fredag 27 februari 2009

Ruth på gymet




Linne Nike, byxor Adidas. Och jag.

In a little while...

Män som hatar kvinnor har premiär om ett par timmar. Vi, ett skönt gäng, sticker iväg till Heron City och hoppas på förstklassig underhållning. Recensionerna har hausat upp mina förväntningar i toppläge.

Enligt SVD:
Förväntningarna är högt ställda på Män som hatar kvinnor. Man blir inte besviken. Rollsättningen är perfekt och tempot högt uppdrivet. Och det är precis så läskigt som man fruktar och hoppas.
Snart ska jag och Erik kolla in några inredningsbutiker. Han flyttar snart till sin en ny lägenhet och den ekar för tillfället ganska tom. Det ska vi råda bot på, rejält!! Haha. Jag är grym när det gäller att shoppa, speciellt åt andra. (Då är det ju inte mina pengar som rullar...)

Som sagt. In a little while. Film. Först soffor och bokhyllor och kuddar.

tick tack

Jag tror att själva tanken på att vara ledig, är bättre än att faktiskt vara ledig. Ett par innan dagar planerar man, njuter i förväg av att vara hemma när andra är på jobbet. Jag insåg ganska snabbt att om jag ska få till allt jag vill göra, behövs minst tre lediga månader. Därför gör jag vad som faller mig in.

Kort och gott.
Helt enkelt.

Hittills har det blivit frukost framför Nyhetsmorgon. Just nu ett par avsnitt av SATC, samtidigt som jag tar bort gammalt fult nagellack och penslar på nytt.
Sen blir det förmodligen en tur på gymmet, tur på bokrean (nu banne mig ska jag fynda!) spana in nya trender och heta stoff. Eller varför inte styra upp en eftermiddagsfika. (lust att joina? Släng iväg ett sms, mail eller via djungeltrumman)

Ahh... klockan är inte mer än nio och jag har massvis av ledig tid kvar.
Kan det bli bättre?
Tick tack tick tack... Bäst jag sätter fart!

torsdag 26 februari 2009

Längtans långa dagar

Varm asfalt
Solbruna axlar

Saltblekt hår
Flipflops
Kitesurfing
Långa nätter
och
lediga dagar
Korta kjolar

ÖlandHalmstadGöteborgStockholmGotland

Sommarminnen....


Just nu känns februari som den längsta månaden som någsin har existerat.
Det har varit en lång natt. Vaknade ungefär en gång i halvtimman och under tiden jag sov drömde jag om vampyrer… Det är inte bra för mig att läsa skräckromaner! (som min syster kommenterade i förra inlägget; påminner om när jag såg för många avsnitt av Arkiv X som fjortonåring) Med andra ord är jag lite lagom seg idag, fast inget som inte inget kaffe och frisk luft inte fixar!

Dessutom...
våren är på väg! En enstaka solglimt, dropp från taken och skönjandet av asfalten piggar upp rejält! Blev också alldeles varm i hjärtat när jag gosade med Världens sötaste lille kille för en stund sedan. Sex veckor gammal och helt underbar! Än heter han inget och jag öste förslag över hans stackars mamma; Albin, Caspian eller varför inte Lasse? Haha, helt otippat och fantastiskt! (Hon skakade på huvudet åt alla…wierd. Förslagen var hur bra som helst!)

Bästa köpet ever; dojjorna från Puma i Goretex! Vad gör det att slasket skvätter eller minusgraderna faller. Jag är nästan ottillåtet varm och torr om fötterna!

Det börjar närma sig lunch här. Tänkte sona mitt katastrofala matintag igår med en lite mer rejäl lunch idag.
Jag vet mycket väl att det inte är godkänt med musli, fil och macka (trots att det var bra saker på den) under en dag. Vart tog den lagade maten vägen och hur kunde mellanmålen försvinna helt? Inte underligt att jag kände mig svajig under träningen igår kväll.
Gör om gör rätt!!!

Lots of love

onsdag 25 februari 2009

Ostekt blodpudding till middag

Oh no. Jag går INTE igenom den där tunneln. Varför allsindar då, är den omedelbara frågan. Jag läser just nu Låt den rätte komma in. Där finns en liten vampyr med vassa tänder, bestialsikt inre och kloliknande naglar. I ett av de första kapitlen överfaller hon en (stackars vänlös) man i en gångtunnel. Smetigt värre!

Hon är starkare än Clark Kent, Hulken och Magnus Samuelsson- tillsammans. Dessutom sörplar hon blod som jag Pepsi Max.

Vampyrerna (jorå, de blir bara fler och fler ju längre storyn går) älskar platser som djupa skogar, dunkla parker och just gemytliga tunnlar. (jag har fått för mig att de gillar de med grafitti bäst. Kanske därför att kluddret ger den där stämningen.) I boken låg tunneln precis i gränsområdet där folk rör sig som allra mest. Är det inte typiskt?

Och jag har inte det minsta lust att bli huvudingrediensen till ostekt blodpudding .

Inte i dag i alla fall.

Å har man väl klarat sig igenom tunnlar, skogsstigar och andra platser där vampyrer kan tänkas vara. Ja, då hamnar man i en öde pendeltågsvagn! Skulle det komma ombord någon med illasinnade avsikter är chansen lika med en nanomilimeter att jag skulle komma undan.

Nä, det duger inte. Bäst att jag pallrar mig iväg till gymmet för att bygga muskler och bli så stark att Eli (som vampyr numero ett heter) inte har en chans. Tur att min kompis David följer med!

(Jag knuffar honom framför mig om det skulle dyka upp en vampyr.)
(Bara skämtar, elak är jag inte.)
(Men jag kutar iväg)( och hoppas att vampyren får tag i David först)

Dagens superförsenade lunch; ekologiska skepparhalvor, makrill i tomatsås och keso. Undrar hur godkänt det blir av Jo?

Bra, bättre, syster yster

Syster yster skriver allt vad hon kan. Lägger till prefix som hon aldrig har gjort annat. Bra där!

Vi, jag och syster yster, mötte upp varandra på stan igår. Vi gav oss iväg med gott mod till swahilikursen. Hon är duktigare än jag, och det stör mig något oerhört!!! Kanske inte så konstigt eftersom hon har bott i Tanzania sex månader. Hon hade inte så mycket annat för sig än att plugga grammatik på kvällarna.
Trots det stör det mig järnet att hon kan betydligt mer.
Fnys.

vad sägs om en fotobok med Marilyn Monroe?

Efteråt kuskade vi iväg till Akademibokhandeln. Jag ledde stegen (alldeles rätt på första försöket...) till den där stora en liten bit från NK. Men jag blev besviken. Det var inga spännande titlar på rean, stort sett bara oldies. Och här hade man sett till att glugga i bokhyllan för att få plats med ett flertal dyrgripar. Vad har jag tränat biceps till hela året när de inte kan användas till att bära hem böcker?!
Galet. Jag får helt enkelt leta vidare, på Åhléns kanske?

Exakt så här många böcker hittade jag på årets bokrea.* Hamna, som man säger på Swahili.
*inga alls.

tisdag 24 februari 2009

Krossar knäskålar

Tror ni kan ana var min lunch kom i från... Kyckling med fullkornspasta försvann snabbare än jag hann säga gooh, vad gott! Det behövdes verkligen, blodsockret skvalpade i fotsulorna och det flimrade för ögonen. Ett ganska bra tecken på att lunchen var alldeles försenad!

Det märks att jag har varit rejält i farten de senaste dagarna! Från skidåkning i flera timmar, jobbjobbjobb, styrketräning och ett par timmars kondition på det sätter sina spår. Jag är godissugen så jag tror jag går åt!!!

Jag kollar in i skåpet; nada som kan nyttjas till att tämja godismonstret i magen. Dinkelmjöl, musli, tomatkross, inlagda champinjoner... Nääää!

Jag letar vidare i frysen. Hittar bara broccoli, riven ost och lax. Hrmpf...
Gott- men knappast lindrar det att jag formligen kan krossa knäskålar för Ben&Jerry, Djungelvrål eller varför inte mammas kanelbullar?

Kom just ihåg varför jag aldrig har något av ovanstående i mitt hem. När jag blir på sådant här måste-ha-nåt-nu-omedelbart-helst-igår-humör, kan jag slänga i mig precis vad som helst. DÄRFÖR ser jag till att ha bra saker. Sånt som inte skjutsar upp blodsockret till mount Everest utan håller det jämt och stabilt. Sådant som är bra för mig och inte bara bra för stunden.

Fast.
Det så klart.
Nåt vore ju inte illa...

Breakfast at sveavägen

Nu är det vardag igen och Tjejvasan ligger bakom. Jag spinnande med och för Terese imorse. Hon mår äntligen bra igen och det verkade som om hon återhämtat sig bra! Likadant pass som förra veckan, jag gillar det! Snabba intervaller och sega backar.

Dock har jag en fundering (som jag hoppas att någon av er, my darlins´, kan svara på.)
Trots att jag trampar på för allt vad jag är värd, kommer jag inte upp i lika hög puls som i höstas. Under ett spinningpass snittade jag i regel 158 och kom toppade med 187. Nu för tiden ligger medel på ca 152 och når jag över 180 är jag lycklig.
Hur kommer det sig? Är konditionen så pass mycket bättre att kroppen inte behöver kämpa lika mycket. Tar jag inte i ordentligt eller beror det på att passet inte är lika ansträngande som det tidigare? (Give me da answer!!!)

Frukost på Café 60 i vanlig ordning. Grov macka med ost och skinka, kaffe och päronjuice. Perfekt efter träningen!

Annars kände jag mig ganska petig imorse... Under ett par veckor har jag ögnat igenom en infolapp från en av PT´sarna på Zenit. Ju mer jag läser desto fler särskrivningar, stavfel och meningsbyggnadsfel upptäcker jag. Idag påpekade jag det i repan. Killen bakom disken tackade och skulle se till att det fixades.
Det är inte alls min mening att klaga för klagandets skull! Men vill han vara seriös i att upplysa vad det innebär att ha en PT OCH locka kunder, borde i alla fall grammatiken på Word vara påslagen. (Så. Nu fick jag det sagt)

Så här ser mitt kontor ut fram till lunch. Helt ok, inte sant?

Nu väntar jobb hela dagen. Därefter är det SWAHILI igen! Så lycklig... Lektionen blev inställd förra veckan då läraren gått och blivit sjuk. Jag och syster satt ändå och övade meningar. Bara för att vi ville och för att vi kunde. Fantastiskt roligt, snart svänger vi oss med språket som om vi aldrig hade gjort annat!

måndag 23 februari 2009

you light up my day!

Jag vill visa er som inte är vän med mig på Fejjan hur hejjaropen skallade! Jag är rörd, tacksam och oerhört glad över hur fantastiska mina vänner är!

Med detta i ryggen kunde jag inte annat än slänga mig ut i spåret, fightas och få till en bra tid.

TACK!!!


Ruth i fädernas spår


-->
Jag vill tacka mamma och pappa för deras aldrig sinande omsorger. Mina bröder för att de har gjort mitt pannben hårt men hjärtat mjukt. Min syster för att hon alltid finns där och superkvintetten för inspiration, kämparanda och vänskap. Samt alla vänner, bekanta och underbara, underbara bloggläsare! Jag är er innerligt tacksam för hejjarramsor och tumhållningar! Det har rasat in på Facebook, bloggen och mobilen. Tack, snälla snälla ni!

Vadan denna översvallande uppskattning?
Jo, utan er hade det inte blivit någon Tjejvasa. Utan er hade det inte blivit några långpass tidiga lördagsmorgnar, pumpa-axlar-timmar på gymmet eller för den delen kickar i baken att ta en vilodag då och då.

Vasan alltså…
Som allra käraste syster redan har avslöjat, var jag fruktansvärt arg när jag gick i mål. Från första stavtaget till det sista bubblade ilskan och det osade svavel ur öronen. Jag hamnade i sista startklassen (helt mitt eget fel eftersom jag aldrig fick tummarna ur att anmäla mig i tid… Behöver en assistent som gör sådana saker åt mig) och tänkte att jag snart skulle hinna om alla långsamma efter principen: fast- vänster, slow höger

Strumporna hade i allafall koll på höger och vänster...

Efter fem kilometer undrade jag om jätteproppen någonsin skulle lossna. Efter 15 km slapp jag hoppa mellan spåren som en jojo och efter 20 km kunde jag åka i hyfsad fart. Men inte en enda gång kunde jag sträcka ut och åka så fort som jag ville. (Shame, spåren var otroligt fina och det var endast på ett fåtal ställen som det var gröt istället för snö.

Frågade en tjej om hon inte tyckte det var ett tecken att byta till ett långsammare spår när folk körde om på högersidan… Undrade vad det var för fel på några som envetet stakade på trots att jag vrålade ”ur spår om du vill uppleva en ny soluppgång”. Folk plogade i utförslöporna. Plogade, i vänsterspåret!!!
Kunde inte ens spurta på upploppet när det låg en bromskloss framför mig och två precis bredvid. Var inte ens trött när jag slog av klockan på 3.14 timmar. Otroligt frustrerande, hade perfekt vallade skidor och hade kunnat få till en riktigt bra tid. Jag var så arg att jag grinade.

När det officiella resultatet kom hamnade tiden på 3.17. Hur kunde jag missta mig på hela tre minuter! Fick svaret av Jane: Tidtagningen klickar igång när startskottet går, inte när man i själva verket går över startlinjen. Det tog mig alltså tre minuter att nå startlinjen. Irriterande, javisst. Men det var det så mycket annat som var så varför inte slänga in lite diff i tiden också…

Klart att medaljen måste vara med!

Jag fick mitt humör boostat av underbara tjejerna i duschhallen. Jane, Sofy, Vargungen, JoHo, AC hade liknande känslor. Vi var mer eller mindre överrens om att man inte ska ha roligt under tiden man är ute. Nej, det som är roligt är före och efter. Själva tiden man är ute ska vara plågsam, fylld av ilska och frustration. Det hör liksom till. (Och min lott verkar vara att alltid vara arg när jag tävlar.)

Vi åt kolhydratsbuffé, det behövs när lite mer än 3000 kcal försvann bara så där. Mitt under maten undrar jag om inte någon ville göra mig sällskap på tåget. JoHo nappade, tåget skulle ju stanna i Uppsala!
Vi pratade ett par timmar, åt lite mer mat och fnissade åt alla i fyrtioårsåldern som druckit vin och höjde ljudvolymen rejält! Haha…

AC, Jane, jag, Vargungen, Sofy och Joho. Underbara tjejer med fantastisk förmåga att höja humöret flera snäpp!
(bild från Joho)

Vi drog oss tillbaka till hytten och somnade på en gång. Kvart över tolv vaknade jag med ett ryck. Hade ingen aning om vart jag befann mig, vad klockan var och vad allsindar det var jag skulle komma ihåg. Så slog det mig; jag ska av tåget snart!

Satt på centralen en halvtimma innan pendeln gick och när jag såg alla fräscha snygga människor kände mig knappast som världens hetaste. (Insåg även att det förmodligen inte var en själ som brydde sig). Om man någon gång under sin levnad får visa sig i offentligheternas ljus i Nike-mysisar, Peak-tshirt ÖVER min HH- underställströja, var det nu!
Halv två stod Fantastiske Erik med bilen utanför stationen så att jag skulle slippa gå den sista biten hem!

Det märktes att det var en massa skidåkare ombord, skidor överallt!
(bild från Joho)

Jag är inte så bitter som jag låter. Inte innerst inne.
Helhetsupplevelsen är stor, jag gjorde det!
Jag åkte tre mil på skidor utan någon som helst teknik!! Min träning har gjort att jag är i god form med strålande kondition och väldigt stark överkropp. Ett kvitto på att alla timmarna i gymmet och i spåret har gett resultat. På det stora hela skulle jag vilja säga att jag är nöjd.
Men nej.
Det är jag inte.

Det kunde ha blivit så mycket bättre, kunde ha gått så mycket snabbare.
Och det räcker inte med att säga att det gick bra efter förutsättningarna

Nästa år... Nästa år, då minsann!

lördag 21 februari 2009

färdigstakat för i år


Hon har kommit i mål!
Loppet i siffror:
  1. 3 timmar och 14 min.
  2. 3 minusgrader
  3. 12 000 andra att fajtas mot
Dessvärre är hon arg och irriterad "Idioter som åker i fel spår. Loppet var ett enda fräsande av: Om du inte flyttar på dig kommer du inte få uppleva nästa soluppgång" En dusch senare tinar syster upp både själsligt och kroppsligt och tycker faktiskt att det var roligt och inte ens hälften så jobbigt som hon trodde.

tjejvasan!

Har ni underat vad ruth har tagit vägen? Om hon kom med tåget och snart ska spänna på sig skidorna? Ha, syster har tagit över bloggen för en kort stund och ska ge er upplysningarna ni suktar efter!



Resan gick finemang! Hon kom med tåget med alla packning. Sömnen infann sig och fantastiskt nog var det ingen som snarkade. Frukost, macka och yoggi, åts med några riktigt goa tjejer från Götet. Där var första delen av resan avklarad, sömn och frukost. Nu kommer ögenblicket som verkligen räknas!
Nervositeten är närvarande som sig bör. Nervositet ger fokus, fokus mynnar ut till adrenalin och adrenalin medverkar till att ben och armar samarbetar.
Om ett par timmar får vi veta hur det gick!

Syster hälsar även att hon saknar tjejerna! Är ni sugna på en date nästa vecka??

Ruths syster återkommer med fler detaljer så fort Ruth stakar sig i mål!

fredag 20 februari 2009

Bara några timmar tills jag måste bekänna färg

Väskan är packad och jag hoppas att jag inte har glömt något. Underställ, handskar, valla, handduk... Så många grejer man måste ha med sig! Så mycket för så kort tid, helt galet!

Tåget går 23.57 och jag hoppas att få sova lite. Känner mig lite vilsen och en aning övergiven. Mitt resesällskap Terese har blivit sjuk i det absolut sista. Det betyder att jag reser allena. (hur ensam man nu kan vara i ett fullbokat tåg...)

Jag försökte vara smart och packa allt i påsar; ombyte/duschgrejer i en, tävlingskläder i en och allt annat runtom. (Vad tycker ni om min pyjamas från Björn Borg till vänster...)

Vi ska vara framme klockan 07.00 imorgon. Kommer gå omkring vid startområdet, har hört att det ska vara massor av aktiviteter där. Härligt!
(Kom på nu att jag förmodligen måste äta något mer innan loppet. Jag har hamnat långt bak i startleden och kan nog inte räkna med att starta förrän 12.00. Fixa mat alltså!)

Just nu tittar jag På Spåret och försöker hålla mig vaken. Min kropp säger åt mig att sno åt sig all sömn den bara kan få. Förnuftet säger att inte slockna förrän jag är på tåget. Har för säkerhets skull ställt klockan. Haha, bara utifall att...

Hellberg och Oldsberg i finalavsnittet. Det tar emot att erkänna det, men jag gillar programmet och gissar rätt relativt ofta!

Ahhh. Nu är det bara timmar kvar tills jag ska bekänna färg. Jag vet att jag har god kondition, är stark och förbenat envis. Samtidigt har jag ingen som helst teknik när det kommer till skidåkning. Jag är nervös! Tur att jag kommer träffa de andra tjejerna i morgon. Vi kommer att peppa varandra och vara otroligt stolta över oss själva efteråt!

Jag ska försöka mig på att mobilblogga imorgon, om inte annat får ni följa mig via Facebook!
Om jag gör mitt bästa, boostar humöret och tänker positivt- håller ni en tumme för mig då?

Jo, lite så här känner jag mig just nu. Luddig i perforin och hoppet satt till skidorna.

Observationer från en cykel

Det är trångt om saligheten, brukar jag tänka när jag tar mig till jobbet. Morgonrusningen är i full gång och mängder med folk är i rörelse. Jag hänger mig åt vilda spekulationer vad det är för människor som jag möter. Funderar på vart de är på väg, om de letade efter nycklarna eller hur de tänkte när just den där mössan åkte på skulten. (kastade en blick i hallspegeln och såg till sin förskräckelse en riktigt hemsk frisyr?)


I alla fall.


Från stationen till redaktionen passerade jag 23 personer med en plastpåse i ena handen. 18 av dem bar på Systembolagets lila skapelse.

Tankarna spann igång; varför Systemet och inte H&M eller Coop? Är storleken på den förstnämnda exceptionell för just en matlåda, gillar man färgen eller låg den helt enkelt bara bra till? Hur ser det ut på plastpåsefronten i andra städer?


Jag har ingen som helst aning.

Blev bara så förvånad att såpass många kuskade runt med den.

Dessutom, varför hade de inte stoppat påsen i väskan?




styrketräna mera!

Hallelujah...
Styrketräning är bra för tjejer! Bland annat förbättrar det fettförbränningen, ger snyggare kroppshållning och du får snygga muskler utan att de för den delen blir bulliga. (Dessutom ger musklerna illusionen av en slankare siluett. Du ser alltså smalare ut, trots att du egentligen ökar i volym. Nice, ey?)

Här finns tio skäl till varför du ska pallra dig iväg och lyfta vikter.

Vill du inte träna själv, saknar du motivation eller inte vet hur du ska göra? Nemans problemas. Jag är inte bara expert på att peppa folk, jag har även kontakter till diverse experter. (Dessutom gillar även jag sällskap i gymmet.)

torsdag 19 februari 2009

Hittelön

Nej, jag har inte mjölkmustasch. Det är Locobase som smetats ut i samma omfattning som Jokerns. Den fungerar lika bra på skrovliga läppar som på sönderpetade, snustorra tummar. Dagens räddare, som hittad!

Och det stämmer bättre än vad ni anar... Jag fann tuben i soffan efter systers besök hemma hos mig i tisdags. Eftersom jag inte kommer träffa henne inom det närmaste tog jag över vårdnaden.
Om hon saknar den? Det är bara att komma förbi och hämta!

Till höger ser ni dagens räddare numero dos; Starbucksmuggen. Alltid fylld med kaffe, redo att värma kylslagna fingrar och pigga upp sen eftermiddag.

(Ja, det är en kaffefläck vid underlägget. Förmodligen får den sällskap av fler innan dagen är slut. Var är min praktikant, ingår inte det i hennes uppgifter att torka av mitt skrivbord? )

Ni och jag- tillsammans!

Jag kände mig lite ensam i morse och längtade efter sällskap. Då tänkte jag på er, my darlins, och beslöt mig för att ni skulle få göra mig sällskap.
Så här hade vi det:

5.58... Vi ska vara utanför dörren om sju minuter. Sitter trettiotvå sekunder, springer sedan runt med skålen i handen och fixar det allra sista.


Sprintar ner till tåget. Trots att klockan knappt har hunnit vakna har någon slängt upp sina smutsiga skor på sätet. Tur att man borstar effektivare med vantar! Alternativt går det att sitta på en Metro!


Vi promenerar från Akademiska och går över Fyrisån. Det är vinter i Uppsala!


Vid stationen uppenbarar sig ett helt hav av cyklar. Vilken ska vi välja?


Den här snyggingen kanske? Mycket praktiskt att väskan redan finns på pakethållaren ;)


Då så. Fröken pigg, som har frusit halvt ihjäl under promenixen (därav Rudolf- med-röda- mulen näsan. Haha) är beredd att ta sig vidare mot jobbet.

Tack för sällskapet imorse!

På en vältränad axel finns en tung väska

Det är bara snack om att det är på gymmet man blir vältränad... Att kånka runt på en gigantisk, sprängfylld väska drar sitt strå till stacken!

Där döljer sig det uppenbara som skor, handduk och linne. Men även livsviktiga saker som agenda, block, vattenflaska, cykellampor, minidator, bok, pennor, mascara, tomma matlådor och tuggummi.
Jag skulle inte bli ett dugg förvånad om det plötsligt trillade ut en ponny eller liten friggebod...

Ibland blir jag så avis på mina vänner som trippar runt med sina små designerväskor. Sådana som man med nöd och näppe kan pressa ner ett lip gloss, SL- kort och nycklar i. Men jag går faktiskt i klackar. I alla fall om gymbagen väger mindre än nio kilo...

onsdag 18 februari 2009

mästerkocken i tofflor

Jag förstör min image totalt. Jag är knappast känd för att svänga ihop kullinariska delikatesser i köket. Nu duger det inte riktigt med ägg, fil och musli till middag. Inte när det är skidåkning i flera timmar som gäller på lördag!

Nope, nu får jag shapa upp och bete mig som en riktig atlet. Svängde ihop köttfärssås ikväll. (nåja, gjord på kycklingfärs- heter det fortfarande köttfärssås då?) För att lyxa till det hela, när jag ändå var på gång, slängde jag i ett par deciliter kantareller.

Serru.
Det finns trots allt hopp för en manisk filätare...

Under min hood

En kollega ställde sig vid mitt skrivbord idag. Jag märkte det inte förrän han ryckte lite försynt i min hood. Jag hade dragit upp den över huvudet, så långt över pannan att den nästan snuddade vid ögonbrynen. I öronen dundrade Mix Megapol och jag nynnade med i någon klatschig låt.

"Hörru, du ser ut som en terrorist!" log han finurligt.
Jag drog ur öronsnäckorna.
"Terrorist, eller kanske en av Oklahomabombarna. Jag kan inte riktigt bestämma mig. Det är bara solglasögonen och scarfen som fattas" filosoferade han och fortsatte:
"Tur att vi vet att du är så snäll. Men om Säpo kom in här skulle du säkert bli förhörd."

Haha. konstruktiva samtal vi har på redaktionen ibland! Jag vet inte riktigt vad han ville. (Den enda gången vi har haft säkerhetspolisen på plats var när Israels ambassadör hälsade på.) (Galet vad många snyggingar det gled omkring! Mörka uniformer, välkammade frisyrer och små walkie talkies i nävarna...)

Kollegan undrade säkert varför jag såg ut som en obstinat tonåring... Det är inte så hemskt många fler än jag som svidar runt med hooden uppdragen. Jag ryckte på axlarna. Hämtade en kopp kaffe och lyssnade på nästa låt.

tisdag 17 februari 2009

Ångest är min arvedel

Jag förtränger, ignorerar och tittar åt totalt motsatt håll. Så fort det kommer på tal gömmer jag ansiktet i händerna, gungar fram och tillbaka som ett rumänskt barnhemsbarn under tidiga 80- talet samtidigt som jag upprepar "ångest är min arvedel".

Jag talar naturligtvis om Tjejvasan på lördag. Det är inte den minsta överdrift att jag helst ser att tropisk värme invaderar Dalarna. Att elefanthjordar tar över slätterna och akasiaträd skjuter upp där björkar nu står. (Men jag är inte knusslig, ett par giraffer duger med.)
Eller varför inte oförklarligt fel på tåget så att vi missar hela starten. (kom igen, om SL hade skött det hela hade det inte varit tvekan om inställningar, signalfel eller kraftiga förseningar!)

Till höger gick skidspåret. Så kom plötsligt elefanterna vandrande. I släptåg traskade några zebror och då hade vi inget annat val än att ta av oss skidorna och åka hem igen...

Just nu förstår jag inte varför jag har gett mig in på det här äventyret. Jag vet, ett av mina (otroligt många) ledord är Jag Bangar Aldrig En Utmaning. Därför tjoade jag högt och ljudligt JAAAA när jag blev tillfrågad att åka tjejvasan. Inte annat för det låter så coolt när man kaxar i baren vilken friskus man är som minsann ägnar sig åt friluftsliv...

Pyttsan.
Jag-
friluftsmänniska!

Här har ni tjejen som vägrade Mulle eftersom det innebar att hon skulle tillbringa några timmar i skogen. Bruden som satte stopp för en karriär inom scouterna när hon fick reda på att övernattning i vindskydd stod på schemat. Denna där som faktiskt får halvångest av att bara se en skog. På avstånd.
Jag ska alltså spänna på mig ett par brädlappar på fötterna, dra fast händerna i kolfiberpinnar och kasa fram i tre mil. I spår som knappast kommer att existera. Jag som aldrig någonsin tar till svordomar är allvarligt orolig över mitt språkval. Inte minst när allt är över.

Det ser måhända ut som en dans på rosor...

(Herre, giv mig styrka) (och mängder av tålamod. Speciellt tålamod!) (Helst igår men det går även bra i dag, senast imorgon!)
Med syster yster som trogen vapendragare spatserade vi in på Stadium. Spenderade ytterligare pengar genom att köpa ett par överdragsbyxor. Hon tyckte det kunde vara smart att ha det. Inte minst om minusgraderna är fler än tillåtet och vinden pinar på. Nu tror jag att jag har det som behövs utrustningsmässigt. Ja, förutom fodral till skidorna och stavarna. (Har du något som bara ligger och skräpar hemma, lånar jag gärna det!)

En liten tur på fjället kanske? Med strålande sällskap på två personer, fika och vidunderlig utsikt. Tack, gärna!

Ahh... Om det bara vore över. Jag lovar och svär. Dyrt och heligt och allt där i mellan. Om jag klarar mig undan med livet i behåll ska jag aldrig (never ever) åka skidor igen.
Är det en bra deal?

Oh yeah

Ah, det går så bra! Jag har fått till två kanonbra artiklar nu på morgonen. Orden rann genom fingrarna, rakt ner i tangentbordet och blev så lyckade! Det händer ibland att allt bara flyter på… Me like! Hjärnblockader och ordsvammel- släng er i väggen!

Har annars varit rackans effektiv idag. Spinning med bästa Tessan imorse. Själv tyckte hon inte att det blev ett bra pass. Jag håller inte med, det var god träning och jag hade gott om energi. (Tack B&J… Haha.) Pressade på rejält och kände mjölksyran under sista intervallen. Efter en sådant pass behövs påfyllning i form av frukost.

Promenixade iväg till Café 60 på Sveavägen. Bättre sitta- och-jobba-café finns inte! Supergoda mackor, juice på köpet och två rejält stora koppar kaffe för nada pengar alls. Dessutom surfar man gratis. Guld värt för en bloggare och journalist som alltid behöver vara uppkopplad!

Nu är det dags att spänsta iväg på uppdrag. Lev väl, jobba effektivt och njut av tillvaron. Det är trots allt bara tisdag en dag i veckan.
Lots of love.

Grym känsla från en fantastisk dag i Sälen, tidigare i år. Ungefär så känner jag mig nu. Oövervinnerligt, stark och på g!