Miracles do happen!

I måndags vimsade jag runt, alldeles hög på feber. Dessutom hade jag bråttom till tåget och cyklade som en fartdåre genom Uppsalas gator. Låste fast hojjen i cykelstället med alla tillhörande lås (min cykel är så ful att nån hemmavid aldrig ens skulle skänka den ett getöga. Här är allt guld som rullar) och tokrusade mot perrongen.

Med två minuter kvar till avgång fälldes bommarna ner. Typiskt för Uppsala att dra ner dem när tåget knappt har lämnat Sundsvall. Ja, det kändes i alla fall som så när det tog en halv evighet tills ens tufftuffandet hördes. Jopps, ni anade rätt: medan jag stod på fel sida om spåren, gick mitt till Stockholm i väg.
Suck.

Jag släntrade in på stationen och drällde där en stund. Efter en halvtimma kom nästa tåg in och jag skuttade ombord. Då insåg jag att cykellampan fortfarande satt på cykeln. Oh my, adjöss med den liksom. Inte en chans att den skulle vara kvar dagen efter. No way José.
Jag var hemma tisdag, onsdag och torsdag. Hade i tankarna köpt ny framlykta och var smått sur på att tjuvarnas marknad befinner sig just bland alla hojjar vid Uppsala station.
Därför blev jag mer än lovligt förvånad när jag nådde blåa faran imorse. Där satt lampan kvar. Helt och håller kvar!
Yay!
Miracles do happen!