanade vi in öppetiderna för puben. (jopps, även ett (väldigt litet) samhälle mitt inne i Smålands skogar kan ha en pub. Den här lystrar till River och är (faktiskt) väldigt mysig) Några minuters vandring och vi hade passerat byns centrum och var på väg hemåt igen.

Ahhh... Ett varmt bad är som balsam för själen. Och värmande för kalla ben.

Väl hemma var jag galet kall. Inte minst med tanke på att jag fortfarande drar på den där förgjordade förkylningen, glömde mössan och att det under färdens gång hade börjat regnsnöa. Då kom pappa på dagens bästa idé: ett varmt bad. Jag har inget badkar hemma i Stockholm och saknar det våldsamt mycket. Väldigt skönt och välgörande att få ligga i badet en timma eller så. Me like!
Och om en liten stund tar jag med min brorsan (eller om det är tvärtom) och sticker till River. Juldagen är ju känt för att möta upp gamla bekanta och det tänker jag minsann göra. Med besked. :)
Se nu till att få en underbar kväll, darlins!

torsdag 24 december 2009

Oväntade presenter

Vi som inte skulle ge några julklappar i år... Så kommer bror den äldre och smyger in några klappar under granen. So sweet!
Och nu är jag riktigt spänd över vad som döljer sig bakom allt papper!

Jul i vårt hus

Mamma och pappa köpte en julkrubba i bananblad under tiden i Afrika.

God jul, allesammans!
Hoppas att ni har en fröjdefull jul med nära och kära. Jag sitter nu hemma vid köksbordet i de småländska skogarna. Bror den äldre finns mitt emot och tuggar nu som bäst på en skinkmacka. Det är bara vi två ur barnaskocken som är hemma den här julen. Syster yster jobbar hemma i Stockholm och även den andra brodern är är kommenderad till arbete. Känns hur konstigt som helst! Jag menar, det brukar annars vara fullt hus.
Fast just nu tycker jag faktiskt om att det är lite lugnare. På vägen hem i går fångade jag en praktförkylning. En sån där huvudbultande sak där jag tror att hela kroppen ska brisera. Visst är det typiskt! Jag har inte varit hemma i Småland på ett år så blir jag sjuk det första jag blir.

Sedan en händelse -88 har vi plastgran, men den är fin ändå!

Rackans. Dessutom fick jag ställa in min jultradition; En löparrunda på julaftons morgon. Too bad. Det är bland det bästa som finns är att springa genom tysta skogar på dova eljusspår. På tal om lugnt. Jag var ute på altanen i morse och slogs av hur tyst allt var. Alltså, riktigt rejält tyst. Inga bilar, inga flygplan. No nothing. And I like it. Nu ska jag ta det lugnt och försöka bli frisk så fort som möjligt.

Trädgården är vit och tyst...

onsdag 23 december 2009

träningsvärken från ten feet under

hey! Nu blev ni småt förvånade, inte sant? Typ; vadan detta, skriver ruthie ett inlägg... Ja, jag vet. Jag skäms och ska bättra mig. Eller rättade sagt, skaffa internet hemma.
Ok.

Jag fick frågan hur det gick på CrossFiten som jag skrev om i förra inlägget. I vanlig ordning värmde vi upp med bland annat stafetter och utfallsgång. Därefter teknikgenomgång med cleans och annat som är bra att kunna. Sedan väntade dagens utmaning, eller WOD (work of day, enligt crossFits obändliga lagar ska man göra en WOD om dagen. På så sätt formar man den ultimata kroppen) Coach Lego beskrev Cindy: 5 pullups, 10 pushups och 15 squats. Det var ett varv. Vi skulle göra så många sådana som möjligt under tjugo minuter.

Efter fyra minuter flåsade jag som en liten blå men gav mig inte chansen att känna efter hur jobbigt det var. Djupare ner i squatsen, hakan över stången, boobsen i backen, vrålade Lego när det var dags för pushups. (det där sista var vansinnigt fuskit eftersom vissa i gänget inte har så hemskt mycket att skryta med) Tiden verkade stå stilla. Alla fokuserade på sitt och jag har faktiskt inget minne av att jag ens tänkte på de andra. Så slog klockan prick tjugo minuter och jag trillade ihop i en liten hög. Först då märkte jag hur utsjasad jag verkligen var. Hade jag bara haft ork skulle jag ha gjort svettänglar på mattan.

Jag slängde en blick mot Mela och Emelie som var helt inne i sina egna världar. På något sätt tog jag mig in i duschen och jag minns att jag gick en vända på stan med Mela. Men sen är det ganska blankt. Och träningsvärken kom som ett brev på posten. Seriöst. Jag kunde inte lyfta armarna mer än till axelhöjd under fyra dagar. Jag fick be om hjälp för att langa upp kundkorgen i stapeln vid kassan! Det gjorde ont att andas, ont att gå och ont att göra precis allt... Efter dag tre petade jag i mig en blandning av alvedon och voltaren för att överhuvudtaget kunna existera. Om det här inte gör nytta, då vet jag inte vad!

söndag 13 december 2009

sooooooon

Snart är det dags att puffa upp dörren på Fight center igen. . Och stämningen blir inte sämre av att lokalen är belägrad vid en tunnel, en massa trappor och i värsta skumma området. (Man gör bäst i att inte kliva i några pölar...)
CrossFit står på schemat, maxpuls utlovas och färden mot att bli starkare, snabbare, snyggare fortsätter.
Jag längtar!

fredag 11 december 2009

TGIF

Jag kallade tidigare till krismöte. Pepparkakorna var slut. Julmusten likaså och dessutom var kaffet blaskigt. TGIF, som modebloggarna skriver (ibland redan på onsdagen!) Det är med andra ord hög tid att bege sig mot Uppsala station och Stockholm. Nu väntar en helg full av träning och träningsprat. Ett par julfester och härligt häng med vänner.
Men först väntar en stund på gymmet och någon timma med lovely träning!
Lets go!

Nada glögg men mucho sång

Imorse bestämde sig SJ för att ta det extra lugnt. Själv märkte jag inte speciellt mycket av dramatiken eftersom jag sover som bäst mellan Märsta och Uppsala. Uppenbarligen stod vi stilla en tjugo minuter mellan ovanstående platser. När jag som vanligt kvicknade till i Uppsala, visade klockan tio över åtta i stället för tio i. Hoppsan hejsan Kerstin! Min omedelbara tanke var inte att jag skulle komma för sent till jobbet utan att jag skulle missa lucian!
Hemska tanke!

Tänk om de kunde väcka mig varje morgon med sköna stämmor!

Tur att hojjen går så snabbt som den gör och jag snubblade in några minuter innan de vitklädda tågade in. Väluppfostrad som jag är, trängde jag mig inte i glöggkön utan ställde mig snällt i ledet. Till ingen nytta alls visade sig. Glöggkannan var hopplöst tom. Efter luriga efterforskningar visade det sig att en annan kollega råkade putta ner hela kannan rakt ner i poolen. (som ser ut ungefär som en vallgrav och omger hela ön där lunchgästerna sitter) Plums, liksom och vattnet såg visst ut som den första av Egyptens tio plågor. (antingen läser du 2 Mos.7:14-24 eller så klickar du här) Jag varken surade eller grinade utan tog en lussebulle och en kopp kaffe och njöt av skönsången.
Mucho fint!

Med en sådan start kan man inte annat än att jobba på bra!

torsdag 10 december 2009

Smashar in vinsterna

I onsdags var det så dags för julfest på jobbet. Jag hade på mig en fin klänning, var snajdigt mejkad och kammad i håret (det, mina vänner, är inte illa för att vara mig som är känd som Lilla Rufset) Jag chitchatade med alla och envar och hade riktigt trevligt.
Mellan sillsallad och after eight passade vi på att roa oss. Eller rättade sagt, väl valda personer ur redaktionen, marknadsavdelningen och cheferna tävlade i gissa låten. Det gick bra för vårt gäng på redaktionen. Om inte marknad hade fuskat järnet hade vi vunnit. Stort. Dessvärre besegrade de oss med ett ynka feset poäng. (cheferna var inte ens i närheten av att ens nosa på segern) Utan att visa någon som helst sur min klick-klackade jag tillbaka till bordet och hävde två glas julmust efter varandra.
Det kallar jag för STORvinst...

Revanschen kom några minuter senare. Då var det dags för den obligatoriska hämta- frisk- luft och- samtidigt- gå- tipspromenad. Under hela turen muttrade jag "vad sjutton är det här för frågor" Typ blekinges landskapsträd och vilken fågel som är Upplands vanligaste. Tss... Jag som (till fars stora förtret) knappt kan se skillnad på hackspett och skrattmås. (Men om man hivar fram en falsk och en äkta Luis Vuittonväska, kan jag peka ut en riktiga med ena amen bakbunden) Jag singlade slant mellan svaren och hade väl inga större förhoppningar på att nå pallplats. Under rättningens gång blev jag mer och mer överraskad; jag dundrade in rätt svart stort sett hela tiden! Wawawooooom hejja storvinsten!
Yay!
750 gram lyxpraliner. Det kallar jag för springmotivation ;) Jag dealade till mig nåra samarin från marknadsavdelningen (deras pris i musiktävlingen) och planerar att skänka åtminstone ett par hundra gram praliner till dem.

onsdag 9 december 2009

Hurra för barmark!

Nope. Jag tycker inte alls det är trist utan snö. Jag vet, man ska längta efter den så här års. Man ska sucka sig blå över att det är regn som faller och inte snöflingor. Men jag gillar när man inte riskerar att bryta armen av sig på grund av en illa dold isfläck. Jag uppskattar att fortfarande kunna cykla utan att tampas med snödrivor. Jag gillar tanken att spatsera runt i kjol utan att få köldskador.

Sååå.
Därför låtsas jag sucka över bristen på snö på fikarasten. Mest för husfridens skull och för att inte hamna i stupstocken. (en straffmetod som btw borde införas igen.)(I alla fall för vissa brott.) (Jag återkommer med en lista inom kort)
Men innerst inne tycker jag det är fantastiskt utan snö. Speciellt bra är det när jag försöker fånga marathonformen i språnget. Som i morse då klockan ställdes ungefär samtidigt som tidningsbudets. Snabbt som blixten for jag upp och svidade om till löparoutfit. Skakade benen och svingade armarna och svich iväg.
Hmm.
Nåja.
Så mycket svich var det kanske inte. Men en hyfsad bra tur blev det åtminstone; 9 km ~ 46 minuter. Och jag blev näktergalspigg hela vägen fram till att eftermiddagskaffet var klart.

söndag 6 december 2009

Så ska en slipsten dras!

Som ni vet tampades jag med rugbytjejerna och deras CrossFit förra söndagen. I lördags skickade Mela ett mess och sa att jag fick plats även denna helgdag. Tjoho!
Efter uppvärmning och teknikgenomgång var det således tiden inne för Wod, work of day. 7 cleans, 7 pushpress och 7 knee 2 elbow.

Jag visste att det skulle bli tufft, men insåg nog inte hur bristande min teknik var... Med tanke på att jag inte har gjort strikta cleans innan, är det kanske inte så underligt. Men det är vid sådana här tillfällen som min dåliga sida med uruselt tålamod visar sig. Jag är van att förstå och att kunna klara av saker relativt fort. Men när det dyker upp något som inte riktigt går som jag planerat (som bilkörning och hur man langar upp en stång på axlarna) blir jag riktigt sur. Illa? Japps. Tja, det här blir väl karaktärsdanande om inte annat!

I alla fall.
När jag hade gjort tre varv med två återstående, trodde jag nästan att hjärtat skulle flyga ur kroppen. Galet jobbigt! Benen skakade, händerna gjorde förbenat ont och underarmarna var alldeles stenhårda. Lassade av några kilo och tryckte mig igenom de sista övningarna. Flämt och flås och oerhört imponerad av några andra som tog nästan dubbelt så mycket i vikt som jag. Oh man, här har jag mycket att lära! Men ändå, jag har börjat dra CrossFit-stenen och rackans om jag inte ska lära mig det här ordentligt!

Perfekt lördag

I går var en sådan dag då solen aldrig orkade hasa sig över horisonten. Det blev med andra ord inte riktigt ljust. Well, då tände jag adventljusstaken lite tidigare och jag såg att flera av grannarna hade gjort samma sak!

Efter ett par timmar i lojt hemmaliv åkte jag in till stan för att möta upp en kollega. Hans föräldrar skulle besöka stora stan (hö hö) och hade ett par timmar övar. Nice, det passade mina planer perfekt!


Vi vandrade Drottninggatan och hamnade på ett café för att undvika: 1) regnet 2) allt folk 3) gatumusikanterna. (Finns det något mer fridstörande än några som plågar livet ur ett stackars dragspel...) Kollegan är en rolig prick (som de skulle ha sagt i pilsnerfilmer under 40-talet) och vi hade riktigt skoj.
Efter att ha hälsat högtidligt på hans föräldrar, drog jag runt på stan under ett par timmar. Jag är just nu på jakt efter några tavelramar, men inser att Ikea förmoligen har bäst pris och flest utföranden.

Inne på Mio dök Sam upp och vi tog följe till bion och filmen 2012. Tja, vad ska man säga... Snygga effekter men väldigt förutsägbar. Fast å andra sidan är filmen en rejäl knäpp på näsan om att naturkatastrofer kan ödelägga hela vår planet. (och för dem som kan sin Bibel såg hur många jämförelser som helst) Jag hoppas, hoppas att mötet i Köpenhamn leder till något riktigt bra och att ekonomier inte ska få gå framför det som verkligen betyder något. Vår överlevnad.

fredag 4 december 2009

Ät gärna gul luft

Kokboken Vinterns söta har fantastiska recept!

Ibland sätter det in. Det där enorma suget efter lussekatter. Men när de i affären är torrare än Alvarets slätter i juli, finns bara en sak att göra; baka själv! Allra bäst blir det om man är minst två och har supergott om tid på sig. Ja, så gott om tid att bullarna hinner jäsa i två omgångar och svalna hjälpligt för att frysas in. (Seriöst, jäsas TVÅ gånger? Är inte det lite over kill?)

Alltså. Två stycken som har tid. Det blev visst mig och syster yster. (Sicken tur som en tok jag har) Väl hemma hos syster på höjden, upptäcktes att dl-måttet låg oroväckande nära botten i vetemjölspåsen. "Orka släpa fem kilo mjöl onödigt långt" sa vi och rotade vidare bland sorterna och kom fram till att det går alldeles utmärkt att knåda lussekatter av rågsikt och rågmjöl.

Baka, baka liten kaka. Rulla, rulla liten bulla. Mjöla den, pricka den och skjuts in i ugnen!

Och som jag knådade, tur att händerna har blivit så starka av allt hantellyftande! Tillslut var både jag och syster nöjda och trillade fram ett tjog små snirklar. Vi skippade russinen eftersom de i alla fall alltid blir läbbigt brända. Lite pensling och allmän kärleksfull behandling senare var de redo att stjälpas på plåten och skjutsas in i ugnen.

Om det blev bra? Oh ja! Lite grova kanske, men då känns de aningen nyttigare. Fast det behövs knappast eftersom varenda kotte vet att lussekatter egentligen bara består av gul luft!

tisdag 1 december 2009

Utmanad 300 gånger på en kvart

Men hörrni, hemskt vad tiden går fort! Livet har rusat på i 540 och jag är förundrad att vi redan har trillat in i december.
Vad som har hänt?
Massor!

I söndags fick jag följa med Mela och träna med hennes rugbylag. Nä, tok heller. Jag är urusel på att tacklas och att springa i knähög lera (även om några av mina långpass under året har varit precis sådana)(knuffa folk ur vägen och ta mig genom sjok av uppblötta grusvägar)En del av lagets vinterträning är att vara med på CrossFit. Det fanns platser över och jag fick tag i en. Mela är grymmans vältränad och jag var smått nervös över att inte alls hänga med i vändningarna. Dagens Wod (work of today) var 300 challenge. (Spana filmen!)



Så galet, vidrigt, underbart jobbigt! Jag flämtade i en liten rosslande hög efteråt. (Och jag var inte sämst utan hamnade någonstans i mitten av dessa urstarka tjejer.) Träningsvärken blev dessutom inte nådig någonstans. Vaderna protesterade å det vildaste, jag kan bara ta mig framåt genom att rulla fram steget. Haha, kollegorna tyckte jag såg ut som en skadad sjöman!
Jag hoppas, hoppas att det finns plats även nästa söndag!