tisdag 31 mars 2009

Alla dessa timmar som blir till en dag

Det verkar som om jag är dömd till att vakna mitt i natten. Runt tre orkade jag inte försöka somna om längre. Steg upp och fortsatte med min oändliga packning. Nu är alla åtminstone skrivbordsprylar fint sorterade i en kartong. Det ser så prydligt ut att jag knappt nänts att plocka upp dem på lördag!

När klockan blev lagom mycket dressade jag om och åkte till gymmet. Terese skulle ju ha spinning! I vanlig ordning bjussade hon på ett kanonpass! Dessutom var en av mina kompisar från kyrkan där, riktigt skoj!

Tur stilpolisen inte var vaken vid sextiden när jag åkte till gymmet. Vet inte om de skulle ha placerat min outfit med löparbrallor, converse och vinterjacka som "katastrof" eller helt enkelt bara "get outta here".

Skyndade hem (sol, sol soooool!!!!) åt frukost och gav mig i kast med dagens arbete. Skrev som en liten blå och hann med nöd och näppe med pendeltåget in till stan. Jag skulle nämligen till Frälsningsarméns lokaler vid Hornstull. Där finns ett härberge för hemlösa. Min uppgift är att upplysa hur verksamheten kan hjälpa till. Och inte minst vad VI kan göra för att hjälpa dem. (Här skulle jag kunna fortsätta i all evighet... Ni får helt enkelt läsa artikeln!)

Phew... plitade ner några extra stödord och begav mig mot kurslokalen. Jajamen, det är tisdag och det betyder SWAHILI!
Den här gången var det bara förvirrande och orden snurrade runt i huvudet. Inte bara på mig utan för precis alla... Det ska visst vara så när man har kommit halvvägs genom kursen. Bah, inte känner jag mig bättre för det. Hoppas att det vi gick igenom idag har landat i hjärnbalken till nästa vecka.
Karibu...

Och under tiden jag har skrivit det här har jag svirat ihop några matlådor. På en tisdag, helt snurrigt! Jag som annars bara pysslar med sådant på söndagar. Tsss...
Ha det gott, darlings!

måndag 30 mars 2009

Bakis

På väg hem från loppet igår var jag i strålande fin form. Studsade den sista biten från pendeln och kände knappt av att jag persat bara för en liten stund sedan.
Innanför dörren i den gula villan ålade jag mig ur överdragskläderna. Spatserade ut i köket, fyllde på med energi under tiden jag bläddrade igenomPå stan.

Där någonstans började rörelserna bli tunga. Efter en alldeles för kort stretch klev jag in i duschen för att skölja bort det sista av tävlingen. Mosigheten tog över allt mer och iklädd morgonrock kröp jag ner i sängen. Tanken var att läsa ett par kapitel och ta igen mig inför kompisdejten med sötaste Jennie. "Ska bara blunda ett par sekunder" mumlade jag och slocknade som en klubbad säl.

Satte mig käpprätt upp, virrigare än Kusin Knase. Sömnen höll sig krampaktigt kvar och jag försökte fokusera blicken på klockan. 18.35. What... Halv sju!! Hur kunde fyra timmar bara försvinna? Flög upp och trampade på stället några sekunder. Ringde Jennie som inte svarade. Rackans. Huvudvärken dunkade bakom tinningen och illamåendet låg tät som dimman i Lutzen. Rasade i sängen igen och gömde mig bakom täcket. Slumrade ytterligare en kvart tills jag övertalade mig själv att gå upp.

Hasande ut i hallen och såg mig själv i spegeln. "Oh, du bedrövliga varelse" mässade jag och bjöd på ett snett grin. Hur är det möjligt att bli totalt bakis efter ett millopp? Kunde förstå reaktionen om det hade varit efter en halvmaraton, men bara en mil! Mycket märkligt...
Det är en smått sliten Ruth som är på banan idag. Bilden togs på vägen upp till redaktionen. Och ja, det är ett litet vattenpalats som gömmer sig bakom mig!

Jag hoppades att huvudvärken skulle vara borta när jag slog upp ögonen imorse, icke då. Men med Alvedon, vatten och kaffe jagar man det allra mesta på flykten. (peppar, peppar) Hoppas att ni haft en utmärkt dag, my darlins! Här i Uppsala skiner solen och det är hopp om livet- trots luddigheten mellan öronen.
Lots of love.

söndag 29 mars 2009

personligt rekord!

Hela jag var totalt lerig när jag kom hem. Frågan är hur jag får rent skorna igen...

Vi bjöds på en varierad bana. De sträckor som gick på asfalt var torra och fina. Grusvägarna liknade mest en jordåker. Stora vattenpölar, hal lera och slask upp till fotknölarna. Jag sick- sackade till en början med, men insåg snart att jag ändå skulle bli genomlerig. Dundrade på genom pölarna och skvätte säkert ner en och annan på vägen. Haha...

Hade min strategi klar; skulle ligga mellan 4.43 och 4.57 minuter per kilometer. Startskottet small av och massan började röra sig. Den löstes upp fort och det var inga tendenser till köbildningar. Vid andra varvningen höjde jag hastigheten lite. Peppade mig själv med "lätt och stark, lätt och stark".

Höll rygg på ett par tjejer, sprang om och plötsligt var det bara två kilometer kvar! Nu gäller det att öka, tänkte jag och kutade iväg. Vid sista kilometern spratt benen, upploppet nalkades och jag drog iväg. Tänkte att det inte skulle bli några som helst problem, spurta en kilometer har jag gjort innan under mina intervallträningar. Det var liksom inte så mycket att fundera på.

Hörde mitt namn i högtalarna och kommentatorn konstaterade att "det där löpsteget ser riktigt fint ut". Med ungefär hundra meter kvar hördes hejjarop. Ah, roligt! Glenn och Terese stod bredvid och jag fick ännu mer energi. Rusade in i mål med rosselandning och faktiskt nöjd med min prestation.

Så här gick det:Sträcka: 10 000 meter.
Tid:
46.41
TE 5.0 (av 5)
medelpuls
179
maxpuls
199
medelhastighet
4.44
Maxhastighet
3.11

(för de som vill finns mer utförligt om exakt kilomtertid och medelpuls under loppet...)

Här ska det tävlas

Om två timmar går starten i Premiärmilen. Som namnet avslöjar är det årets första lopp och jag känner mig faktiskt lite nervös... Ett kvitto för att se hur vinterns träning har gått. Om jag har blivit snabbare och starkare sedan i höstas. Egentligen ska man inte prata tider, men hoppas naturligtvis att slå rekord. Ni får veta i eftermiddag hur det gick!

Jag har laddat med en bra frukost, lagom med sömn och en dags vila. Det borde göra susen. Och när jag dessutom har klätt ut mig till löpare borde det göra sitt!
Håll tummarna för mig!

fredag 27 mars 2009

snart blommar asfalten

Just nu ser det ut så här i Kungsan. Men om ett par månader blommar träden, solen strålar och var och varannan har årets nyheter från GB i handen.
Ahhh...

Jag drar till landet


Jag har bestämt mig

Påsken kommer att tillbringas på solens och vindarnas ö. Där man kan kan vandra timmar på Alvaret utan att träffa på något annat än fårskallar. Där kantiga stenar täcker stranden och blåsten river i håret. Där dagens outfit inte existerar och där själen kan få ro.
Och inte att förglömma; Där finns mamma och pappa som jag inte träffat på fyra månader.



onsdag 25 mars 2009

Husmoderliga försök

Ibland känner jag mig våldsamt huslig. Ja, som nyss när aprikoser, nötter, solrosfrön och linfrön låg fint uppsnoffsade på köksbänken. De hackades efter alla konstens regler och mixades med en hysterisk mängd av rostade rågflingor och havregryn.
Resultatet?

Japp, precis rätt- jag svirade ihop en alldeles egen musli! Det är en rejäl laddning på hela 22 portioner! Tillsammans med fil passar det utmärkt till frukost, efter träning eller varför inte som mellanmål. Aha?

Under tiden jag har påtat i köket gick favoritskivan varm med Blindside. (De gamla lirarna). Jag var en riktig sucker för hardcore när jag var i tonåren. En kompis bror spelade i ett band där instrumenten skar sönder trumhinnorna. Som de små stalkers vi var, hängde vi med på spelningar runt om i landet. (läs; småland och östergötland) Tror att jag fortfarande trumstockar och trasiga plektrum någonstans. Serru. Ibland förvånar jag till och med mig själv!

Nope, dags att göra mig ording för morgondagen. Sleep tight, my darlins.
Lots of love.

I have sinned...

.... and went to World Class last night.
Och det känns precis som om jag har varit otrogen. Smög omkring och med en allmänt olustig känsla i magtrakten. Tänk om någon visste att jag egentligen har hjärtat hos Sats?

Hur allsindar hamnade jag där? Jorå, fick sällskap av David de första fem kilomterna på långpasset i lördags. När han flyttade in i huset fick en träna- gratis- i- två- veckor- på- World Class- kupong. Eftersom det närmaste gymmet ligger i runda slängar tio minuter från oss, joggade vi dit. Där kom frågan om inte jag också ville provträna. Jovars, svarade jag och blev inbokad på ett spinningpass.

Väl där granskade jag de fria vikterna och kände på några maskiner. Gjorde några bicepscurl och axelpressar. Testade chinsräcket och grabbade tag i stången för dips. Klockan halv åtta och jag gick med raska steg in i salen Ställde in cykeln och fick den nästan bra. (helt wierd att man inte kan ändra steglöst, det blir lixom aldrig perfekt när man måste lyda under färdiga inställningar)

Instruktören hoppade upp på sin cykel (jag konstaterade ganska snabbt att hon inte var av samma material som världens bästa Tessan.) och poängterade att hon egentligen föredrar att köra trettio minuter i stället för sextio. Låtarna ringlade sig i technoslingor och vi fick veta att "snart, snart är låten slut" Jahopp, hur lång tid det? Hon sa inte mer än så, kan kan väl knappast påstå att jag kunde maxa så mycket som jag egentligen önskade.

Pratade lite löst med en kille som plockade fram ett medlemsavtal. Jag sa att jag hade fått min bild av centret och var nöjd med det jag redan hade. Han ville att jag skulle testa en gång till med en annan instruktör. Eller varför inte en helt annan klass.
Njet.
Sats behåller platsen i mitt hjärta.
Det känns liksom bäst så.

Ledighetsdilemma

Det börjar bli dags för att plocka fram solglasögonen! Solen bländade mig när jag cyklade till redaktionen imorse. Blänk i isen och gnistrande snö, lovely! Enda kruxet är att jag kisar så att jag knappt ser vad jag åker någonstans. Haha... Kan sluta lite hur som helst!Och nu när jag tittar ut genom fönstret badar naturen i ljus, ser nästan varmt ut!

Finns det månne påskfjädrar för allergiker? Tycker de är jättefina men rosslande luftrör är liksom inte värt det.

Är det någon mer än jag som tycker att tiden går vansinnigt fort? Det känns inte alls speciellt längesedan som det var januari. Nu står påsken inför dörren och jag vet inte riktigt vad jag ska hitta på.

Oki, har strukturerat upp mina tankar och har följande alternativ:
Une) Hem till mamma och pappa på Öland. Leka med motorsågen, greja i trädgården och leva lantliv.
Deux) Fixa och trixa i lägenheten och göra underverk som jag bara trodde var möjligt i Elle Interiör! (nio dagar kvar!)
Trois) Hälsa på Storebror i Göteborg...
Quatre) ... eller invitera honom till mig. Göra roliga syskonsaker som att träna, shoppa och prata och prata och prata. (Ja, att han sedan kan hjälpa mig att pyssla i lägenheten ser jag som ett plus)!
Cinque) Funderar även att ställa till med värsta påskfesten!
Jag har bara inte bestämt mig ännu... (Ah, denna vånda att aldrig bara kunna ta ett snabbt och enkelt beslut!)
Vad ska ni hitta på för något?


(Ps. Just nu kan man vinna ett Nike- sportkit hos Terese! Klicka in hos henne, lämna en snäll kommentar och tävla själv!)

tisdag 24 mars 2009

Ojoj... Det har varit mycket i dagarna två. I förmiddags fungerade inte nätet på jobbet med resultat att många uppgifter släpades efter. Tänkte bara uppdatera er med att livet trots allt flyter på!

Böjde både ben och swahiliska verb i går kväll. Jag var så fokuserad på grammatiken att jag gjorde en till benböj än vad jag egentligen klarade av. Svajade betänkligt när en räddande ängel flög fram och hjälpte mig med stången. "Whey, det där kunde gått illa" frustade han med ett illa dolt leende. Jag flinade tillbaka och tackade för insatsen. "när som helst" svarade han.

Nu ska jag iväg till Swahilin och bevisa att jag har gjort läxan. See ya!

måndag 23 mars 2009

men vad 17...

Men vad 17 ska det här betyda! SNÖ, nu? Alltså, det var Tjejvasan för en månad sedan. Och först nu passar snön på att komma. Det är verkligen dags för våren att göra entré. Jag längtar efter att få ta på den tunna jackan i stället för dunet. Skippa mössan (hur snygg den än är) och inte oroa mig för att glömma vantarna både här och där.

Och svar ja; det är lite knepigt att sova, har legat vaken någon timma och funderar om de är idé att somna om, Jag ska ju upp om en och en halv timma. Får bli en tidig måndags kväll...

söndag 22 mars 2009

Före duschen

Trillade innanför dörren kvart i sju ikväll. Kom på att jag bara gjort ett axelpass i veckan. Enligt gällande schema ska det vara två sådana pass. Alltså bytte jag om och joggade iväg till gymmet. Resultatet blev en timma rygg/axlar. Jogg fram och tillbaka slutade på 8 km. Det snöade under turen och mascaran blev dramatisk av sig!

Efter dusch, ansiktsmask, scrubb, hårinpackning och låååång stretch blev jag otroligt trött och mosig. Det ska med andra ord bli otroligt skönt att få sova nu.
Sleep tight, my darlins!

sweet little church girl

Tyckte det kunde passa bra med vårinspirerad klädsel till kyrkan idag.

Linne; G Star raw, kjol; Zoul, strumbyxor Ullared och strumpor HM.
Å så jag.

lördag 21 mars 2009

Lördag

Långpass 23 km: 1.56 timmar

Städa, packa. städa

Ben&Jerry
och
kaffe
Sex and the city
Rensa handfat och dusch
prova sommarkläder

tvätta
sova

måla naglarna

Robinson

pepsi max

härliga fredag

Jag hade en (nästan) ledig fredag igår. En skön kompensation för jobb förra helgen och jag utnyttjade den till fullo!
Vaknade i sedvanlig tid runt 06.00, men i stället för att gå upp läste jag ur senaste Runners World. Inte nog med att snygga Sanna Kallur visade grymma magövningar, det var även med några träningsprogram inför Göteborgsvarvet. Nice! (Såg även att jag har goda förutsättningar för att skrapa ihop en bra tid.) (Ännu mer nice!)

Runt lunch stack jag och David iväg till Ikea. Jag behövde flyttlådor och få råd om vilka stolar som ska få matcha barbordet. Vi provsatt åtminstonde sju olika sorter och jag ringde både mamma och syster. Jag har fruktansvärt svårt att bestämma mig ibland. Speciellt när det kommer till småsaker som vilket ketchup jag ska välja eller om jag vill ha capucciono eller vanligt kaffe. Och nu när det faktiskt gäller mitt hem, ja då blir det ännu knepigare!
very well. Tillslut kom jag till sans och valde de som jag spanat ut från början. (även om denna är aningen snyggare... får bli nästa gång!)

Lagom tills vi kom hem kom bästa Cicci förbi. Vi har inte träffats på evigheter och tyckte det var dags att uppdatera varandra om läget. Mycket prat om senast, lite svaller hemifrån och dittans och dattans. Mycket trevligt!
Avrundade kvällen hemma hos Erik. Vi battlade i Guitar Hero (tänker inte berätta hur det gick... haha) drack kaffe och pratade och pratade.

Slockande låååångt efter läggdags men det gjorde inte så hemskt mycket. Blev en kanonbra fredag!!

fredag 20 mars 2009

Låt den rätte komma in

Det sista året har synpunkter kommit om när jag egentligen ska börja leva. Ett fullvärdigt liv är synonymt med en äkta make, efterföljande barn och storhandling på PrisXtra. Och jag bör snabba mig på, åren rinner i väg och snart är det för sent att producera små telingar.

Jag får frågan varför jag (som trots allt verkar vara relativt helt gods) fortfarande är singel. Vid den här åldern dessutom! En man som jag talade med ansåg att det förmodligen berodde på att dagens (unga) kvinnor är alltför självständiga. De behöver ingen ultra- manlig man som tar hand om dem. Och männen vet inte riktigt hur de ska bära sig åt när en tjej faktiskt vet vad hon vill och inte är rädd att ta för sig.
Handlar det om att inte vilja maka på sin bekvämlighetzon. Att offra en och annan fika med vännerna, tillbringa fler kvällar med mys framför tvn hellre än att göra lite som man själv känner för. Han var övertygad. Själv vet jag inte.

Vad jag däremot är absolut säker på, är att ett förhållande inte fungerar när det faktiskt inte känns rätt. När just DE känslorna saknas. När i stället vänskapen är så djup att den för en sekund kan misstolkas som kärlek.
Sluta tänka och bara gör, är ett av alla råd. Sluta tänka på vad då? Jag är en analyserande människa som väger fördelar mot nackdelar. Jag kan inte kopppla bort min tankeverksamhet.
Äh, det bara händer och då vet man plötsligt. (Ungeför som en Disneyfilm) Det ordnar sig när DEN RÄTTE visar sig, säger folk.
Ja, men låt då den rätte komma in.

Och förresten... Är 27 verkligen så gammalt?

torsdag 19 mars 2009

Bilder från mitt palats!

Strax efter tolv satte jag mig raklång upp i sängen. Det tog någon sekund innan jag insåg att det dundrade musik ner från övervåningen. I går natt vaknade jag vid ungefär samma tid av att någon spelade gitarr. Ungefär liknande scenario natten innan dess.

Om 16 dagar väntar det här...

Vardagsrummet med stora fönster. Morgonsolen leker på golvet; original sedan 30- talet. Omslipat och lackat, såklart!


Vardagsrum mot kök och skymt av loftsängen. Väggen är öppnad och som gör man kan jogga runt hela lägenheten! (Har sett snygga barstolar på Ikea)


Loftsäng och ut mot hallen. Jag funderar på att hänga upp skynke för att inte glana rakt in i arbetshörnan. Vad sägs om svarvtita foton i hallen?


Köket med det inbyggda barbordet. Spana in tegelväggen bakom arbetsbänken. Hur läckert är inte det! I fönstret ska det bli Marimekko-gardiner!

Några avskyr själva tanken på valv (det är sååå typ inte nu...) men jag älskar det! Får mig att tänka på stora palats och herrasäten. Det här är mitt palats =)


Luckor från 30- something. Det syns inte här, men hantagen är jättefint utsirade! Kaklet kommer dock att ryka snabbast möjligast till förmån för något mer "ruth".

Och i sommar tar det i runda slängar fyra minuter ner till vattnet. Kan fungera!



Samtliga bilder är från Erik Olssons fastighetsförmedling. Just u t know.

onsdag 18 mars 2009

I dare you att skippa träningen

Vid det här laget vet du att jag försöker bli haj på Swahili. Och det är roligare än vad jag kunde ana. Jag menar, att pränta in prefix och konstiga stavningar och regler "som bara är så", låter inte så värst upphetsande. Tja... jag knäcker språkkoden allt eftersom- nu kan jag faktiskt få ihop meningar! (Om ungefär en månad ska jag intervjua den här snubben. Får se om jag kan stila med något!)

Annars då, hur går det med motivationen?
(Bra fråga, hörru!)
Jorå, Sats hade ta- med- dig- en- kompis- kväll igår och jag drog med mig den bästa inspirationskällan jag kunde få tag i. Jag körde inte lika hårt som jag brukar utan såg till att hon fick ta ut sig ordentligt. Det kanske inte blev det mest effektiva passet jag genomfört, i stället skrattade vi och hade en rolig stund.
Mer sådant åt mänskligheten!

Har dock bestämt mig för att dra ner träningsdosen någon vecka. Fokusera på det jag har runtomkring mig. I agendan står det att jag ska på värsta svängiga gospelkonserten imorgon kväll. På fredag blir jag förmodligen shoppingsällskap. Tiden emellan går åt att packa, spana inredningskataloger och klura på livet i stort.

Skrämmande? Självklart! Jag vet inte riktigt hur jag kommer att reagera på att inte köra skiten ur mig varje dag... Jag VILL att det ska kännas ok utan att drabbas av ågren för att jag inte gör något. Eller, jag gör ju något. Bara andra aktiviteter än att vara på gymmet eller i spåret. Vem vet, det här kanske bara är bra för mig.

tisdag 17 mars 2009

Hur hittar man det självklara

Hur hittar man något som alltid har funnits, utan att behöva anstränga mig ens det minsta...

Jag har avbokat ett träningspass. Den enkla anledningen är att jag inte vill. Alltså, verkligen verkligen INTE VILL gymma.

Det märkliga är att jag har sett tydliga resultat den senaste tiden. Jag är starkare, uthålligare, snabbare och vilopulsen har sjunkit några slag. Därför förstår jag inte vad allt det här kommer i från. Det är ju jag som brukar inspirera till träning. Få andra att masa sig ut i spåret och bli oerhört stolta över sina kilometer.

Nu är det jag som letar efter glädjen. Söker bland nya klasser, nytt upplägg, nya split, nya träningskläder, nya gym. Det går inget vidare. Jag åker dit, gör det jag ska och hoppas att det åtminstone ger träningseffekt. Och idag var det första gången jag avbokade ett pass.

Jag ska leta vidare.
Just nu vill jag bara vara.

måndag 16 mars 2009

Bal på slottet

Hey folks, jag behöver er hjälp!
Hipp som happ har jag blivit bjuden på bal den 28 mars . Japp, en sådan som utspelar sig på slottet tillhörande militärer med gradbeteckningar på axlarna och medaljer på bröstet. Nu till la grande probleme: Jag har ingen klänning!!!

Eftersom jag vet att ni har kontakter åt både höger och vänster; vet ni vart jag kan få tag i en klänning på kort varsel? Köpa eller hyra eller låna. Jag är 34a- 36a och 170 cm.(ok då, 169.5 om rätt ska vara rätt. morr)

Sååå... vad säger ni? Dräll in med förslag!!!

Hipp hipp hurraaaa

Som sagt; hade i runda slängar tjugo minuter på mig innan det var dags att kasta mig ut i kvällen igen. Mejk, ombyte (till systers finfinaklänning) fön och puff och jag var redo. Gustaf har äntligen blivit klar läkare och det skulle firas rejält. Platsen enligt inbjudan var "Svärföräldrarnas crib".

Jag letade mig fram till rätt adress (utan gps, Nokia vill ha hutlösa summor för att fortsätta tjänsten.) I porten sträckte jag på ryggen och slutade tugga på tuggumit. Bastanta dörrar i mörkt trä, breda som ett slagskepp och minst lika höga. Djupröda mattor, mässingdetaljer och knappar i bakelit. (Här hade tiden stannat på anno 1926.)

Ringde på och möttes av (förutom en hall lika stor som mitt blivande plejs) glada, uppslupna vänner. Trots att det säkert var ett hundratal där kunde man gott få in tjugofem till. En åttarummare på 200 kvm fyller man inte så lätt...
Som sig bör hurrades det för Gustaf och föräldrarna höll tal i perfekta proportioner av oerhörd stolthet/pinsamma barndomsminnen/ tårfyllda kramar. Sweet.

Det blev en toppentoppentoppen kväll med allt man kan önska sig! Minglade runt, pratade på och fick några nya nummer till mobilen. God mat och utmärkt dricka. Me like!
Pratade länge med en tjej och fick känslan av att vi knappast var främlingar. Ungefär som om vi känt varandra i evigheter. Plötsligt föll allt på plats, vi träffades under en seglingsvecka för åtta år sedan!

Och det ÄR verkligen en oändlighet när man:
1) ligger inblåsta i en hamn under tre dagar.
2) nattnavigerar och nästan styr på fel sida om en prick.
3) knallar runt på en båt mitt ute på öppet hav.

Var tvungen att dra mig hemåt strax före midnatt, skulle vara på redaktionen dagen efter. Söndagsjobb kallas det visst. Jag hade tur och fick sällskap nästan hela vägen hem. Trevligt att ha någon att snacka med på pendeln!

söndag 15 mars 2009

Poff hit, poff dit.

Min flytt tar musten ur mig... Bara för att jag inte bara kan organisera mig ordentligt! Alltså, vad är det för fel med att systematiskt börja i ena ändan för att jobba sig vidare? Jag plockar bland "dejta eller dumpa"- högen bland kläderna. Tittar åt höger och ser böckerna i bokhyllan som måste kollas igenom. Tittar åt andra hållet och upptäcker mappen med Viktiga Papper och undrar om de är så viktiga längre. Släpper böckerna där jag står och tömmer ur mappen på mattan.
Ja, ni inser förmodligen vidden av precis allt som dräller på mitt rum just nu.

Mitt i allt blir jag inkallad på jobb! Världens första relationsmässa håller just nu på ute vid väldens ände (läs; frihamnen magasin nio. Läääängst bort från all civilisation) Jag ringde de personer som kunde fixa in mig. Kirrade en intervju och försökte förbereda mig så gott jag kunde.

Innan dess gällde föreläsning om Afrikas språk på Vuxenskolan, samma plats där jag läser min kvällskurs i Swahili. En professor i Bantuspråk berättade bland annat om problematiken när ett land har tre oficiella språk. Mycket intressant!

Ok, ska vara utanför dörren om tre röda...

Slank iväg för att hinna med en kortis hos M. Hon är i stan under helgen för att hälsa på diverse människor. I föräldrarna övernattningslägenhet bjöd hon på Ben&Jerry och jag stod för kaffet. 45 minuter gick rejält fort och jag kastade mig på tunnelbanan mot Slussen. Lyckades missa första bussen när jag i ren brådska hade läst tabellen för vardagstrafik och inte alls tänkt på att det faktiskt var lördag... Traskade runt i en halvtimma och försökte lösa dilemmat att jag skulle bli sen.

När jag väl hamnade vid Frihamnen visade sig att mässan höll till i Magasin 9. Det vill säga så långt bort man bara kan komma. Gick och gick och gick och kändes som om jag skulle hamna någonstans i Baltikum.
Började springa och klackarna ekade mellan gigantiska byggnader. Kom fram, fotade, gjorde min intervju och skyndade hem igen.
Gustafs examensfest nästa...

lördag 14 mars 2009

Poff hit, poff dit

Det är mycket på gång i dag! Jag har nyss varit på en föreläsning om språken i Östafrika. bland annat hur det påverkar ett samhälle att ha tre officiella språk. Mycket intressant!
Om en liten, liten stund är jag hos M som hälsar på sin farmor över helgen. Jag funderar på vad för sorts fika jag ska ta med mig upp. Ben&Jerry, kanelbullar eller kanske Napoleonbakelser... Hmmm, får göra en raid inne på Gunnarssons!

Därefter skyndar jag till Frihamnen. Det är visst en mässa om relationer där i helgen och jag ska bevaka ett par seminarier för tidningens räkning.
Poff dit, fota, fråga, skriva.

Poff hem, fixa och trixa inför Gustafs examensfest. Kommer att bli så roligt med massor av mingel. Me like!

Ja, det är väl helt enkelt bästa att jag sätter fart!

Tävlingsformen är på gång

Puh, det visade sig inte vara någon förkylning trots allt! Jag testade försiktigt på gymmet i går kväll med 30 minuters löpning. Visst var jag seg, men huvudvärken försvann ganska snabbt och kilometerna rann under fötterna. Lagom flåsig och väldigt varm beslutade jag mig för att strethca ut ordentligt.
Nöjd med kvällen begav jag mig hemåt och ägnade resten av tiden åt att sortera ut vilka böcker och CD- skivor som ska få följa med mig om ett par veckor. Galet vad svårt!( Jag skulle behöva nån som kom och styrde upp allt!)

I dag sken inte solen. Men jag hade på mig samma tights från Craft och löparjacka från Nike. Det blåa pannbandet köptes när jag, Christoffer och Jessika var i Sälen.

I morse mötte jag upp Terese i ett nästan öde Spånga. Hon har spenderat natten hos sina föräldrar och vi bägge tyckte det var en strålande idé att sno ihop en joggingtur tillsammans. Jag springer alltid den här rundan själv och var jätteroligt att få sällskap. Det känns så mycket kortare när man är två. Vi hann med härligt prat om det allra mesta innan vi skildes åt. Jag fortsatte och fick efter några kringelikrokar ihop 21 km. Bra!

Om två veckor är det Premiärmilen och därefter hägrar Göteborgsvarvet... Det känns faktiskt inte alls speciellt långt kvar till tävlingsformen!

Finns det något bättre än frukost efter ett långpass? Smoothie, fil och musli och grovt bröd. Dessutom läste jag ut senaste Elle. Bra nummer den här gången!

fredag 13 mars 2009

Snorgärs

Jag har nyst och snörvlat hela dagen. All most non stop. Huvudet känns två storlekar för litet och tröttheten hänger i ögonlocken.
Snälla, snälla, snälla. Säg att det bara är vanlig fredagströtthet i kombination med hederlig dammallerigi. Jag har varken lust eller ork eller tid att bli sjuk nu. Inte när jag jobbar helg och måste vara oförskämt pigg och rask.

Tror att jag skippar backintervallerna ikväll. Tror att ett par avsnitt av SATC kommer att göra underverk.

Saker in betyder saker ut

Inga bilder igår, ledsen! Jag försökte plåta men lyckades inget vidare med katastrofalt dåligt ljus och shaky hand. (när man fotar med jobbkameran måste man vara superstadig. Tror att ju dyrare utrustningen är, desto svårare att få till nåt bra)

Ialla fall. Träffade inte bara världens bästa syster igår, utan även Lena. Syster visade glatt upp en påse och deklarerade att landets snyggaste köksgrejer låg där. Margaretheskålar. En ljuv dröm för alla som har ett kök (och någon gång kommer använda en skål) Jag blev vild av avund och drabbades av en akut Har-hon-vill-jag-också-ha-syndromet. Vi traskade dit igen, eftersom priset var överkomligt slog jag också till. Killen i kassan deklarerade att han hade hela serien; från minsta minubunken på en och en halv deciliter till mastodonten på fyra liter. Respekt eller något i den stilen.

Inte förrän jag kom hem insåg jag att det blir ännu fler saker att få med mig till Kungsholmen. Men med tanke på min klantighet (har tappat fler tallrikar, glas och annat ömtåligt i golvet att jag nästan kan klassas som proffs i porslinskrossning.) är jag oerhört nöjd över att skålarna lär överleva ett kärnvapenkrig. Ett steg i att bli lite mer vuxen att införskaffa rejäla saker?

Oh, när jag ändå är inne på att få med mig saker till nya lägenheten. Jag har bland annat en mängd med pocketböcker som jag inte kommer läsa igen. Jag presenterar och ni paxar, låter det som en idé?

torsdag 12 mars 2009

smidigt

Om ett par timmar ska jag möta syster yster för att låna hennes fina, fina klänning. Hon hade den på Eriks inflyttningsfest i lördags. Eftersom hon räddar liv nu på lördag när Gustaf firar att han äntligen är läkare, får jag låna den.
Är det inte praktiskt när man drar samma storlek?

Jag fotar och lägger upp bilder ikväll!

Tre steg framåt

Bristen på motivation har dundrat i mig de senaste dagarna. Jag har inte haft lust till att träna. Inte lust till att varken läsa, titta på SATC eller ens att träffa någon. Det enda jag har velat göra är att krypa ihop som ett litet trasselnystan och bara vara.

Det fungerar inte.
Inte när man har ett träningschema att följa, ett jobb att sköta och människor att umgås med. Jag tog mig i kragen för att göra det bästa av situationen.

Steg ett var att få med en träningspolare. Har nästan terrorist-smsat min kompis David (som också bor i gula villan, vägg i vägg med mig) och frågat om han vill gymma. Även om vi inte tränar samma saker får vi sällskap dit och hem. Att bara se honom lyfta nån vikt i andra sidan salen peppar mig.
I går kväll lovade jag honom att jogga till gymmet och köra en timmas styrka och jogga hem. I morse påminde han mig och tittade på mig tills jag kom i väg.

Steg två var att skippa mina pretto-böcker och i stället bläddra i magasin. Titta på bilderna och inte läsa texterna. Och att faktiskt släcka lampan, kura i ena hörnet och vara trasslig en stund.

Steg tre att träffa de man mår bra av. När världens bästa Lena ville fika svarade ja. Hon får mig alltid att skratta åt någon fånig grej- som samtidigt är så djup att man drar efter andan. Och hon var bubblande glad öve rmin nya lägenhet. Vi satt länge och pratade inredning, nytt kakel, trägolv och loftsängens vara eller ickevara.
Balsam för själen.

Dessutom är det torsdag
. Bara det är värt att uppmärksamma. Inte för att det händer något särskillt utan för att det är just nu.

tisdag 10 mars 2009

Dejta eller dumpa?

Som ni förstår börjar jag komma in i packnings-mania. Jag har insett att jag är svårt drabbad av pettson-genen; oerhört svårt att göra mig av med saker och ting. Det har resulterat i biobiljetter sedan - 98. (Har kvar den från Titianic!) program från konserter och namnbrickor från diverse reporteruppdrag.

Dessutom finns halva min kroppsvikt i tidningar. Vad sägs om tre årsprenumerationer med Elle, två med Plaza, ett års nummer av Hennes, Glamour och Fitness Magazine. Plussa på några Runners world, Topphälsa och ett fåtal Cosmopolitan...

Vad säger ni. Ska jag forstätta dejta dem vid lämpliga tillfällen eller dumpa i närmaste pappersåtervinning?

Hujeda mig

Alltså, vem bestämde sig för att spilla en massa snö över Stockholm och Uppsala? Det är inte roligt längre... Inte ett dugg. Jag pratade nyss med en väderobservatör från SMHI som absolut påstod att våren ärpå väg. Den är dessutom tidigare i våra dagar än, låt oss säga 1970.

Bah, svarar jag på det! Det är ju svinkallt ute och jag kan sätta min systers lillfinger på att det har varit minusgrader sedan tidernas begynnelse. Jag längtar efter sol, ljumma vindar, blåsippor och grönt, mjukt gräs. I stället drar jag mössan (förvisso väldigt fin men ändå!)och drar åt i halsen. Kallt! Men visst gör det mig lite tuffare att cykla i snöstorm (ok, det blåser inte. Inte det minsta, men bara känslan av snö lite varstans är inte trevlig.)

Nä, nu tar jag lite kaffe för att pigga upp både kropp och själv. Gör mig sällskap!!

söndag 8 mars 2009

blått klet överallt

Nu när jag stekte lax till blivande lunchlådor kom jag ihåg sommaren 2005. Jag och allra käraste syster jobbade i Oskarshamn och delade en lägenhet på 19 kvm! Det fungerade kanonbra, kanske mest för att vi jobbade på olika tider och stort sett bara sov tillsammans.

Ok.
Vad har det här med lax att göra... Jorå. En dag överraskade jag henne med lunch. Det blev just lax med spännande tillbehör (läs; det som fanns i miniminikylskåpet...) Till dessert lyxade jag till det med glass och blåbärssylt.

Vi satt på filten på golvet (vem sjutton hade plats med bord och stolar...) och precis när vi vi skulle ösa sylt över glassen, tappades burken mitt på filten. Ahhh... Blått klet överallt! På golvet, filten, jeansen... Vi skuttade in i duschen, flushade oekonomiska mängder vatten och fick på nåt sätt bort alla fläckar. Tur det, blåbär är väl inte känt för att bli så värst snyggt!

Haa.
Så kan det gå när man bara står och petar på en bit lax.

Att leka krig

I går var det Ladies Club, Vi är ett tiotal härliga tjejer som träffas en gång i månaden för att göra saker man inte tar sig för annars. Vi har varit på adventskonsert, chokladprovning och var med på en salsakurs!

Instruktionen för den här gången var att ta med kläder för lättare inomhusträning. När vi träffades vid Fridhemsplan avslöjades att vi skulle spela Laser doome! Väl där visade sig stället krylla av killar i 11- årsåldern.
Hurra liksom.

Vi tittade på varandra och började nästan planera att göra något annat. Jag menar, att krossa elvaåringar låter kanske trevligt i teorin. Men när de är en halvmeter höga, smidiga som få och snabba som vesslor rusar runt har man inte mycket att sätta upp.
Till vår enorma lycka dök några tjejer upp och vi beslutade oss för att göra dem sällskap.

På med västar och vapen. In bland tunnor, avsatser, träplankor och andra saker man kan gömma sig bakom. I UV- lamporna blev allt vitt självlysande och våra leenden blev mer än vanligt bländande!! haha...

Hittade den här från när jag spelade paintball med några sköna prickar. Sommaren 2006 var full av roliga aktiviteter!

Jag blev rejält triggad av att leka krig! Med musiken dundrande i högtalarna smög jag runt på huk, kastade mig mellan väggar och trappor. Sprang, duckade, siktade och sköt.
Jag var låååångt från bäst med skrek förmodligen högst. Haha, stackars barn som svar fick "Die bastard, die!!!!" när jag blev träffad... Vansinnigt roligt!

Dusch, fix n´trix hemma och därefter var jag och syster yster redo för en helkväll . Vår kompis Erik har just fyllt trettio och är nyinflyttad. Han kombinerade två fester i en!
Vi kom fram till att det inte fanns mindre än fyra tvillingpar representerade! Så annorlunda att prata med några som vet allt om att bli jämförda och bedömda bara för att man har ett syskon som är lika gammalt.

Fantastiskt roligt med underbara människor. Precis som en lyckad lördag ska vara.

Ja ja jaaaa!!!!

Vänner, jag har varit tyst i hela tre dagar. Det är inte alls accepterat. Inte när man har lovat att avslöja något av det största som har hänt. Men jag blev så tagen på sängen och efter all spänning gick luften bara ut.
Men nu får ni veta:
Jag har köpt en lägenhet!!!

En jättejättejättefin på Kungsholmen i trettiotalsstil med spegeldörrar, trägolv och så nymålad att färgen nästan kladdar. Ett par av detaljerna är nästan identiska med sådana som finns på mina föräldrars sommarställe. En plats som jag verkligen älskar, inte konstigt att lägenheten ÄR ruth!

Bara för det är jag så rädd att den trots allt inte ska bli min. Trots lånelöfte drömmer jag mardrömmar om att det riktiga lånet inte går igenom. Vaknar med galopperande puls som hamrar sönder bröstet.
Nu vill jag bara att det ska bli måndag att jag kan ringa min superduperbank.
Men...

Jag har lägenhet!!!

fredag 6 mars 2009

Bråttom, bråttom

Jag fastnade framför FB i går, trots att jag visste med mig att jag borde sova. Slocknade sent om sider bara för att vakna ett par timmar senare. (Precis som vanligt när alla tankar leker popcorn i huvudet.)

Provade Melas förslag med banan och varm mjölk. (Plussade även till en skål fil, var hur hungrig som helst!) Blev inte sömningare för det. Rackans. Öppnade fönstret för att få in lite nytt syre. Fortfarande klarvaken. Fipplade med mobilen och surfade runt på diverse sajter. Hamnade tillslut på Youtube och sträcklyssnade på den här. Wonderful!
Wake me up light
visade 03.57. Jag drog täcket till hakan och blundade hårt. Blinkade till, digitalsiffrorna stod på 05.52.

Paniiiiik!!!!

06.05 skulle jag låsa dörren och vara på väg till pendeln. Flög upp, snubblade på ett par böcker. Dånade in i soffan och smällde i smalbenet. Drog på jeansen samtidigt som jag försökte minnas vad jag skulle ha med mig. Hoppade på ett ben för att få på strumporna, hittade plånbok, agenda och borste. Insåg att jag inte skulle hinna lägga på varken mejk eller hinna med frukost.

For ut i köket och tackade Högre Makter för att jag gjort ordning lunchlådan dagen innan. Vimsade runt innan jag förstod varför blicken var så dimig; inga linser i. Fnulade i dem, borstade tänderna och letade efter skjortan. Allt på samma gång.

Resultatet av en minst sagt hektisk morgon... Omejkad, rufsig i håret men fick tag i en väldigt snygg skjorta!

06.09 hoppade jag nedför trappan och tokrusade nedför gatan. Trängde mig igenom dörrarna på tåget och andades ut. Då kom jag ihåg vad jag hade glömt.
Mobilen satt fortfarande fast i laddaren.
Ahhhh. Inte idag, absolut inte idag!!!
Tur att jag har jobbtelefon ocb mail som folk kan nå mig på.
Ändå... Ingen mobil och det känns som om jag bara är halvklädd.

torsdag 5 mars 2009

Maxpuls hela dagen!

Den här dagen kommer gå till historien som en av de mest nervkittlande ever. Jag vågar inte säga vad det gäller riktigt ännu. I morgon eftermiddag kan jag andas ut. Fram till dess kommer jag bara le stort och längta som en tok! Och försöka få ner min skenande puls till normal nivå, viloläge känns som en god idé! (Jaaa, den har snuddat vid max större delen av dagen)
Sen, sen är ni de första som kommer att få veta!

Annars då? Jorå, en helt okej dag! Cykelvägarna börjar likna något som man kan färdas på utan att riskera en lem eller två. Jobbet flöt på bra och fick en kanonintervju.
Jag har sagt det förr och säger det igen; undrar om mina intervjuobjekt inser hur mycket de ger mig? För att förtydliga; jag skriver mycket sällan nyheter utan gör oftast personporträtt med både kända och lite mindre kända personer. Några mer djuplodande än andra. Gemensamt är att de tänker vansinningt mycket och slänger ur sig visheter åt höger och vänster.
Och där står jag fångar upp dem.
Förhoppningsvis blir jag en bättre människa av det.
En dag full av... ja... överraskningar gör att man blir glad!

Precis som vanligt hamnade jag på gymmet efter jobbet. Skulle egentligen kört ett rygg/axelpass. Men när tjejen i repan sa att det fanns platser över till Power steppen, kunde jag inte säga nej. Tokrusade in i omklädningsrummet, bytte om på en och halv minut och spurtade iväg till salen. Hann preciiiiiiis in och kasta fram alla vikter och bräda och matta innan allt satte i gång.

Helt fantastiskt roligt och underbart jobbigt! Pulsen snuddade vid 97 procent av max och snittade på 79 procent. Om man tar ut rörelserna och studsar högst- sjunker ner lägst kan det praktiskt taget bli hur tufft som helst. Rackans, den här klassen kommer göra susen!

onsdag 4 mars 2009

Nu är det slut med lallandet

Jag intervallhostar och det är precis i sin ordning. Kom på att det var ett bra tag sedan som jag körde intervaller. Ni vet på bana, i backe eller längs en vanlig raksträcka. Visserligen har jag tryckt upp pulsen i toppen på spinning, Power step och tvärs över salen när jag styrketränar.

Men det är inte samma sak som i ett kvalitetspass med intervaller. Dessutom är det bara två ynka månader kvar till Göteborgsvarvet (och inte ens en till Premiärmilen!) Nu är det slut med lallandet och dags att plocka fram träningsdiciplinen!

Alltså.
Eftersom min favoritbacke (den enda backen jag känner till hemmavid...) fortfarande leker istid, fanns bara en sak att göra: Attackera löpbandet.
Jag halvkopierade helt fräckt passet som Sofys körde häromdagen (Två km uppjogg, en grad lutning följt av åtta stycken åttahundringar, fyra grader lutning samt en km nerjogg, en grad lutning)

Jag kokade ihop min egna variant, kortade intervallerna med två hundra meter. I stället för 800 blev det således 600, det räckte och blev över... (Har trots allt inte intervallat sedan fjärde januari. Shame on me!)

Det blev:

två km uppjogg, en grad lutning; 14.43 min.
Åtta x 600 meter,, en minuts gångvila, fyra grader lutning.
(jag fipplade med lap-knappen och har inte exakta tider. De ligger inom ramen 2.22- 2.29 min. Förlåt! Ska göra om och göra rätt tills nästa gång!)
En km nedjogg; 6.49 min.

Pulsklockan tyckte:
Tid. 48.03 2 min
Tränings effekt: 4.4 (av 5)
Medelpuls: 88% av max
Maxpuls: 98 % av max

Och jag tyckte:

Svin-as-pain in the... Först var det "Äh, det här var väl ingenting!"
Jag slutade tänka så efter trehundra meter. När två intervaller återstod kippade jag rejält efter andan. Benen bar knappt och jag slet nästan värre än ryska straffångar i de sibiriska saltgruvorna. Gaaaalt, jobbigt!!!

Fast det så klart, det SKA kännas rejält. Man ska hellre vilja trilla av pinn än att utsätta sig för ytterligare 600 meter. Pulsen ska dundra och svetten svida i ögonen. Benen ska vara lika möra som en flintastek på midsommarafton. Det är själva vitsen med backintervaller.

Det är så man blir
starkare och snabbare.
Det är så man förbereder sig inför milen och Varvet.

Och jag känner mig- hör och häpna- väldigt nöjd över kvällens träning.

Jag kan inte hitta det!

Det är kramsnö utanför fönstret och jag fick plötsligt en väldig lust att göra en snölykta. Ja, sådana infall kommer när man som minst anar det. Kanske en reaktion efter dagen?
Sedan i går eftermiddag har jag letat efter en artikel som jag VET att jag har skrivit. (Slipade länge på ingressen och blev grymt nöjd med den) Sökte igenom alla mappar, letade bland dokument och rotade i papperskorgen; inte ett dugg.

Waaaa.... vrålade jag (inombords så klart! Mina kollegor tycker att jag låter tillräckligt mycket som jag gör.) Fastade med fingrarna genom håret (som bevisligen inte snuddat vid balsam på bra länge). Gnuggade linserna och klickade för allt vad jag var värd på precis allt som kunde gömma något. Nä, inget resultat och paniken kom krypande.
Det här hade jag sannerligen inte tid med. Inte en chans. No way José. Totalt helt och hållet otänkbart.
Ja, ni förstår vart jag vill komma någonstans.

Jag söker med ljus och lykta! Reportage med tillhörande anteckningar har gått upp i rök. Puts väck och ingenstans... Kalla in nationalgardet!!

Och då- just när jag hade gett upp hoppet och hade börjat skriva om reportaget (ur minnet ty anteckningarna var puts väck)- ploppade dokumentet upp. Rakt ur tomma intet mitt på skrivbordet, trots att jag sökt med en knarkhunds noggrannhet. Jag förstår ingenting!!!

Nu andas jag igen och pulsen slår nästan i viloläge. Järnbandet runt bröstet sitter inte lika tight och med ens anas en osynlig sol genom molnen.

Vore det inte nice med lite snölykteskapande på det här?

Sova var det ja...

Ok, här kommer en hypotetisk fråga. När kroppen är så trött att den tigger och ber om vila, hur kommer det sig då att den inte vill sova?

Jag slocknade någon gång efter halv elva. Vaknade tre timmar senare och sedan dess har jag vankat fram och tillbaka. Snurrade några varv, drack lite vatten och gav till slut upp. Har läst lite grammatik i hopp om att få hjärnan att stänga av. Haha, ibland tar man till de mest drastiska metoderna!

Ska kanske passa på att göra något nyttigt under tiden jag väntar på morgonen. Städa garderoben eller baka bröd?
Hade det inte varit mitt i natten hade jag anordnat en omröstning! Ni får helt enkelt ge bra förslag vad jag ska hitta på nästa gång mr Sandman strejkar.

tisdag 3 mars 2009

Habari ya jioni

Nästan precis hemkommen och ganska utschasad. Det har varit en lång dag (igen) och jag halvligger i soffan. Men innan dess var jag supereffektiv! Ställde mig vid spisen, likt en husmor, och fixade ihop morgondagens lunchlåda.

För någon vecka sedan hittade jag ovanstående salt i butikshyllan. Det smakar ungefär som scoutläger luktar; rök! Ett par teskedar i köttfärssåsen och man kommer ett steg närmare himlen. (smakmässigt alltså! Riktigt SÅ usel är jag inte i köket att jag slänger folk in i en för tidig död...)

Just nu har jag huvudet fullt av swahili. Ett väldigt roligt och annorlunda språk med grammatik som jag inte ens anade fanns.
Många har undrat vad jag ska ha det till. Hmm... bra fråga! Jag vet faktiskt inte. Bra att ha i ryggsäcken om jag åker till östra Afrika. Roligt att kunna prata med syster när vi behöver diskutera saker som inte är ämnande för andras öron. Och himla coolt att slänga ur sig att man snackar ett bantuspråk!

Och nu svamlar jag bara en massa. Som vanligt! Dags att släcka lampan och somna in.
God natt.
Eller som man säger på Swahili: Habari ya jioni

Hemlis

Titta vad jag hämtade för ett par timmar sedan. Det är en försenad fölsedagspresent till syster. Schhhhh, inte ett ljud till henne. Det ska bli en överraskning tills vi ses ikväll!
Tihi... hon kommer bli SÅ glad!!

Snart spinning

Gooood mooooorning! Hoppas ni har sovit alldeles utmärkt! Jag är på väg till spinningen på Zenit med Terese och hoppas att jag hinner med pendeln. Tidsoptimist som en tok och förberedandet av dagen tar sin beskärda tid och brukar resultera med att jag springer ner. Känns helt ok att ha god kondition vid sådana tillfällen!

Vi hörs om en liten stund, se nu till att få en skön morgon (och att du har fått sova aningen längre än mig!)
Lots of love

måndag 2 mars 2009

Kallt!!!

I går blinkade lamporna till och ljuset blev svagare. Nu när jag kom hem visade termometern på 14 grader, det är i kallaste laget! Drog på mig Helly Hansen-underställ, Nike mysbyxor och mössan. (mamma sa alltid att värmen går ut genom huvudet först...) Men det hjälper inget vidare, fryser fortfarande!

Det enda raka är att krypa ner i sängen med filtar och täcken. För utom att bli varm ser jag fram emot att få sova... Det har varit en lång dag med rejäla utmaningar. Det är skönt att den är över och jag ser fram emot en ny dag imorgon.
Godnatt och sov sött!

Lager på lager-metoden brukar fungera för att jaga kylan på flykten...

Måndagsexemplar

Det är knepigt det här när man har varit ledig en dag extra. Jag blir i vanlig ordning alldeles dagvill och har inte riktigt koll på tillvaron. Det var kanske inte så konstigt att jag knappt visste vart jag var någonstans imorse när Wake me up light drog igång. Satte mig upp, fånstirrade på soffan för att verkligen komma underfund med det allra mesta. Haaahaa, fröken virrpanna gör entré.

(Inte lätt när det är svårt)


Annars har det varit en typisk måndag, samtliga kategorier! Det är fortfarande halkigt i Uppsala och man får ta tillvara på de tunna strängar asfalt som är tillgängliga. Vid ett grymmans trångt parti i morse fastnade Jacob med styret i min väska. Den for i backen- och cyklisten bakom rände över med sin cykel! Tur att jag inte hade något ömtåligt i den. Fast det är väl det som ger väskan snygg sliten look


By the way, vad tycker ni om min nya träningsväska? Den jag haft innan är oroväckande sliten med trasiga dragkedjor, släppande sömmar och luddiga kardborreband. Den här kommer från Fred Perry och finns även i blått.


Just nu jobbar jag mot dead line som närmar sig med oroväckande hastighet. Jag får inte tag i de personer jag ska ha tag i. Och de jag pratar med har antingen magsjuka, inte tid att lämna kommentarer eller ber mig återkomma om ett par dagar. Tiden går och jag kommer inte på något sätt att hejda den…

Det har resulterat i en schvungande skallebank. Ett par glas vatten och en Alvedon ska förhoppningsvis jaga värken på flykten! Hoppas dessutom att några minuters sömn på tåget hem ska göra mig fit for fight för träning ikväll! Jag kan inte komma på något bättre sätt att få bort all stress, negativa tankar och jobbigheter med ett hårt pass där jag inte har något annat val än att tokfokusera.

N´est pas mes amies?

Ni vet människor som man träffar och omedelbart fastnar för? Den kategorin som man på en gång bara VET att man kommer hålla i hop med resten av livet, what so ever? Jag har ett fåtal sådana i min bekantskapskrets och M är en av dem. Min fantastiska, älskade, bästa M! Vi träffades för ungefär fem år sedan och har sedan dess hängt i hop.

Även om hon numer bor på tok för långt bort, är gift och har bedårande barn har vi mer kontakt än några av vännerna här i stan. Marathonsamtal (japp, vi snittar på ca tre (!) timmar), våldgästar och uppdaterar varandra om det senaste. Hon skrattar gott om mitt singelliv, dejter, träning och galna leverne. Jag facineras av att hon är småbarnsmamma (har inte riktigt vant mig ännu) och familjelivet.

För någon månad sedan fick jag veta att hon inte mådde bra. Hon hade ont, kände sig hängig och kunde inte sätta fingret på vad som fel.
Det var cancer.
Just nu är hon innne i en period av operationer, cytostatika och sjukhusvistelser. Jag är utom mig av oro. Även om jag vet att hon har styrkan att besegra sjukdomen. Även om jag vet att hon är envis. Även om jag vet hon är min fantastiska, älskade och bästa M. Trots det vet man aldrig.

Hon har gått ner hysteriskt mycket i vikt och tappat allt vad muskler heter. För att göra situationen aningen mer rättvis har jag dedikerat varenda träningstimma till henne. Jag mms´ar bilder och skriver vad "vi" har gjort idag. Haha... Jag hoppas, hoppas, hoppas att en uns av den energin ska landa i henne. Och jag längtar tills den dagen då hon är friskförklarad.
Fram till dess gråter, skrattar och hoppas vi tillsammans.

söndag 1 mars 2009

En lång och en kort

Running in winter wonderland...

Jag vaknade till strålande sol, lovely! Jag fick omedelbart ett gigantiskt måste-ut-i-behov! Svidade och och några hoppsasteg på stället och jag kom i väg. Inga 22 km som i går, men väl åtta. Tog den runda som jag gillar bäst och njöt mest hela tiden. Den här kommer jag komma ihåg som en av vinterns ljuvligaste joggingturer!


(gårdagens tur var btw otroligt jobbig. Eller rättade sagt; de första tolv gick som en dans. Pulsen låg stadigt på 131 och fötterna förflyttade nästan av sig själva. Men när vi nådde ungefär femton km började den klättra och fastnade på 145. Tjugo slag uppåt utan att öka farten... Kroppen visade att den inte ville längre. Joggade på, bet i hop och fortsatte fram till 22 km. Var rejält sliten och gråtfärdig efteråt. Tur att vi var två
Jag förstår inte riktigt varför det blev så här. Hade laddat innan, hade sovit bra och borde orkat betydligt mycket mer och längre än så.
Det kanske blir så här ibland.)
Män som hatar kvinnor.
"Åh, vad bra" var första reaktionen. Snyggt filmad, bra dramaturgi, utmärkta skådespelarinsatser (med ett par undantag...) and so on.
Jag gillade inte boken något vidare, den var för pratig och seg. I filmen var alla trista delar borta. Kvar var kärnan, det som verkligen var intressant. Spänningsfaktorn var hög och jag ville bara se mer och mer. Trots att jag visste vad som skulle hända satt jag på helspänn! Stackars Eriks arm. Haha... Den fick sina handkramningar!
Med utmärkt sällskap kombination med en fantastisk film = fantastisk kväll!